Anniara

Time flies… when you are having fun! Idag har vi hittat in en liten vik på ön Canouan. Vi befinner oss i St Vincent Grenadinerna och har således hunnit passera ytterligare ett par nationsgränser sedan vi var på Dominica där jag mönstrade på. ”Island time is slow time” och vi har tagit det ganska lugnt men ändå hunnit med en hel del. Livet är gott på en segelbåt omgiven av turkosblått vatten, kan jag intyga.

Efter alla intryck av den färgsprakande karnevalen i Roseau, Dominica var det dags för nästa land –Frankrike! Eller, för att förtydliga, Martinique. Konstigt var det att helt plötsligt befinna sig i ett europeiskt land. Fast så europeiskt var det ju kanske inte i alla lägen med bananodlingar och kokospalmer. Första anhalt blev St Pierre. En stad vid foten av vulkanen Mt Pelée, vars utbrott ödelade staden 1902. En del ruiner fanns här och var som vittnade om detta.

Vulkanen, Mont Pelée

Vi styrde dock ganska snart våra steg mot stadens romdestilleri, De Paz. Ett måste när man är här är ju att besöka ett sådant! Fransmännen har självklart sitt egna system för att kvalitetssäkra och kategorisera rommen och anser sig nog ha den bästa rommen i Karibien. Själv är jag en aning skeptisk. Typiskt i Karibien är att dricka ”Rum Punch”, vilket innebär en drink gjord på Rom och juice. Det är faktiskt inte så dumt alls. Men att dricka rom rakt upp och ner är nog inte något för mig. Trots att det var VSOP (hög kvalitet, enligt det franska systemet), som jag provsmakade på destilleriet så kan jag inte riktigt tycka att det är så jättegott om det inte blandas med något.

Infarten till destilleriet

På promenaden dit och tillbaka passerade vi också en hel del sockerrörsodlingar och kunde ta oss tid att på nära håll studera den för rommen nödvändiga grödan. Förutom sockerrör så blev det en hel del fotograferande av blommor men en och annan höna och något får fick också agera fotoobjekt. Just höns och kycklingar verkar finnas överallt här och i mer eller mindre var mans ägo. De springer oftast helt fritt och hur de har uppfostrat sina katter (för sådana såg vi också) till att inte jaga och äta upp kycklingarna får man nog säga är lite av en gåta.

Sockerrören var dubbelt så höga som jag

Dagarna efter tog oss vidare ner för Martiniques kust och det blev bl a provianterande i huvudstaden Forte de France och ett stopp i turistfällan Grande Anse. Det sistnämnda är en vik med vit sandstrand och mycket klart vatten. Längst stranden har de goda fransoserna byggt upp ett promenadstråk med små pubar/ restauranger och butiker. Under dagen verkade det besökande klientelet vara turister på jakt efter sol och bad. Men på kvällen kunde vi konstatera att det till stor del var folk från båtarna som tog sina dingar (läs: jollar, det heter visst så här, har jag förstått) in till stranden för att ta en pilsner och koppla upp sig på pubens fria wifi. Med båtarna menar jag de segelbåtar som, liksom vi, låg förtöjda vid någon av vikens bojar eller möjligen hade ankrat upp i viken.

Jag hade införskaffat snorkel, cyklop och simfenor i Forte de France eftersom jag inte hade orkat packa ner det i ryggsäcken innan jag åkte. Lite simning i det klara vattnet i Grande Anse gav mersmak och nu ville jag gärna se en av de där saktmodiga invånarna som ska finnas här, nämligen havssköldpaddor. Vi hade pratat med en svensk familj på segelbåten Victory i Forte de France och de rekommenderade Tobago Cays nere vid Grenadinerna för ändamålet. Sagt och gjort, det var dags för oss att göra en lite längre segling ner till detta snorkelparadis. Först behövde vi gå in i den lilla hamnstaden Marin för att klarera ut från Martinique. Det skulle visa sig vara en stad, som kan stoltsera med en ganska stor marina. Själva viken där hamnen var låg inbäddad i Mangroveträsk. Jag, som aldrig tidigare sett dessa vattenlevande träd i vilka man rekommenderas förankra sin båt under orkansäsongen (för den händelse man väljer att husera sin båt i Karibien under den årstiden), jublade över detta tillfälle medan mamma och Göran var måttligt imponerade.

Trots att det alltid blåser här så hamnade vi lite i lä av ön på väg till Marin och fick köra för motor något. Helt plötsligt började det skaka och stimma om motorn. Något var helt klart på tok. Vi misstänkte att något kanske hade fastnat i propellern men trots försök att backa osv så fortsatte oljudet. Jag tänkte: ”Hej, mera fransmän och hej då, havssköldpaddor”… Framme i Marin tog Göran dingen för att åka och klarera ut medan mamma och jag stannade kvar vid båten för att försöka dyka under och titta på propellern. Den goda sikten under vattnet som vi haft vid Grande Anse var nu som bortblåst. Kanske var de att Marin omgavs av mangroveträsk som gjorde att nu kunde vi knappt se en halvmeter framför oss i vattnet och ännu mindre propellern. Jag dök in under båten och fick då i alla fall tag på ett nät som hade fastnat i propellern. Som tur var så var det en mindre bit nät och efter lite mixtrande så var det borttaget. Allt verkade sedan vara som det skulle när jag kände på propellern. Tur att det inte hade trasslat mer än så!

Sådant här inte hemma i propellern

Nu kunde vi säkert ge oss av ner till St Vincent och Grenadinera. Hur det är här och hur mötet med havssköldpaddor och övriga invånare, såväl havslevande som landlevande, var kommer jag att skriva om i nästa blogginlägg.

Det är karnevaltider i Karibien. På Dominica var det karneval måndag och tisdag före Askonsdagen och då var allting annat stängt. Vi frågade Eddison om vi skulle vara kvar i Portsmouth eller om det var bättre att gå till huvudstaden Roseau eftersom det borde vara en större karneval där? Han tyckte förstås att vi skulle vara kvar i Portsmouth. I Roseau var det så bråkigt, sa han, de slogs med kniv och passade på att göra upp gamla misshälligheter sinsemellan under karnevalen. Han hade visserligen aldrig varit där själv men han visste hur det var!
Så vi seglade till Roseau. På måndagen var det t-shirtfestival, det vill säga det var en försmak på vad som komma skulle. Ingen kunde svara på när karnevalen började. Mitt på dagen någon gång var det närmaste besked vi kunde få. Vi tog jollen in till land och promenerade iväg mot centrum. Snart hörde vi musiken på avstånd. När vi kom ned till centrum var det lagom för att se på tåget. Först kom en lastbil med dunkande musikrytmer och ett mobilt elaggregat på släp. Därefter kom olika grupper med fina kostymer. Efter dem kom en svans av glada, vanliga (ej utklädda) dansande människor. Så kom en ny lastbil med elaggregat, en ny grupp utklädda osv. Många barn deltog i dansandet i olika grupper. I varje gathörn grillades kyckling och korv och serverades rumpunch och kubuli, den lokala ölen. Stämningen var på topp!

Nästa dag var det likadant men så mycket mer! Den första gruppen dansade på två meter höga styltor! Och så de dansade, timme efter timme i hettan, helt otroligt!

Sedan kom den ena mer fantastiska kreationen efter den andra! En del hade så stora ”påhäng” att de gick på hjul.

Varje lastbil hade servicefolk runt omkring som såg till att dansarna fick vätska. Själva åt vi grillad kyckling insvept i aluminiumfolie och drack kubuli, samtidigt som vi svängde våra kroppar lite försiktigt i takt med musiken. Karnevalsvägen var kantad av folk och stämningen var hög. Miss Dominica kom förbi i karnevalståget och Göran passade på att bli fotograferad tillsammans med henne. Det är inte var dag man har den möjligheten!

Det var färre barn som dansade den här dagen men annars var dansarna i alla åldrar. Tjocka tanter och gamla gubbar, unga flickor och smidiga ynglingar – alla var med i sina fina kostymer och alla verkade ha lika roligt!

Vi var minst två NM från Portsmouth när vi möttes av en träbåt i glada färger med en ung man med flätor som hälsade oss välkomna till Dominica och som väldigt gärna ville hjälpa oss att ankra eller att ta en boj. Vi avböjde hans erbjudande och fortsatte själva in i viken för att hitta en bra plats. På vägen in fick vi besök av ytterligare tre unga män i färgglada båtar som ville erbjuda hjälp. De kunde inte bara hjälpa till med förtöjning, de kunde skaffa allt möjligt från land, färska varor, frukt och grönsaker, ta hand om våra sopor, ta med oss på utflykt, skaffa taxi mm mm. Vi fann det lite jobbigt och det tog en stund innan vi förstod (och läste i guideboken) att det är en fem-sex olika företag som samarbetar i hamnen men som också konkurrerar om kunderna. Som kund kan man hålla sig till en av dem och då slipper man bli uppvaktad av de andra.

Jag var lite bekymrad. När vi bestämde oss för att gå till Portsmouth och möta Elisabeth där så var en avgörande orsak att flygplatsen såg ut att ligga rätt nära. Nu när jag studerade kartan så fick jag se att det finns två flygplatser på ön, Melville Hall Airport men också Canefield Airport. Den senare såg mindre ut men den låg rätt nära huvudstaden, Roseau. Vi sms:ade till Elisabeth för att få reda på vart hon tänkte landa men fick till svar att det stod Dominica på biljetten, kanske lät Melville bekant.
En av de unga männen dök upp igen, det stod Eddison på hans båt. Han småpratade lite och undrade om vi behövde något? Vi svarade nekande men jag passade på att fråga honom om flygplatserna. Han förklarade att den största är Melville och att det är dit flyg kommer från utlandet. ”Är du säker?” frågade jag. ”Absolut”, svarade han och undrade i nästa andetag om han skulle ordna taxi åt oss? Vi, som ännu inte förstått hur det går till svarade lite undvikande, vi tänkte att vi nog kunde skaffa en taxi när vi kom i land själva.

Vi tog jollen in till Portsmouth för att reka lite. Göran köpte sig ett par sandaler för 30 ECdollar (ca 75 kr) och vi hittade ett litet hus där det stod Sea View Restaurant och gick dit för att få något att dricka i värmen. Namnet indikerade bord och stolar med parasoller och utsikt över hamnen. Riktigt så var det inte, men ölen var kall och god och den lilla tanten som stod för restaurangen var vänlig och glad. Vi frågade var man kunde få tag på en taxi och hon erbjöd sig genast att ringa efter en. Hennes son hade nämligen en taxi! Vi förklarade att vi skulle ha den senare på kvällen och då skrev hon ner sonens telefonnummer på en lapp och gav oss.

Restaurangen och dess ägare

Vi bestämde oss för att anlita Eddison och när vi kom tillbaka till båten så ropade vi upp Eddison på kanal 16. Vi förhörde oss om det gick att få en taxi fram och tillbaka till flygplatsen och det gick bra men när vi ville ha ett pris, så sa han bara ”Vi kommer ut” och efter femton minuter dök de upp vid sidan av Anniara. Nu var det Eddison själv och taxichauffören för kvällen, Ken som kom. Vi diskuterade pris och när vi behövde åka. Planet skulle landa 18.50.
”Då behöver ni åka härifrån halv sex” sa Eddison.
”Halv sex?” utbrast jag, ”men det är ju bara 1,5 mil?!”
”På Dominica går inga vägar rakt fram, vi ska över bergen”, blev svaret.

Vi blev hämtade i Anniara och sedan fick vi en vådlig färd över bergen. Ken tutade i varje kurva för att varna eventuella mötande bilar och han gasade på allt vad han kunde så att vi skulle hinna i tid. Fast ibland var han förstås tvungen att sakta ner för att prata med någon vi mötte på vägen. ”Det var min kusin” sa han, ”det var min bror”. På ett ställe ursäktade han sig, stannade motorn och hoppade ur bilen. ”Jag är tillbaka om en minut”. Sedan fortsatte färden, upp och ner och runt i serpentiner. Vi hann och var framme tio minuter före planets beräknade landningstid. Man fick inte gå in i ankomst-hallen utan fick vänta utanför. Många resande kom ut genom dörrarna och möttes av glada anhöriga och till slut kom även en något trött Elisabeth ut, släpande på sin ryggsäck som vägde tolv kg. Tulltjänstemannen hade inte velat se hennes bagage men han var lite bekymrad över att hon reste ensam. Elisabeth försäkrade att vi skulle komma och möta henne. ”Om inte, måste du ta en taxi” uppmanade henne tulltjänstemannen. Jovisst, tänkte Elisabeth, men jag vet ju inte vart jag ska…
Färden tillbaka gick i något mer sansad fart och Boy (vi tyckte oss höra att han kallades så) hittade lätt tillbaka till Anniara i det kompakta mörkret.

Dagen efter gjorde vi ett undantag från vår affärsuppgörelse med Eddison. Det kom förbi en kille som ville sälja langustrar. Vi visade ett visst intresse och då for han iväg igen. ”Vänta”, sa han. Efter en stund kom han tillbaka med två jättelangustrar. Elisabeth tyckte vi skulle ha fest så när jag tyckte att det var för dyrt så köpte hon den största. Det var ett riktigt monster! Den gick inte riktigt ner i vår sexlitersgryta men vi lyckades koka den med gott resultat ändå. Det blev riktiga lyxportioner till oss alla tre.

Dagen efter åkte vi på guidad tur med Eddison upp i Indian River. Dominica satsar en del på ekoturism och alla guider är utbildade för sitt uppdrag. Det var fantastiskt vackert, Dominica har 365 floder(åar), en för varje dag på året. Eddison berättade med stolthet om de olika träden, kokospalmen, där man använder alla delar för olika ändamål.” Kokospalmen ger alla näringsämnen du behöver” påstod han, ”men den används även till att göra tvål, till skönhetsmedel, bladen används att fläta med, kokosnötsskalen eldar vi upp” osv osv. Han visade oss White cedar, det träd som används för att tillverka virke till båtarna.

Det är speciellt att glida fram under trädens skugga på en stilla å. Regnet strilade ner emellan träden ibland och fåglarna hördes inifrån de täta snåren som omgav oss. Vid trädens rötter kunde vi se krabbor i olika storlekar. Eddison höll en inspirerad föreläsning om bästa tillagning av krabba, den skulle koka länge i kokosmjölk och kryddas med olika örtkryddor enligt kreolsk tradition. Han berättade också att här spelade man in en del scener i Pirates of the Caribbean II. De hade velat behålla en del rekvisita från filmen i och runt Indian River, men det hade inte myndigheterna tillåtit eftersom det är en nationalpark. Vi gick iland på ett ställe där de byggt upp en liten bar mitt i regnskogen. Där serverades vi färsk frukt och fick gå omkring och bese omgivningarna innan det var dags att åka igen. Under tiden som vi gick omkring, flätade Eddison två fåglar och två fiskar av palmblad som han sedan förärade damerna.

Elisabeth håller i Eddisons konstverk

Bilder från Indian River

När vi skulle vända tillbaka så mötte vi en amerikan som var på tur med en annan båt. Han undrade vart vi kom ifrån och vi svarade förstås Sverige. Han sa att han åkt Hurtigrutten i Norge och undrade om vi visste vad Skandinavien betyder? Vi blev honom svaret skyldiga och han förklarade att det är latin och betyder (ung) ”Land som omges av farligt vatten”.
”Och säg nu inte att amerikaner är dumma och obildade” sa en nöjd amerikan.
”Vi visste inte, för vi är egentligen tyskar” skojade Göran.
Eddison rodde oss tillbaka och berättade att han faktiskt varit i Finland en gång. Där hade han prövat att bada bastu, dock utan vinterbad eftersom han var där i augusti. Göran försökte övertyga honom om vinterbadandets alla förtjänster utan någon större framgång. Till slut kunde Eddison inte hålla sig längre ”Är ni verkligen tyskar? Jag kan lite tyska och jag har inte hört er tala ett ord tyska?”
Tänk så det kan bli när man vill skoja lite…

Jag känner att jag är lite efter med bloggen. Det beror förstås på att Elisabeth har kommit hit så att bloggandet kommit lite i skymundan. Nu tänker jag dock bättra mig och skriva ett inlägg. Dessutom säger Elisabeth att en del av våra läsare (några som hon känner) säger att det aldrig händer oss något. Något dramatiskt alltså. Det är synd att behöva erkänna det men vi är väldigt tacksamma så långe det inte händer något. Det värsta vi varit med om var när vi höll på att krocka med en val på Biscaya. Det kunde ha gått riktigt illa. Det näst värsta var när jag tappade tampen till jollen och till min stora förvåning fick se min äkta hälft slänga sig i vattnet med kläder och glasögon på innan jollen hann driva iväg alltför långt bort och på så sätt återbörda den till Anniara.

Efter S:t Barth besökte vi S:t Kitts. Vi låg på boj i White Horse Bay, en vacker vik där fallvindarna tog fart ner för berget och blåste med en farlig fart ut över vattnet. I ena sekunden blåste det 15 m/s och nästa så var det vindstilla. Lite obekvämt men bojen satt fast ordentligt i botten och vi i den. En liten bit upp från stranden så låg det två stora saltponder, två insjöar med saltvatten. Vi gick dit för att fotografera, guideboken berättade om saltpondens rika fågelliv. När vi kom dit så upptäckte vi till vår förvåning att det låg tre segelbåtar därinne. En ränna hade muddrats in i ponden utifrån havet och muddring pågick för fullt därinne. Här skulle det tydligen bli något? Jag fick i alla fall en del fina bilder på några pelikaner som höll till därinne.

Saltponden

Vi ville gärna besöka Turtle Beach för enligt vår guidebok så skulle man kunna mata apor där, ”Har du aldrig matat en vild apa förut, ta chansen och gör det i Turtle Beach” ungefär så stod det i boken.
Vi tog landvägen, dvs vi tog jollen in till land och sedan gick vi upp till vägen och ställde oss och väntade på att en buss skulle komma förbi. Medan vi väntade på bussen så försökte vi lifta och redan efter att fyra bilar passerat så stannade en Toyotajeep med fyra ungdomar i 25-30årsåldern. Det var egentligen redan fullt i bilen men de trängde ihop sig så att vi fick plats också. De skulle till Turtle Beach och kitesurfa. Det ena paret, som bodde på S:t Kitts var från Kenya och Israel, deras vänner var på besök från Italien. Vi berättade att vi ville mata aporna. ”Akta er”, sa flickan från Israel, ”de bits och kan sprida sjukdomar, de är faktiskt inte alls trevliga!”
Det var lite av en besvikelse – men vi såg i alla fall några stycken apor när vi kom ner till stranden. Ännu mer besvikna blev vi när upptäckte att restaurangen där vi tänkt få oss något kallt att dricka inte var öppen heller. På väg ut från restaurangen upptäckte vi en modell av ”Christophe Harbour”. Det visade sig att saltponderna med det rika fågellivet ska byggas ut till en jättemarina! Detta blir väldigt kluvet för oss. Vi förstår att de behöver en riktig hamn för att kunna ta emot turister och tjäna pengar på dem och det finns bara en jätteliten marina i huvudstaden 4 NM norrut, men ändå…

Skyltern till marinan var redan klar med plantering runt om

Vi var snart på väg tillbaka igen. Vi gick en bit på vägen som snart delade sig och vi visste inte riktigt vilken väg vi skulle ta. Vi gick rakt fram för den såg störst ut. Det kom en bil bakom oss så vi vände oss om för att lifta men den svängde in på sidovägen. Sedan hörde vi hur den backade tillbaka igen och en ung kvinna ropade på oss och frågade vart vi skulle? Vi berättade och hon sa att hon skulle till Reggie Bar, men att vi gärna fick lifta med henne dit, för vi såg ut att behöva varsin kall öl och sedan kunde vi lätt ta en taxi eller få lift därifrån.
Reggie Bar visade sig vara en riktig Karibisk strandbar, med sanden som golv och en härlig stämning med god mat och kall öl. Vi tror att det var kvinnan, som hette Mary och egentligen var från South Carolina och hennes man som drev restaurangen. Det var fullt med folk och alla såg ut att känna alla. Vi stannade ett tag och njöt av stämningen innan vi tog en taxi tillbaka till White Horse Bay. Vi frågade om hamnens utbyggnad och chaufförens uppfattning var att det behövs utveckling men att det är lite för mycket utländska intressen i det(!)

Mary och hennes man

Reggie Bar

På ett tidigt stadium hade vi bestämt att vi skulle besöka S:t Barthelemy. Det är den enda kolonin som har varit i svensk besittning någonsin. Vi fick ön av fransmännen 1784 i utbyte mot att fransmännen fick fria handelsrättigheter med Göteborg. Vi svenskar ville komma åt Västindiens rikedomar i form av socker, kakao och kaffe. Handeln med Västindien skulle öka på vårt välstånd.

Det var nästan en kulturchock – från Barbuda var det en natts segling till Gustavia på S:t Barth. Vi gick från mycket enkla förhållanden i Codrington till västvärldens välstånd i Gustavia. Vi har gett tillbaka S:t Barth till fransmännen, dessa har utvecklat turismen på ön. Här låg fullt med lyxkryssare i hamnen och på redden avlöste kryssningsfartygen varandra. I kvarteren kring hamnen kunde du köpa alla märkeskläder och smycken mm. Sedan svenskarnas tid är detta en frihamn och det märks på utbudet. Maten i livsmedelsaffären var välsorterad men dyr. Vi kostade ändå på oss både fransk champagne och oxfilé, det var Görans födelsedag. Vad gott det var att sätta tänderna i en riktig köttbit, något vi inte smakat sedan vi var i Las Palmas!

Vi låg inte inne i själva hamnen, där fanns ingen plats och de flesta segelbåtarna låg som vi, på ankare lite längre ut. Det fanns två stora områden där man kunde ankra och där var fullt med segelbåtar. ”Titta, där är en svensk båt” sa jag och pekade på en segelbåt med blått skrov, ”vi åker bort och pratar lite med dem”. Vi tog jollen bort till den andra båten och knackade på. Upp ur salongen stack en ung man upp huvudet och sa något på franska.
”Ursäkta oss” sa vi ((på engelska), ”vi trodde båten var svensk?”
”Svensk?” svarade killen, ”jag har köpt den här båten.”
”Ja men, det är en svensk flagga”
”Jaså är den svensk, jag köpte flaggan också” svarade han.
Ok, då visste vi det. Vi fortsatte in till hamnen för att utforska Gustavia lite närmare.

Hamnen i Gustavia

Modernt segelfartyg med otraditionell rigg

En del fartyg ser ut som dataanimerade fantasifoster

Alla gatorna i Gustavia har två namn, ett på svenska och ett på franska. Ibland ser det lite konstigt ut, Östra Quayen till exempel eller Öfre Wharfsgatan. Det var en väldigt tät trafik på gatorna och det var först dagen efter när vi besökte en utsiktspunkt ovanför staden som vi förstod att det i princip bara fanns två längsgående gator på östra sidan om hamnen, mer finns det inte plats för nedanför bergen som omger staden. Som alltid törstade vi efter en öl (det är varmt här) och snart fann vi en trevlig uteservering, Le Select. De hade fönsterluckor och luckor för dörrarna ut mot gatan som var tapetserade med klistermärken, en hel del svenska. Vi förstod genast att här hade vi en uppgift! Veino försåg oss med OSS-dekaler* innan vi for och gav oss i uppgift att sprida dem över världen. Här skulle vi klistra upp en av dem! Över fönsterluckorna fanns en större skylt som talade om att de var ”Utlämningsställe för systembolaget” vi kände oss som hemma!

Efter ölen var det dags att ta reda på lite mer om Gustavia. Vi travade iväg runt hamnen för att uppsöka muséet. På vägen såg vi två mindre segelbåtar med svenska flaggor, även killarna som seglade dessa var fransmän och de lyckades inte riktigt förklara för oss varför de hade svenskflaggade båtar.

Vi passerade Dinzeyhuset eller Le Brigantin som det också kallas. Det bebos av den svenska hederskonsuln och är ett av få trähus som överlevde stadsbranden 1852. Under den svenska kolonialtiden beboddes det av köpmansfamiljen Dinzey. Bottenvåningen är gjord av sten för att stå emot orkaner och använd(e)s som förråd och till butiker och i övervåningen bor familjen. Taket är fortfarande ett ”sticketak”.

Vi insöp lite historia på muséet. Bland annat fick vi lära oss att det aldrig fanns mer än 127 svenskar samtidigt på S:t Barth och att ön då beboddes av ungefär 900 personer. När svenskarna kom till ön så ändrades den politiska och ekonomiska organisationen radikalt. Fransmännen hade styrt ön från S:t Martin men nu upprättades ett styre direkt på ön. Bland annat så:
– Upprättades en kartläggning över ön för att definiera egendomar och dess ägare
– Infördes religionsfrihet
– Lagar antogs och föreskrifter utgavs av öns guvernör och dess enväldige härskare. Generellt tillämpades dock lagen endast om den inte gick emot lokala traditioner
-Frihamnsstatus antogs för att befria ön från all tull
-Gustavia byggdes upp och förklarades som huvudstad
– Flera befästningar byggdes runt staden för försvar mot eventuella fiender.

Ordning och reda skulle det vara! Typiskt svenskt! Och detta för flera hundra år sedan!
Men, det blev aldrig någon riktig succé och hundra år efter att vi köpt ön så lämnade vi tillbaka den till fransmännen. Oscar I hade väl lite svårt att försvara att Sverige hade en ö i Västindien där det fortfarande förekom slaveri, ungefär hälften av öns invånare hölls som slavar vid den här tiden.

Vi ville utforska lite mer av den här ön men gav tidigt upp tanken på att cykla. Detta är en vulkanö och vägarna går inte runt bergen – de går över dem. Vi hyrde därför en bil och åkte upp och ner och runt hela ön. Vi stannade på en utsiktspunkt ovanför Le Colombiers, en havsvik dit vi kunnat gå med båten om vi velat. Nu gick vi istället stigen hela vägen ner till viken och så tillbaka igen, så behövde vi inte mer motion den här veckan! En och en halv kilometer med en stigning på 200 meter, det är ungefär som vulkanen som vi gick ner i på Kanarieöarna, bara med den skillnaden att här är 10 grader varmare, 35 grader i skuggan. Nåja, det är bara att gilla läget.

Vi hade i alla fall hyrt en fin bil, en Morris minor med cabriolet. Det passade fint att susa iväg i den igen efter klättringen ner och upp från stranden.

Vi låg med båten under inflygningsrutten till ön och hade sett många små plan passera över oss. Nu passerade vi flygplatsen med bilen och kunde konstatera att de inte hade många meter att landa på. Landningsbanan låg inklämd mellan ett berg och havet. Flygplanen kom in över berget, följde bergssidan neråt för att sedan ta mark strax nedanför, bromsa våldsamt och sedan stanna innan banan tog slut ute i havet. Det var bara små plan som gjorde sig besvär här…

Efter fem timmar hade vi kört på alla vägar och besökt alla små byar som fanns, så då lämnade vi tillbaka bilen. Sedan gick vi till Le Select och klistrade upp OSS-dekalen. Nu hade vi fullgjort vår uppgift och kunde fortsätta till nästa ö.

*OSS = Oskarshamns SegelSällskap

Vi hade förstås fel förväntningar men vi blev lite besvikna över Barbuda. Vi hade hört och läst så mycket om ön. Om dess sandstränder, kolonin av fregattfåglar och dess egensinniga befolkning om 1600 själar. Barbuda är en ”gammal” vulkanö och till skillnad mot sina grannar har bergen eroderat och kvar finns en ö till största delen bestående av sand som inte någonstans mäter mer än 125 fot (ca 42 meter) över havet. På öns västra sida där vi ankrade finns en sammanhängande sandstrand som är 11 miles (17,6 km) lång. Det är i princip hela öns längd.

Under kolonialtiden arrenderade Lord Codrington ön och för det betalade han ”one fat sheep”. Han höll slavar på ön som odlade och försåg Antigua med livsmedel och förnödenheter. Slavarna som var där blev i mycket lämnade åt sig själva och blev därför också mycket självständiga. När slaveriet avskaffades så stannade de flesta kvar. Egensinnigheten och självständigheten märks än i dag. Man har tackat nej till flera projekt som skulle ”föra in Barbuda i det tjugonde seklet”, bland annat så sa regeringen på Antigua ja till och satte igång ett stort hotellprojekt på Spanish Point. Barbudanerna gick man ur huse och protesterade genom att välta ett av de mobila kontoren över klippan ner i havet. Det blev inget hotell… En stor avsaltningsanläggning planerades också men stoppades eftersom man (med visst fog) var rädda för att lagunen utanför Codrington skulle förstöras.

Vi ankrade utanför sandstranden och tog sedan jollen in. Det blir rätt kraftiga vågor in mot stranden så det gällde att hoppa ur och dra upp jollen i rätt ögonblick. Vi lyckades rätt så bra, dvs vi blev inte helt genomblöta och sedan släpade vi jollen över sandremsan sådär 100 meter och kunde sedan sjösätta den i lagunen. På andra sidan ca en nautisk mil bort låg Codrington, det lilla samhälle där de flesta barbudanerna är bosatta. Vi hade tänkt oss en stilla och lugn lagun där vi skulle kunna glida fram med jollen. Istället blåste det en ihärdig motvind med kraftiga vågor, nästan lite väl häftigt för vår lilla jolle. Det tog nästan en halvtimme för oss att komma över.

Sandremsan mellan “havet” och lagunen

Vi möttes av en rätt nyanlagd liten kaj med några likaledes rätt nya administrationsbyggnader. Lagunen är grund så här fanns ingen regelrätt hamn, bara kajen och några bryggor i en vik. Den färja som trafikerar Barbuda får lägga till på öns andra sida. Vi hoppade i land och en bil stod så till att jag kunde smita bakom och kränga av mig min nu rätt våta t-shirt och ta på mig min medhavda klänning istället. Vi skulle titta lite på samhället, hitta någonstans att koppla upp oss på internet (enligt guideboken skulle det finnas ett internetkafé) och klarera ut från Antigua- Barbuda. Vi mötte snart en ung dam som vi frågade var internetkaféet fanns. Hon förklarade hur vi skulle gå upp till torget och hur vi där skulle se en orange byggnad som vi inte kunde missa. Det skulle vara internetkaféet. Under vår vandring förstod vi att det inte kommer många turister hit. Här fanns några gatustånd med krimskrams och några bodar med lokalt hantverk men det var allt. Vi gick förbi skolan och där var det fullt med aktiviteter, några barn vinkade lite blygt till oss och vi vinkade tillbaka. Efter tvåhundra meter kom vi upp till torget som egentligen var en lite större gatukorsning. Det var inte svårt att se vilket hus damen hade menat så vi gick in och frågade om det var internetkaféet? Nej, tyvärr inte, tjejen i kassan skakade på huvudet. Den följande halvtimmen strosade vi runt och letade och frågade, alla hänvisade till det orangea huset med baren. Till slut gick vi in på polisstationen och frågade, dels om internet, dels om var immigrationsmyndigheterna fanns, dem hade vi inte heller hittat. Även polismannen var helt säker på att baren i det orangea huset tillhandahöll internetuppkoppling. Immigrationen låg dessutom på tvärgatan mittemot. Vi beslutade oss för att gå till immigrationen först. Där tog en ung kvinnlig tjänsteman emot oss. Vi förklarade att vi ville klarera ut och hon svarade att vi först skulle gå till hamnkontoret, sedan till tullen och därefter skulle vi komma tillbaka till henne. Hamnkontoret låg nere vid hamnen. Vi traskade iväg igen och nere i hamnen på högra sidan låg ett hus som såg ut att kunna vara hamnkontor. När vi kom närmare kunde vi läsa på skylten ”Fishery divisions”. Fel alltså, vi traskade över till andra sidan och gick in i en byggnad där. En allvarlig tjänsteman drog fram oss till fönstret och visade på byggnaden på andra sidan hamnen som vi just kommit ifrån. ”Där är det” förklarade han. Tillbaka igen. En ung kvinna satt på kontoret och hon hade nog inte så mycket att göra för hon hade besök av två kompisar med varsitt småbarn i knäet. Hon ursäktade ”the crowd” och skrev in oss i en stor liggare, skrev ut ett litet kvitto och sa att vi skulle ta med det till tullen. Hon gav oss också en fotokopierad karta där hon ritade ut både tull och immigration. Så traskade vi iväg igen. Det är ju en liten by så vi tyckte att vi snart kände igen varje gata, dessutom började invånarna känna igen oss och log lite när vi gick förbi.

Vi kom snart till korsningen där tullen skulle ligga. Först hittade vi inte huset men en snäll dam visade oss tillrätta. ”Ni ser skylten där. Där är det”. Skylten var en handmålad bräda på en pinne, ”Custom” stod det med vita bokstäver. Vi gick in i huset och kom in i ett rum med ett stort skrivbord. På andra sidan rummet var gamla ärenden arkiverade i en stor hög med papplådor som låg huller om buller. Tulltjänstemannen var dock stilig och allvarlig i sin uniform och han påpekade flera gånger att vi nu hade 24 timmar på oss att lämna landet. Det var förstås efter att Göran fyllt i karbonsetet med fyra kopior med alla uppgifter om båt och besättning. Nu hade vi bara immigrationen kvar!

När vi kom tillbaka till immigrationskontoret var det stängt för lunch. Vi var också hungriga och gick in i den orangea baren. Tyvärr serverade de bara dryck men det fanns ju ett stånd som sålde grillad kyckling mitt emot och det gick bra att ta med sig in och äta på baren. För tio ECdollar kunde vi sedan få tillgång till wifi! Som man frågar får man svar – vi frågade efter ett internetkafé och det fanns ju inte. Men hade vi med egen dator så fanns wifi, men det frågade vi inte efter och tydligen fann tjejen i kassan ingen anledning att upplysa oss om det heller.

Den grillade kycklingen var jättegod och passade bra till Carib-ölen. Vi gjorde våra ärenden på internet och läste kommentarerna på bloggen. Snart öppnade immigrationskontoret så vi kunde göra sista delen av vår utklarering.

Nere i hamnen igen stötte vi på Lloyd, en politisk vilde som skulle ställa upp i det kommande valet med ett eget program. Vi tyckte att han hade en del vettiga idéer, bland annat så ville han verka för att Barbuda skulle jobba mer med att förädla de tillgångar i form av livsmedel och skog som finns på ön. Dessutom ville han bygga ut färjeförbindelserna för att underlätta för folk att arbetspendla till och från Antigua. De behövde yrkesskickligt folk från Antigua som kunde komma och påverka utvecklingen sa han. Och det hade han nog rätt i.

”Där! Där är den! Nej nu dök den igen…”

”Den” var en sköldpadda som vi döpte till George och som med jämna mellanrum dök upp omkring Anniara när hon låg ankrad i Deep Bay, bara några kilometer ifrån S:t Johns, huvudstaden på Antigua. Ibland kom George så nära att man kan höra hur han drog efter luft, när han sträckte upp halsen över vattenytan för att andas. Sedan – efter en halv sekund, så var han borta igen, omöjlig att fånga på kort.

Från Deep Bay fortsatte vi längs kusten norrut. Vi ville uppsöka Great Bird Island och snorkla på de rev som ligger omkring ön. Vi snirklade oss fram emellan rev och grundflak. Det kändes lite obehagligt, många har varnat oss för att överensstämmelsen mellan verklighet och sjökort kan halta betänkligt. ”Hur djupt är det här?” frågade Göran med jämna mellanrum. Han hade fin utsikt över botten ifrån däck och tyckte nog att det såg rätt grunt ut. Men vattnet är så klart att även på 10 meters djup så ser du botten. Vi klarade oss galant ända in mot Great Bird Island och kunde ta en av de tre bojar som finns utlagda för att man ska undvika att ankra där det växer koraller.

Nu var det dags för sköna naturupplevelser! Det var fortfarande förmiddag så vi fick snabbt jollen i sjön och så slängde vi i våra snorklar och simfötter i den och gav oss iväg in mot ön. Det finns en ”dingeväg” emellan reven utmärkt med några pinnar som vi kunde följa in emot stranden. Väl på stranden drog vi upp jollen och hittade snart en informationstavla där vi kunde läsa lite om ön och dess invånare. Där omnämndes bland annat den utrotningshotade sköldpadda som finns här, Hawksbill Turtle och den likaledes utrotningshotade Antiguan Racer Snake, som bara finns (i vilt tillstånd) på den här ön.

Antiguan Racer Snake

Det går en stig över ön så vi slog in på den. Vi hade knappt kommit tio meter innan jag hejdade mig för att inte kliva på en liten sandödla som kilade över stigen. Snabbt fram med kameran förstås och sedan kunde vi fortsätta.

Döm om vår förvåning när vi möttes av en kraftig antiguansk matrona i ett stånd där hon sålde allt från stora snäckor till plastblommor till t-shirts och rumpunch! Här trodde vi att vi kommit till ett skyddat naturvårdsområde och så möts vi av detta! Lite besvikna blev vi allt, det visade sig att det går dagsturer runt i området och ett av ställena de stannar på är Great Bird Island. ”Det är amerikaner på måndagar och onsdagar och tyskar på tisdagar o torsdagar och på fredagar är det blandat” förklarade damen. ”Idag var det bara tyskar.” Hon visade oss att det är närmare och enklare att gå in med jollen på den sidan och att det finns små bojar att ankra jollen i medan man är i vattnet. Det var ju en fördel – vi har inget ankare till jollen och hade funderat en del på det problemet. Det kändes lite överdrivet att ta med ett av våra 15(!) kilos ankare för att ankra dingen.

Nu gick vi tillbaka till andra sidan där vi hade jollen för att prova vår nya snorkelutrustning. Göran har snorklat någon gång när han var liten men jag hade aldrig snorklat förut. Vi provade en stund och jag förvånades över hur klart man ser genom cyklopet. Där inne på stranden fanns dock inte mycket att se, så när vi fått kläm på hur sakerna skulle sitta för att fungera utan alltför många kallsupar så tog vi jollen tillbaka till Anniara. Dagen därpå skulle vi snorkla på revet på andra sidan!

Under eftermiddagen såg vi sedan både en fiskgjuse som fiskade ute på revet en bit ifrån oss och flera sköldpaddor visade sina nunor över vattenytan. De var betydligt mindre än George, max en halvmeter långa och kanske var det Hawksbill Turtle vi såg.

Dagen efter tog vi jollen in till matronan. Vi satte oss på bänken och pratade lite med tanten, hon var från Jamaica och tyckte absolut att vi skulle segla dit. Enligt henne så är det riktiga Karibien!

Vi tog jollen ut och högg en av de små bojarna vid revet. Jag har tillverkat en liten repstege så vi kan ta oss upp i jollen igen (det är faktiskt inte det lättaste), så nu var det bara att sätta på snorkel, cyklop och simfötter och elegant slänga sig bakåt, som vi har sett på tv att riktiga dykare gör. Det kanske inte blev så elegant men i kom vi. Vi låg lite vid sidan om revet så vi simmade ut på det och sedan snorklade vi. Vilken upplevelse! Det är en helt annan värld därnere. Vi såg koraller och växter i alla färger o former, små fiskar och lite större! Ingen haj och det kanske var lika bra det… Göran är rätt övertygad om att han såg Black Molly, som ju är vanliga som akvariefiskar. Vi har investerat i en fågelbok och nu kändes det som att vi borde slagit till på boken om fiskar som låg på samma hylla i bokhandeln. Jag kom snart på att jag kunde simma mot vinden en bit in över revet och sedan kunde jag bara ligga och flyta och kolla in livet under mig tills jag flutit över hela revet. Göran hade otur och gick på grund på en korall som stack upp nästan till ytan, men det ordnade sig, han kom snart loss igen.

När vi tröttnat på snorklingen klättrade vi upp i jollen igen, kastade loss och gick in till stranden. Nu tyckte vi att vi gjort oss förtjänta av en riktig rumpunch. Matronan hade redan tidigare aviserat att hon minsann blandade dem själv med riktig antiguansk rom. Rom, is och något sött tuttifrutti-liknande, det var gott – och starkt! Vi satte oss en stund och vilade och jag hann få kort både på min favoritfågel, Bananaquit och på ett par Lesser Antillean Bullfinch. När vi satt där kom en turbåt in och när vi satte i jollen för att ge oss iväg så ropade guiden att vi gärna fick stanna kvar och dela deras rumpunch med dem, men vi tyckte att en räckte, vi skulle trots allt tillbaka till Anniara i vår lilla jolle.

Idag har vi varit uppe på utsiktspunkten som man når genom att ta stigen bakom försäljningsståndet. Det finns (förstås) en cache där som Göran väldigt gärna ville hitta. Vi klättrade upp och hittade två ”blowhole”, hål i berget där sjön slår in nerifrån och upp på klipporna vid hårt väder. Någonstans i närheten skulle cachen ligga. Jag gick in i buskarna för att leta och gav Göran min kamera under tiden. Där – i buskarna mötte jag en Antiguan Racer på knappt en meter! Jag hade precis för mig att den är mycket giftig och backade väldigt snabbt ut ur buskaget! Väl i säkerhet beklagade jag lite att jag inte hade med kameran men det vete sjutton om jag vågat stanna kvar och ta någon bild – även om ormen rörde sig bort ifrån mig, han var inte mer intresserad av någon närkontakt än vad jag var. Så småningom hittade vi cachen och såg noga till att det inte fanns någon orm i närheten innan Göran plockade ut burken från stenarna den låg gömd under.

Tanten i försäljningsståndet skrattade lite åt oss och påstod att ormarna inte är farliga, de äter bara matrester och är inte giftiga. Tur för oss! Lite roligt är det i alla fall att ha fått se den här ormen i vilt tillstånd, den finns ju bara här på den här ön.

Nere på stranden kunde jag ta ytterligare några foton. Dels på en Antiguan Ground Lizard som kalasade på bröd någon tappat på backen, dels på några fåglar, Gray Kingsbird och Zenaida Dove. Åtminstone tror jag att det var dem jag tog kort på. Artbestämning av fåglar är inte min starkaste sida…

Banana Quit

Antiguan Ground Lizard

Lesser Antillean Bullfinch

Gray Kingbird

Rätt som det var så sprack tanden. Den som tandläkaren rotfyllde precis innan vi åkte. När jag kände efter med tungan så satt en stor bit lös. Det här var på Kap Verde och eftersom det inte gjorde ont (utom när jag av misstag tuggade på den sidan), så bestämde jag mig i all tysthet för att vänta tills vi kom till Antigua innan jag gjorde något åt det. Jag vädrar säkert bara mina fördomar men om standarden på tandvården är lika med övrig standard i Mindelo så kunde jag nog lika gärna anlita Göran med hovtången…

Immigrationskontoret i English Harbour upplyste oss om att närmaste tandläkare fanns i huvudstaden, S:t Johns. Det var i och för sig inget problem, det går buss och vi ville ändå åka dit någon dag. Men, jag ville ju ha en tid bokad innan vi åkte dit. Efter lite letande så hittade jag faktiskt en tandläkare som annonserade i en marina guide. Lättad ringde jag numret som stod angivet. “Numret är inte i bruk” svarade en röst. Jag försökte flera gånger, med samma resultat. Vi fick bege oss till Salty Dogs och skicka mail. Snabbt fick vi svar att Dr Sengupta inte kunde hjälpa mig men att en Dr Mosry skulle höra av sig om hjälp istället. Efter lite påstötningar och flera mail fram och tillbaka (där jag uppmanades ringa det nummer som inte fungerade) så fick jag till slut en tid för behandling.

Det var med viss bävan som jag satte mig på bussen. Bussarna här verkar gå lite hur som helst, det är mindre bussar med plats för 14 passagerare och när den kommer till ändhållplatsen, t ex English Harbour så vänder den bara och går tillbaka. Den plockar upp passagerare tills den är full och fortsätter sedan direkt till busstationen i S:t Johns. Det finns inga stoppknappar att trycka på utan när du vill av så skriker du “Bus stop” och då stannar chauffören och släpper av dig.

Det var en rätt skakig färd, vägarna är inte så väl underhållna och chauffören körde på duktigt. Strax innan vi var framme såg jag ett fallfärdigt hus med en skylt “tandläkare” utanpå och jag blev ännu mer nervös, hur skulle detta gå?

Vi hade flera timmar på oss före tandläkarbesöket för vi hade planerat att se oss omkring i S:t Johns först. Antigua lever till stor del på turismen och hälften av turisterna är amerikaner. Det låg flera stora kryssningsfartyg inne i hamnen och gatorna vimlade av amerikanska turister och antiguanska taxiförare som alla erbjöd en rundtur i taxi runt ön. Nere vid hamnen präglades affärslivet av “lyxturisterna”, där fanns alla kända märken och du kunde köpa smycken och juveler eller bara fashionabla kläder. Några kvarter längre upp var det mer “normalt” utbud av kläder, hantverk o krimskrams. Det fanns inte så många restauranger som vi hade trott men vi lyckades i alla fall hitta en liten lokal, där vi åt kycklingpiroger och drack wadadli, den antiguanska ölen. Namnet Wadadli stöter man på lite överallt, när Columbus kom hit så beboddes ön av arawak- och caribindianer, deras namn på Antigua var Wadadli. Vi var de enda turisterna i den här restaurangen men pirogen var god.

Nu fanns ingen återvändo, utan vi plockade fram kartan och gick en kvarts promenad ut ur stan åt andra hållet mot English Harbour. På promenaden gick vi återigen förbi ett hus i mindre bra skick där skylten talade om att här fanns tandvård att få…

“Min” tandläkare hade sin mottagning i ett relativt nytt hus och vi möttes av en härligt kylig Air condition när vi kom in. Jag fick fylla i lite papper och sedan var det dags. Jag hade ställt in mig på att jag i värsta fall skulle bli av med tanden och det var precis det budskap tandläkaren gav mig. “Om den är skadad för långt ner så måste vi dra ut den, men jag ska ta en bild först”. Dr Mosry var en 30-35årig man från London som bott på Antigua i ett och ett halvt år. Utrustningen han förfogade över var inte den allra modernaste, men efter att ha framkallat bilden och tittat på den så konstaterade han att han kunde göra en provisorisk lagning och att jag sedan behöver få en krona gjord, rotfyllningen såg i övrigt bra ut. “Om du lovar att inte tugga nötter eller öppna ölflaskor med tanden så håller lagningen ett bra tag”, sa han, och det lovade jag.

Med en nylagad tand och en välbedövad mun promenerade jag och Göran sedan tillbaka till busstationen. Det var vid den tid då skolorna var slut för dagen så det var kö vid linje 17 och det kom fler och fler hela tiden som liksom bara gick förbi oss. Jag tänkte på den strikta ordning som gäller vid bussarna i Stockholm och tänkte sedan att vi kommer aldrig med, det var minst 25 personer där och bussarna tar ju bara 14 och det kom fler och fler och alla ställde sig framför oss… Men, rätt som det var blev vi framvinkade och tillfrågade om vi skulle till English Harbour? Javisst, bara hoppa in!