Anniara

Det har varit skönt att ligga i hamn några dagar med ett hem som inte ständigt gungar. Stilla ligger vi dock inte – både bojar och själva bryggorna har bottenförtöjningar som slackar vid lågvatten. Sedan vandrar tidvattnet in och ut och bryggor och båtar rör sig i (o)takt med dem. När man ska gå iland på bryggan så känns det som om man är berusad, för man raglar hit och dit hela tiden.

Vi har städat och röjt undan och Göran har kunnat pricka av några punkter på att-göra-listan. Den är relativt konstant. I takt med att vi fixar saker så tillkommer det nya uppgifter i andra änden. Sedan har vi provianterat, vatten, mjölk, frukt och grönt. Så nu börjar vi bli färdiga för nästa tripp. Men innan dess så har vi tittat en del på Sao Vicente som är den ö som vi valt att segla till.

Först och främst har vi Mindelo, en stad om ca 70 000 invånare. Där härskar en härlig stämning, du hör spanska och afrikanska rytmer hela dagarna och halva nätterna. Här finns gott om restauranger och barer och här finns hotell men, turismen är inte alls utbyggd. En holländska vi pratade med var lyrisk över utbudet i livsmedelsaffären. ”Nu finns ju allt!” utbrast hon, och jämförde med förra gången hon var här, då tillgången på färskvaror tydligen var mycket begränsad. Och visst finns ”allt” i butiken men det är betydligt roligare att gå på de olika grönsaksmarknader som finns och handla grönsakerna direkt ifrån odlarna. Även om undertecknad blev ordentligt uppskörtad första gången – man måste ju pruta…

Utsikt över Mindelo uppifrån Monte Verde

För att se lite mer än Mindelo så hyrde vi en bil och åkte runt på ön. Det är svårt att förstå var grönsakerna odlas? Det är precis rödbrunt och nedbränt överallt. På några ställen såg vi små odlingar där man också hade pumptorn för vatten. Vi fick låna en karta av biluthyraren men den hade vi inte så mycket nytta av eftersom det inte finns några vägskyltar. Nu är ön så liten så det spelade inte så stor roll att vi plötsligt upptäckte att vi tagit en helt annan väg än den avsedda. Det finns dessutom inte så många vägar att åka fel på. Vi åkte förbi flygplatsen (jodå, det finns en sådan) och fortsatte till ett litet samhälle bara för att upptäcka att där tog vägen slut. Det gick en väg förbi samhället men utan förbindelse med den väg vi kommit på. Så det var bara att vända.

Kargt och nedbränt av solen

Göran ville leta rätt på en cache som skulle finnas på Monte Verde, det högsta berget på Sao Vicente med sina 750 meter. Det blev en riktig klättring för vår hyrbil! Vi var imponerade av serpentinvägarna på Gran Canaria men detta var ett strå vassare! Vägen är kullerstensbelagd och ringlar sig uppåt längs branter du tror är omöjliga att forcera. Till råga på allt så upptäcker du efter ett tag att branterna är uppodlade! Överallt finns anlagda terrasser med små stenmurar där det odlas majs. Det såg rätt misslyckat ut, majsen var bara en halvmeter hög och såg alldeles vissen ut. Kanske kan de ta tillvara på stjälken på något sätt(?) för på några ställen såg vi hur de skördade hela plantan. Längst upp på över 700 meters höjd såg det lite grönare ut och vi drog slutsatsen att det måste bero på att molnen bidrar med fukt så högt upp.

Vägen slingrade sig längs med kanten

Lägg märke till terrasserna uppe på berget

På toppen finns en anläggning för telekommunikation som vaktas av soldater. Vi kunde gå omkring lite vid sidan av och njuta av utsikten över Mindelo men Göran kunde till sin stora förargelse inte leta så intensivt efter cachen, soldaterna hade ögonen på honom hela tiden. Han gav snart upp men var nöjd med att ha åkt dit upp i alla fall.

Tillbaka i Mindelo så åt vi lunch på Nautico Club. Där hänger en massa flaggor från olika nationer i taket och väggen vid baren är tapetserad med klistermärken från olika båtar och båtklubbar. Bredvid toaletterna finns en hylla med utbytesböcker så vi passade på att byta till oss ”Gåtornas Palats” av Dan Brown. Det var roligt att slå upp första sidan och kolla vilka båtar som haft boken innan. ”Lovisa”, ”Comedie” och ”Hokus Pokus”. Men framför allt var det roligt att konstatera att även ”s/y Geronimo” med våra vänner Kjell och Lena haft glädje av den här boken tidigare. Nu har vi lämnat en av våra böcker och den som tar den i utbyte nästa gång kan konstatera att den kommer ifrån Anniara eftersom vi satt vår stämpel i den.

Club Nautico i Mendelo

Geronimos stämpel i vår nya bok