Anniara

English Harbour, där vi ligger nu är tre sammanhängande vikar som är väldigt skyddade. De började på allvar användas av engelska flottan i början av 1700-talet då en orkan härjade i området och flera av flottans fartyg gick förlorade. De tre som låg i English Harbour förblev dock oskadda genom stormen. Här byggde man upp en befästning och började upprätta handel och transportera varor. Amiral Nelson kom inte hit förrän 1773 och lämnade stället sex år senare – ändå har amnen fått sitt namn efter honom – Nelson´s Dockyard. Sedan övergavs det, för att renoveras och göras om till ett tillhåll för seglare och turister med början 1961. Då var byggnaderna i stort sett bara tomma skal men man har lyckats behålla det gamla utseendet och beskriver dess ursprungliga användning på skyltar runt om i området. Utanför murarna tar Nelson´s Dockyard Village vid. Små hus med lokala barer och affärer med lokalt hantverk blandat med krimskrams kantar gatan bort mot Falmouth. Musiken är aldrig långt borta men här finns också en väldigt lantlig prägel. Där damerna bjuder ut sina t-shirts och klänningar springer hönsen omkring och pickar vid deras fötter och på gräsmattan utanför den lokala polisstationen hittar du lösgående getter som betar. Tupparna är förresten galna här, de har ingen som helst uppfattning om när det är morgon och dags att gala, de gal dygnet runt!

När engelsmännen kom hit och koloniserade öarna så började man odla olika grödor här och kom snart fram till att socker gick väldigt bra och av sockerrören brände man rom. Flottan började servera sina sjömän rom istället för brännvin, ”a half pint of rum” två gånger per dag. Rommen var stark och snart blev dryckenskap och brist på disciplin ett stort problem ombord på fartygen i engelska flottan. I augusti 1740 började därför vice amiral Edvard Vernon att spä ut rommen med en fjärdedel vatten. Drycken fick namnet ”grog” efter amiralen som bar smeknamnet ”The old grog” eftersom han brukade bära en kappa av tjockt halvsiden (boat cloak made of grogram) ombord. Fortfarande, med en fjärdedel vatten så var rommen stark och amiralen själv rekommenderade att man blandade i socker och limejuice för att göra den mer välsmakande. 1756 skrev man in i flottans reglemente att sjömännen hade rätt till grogg, två gånger per dag. Groggen blandades på däck så att alla kunde se att den späddes ut rätt, inte för mycket och inte för lite.

Rom kallas också ”Nelson´s Blood” eftersom sjömännen fick för sig att Lord Nelsons kropp lades i en tunna med rom efter hans död vid Trafalgar. Detta för att konservera kroppen tills den kunde transporteras tillbaka till England. I själva verket lades den i en tunna med fransk konjak med kamfer och myrra. Rommen fick dock behålla sitt öknamn.

Anniara ligger långt där nere

I fredags drog Göran med mig på cachejakt. Vi läste inte instruktionerna tillräckligt noga vilket resulterade i en alldeles för lång promenad/klättring över bergen ute vid befästningen. Turen bjöd på fantastisk utsikt och vi såg både fantasifullt formade kaktusar, gulliga getkillingar, kolibrier och andra småfåglar, bland annat en Bananaquit, en vanlig men väldigt vacker liten fågel med svart rygg och knallgult bröst. Den lever av att suga nektar, precis som kolibrin, men är större.

En get med sin killing

Stigen var minst sagt oländig!

“Vacker” kaktus som växte vid stupet

När vi äntligen hittat cachen (som inte alls låg så långt bort) så tog vi jollen över till andra sidan för att använda wifi på det som blivit vårt stamställe ”Salty Dogs”. Vi tog en wadadli (lokalt ölmärke) och blev serverade av Nathalie, vår egen servitris.

Göran använder wifin på Salty dogs

Nathalie, vår “egen” servitris

Här i Tank Bay finns flera sorters hägrar och så har vi en pelikan som kommer och fiskar då och då. Han är väldigt klumpig och slår ner i vattnet med ett stort plask men lyckas ändå nästan alltid fånga fisken han spanat in.

Det mörknar redan vid 18-tiden lokal tid och vi skulle se ljusen från Antigua hela natten. Först som ett svagt ljus vid horisonten och senare mer och mer tydligt, för att i gryningen, också kunna se öns landmassa resa sig ur havet. Dagen före hade vi minskat segel, bara för att upptäcka att det gick nästan lika fort i alla fall, till slut hade vi bara en liten trekant av genuan ute och lyckades på så sätt minska farten till 4,5 knop. Vi ville inte komma fram när det fortfarande var mörkt. Samtidigt som solen gick upp i öster, lade vi om rodret och styrde in mot English Harbour. Här i Karibien är det omvänt mot Sverige, röda prickar på styrbordssidan och gröna om babord då man stävar in i hamn. Det kändes lite pirrigt – äntligen framme efter knappt 22 dygn ombord!

Bad mitt ute på Atlanten

Nyårs- och halvvägsskål

Vi gick förbi ankringsområdet längst ut och förbi Nelson´s Dockyard där den ena superyachten efter den andra radade upp sig. Vilka båtar det finns! Längre in låg båtar av lite annan modell för ankare, även English Harbour har sin beskärda del av ”vrak” mitt i lyxen. Vi gick allra längst in i Tank Bay och släppte i vårt ankare, innanför en kanadensare, en amerikan och en spanjor.

Superyachter

Efter att ha avnjutit frukost och skålat för vår ankomst i mousserande vin från Las Palmas var det dags för tull och immigrationsmyndigheter. Vi pumpade upp jollen och for in till hamnkontoret.

Det gick hur fint som helst! Antigua har börjat använda något som heter Eseaclear (uttalas easyclear). Vi fyllde i alla våra uppgifter på internet redan på Kap Verde och när vi kom till tullmyndigheten så slog tulltjänstemannen bara in vårt regnr i datorn och vips så kom alla våra uppgifter upp. Han drog ut lite papper som Göran fick underteckna, några fick vi ta till nästa lucka som var immigrationspolisen och sedan fick vi gå tillbaka till tulltjänstemannen igen. Han tyckte att det var förskräckligt att det blivit så lätt för oss seglare och visade ett set med karbonpapper som användes tidigare med fem kopior. ”Och” påpekade han, ”tryckte du inte tillräckligt hårt med pennan så att det blev text på femte sidan så fick du göra om alltihop.” Han frågade vad vi tyckte om att det blivit så lätt? Vi svarade att ”Det är väl jättebra!”

”Nej, nej” sa han och flinade ,”det SKA vara besvärligt!”

Vi betalade för vår vistelse här och för cruising permit och kunde sedan återvända till Anniara. Vi erkänner – bland det första vi gjorde när vi klarat av det formella var att koppla upp oss på internet. Vi gick direkt in på bloggen för att läsa kommentarerna som tillkommit under vår Atlantresa. För även om vi, via kortvågsradion och lite hjälp från land, kan lägga ut blogginlägg så kan vi inte koppla upp oss på internet när vi är ute. Tack alla som skriver kommentarer! Vi har en fantastisk tid, vi längtar inte till Sverige och snö och kyla, men det känns fantastiskt bra att få kommentarer och mail ifrån er därhemma, fortsätt med det!

English Harbour

Morgon i Tank Bay

Mindre än 200 distans kvar! Om två dygn kommer vi att nå Antigua som ska bli
vår första destination i Karibien. Vi läser och läser i våra böcker med
seglingsbeskrivningar för att försöka förstå vad som väntar oss. Turistfällor,
säkert! Men också en fantastisk natur, varmt och skönt klimat, andra kulturer,
nya människor, ny mat mm mm.
Antigua är en självständig nation, som omfattar
öarna Antigua och Barbudas, även om de har brittiska traditioner. Nu är första
gången som vi ska klarera in “på riktigt”, nu är vi utanför EU. Vi har hört
mycket om immigrationspoliser som ignorerar att man står och väntar och papper
som måste kopieras hit och dit för att uppfylla deras krav. Det är med viss
spänning vi ser fram emot detta.
Som ni säkert sett på våra
positionsrapporter så har farten ökat de senaste dygnen. Vi har äntligen fått
lite mer vind. Nu blåser det stadigt 9-12 m/s och då reser Atlanten på sig!
Mäktiga rullar vågorna in under aktern på Anniara och det strömmar och brusar
omkring skrovet. Vi har en fantastisk utsikt över havsytan som ständigt formar
och omformar sig i flera meter höga vågor som reser sig för att sedan störta ner
i en djup vågdal och försvinna. Högst uppe på toppen bryter vågorna och det
fräser och virvlar om det vita skummet. Anniara följer lätt med och surfar på
vågorna. Flygfiskarna under-håller oss med sin flygande dans över vågorna och
ibland får vi sällskap av delfiner. “Swosh, swosh” låter det när de kommer
glidande i mjuka halvcirklar och visar upp sina strömlinjeformade kroppar.
Ibland gör någon av dem ett glädjeskutt och slänger sedan ner bredsidan i
vattnet precis som om han vill visa hur mycket han kan stänka i nedslaget.
I
förrgår hade vi ett helt annat besök. 40-50 meter bakom Anniara, i kölvattnet,
simmade en haj! Ryggfenan stack upp ur vattnet och han simmade i zick-zack bakom
båten. Till skillnad mot delfinernas sorglösa svassande runt båten så verkade
hajen mycket målmedveten, han följde efter oss! Vi vet inte hur länge han varit
där innan vi upptäckte honom men efter ca 10 minuter så gav han upp och drog
iväg.
Vi är nu i tidszon -4, dvs vi är 4 timmar före UTC och 5 timmar före
Sverige. När klockan är tolv, mitt på dagen här, så är den 17.00 hemma hos er.
Vi har tolv timmars dagsljus och tolv timmars mörker. Vi kanske får dra ned på
farten sista dygnet så att vi kommer fram till English Harbour på Antigua i
dagsljus. Det ser vi fram emot!

Universum hade ett sätt att jämna ut orättvisor. Vatten rann från ett kärl till ett annat tills balans hade uppnåtts. Luft sugs in i det vakuum som skapas av ett lågtryck. Harmoni. Människan såg balans som något statiskt, de sa att de skulle ha balans men balans var inget man hade. Det råder aldrig absolut balans, bara tillfälliga tillstånd som synes vara i balans. Balans var inte en sten som låg still, balans var snarare konstant rörelse, likt en lindansare som hela tiden måste skifta sin vikt för att inte ramla. Balans var inte lugn. Balans var en konstant parering av situationer för att sträva efter jämvikt.

Fredrik Härén “De ickesynliga”

“Hur har ni förberett er mentalt inför resan över Atlanten?” Göran och jag tittade lite frågande på varandra när frågan ställdes. Hela resan hittills har varit en förberedelse där vi gjort längre och längre överfarter. Från Skagen till Farsund i Norge, lite drygt ett dygn. Från Farsund till Peterhead i Skottland, två och ett halvt dygn. Över Biscaya, fyra dygn. Lissabon till Kanarieöarna, 5 dygn. Och senast Las Palmas till Mindelo på Kap Verde, 8 dygn. Vi har inte precis tänkt på hur vi ska förbereda oss mentalt. Praktiskt, javisst! Proviantering av livsmedel, förbättringar på Anniara såsom en spirbom, reservdelar och förbrukningsmaterial såsom filter och linor. Vi har inte tänkt på, eller diskuterat olika scenarior. Vi (Göran) har studerat vädret över Atlanten sedan vi kom till Kanarieöarna genom att ta hem gribfiler varje dag. Han har kunnat konstatera att det inte ser ut att bjuda på några större överraskningar, vindläget har sett stabilt ut i flera veckor. Möjligen är vindarna lite väl svaga.

Nu, när vi varit ute i nästan 10 dygn så är vi ändå lite överraskade – av att det blåser så lite! De fyra första dygnen blåste det 2-4 m/s och vi tyckte att vi inte kom framåt alls. Sedan tog det fart och blåste lite mer (8-10 m/s) i tre dygn men nu är vi nere i 3-4 igen och så ska det hålla på till på torsdag i nästa vecka! Jag minns speciellt Birgitta Boye som skrivit om familjens jordenruntsegling med Ariel IV. På något ställe beskriver hon hur hon drömt om att segla i behaglig takt och hinna med och kunna göra allt möjligt under färden medan verkligheten istället blev “att dundra fram i expressfart över oceanerna”.

Just nu så handlar det mesta om balans. Att hålla Anniaras segel i så god balans så att vi får ut maximal fart i de svaga vindarna. Vi har provat olika segelsättningar, för närvarande seglar vi gennaker och gör knappt 3,5 knop. Anniara är inte så snabb och i vanliga fall har vi ett rätt avspänt förhållande till farten. “You don´t start in the Formel 1 with your motorhome” som Alec på s/y Tangaroa sa. Och det är så sant. Vårt hem är inte gjort för racing. Med lite drygt 4 knop så gör vi 100 distans per dygn och det tycker vi är ok. Men gör vi 3 knop istället för fyra (och det låter ju inte som så stor skillnad) så minskar farten med 25%. Så nu jagar vi för en gångs skull tiondels knop. Sedan har vi provat att använda vårt inre försegel som stagsegel för att minska rullningen i sidled. När vågor och dyningar rullar på så hamnar Anniara med jämna mellanrum i rullning från sida till sida, till mycket besvär för besättningen, antingen man ska försöka balansera sig medan man gör något eller man bara ska försöka ligga still och sova. Vi tycker att förseglet minskar rullningen en del även om den långt ifrån försvinner helt.

Ett vindroder är, mycket förenklat, en paddel i vattnet med en flöjel som ställs in efter vinden. Ett sinnrikt system av linor fästa till ratten gör sedan att paddeln styr efter flöjelns rörelser i vinden. Det är en helt mekanisk manick utan el och elektronik som kan gå sönder. Men – ett litet block som sitter snett och gör att linan inte löper helt friktionsfritt gör ofelbart att linan slits och till sist hotar att gå av. Att ha allt i balans innebär att vi hela tiden måste uppmärksamma den typen av problem och åtgärda dem allteftersom de uppstår.

Det mest viktiga är ändå att vi själva är i god balans! Vi har vaktpass dygnet runt och dessemellan måste vi se till att få tillräckligt med sömn och vila. Vi måste äta med jämna mellanrum och se till att fylla på tillräckligt med vätska.

Även om det kan låta som om vi klagar för att det rullar och saker går sönder och maten trillar ut över durken så lever vi just nu ett mycket behagligt liv. Det är ett gynnsamt klimat, vi är ute större delen av dygnet och vi stressar inte! För rätt många år sedan så diskuterade jag jordenruntsegling med en kollega, han sa att han hade svårt att tänka sig att jag skulle trivas ute på Atlanten. “Du skulle bli helt uttråkad av att sitta där och stirra på horisonten”. Ja, George, nu är vi i alla fall här och visst är det lite tråkigt ibland men när solen går upp över horisonten och åtta flygfiskar sprätter iväg över det klara blå vattnet för att 100 meter senare störtdyka med ett plask i en våg, då känner vi att vi uppnår balans och harmoni.

När jag sitter och skriver detta så dyker det upp ett fartyg vid horisonten. Det första vi sett sedan farvattnen omkring Kap Verde. Usch, det känns nästan som lite trängsel…

Det har varit skönt att ligga i hamn några dagar med ett hem som inte ständigt gungar. Stilla ligger vi dock inte – både bojar och själva bryggorna har bottenförtöjningar som slackar vid lågvatten. Sedan vandrar tidvattnet in och ut och bryggor och båtar rör sig i (o)takt med dem. När man ska gå iland på bryggan så känns det som om man är berusad, för man raglar hit och dit hela tiden.

Vi har städat och röjt undan och Göran har kunnat pricka av några punkter på att-göra-listan. Den är relativt konstant. I takt med att vi fixar saker så tillkommer det nya uppgifter i andra änden. Sedan har vi provianterat, vatten, mjölk, frukt och grönt. Så nu börjar vi bli färdiga för nästa tripp. Men innan dess så har vi tittat en del på Sao Vicente som är den ö som vi valt att segla till.

Först och främst har vi Mindelo, en stad om ca 70 000 invånare. Där härskar en härlig stämning, du hör spanska och afrikanska rytmer hela dagarna och halva nätterna. Här finns gott om restauranger och barer och här finns hotell men, turismen är inte alls utbyggd. En holländska vi pratade med var lyrisk över utbudet i livsmedelsaffären. ”Nu finns ju allt!” utbrast hon, och jämförde med förra gången hon var här, då tillgången på färskvaror tydligen var mycket begränsad. Och visst finns ”allt” i butiken men det är betydligt roligare att gå på de olika grönsaksmarknader som finns och handla grönsakerna direkt ifrån odlarna. Även om undertecknad blev ordentligt uppskörtad första gången – man måste ju pruta…

Utsikt över Mindelo uppifrån Monte Verde

För att se lite mer än Mindelo så hyrde vi en bil och åkte runt på ön. Det är svårt att förstå var grönsakerna odlas? Det är precis rödbrunt och nedbränt överallt. På några ställen såg vi små odlingar där man också hade pumptorn för vatten. Vi fick låna en karta av biluthyraren men den hade vi inte så mycket nytta av eftersom det inte finns några vägskyltar. Nu är ön så liten så det spelade inte så stor roll att vi plötsligt upptäckte att vi tagit en helt annan väg än den avsedda. Det finns dessutom inte så många vägar att åka fel på. Vi åkte förbi flygplatsen (jodå, det finns en sådan) och fortsatte till ett litet samhälle bara för att upptäcka att där tog vägen slut. Det gick en väg förbi samhället men utan förbindelse med den väg vi kommit på. Så det var bara att vända.

Kargt och nedbränt av solen

Göran ville leta rätt på en cache som skulle finnas på Monte Verde, det högsta berget på Sao Vicente med sina 750 meter. Det blev en riktig klättring för vår hyrbil! Vi var imponerade av serpentinvägarna på Gran Canaria men detta var ett strå vassare! Vägen är kullerstensbelagd och ringlar sig uppåt längs branter du tror är omöjliga att forcera. Till råga på allt så upptäcker du efter ett tag att branterna är uppodlade! Överallt finns anlagda terrasser med små stenmurar där det odlas majs. Det såg rätt misslyckat ut, majsen var bara en halvmeter hög och såg alldeles vissen ut. Kanske kan de ta tillvara på stjälken på något sätt(?) för på några ställen såg vi hur de skördade hela plantan. Längst upp på över 700 meters höjd såg det lite grönare ut och vi drog slutsatsen att det måste bero på att molnen bidrar med fukt så högt upp.

Vägen slingrade sig längs med kanten

Lägg märke till terrasserna uppe på berget

På toppen finns en anläggning för telekommunikation som vaktas av soldater. Vi kunde gå omkring lite vid sidan av och njuta av utsikten över Mindelo men Göran kunde till sin stora förargelse inte leta så intensivt efter cachen, soldaterna hade ögonen på honom hela tiden. Han gav snart upp men var nöjd med att ha åkt dit upp i alla fall.

Tillbaka i Mindelo så åt vi lunch på Nautico Club. Där hänger en massa flaggor från olika nationer i taket och väggen vid baren är tapetserad med klistermärken från olika båtar och båtklubbar. Bredvid toaletterna finns en hylla med utbytesböcker så vi passade på att byta till oss ”Gåtornas Palats” av Dan Brown. Det var roligt att slå upp första sidan och kolla vilka båtar som haft boken innan. ”Lovisa”, ”Comedie” och ”Hokus Pokus”. Men framför allt var det roligt att konstatera att även ”s/y Geronimo” med våra vänner Kjell och Lena haft glädje av den här boken tidigare. Nu har vi lämnat en av våra böcker och den som tar den i utbyte nästa gång kan konstatera att den kommer ifrån Anniara eftersom vi satt vår stämpel i den.

Club Nautico i Mendelo

Geronimos stämpel i vår nya bok

Nu har vi avverkat första benet över Atlanten. Sträckan från
Kanarieöarna till Kap Verde, 837 NM. Det tog nästan 8 dygn. 108,5 distans per
dygn låter inte så imponerande och det var det inte heller. De fyra första
dygnen blåste det inte mer än 2-4 m/s och då rör sig damen Anniara framåt i en
mycket måttlig takt. Fördelen med det var att sjön inte rörde på sig så mycket
heller. Det var bekvämt att röra sig i båten, att laga mat och äta. I Las Palmas investerade vi i en spirbom till
genuan. Den kom nu väl till pass. I atlantdyningarna (som alltid är närvarande)
så slår genuan när vågorna gör att båten går fortare än vinden, till stor
förtret för den som ska försöka få lite sömn och vila. En spirbom förhindrar
inte detta helt men det blir betydligt snällare.

Vi jobbar i olika vaktpass. Pell-Olle, vårt vindroder,
jobbar alla pass när vi väl har lämnat hamnen och kommit ut på öppet vatten.
Tack vare Pell-Olle så består vaktjobbet mest av att kolla och justera kursen
och hålla utkik efter andra båtar. Varje besättning måste hitta sitt sätt att
jobba och vi har kommit fram till att det fungerar bäst om vi går i
tretimmars-pass på dagen med start kl 12.00. Då går Göran på, jobbar till tre
då jag byter av, jobbar till sex och så vidare fram till midnatt då Göran går på
ett sextimmarspass fram till sex på morgonen då jag avlöser honom och gör ett
sextimmarspass på förmiddagen. Den som har frigång kan då passa på att sova
lite mer sammanhängande. När vi har vakten lyssnar vi på ljudböcker och när vi
har frigång vilar vi och läser vanliga böcker. En deckare i I-poden och en i
boken, det gäller att hålla ordning på intrigerna!

Första dagen, när vi fortfarande var nära Gran Canaria så
såg vi en hel del flygfisk. Det ser rätt festligt ut, de ”flyger” helt planlöst
strax ovanför vattenytan med utspärrade fenor för att plötsligt krasch-landa i
en våg. De kan ibland hoppa lite högre och hamna på däck på båten. Vi hörde om
en kille som träffades av en flygfisk så olyckligt att hans glasögon slogs av
och de hamnade (givetvis) på Atlantens botten. Vi har bara haft besök av tre
stycken på överresan, men det lär komma fler…

Efter fyra dagars slösegling så började det äntligen rätta
till sig lite! Vinden ökade till 10-12 m/s vilket gjorde att vi fick lite fart
på skutan. Samtidigt minskade komforten betydligt. Det gungade, hoppade och
for. Av någon anledning fick jag för mig
att steka pannkakor. Jag hade bunken med pannkaks-smet i diskhon och det var
tur, för den välte två gånger innan jag hann grädda upp resterna. En kväll
skulle vi ha tomatsoppa till kvällsmat. Jag hällde den i våra termosmuggar och
gick ut i sittbrunnen med dem. Vi hade halkskyddsduk på bordet men tyngdpunkten
är hög på muggarna… J-r vad kladdigt det blir med tomatsoppa i hela
sittbrunnen! Sedan är det ju det här med att även om du har halkskydd under
tallriken så att den står kvar så kan du inte ha halkskydd mellan tallriken och
maten. Därför är det nu högsta prioritet att hitta stora, djupa tallrikar med
så bred botten som möjligt!

Efter nästan 8 dygn till sjöss utan att knappt ha sett en
enda båt så var det härligt att skönja ljusen ifrån Ilha de Santo Antao. Det
var i gryningen och vi hade anpassat farten under natten för att komma fram
till Mindelo på Sao Vicente i dagsljus. Bara 5 NM ifrån land så var det
fortfarande 2400 meter djupt och sedan växte öarna mer och mer. Ilha de Santo
Antao har en topp på 1979 meter (ligger på mitten av ön) så på en sträcka om ca
18,5 km är stigningen 4379 meter. Imponerande!

Göran är mycket lycklig över det adventsljus som levererats till honom från Sverige

Julpyntat och klart!

Nu lämnar vi Europa! Nästa gång vi sätter fötterna på fast mark igen blir på Cap Verde om 7-8 dagar. Cap Verde, som är självständigt sedan 1975 (tidigare portugisisk koloni), har en geografisk tillhörighet till den afrikanska kontinenten och många invånare är ättlingar till slavar som hämtades ifrån Östafrika. Landet har dock ett ekonomiskt beroende av Europa och främst då Portugal och har ett specialavtal med EU. Allt enligt piloteboken.
Det kändes lite sorgligt att lämna Staffan och Kerstin på Balance. Vi har mer eller mindre följts åt sedan början av juli, då de kom och knackade på när vi låg på svaj i Oban. Nu kommer de att stanna på Kanarieöarna till nästa säsong och utforska öarna ordentligt. Och så länge de är kvar i Las Palmas så kan de bland annat förströ sig med bouleturneringar och utflykter anordnade av Skandinaviska föreningen. Så är det om man är svensk (pensionär) i Las Palmas!
Kjell och Lena dök ju upp som gubbarna i lådan här i Las Palmas och har hjälpt oss jättemycket. Sedan verkar Kjell ha ett sjätte sinne – hur kunde han veta att jag glömt vårt bryne hemma? De dök upp på Sailor´s en dag och hade ett nyinköpt med sig, det övertog vi blixtsnabbt, för två euro var det vårt! Man vet aldrig, de kanske står på kajen och hälsar oss välkomna när vi kommer till Trinidad?
Även Luc och Mieke på Kozmic Blues stannar ett tag men bara till början av januari. Sedan ska de också korsa Atlanten och vi har gott hopp om att träffa på dem igen någonstans i Karibien. De senaste gångerna vi träffat dem så har vi roat oss med att jämföra flamländskan med svenskan och det är otroligt mycket som är samma ord, bara stavat och uttalat lite olika. Popnittång heter till exempel popnageltang på flamländska. När vi inte hittar de engelska orden så försöker vi med svenska/flamländska och det fungerar förvånansvärt ofta.
Nu har det stora konservburksracet startat! Maten är dyr i Karibien så de flesta bunkrar så mycket som möjligt i Las Palmas. Så ock vi. Vi har sådär 105 konservburkar med olika mystiska innehåll, 8 flak öl, 10 paket cornflakes, 10 paket knäckebröd (Vasa, finns att köpa i närbutiken i hamnen) och 18 liter långtidsbehandlad mjölk med oss för att bara nämna en del av härligheterna. Under solpanelerna hänger två nät och där dinglar äpplen, bananer, tomater och lök, men inte i så stora mängder för vi räknar med att kunna fylla på det förrådet på Cap Verde

Vi har blivit intervjuade av Hanna, som håller på att skriva en doktorsavhandling om modern berättartradition, dvs bloggande. Hon har begränsat ämnet till bloggar som berättar om långseglingar till sjöss. När hon intervjuade oss så frågade hon bland annat om vad vi tror om varför ni läser vår blogg?

Vi kom fram till att det skulle vara väldigt intressant för henne att få veta det direkt ifrån er, kära läsare. Vi kan ju bara spekulera…

Ni som vill bdira till Hanna, hör av er till henne på mail. hanna.jansson@etnologi.su.se