Anniara

Måndagen den 13:e maj hade vi kommit halvvägs till Marquesasöarna som är vårt nästa resmål. Detta är den längsta överfarten hittills för att nå några öar “som är så små att de knappt syns på Google Map” som en av Görans kompisar uttryckte det i ett mail till oss. Vi beräknar att seglingen ska ta omkring 30 dagar, det är knappt 3000 NM från Isla Santa Cruz på Galapagos till Hiva Oa på Marquesas.
Dagarna ser rätt lika ut och vi har snabbt kommit in i någon slags vardagslunk. Göran väcker mig vid klockan sex på morgonen. Nu följer vi lokal tid och anpassar oss allteftersom vi passerar nya tidszoner. När vi gick över Atlanten så gjorde vi inte det utan behöll den lokala tiden för Cap Verde vilket resulterade i att jag började mitt morgonpass kl 02.00 lokal tid innan vi var framme i Karibien. Vi har en seglarkoj i en av sofforna i salongen men innan Göran går och lägger sig så kokar han te till mig och äter lite corn flakes. Passar konditionerna så kopplar han upp kortvågsradion och tar hem en väderprognos och eventuella mail hemifrån. Vädret ändrar sig inte så mycket från dag till dag men i början höll vi en mer sydlig kurs för att försöka nå passadvindarna. Dessa är inte alls lika stadiga och starka som på Atlanten men det är i alla fall mer vind än vad vi hade på passagen till Galapagos. Själv går jag upp i sittbrunnen, nu klädd i en tunn fleecetröja och mysbyxor. Jag kollar kurs och fart och att Pellolle, vårt vindroder, jobbar som han ska. Sedan sätter jag mig tillrätta, låter ögonen följa horisonten och lite beroende på hur vi befinner oss i tidszonen så kan jag se hur solen, först lysande orange och sedan alltmera vit rullar upp över horisonten. Jag dricker mitt te och går sedan ner och om jag har bakat så brer jag några mackor, annars får det bli corn flakes till mig också. Bara någon halvtimme efter solens uppgång har den värmt upp luften så att jag kan skala av mig kläderna, oftast har vi bara trosor/kalsonger på oss på dagarna, och så har ju Göran sin keps, annars är han inte klädd. Jag tillbringar sedan tiden fram till klockan tolv i sittbrunnen, sitter och läser eller lyssnar på en ljudbok. Jag slänger i fiskedraget och låter det släpa i sin lina efter Anniara men hittills har vi inte haft någon fiskelycka. Avslitna drag och krokar men ingen bärgad fisk. Men vi ger oss inte! Fiskelinan släpar efter – hela dagarna.
Jag tror inte att någon som inte varit här kan föreställa sig hur ensamma vi är på havet. Sammanlagt under femton dygn har vi siktat 6 andra båtar och sett ytterligare ett par till på AIS:en , dock för långt borta för att vi skulle se dem i verkligheten. Annars ser vi bara enstaka fåglar, något stim av delfiner och sedan hav, hav och hav. Jag tänker på Columbus och hans fartyg, även om Columbus själv var övertygad om att han skulle kunna nå Indien genom att segla över Atlanten så var det säkert många i besättningarna på de tre fartygen som var säkra på att jorden var platt och att den största faran var att man skulle komma för nära och segla över kanten.
Oftast vaknar Göran av sig självt när det är dags att göra en positionsrapport och skicka den till hemsidan. Han är väldigt noga med att det ska ske klockan 18.00 UTC och just nu motsvarar det 10.00 lokal tid. Annars är det meningen att han ska få sin mest sammanhängande sömn på för-middagarna eftersom jag har långvakt (06.00-12.00) då.
De tre följande timmarna är det Görans tur att hålla vakt, kolla vindrodret och fiskelinan samtidigt som han lyssnar på en ljudbok eller läser en vanlig bok. Jag passar på att laga lunch och eventuellt har jag smugit ner och gjort en bröddeg i slutet av förmiddagsvakten som i så fall antingen ska stekas (stekpannebröd) eller gräddas i ugnen. Det är sällan svalare än 30 grader nere i båten så jag väntar med att duscha tills efter dessa bestyr. Vi har en dusch kopplad till vattentankarna belägen på badbryggan men nu använder vi stället en campingdusch. Det är en vattendunk där vi pumpar upp trycket med ett handtag och sedan strilar vattnet genom ett duschhandtag. Vi fyller på vatten ifrån watermakern och det går åt mindre vatten än om vi använder den fasta duschen. Bara när vi tvättar håret, en gång i veckan, så använder vi den riktiga duschen.
Vid tretiden är det vaktombyte igen. Göran skriver oftast lite mail och kollar sina beräkningar om när vi ska vara framme och kollar vädret igen innan han sover en stund på sin frivakt. Jag håller ställningarna i sittbrunnen. Är det fredag eller lördag så tar vi en liten sundowner vid femtiden, ett litet glas rom utspätt med juice eller ett glas vin. Så hinner jag oftast se solen gå ner igen, vid sextiden, för att sedan sätta mig vid datorn och skriva och läsa mail, kanske lägger jag en patiens och sover en stund innan jag går på igen vid klockan nio på kvällen. Då är det dags för Görans insatser i köket, han diskar och tillverkar vatten med hjälp av watermakern och så kokar han soppa som vi äter som kvälls/nattamat. Till sist kokar han en termos med te som vi dricker av under nattens svarta timmar och knyter sig sedan en timme före tolvslaget.
Från sju och fram till sex nästa morgon så är det alldeles becksvart ute. Har man tur så är himlen klar och Vintergatan breder ut sig över huvudet. Jag kan sitta i timtal och titta på den oändliga rymden ovanför, kanske kommer månen fram och då lyser den upp havet omkring oss.
Göran har sitt långa pass på natten, från midnatt och fram till klockan sex på morgonen. Ofta kommer det regnskurar eller squalls på natten och då får han jobba med att reva segel och stänga ventiler som står öppna för värmens skull. De drar ofta snabbt förbi och då får han slå ut seglen igen och öppna ventilerna. Han läser eller lyssnar på ljudböcker och ibland passar det bra att köra kortvågsradio på natten så då sysselsätter han sig med det. Klockan sex kan han väcka mig igen. Så rullar det på, dag efter dag. Snart är vi framme…

13.04.23 kl 06.21.22 korsade vi ekvatorn! Solen hade precis gått upp och morgonen var lite småkylig. Vi firade med bubbelvatten och offrade en skvätt till Neptun. Någon tjära och några fjädrar fanns som tur var inte att tillgå ombord.
Nästa morgon var klockan ungefär lika mycket när vi siktade den första ön i Galapagosarkipelagen, Isla Santa Fé. Snart dök Isla Santa Cruz upp på styrbordssidan och några timmar senare ankrade vi i Academy Bay efter nästan exakt 14 dygn till sjöss. Överresan har varit den jobbigaste hittills. Galapagos ligger sydväst om Panama och gissa vilken riktning vinden har tagit – hela tiden! Pinkryss hela vägen i ömsom stiltje och ömsom kulingbyar i ösregn. Men mest stiltje. När det sedan är pinkryss när det väl blåser så får man lätt en känsla av att man inte kommer någonstans. De tre sista dagarna var dock både riktning och styrka på vinden helt ok och en känsla av lättnad – vi är snart framme, spred sig på Anniara.

Vår bild av Galapagos emanerar mycket ifrån de bilder på iguaner stående på lavasten som vi sett i böcker och tidskrifter. Därför blev det en angenäm överraskning när vi tillsammans med John och Rose (som också seglat hit från Panama) tog en taxi runt Isla Santa Cruz och upptäckte hur grönt det är här! Frodigt och vackert! Där det inte är nationalpark odlar man. Men inte riktigt som vi tänker oss, på ena sidan om vägen var det fullt med buskar och träd men, när taxichauffören visade oss så såg vi faktiskt att en del av buskarna var planterade och att det var kaffebuskar. ”Vi gör mycket gott kaffe här!” förklarade han stolt. Han tog oss först med till ett ställe där vulkanutbrott bildat hålrum och tunnlar i berget och där berget sedan kollapsat och bildat tre stora kratrar. Dessa är viktiga, både som regnvattenreservoarer (de var torra nu) och som miljö för den unika faunan som finns här. Det var häftigt att tänka sig att det som nu var en gigantisk grop tidigare har varit ett berg.

Det var ett djupt hål omgivet av träd som är exklusiva för Galapagos, de finns ingen annanstans
Färden fortsatte till Rancho Primicias där vi fick möta giganternas giganter, de landlevande sköldpaddorna.

Tack vare ett naturprojekt har man kunnat öka populationen på Isla Santa Cruz från något hundratal till ca 1200 nu levande sköldpaddor. De lever ca 150 år och är fertila från 20 års ålder. Varje hona lägger 12-15 ägg och efter 2 månader kommer det fram små, små sköldpaddor. Längre tillbaka så var det framför allt människan som bidrog till att nästan utrota dem genom att sjöfarande tog med sig djuren ombord på fartygen för att ha dem som mat. Sköldpaddor kan leva länge utan både mat och vatten så man tog ombord dem levande och slaktade och åt upp dem allteftersom. Nu för tiden är det mest andra djur (varav en del har kommit till öarna med hjälp av människan) som hotar dem. Myror äter ägg och faktiskt också små nyfödda paddor. Hundar äter dem, kor och getter trampar sönder bon och ägg. Det mesta har man kommit till rätta med, största hotet just nu är insekterna. Sköldpaddorna var imponerande att titta på och vi fick gå väldigt nära dem, kom du för nära så väste de och drog in huvudet under skölden. De åt frukt men hade ett förskräckligt bordsskick, deras ”hakor” var helt insmorda med fruktkött och gräs.

Sista sevärdheten på vår rundtur var en lavatunnel. 320 meter lång, skapad av naturen själv. Taxichauffören frågade om vi ville gå hela vägen för då kunde han möta oss med bilen på andra sidan? ”Klart vi vill” tyckte vi och begav oss ner i tunneln. Den var belyst med elektriska lampor och ibland var höjden strax över huvudet ibland var den fem meter och liknade ett kyrkvalv. När vi tyckte att vi gått riktigt långt blev det oländigare och vi fick klättra över stora stenar och undvika vattenpölar så gott vi kunde. Rätt som det var så tog det stopp! Eller? Passagen hade plötsligt krympt till ca en halv meter över backen. Det var bara att lägga sig på alla fyra och krypa under. Rose som inte riktigt var klädd för sådana här eskapadrar, hissade upp klänningen i en korv runt kroppen och kröp, hon med. Vad gör man inte för den här sortens äventyr?! John tyckte nog att chauffören kunde ha sagt något…

Rose i sin rosa klänning skymtar längst bort i tunneln

Segelbåtar får inte röra sig fritt emellan öarna hur som helst och vi bestämde oss därför för att ta en organiserad dagsutflykt till Isla Isabela (istället för att segla dit och kanske bli bortmotade). Isabela är den största ön och det beror på att den ursprungligen har varit sex olika öar sprungna från sex olika vulkaner. Det innebär också att de sköldpaddor som lever här är av olika arter, en från varje vulkan. I dagutflykten ingick en tur till Giant Tortoise Breeding Center, där man föder upp sköldpaddor för att, förhoppningsvis, få dem att överleva som art. Fjorton individer av en sort fanns kvar och räddades efter ett vulkanutbrott (vulkanerna är fortfarande aktiva här). Det var två hannar och tolv honor. Sedan upptäckte man att det fanns ytterligare en hanne i en djurpark, så han fördes ihop med resten av dem. Dessa 15 har sedan förökat sig och man är nu uppe i omkring 200 individer. Det finns hopp!

Den här ungdomen, endast ca 8 år gammal låg som en hundvalp med benen spretande åt alla håll

Vi började utflykten på ön med att åka en tur längs stranden och vi såg både blue-footed booby och pingviner. De pingviner som lever här har fått anpassa sig och är bara en tredjedel så stora som de som lever i Antarktis. Vi gick i land på ett ställe och i en naturlig kanal som snörps av av tidvattnetsåg vi White-tipped reefsharks som går upp där för att vila på dagarna. Vi såg ett tiotal och de såg inte alltför respektingivande ut.

Blue-footed Booby

Små pingviner

Sedan var det dags för iguanerna! Vi blev strängt tillsagda av vår guide att inte gå utanför stigen eftersom det är förökningstid nu. Det låg ägg nergrävda överallt i lavan omkring oss och vi skulle helst inte vara där och trampa. Vi höll oss till stigen och hade nöjet att beskåda hur många som helst. De är perfekt kamouflerade mot den svarta lavastenen och de var mindre än vad vi hade trott att de skulle vara. De största var omkring en meter inklusive svansen och sedan fanns det små, små, kanske bara 15 cm långa. Senare, när vi snorklade, så simmade iguaner omkring där på samma ställe, det var en upplevelse! Iguanerna kan var en timme under vatten men de vi såg simmade som folk gör mest, med huvudet uppsträckt över vattenytan.

Otroligt fula men ändå charmiga på något sätt

Slappande iguaner

På en sådan här tur så blir man verkligen fullmatad med upplevelser och den sista begivenheten för dagen var en saltpond med Flamingos. Vi fick aldrig riktigt klart för oss hur det kommer sig att det finns en liten koloni med dessa fåglar här. Vi trodde att de hör hemma i Afrika? Det blir till att googla nästa gång vi har tillgång till internet…

“Vi skulle ha köpt båda” Vi var på väg ner genom Islas Perlas, Pärlöarna, som utgör en egen liten skärgård utanför Panamas kust. Vi njöt av morgonen efter att ha legat alldeles ensamma i en vik under natten. Träden på öarna skiftade i ljust grått till mörkt grönt och stränderna var omväxlande blixtrande vita av sand eller svarta av lavasten. Tidigt på morgonen kom några fiskare förbi och erbjöd oss att köpa färsk fisk. De ville ha fem dollar och vi hade ingen växel utan bara en tiodollarssedel. Vi kunde få köpa två fiskar men det bar emot då vi knappast skulle hinna äta upp båda medan de fortfarande var färska. Så det slutade med att vi inte köpte någon och nu satt vi i sittbrunnen och ångrade oss – det hade varit gott!

Vattnet porlade om fören på Anniara, det blåste som vanligt nästan ingenting men här är det fem meter tidvatten och mycket strömt på sina ställen, strömvirvlar likande dessa hade vi inte sett sedan vi befann oss utanför Jura Sound i Skottland.

“Titta, där kommer en stock till” Strömmarna drog med sig allt löst och i vattnet syntes, förutom det vanliga skräpet, nu också grenar och stockar. Innan vi seglade iväg så hörde vi mycket om hur skräpigt det skulle vara i Atlanten. Det var det också men tyvärr så hade det hittills visat sig att vattnet utanför Panama var mycket mer nerskräpat. Petflaskor i massor och en dag såg jag en kylskåpsdörr glida förbi. En sandal tätt följd av en plomberad glasflaska fick mig att börja fantisera om Robinson Crusoe och andra strandsatta äventyrare. Nu kryssade vi emellan hindren och hade god hjälp av sjöfåglar som gärna åkte snålskjuts på stockarna och därigenom hjälpte oss att upptäcka dem i tid.

Vi hade införskaffat egna fiskedon i Panama City så för att eventuellt kompensera för den uteblivna middagsfisken slängde vi i fiskelinan och lät den släpa efter Anniara. Till höger låg en ö med stora svarta grottor i strandkanten. “Titta på strandlinjen” sa jag, “de måste vara nästan helt under vatten när det är högvatten”. Göran gick ner för att hämta kameran och när han kom upp igen så small det till i klädnypan som vi satt om fiskelinan. “Vi har napp!” konstaterade vi förtjust och Göran slängde ifrån sig kameran och började dra i linan istället. Snart hade vi bärgat en fisk på ca 1,5 kg av samma sort som vi tidigare blivit erbjudna. Vi skyndade oss att hälla lite rom (sprit) i gälarna på fisken och snart slutade den att sprattla. Nu skulle det i alla fall bli färsk fisk till middag!

Vårt mål för dagen var Rio Cacique, en vik på Isla del Rey, där en liten flod mynnade ut i viken. Enligt vår guidebok skulle man kunna ta jollen och åka uppför floden. När det var lågvatten var floden helt avskärmad ifrån havet, man såg bara en sandstrand men vid högvatten kunde man surfa in i floden och sedan åka med tidvattnet uppför densamma.

Vi hann lagom ankra och göra i ordning jollen innan vattnet stigit så högt så att det skulle gå att angöra floden. När vi närmade oss mynningen med jollen så högg en våg tag i vår lilla jolle och vi surfade, sedan kom en till, mer från sidan den här gången, och vi kände hur hela jollen lyftes på sidan. På lördagen hade Anna skojat och härmat en del repliker ur Lasse Åbergs film SOS “Men, han kan ju inte simma!” hörde jag inom mig när jag såg Görans kropp sköljas iväg av vattenmassorna. Nu kan han ju det och snart var han på benen, vattnet nådde honom bara till midjan. Tack vare, att han så behändigt gjort en kullerbytta ut ur jollen så gick inte jollen runt utan jag, kameraväskan och utombordaren satt kvar. Och Göran hade både glasögonen och kepsen kvar på huvudet! Lite darrig av chocken fick jag stopp på utombordaren så han kunde kravla sig ombord igen och vi åkte ut till Anniara för att hämta ett öskar (jollen var välfylld med vatten) och sedan gjorde vi ett nytt, mer lyckosamt, försök att forcera öppningen till floden.

Väl inne var det som att komma till en annan värld. Vi stängde av motorn och gled fram emellan mangroveträden och lianerna som hängde ner. Fåglar kvittrade och andra, för oss ovanliga, djungelljud hördes. Högt ovanför svävade några örnar och en häger lyfte strax framför oss, annars var det alldeles stilla.

Vi festade på fiskgryta med saffran på kvällen och dagen efter fortsatte festligheterna med stekt fisk med dillsmör och potatis. Vi satte kurs mot Galapagos och uppmuntrade av gårdagens fångst slängde vi i fiskelinan igen. Jag var nere i salongen när larmet gick igen “Vi har napp, vi har napp!” Jag rusade upp i sittbrunnen och tittade bakåt. “Men, har du sett?” sa jag, “där bakom hoppar det en jättestor svärdfisk!” Det tog någon sekund innan jag såg det illrosa fiskedraget som hoppade i takt strax intill svärdfiskens gap. Vi hade fått en minst 1,5 meter lång svärdfisk på kroken! Som tur var så gjorde den några hopp till, slet av linan och försvann. Den var lite väl stor….

Sedan dess har vi blivit av med två drag till, det blir att köpa starkare lina på Galapagos (och kanske lite mindre drag också).

Det går en konstgjord väg ut till öarna Isla Perico och Isla Flamenco. På båda sidor om vägen ligger båtar ankrade. Vi ligger på högersidan, på det som kallas för La Playita. Vänstersidan kallas för

Las Brisas. Man kan eventuellt också få en plats i Flamenco Marina och då till det facila priset om 100 US$ per natt. Där ligger mest enorma motoryachter…

När man står på vägen så ser man hela Panama City framför sig, skyskraporna breder ut sig och det ser riktigt mäktigt ut. Panama City har endast 525 000 invånare och staden ser mycket större ut. Förklaringen ligger i att det ligger en annan stad (jag har glömt namnet) inne i Panama City och sammanlagt bor här ca 1,2 miljoner människor, ca 1/3 av Panamas befolkning.

Vi har fått lugna ner oss en smula, vi kom till La Playita på skärtorsdagen och sedan var det helg. Panamas största köpcenter Albrock`s var visserligen öppet på lördagen men vi hade blivit lovade guidning i affärerna av Anna (syster till Lena som är gift med en av Gudruns brorsöner) och hennes man Eddie och dessa två var bortresta under helgen. Först på tisdagskvällen träffade vi Anna och Eddie för första gången. Vi hade då ägnat både måndagen och tisdagen till att jaga bra-att-ha-saker till Anniara i de båttillbehörsaffärer som finns i Panama City. Vi har då kunnat konstatera två saker:

1: Segling är ingen stor sport i Panama

2: Båttillbehör = fiske

Här finns nästan ingenting som har med segling att göra men man kan köpa hur mycket fiskegrejor som helst. Göran har ju haft ett visst (mycket kompakt) motstånd till att börja fiska men nu köpte vi faktiskt lina och några krokar och en huggkrok att ta eventuell fisk med. Taglingsgarn, nytt skot till gennakern och delta-ankare fick vi däremot avstå ifrån, det fanns inte att uppbringa i någon av de fem affärer vi besökte. Däremot så hittade vi en affär som sålde papperskort, pilotes och gästflaggor. Vi fick tag i nästan allt som vi ville ha där.

Mötet med Anna och Eddie blev en riktig höjdare! Det var jätteroligt att prata svenska med några andra igen och även om Eddie är från Panama så har han varit utbytesstudent i Sverige och förstår precis allt man säger även om han föredrar att svara på engelska. Vi blev medbjudna att titta på en match i flagg-fotboll där Anna spelade i ett av lagen. Flagg-fotboll är en variant av amerikansk fotboll men där man istället för att tacklas ska dra av motståndarna en av deras” flaggor”. Flaggorna är två långa band som är fästa i midjan på damerna. Vi såg en match före den som Anna spelade i och efter att ha sett två matcher förstod vi nästan vad det gick ut på. På Annas matchtröja stod inte hennes namn utan “La Sueca” , svenskan. Annas lag, Dragonflies, vann sin match överlägset med 24-6.

Kvällen efter matchen var det dags för oss att proviantera. Anna ledde oss till en av de bästa matvaruaffärerna och vi handlade så mycket vi bara kunde. De körde oss tillbaka till La Playita och vi lastade jollen överfull två gånger för att få ut allt till Anniara. Dagen efter kompletterade vi med ett jollelass till och bad dessutom Anna och Eddie att köpa 60 liter dricksvatten, 10 förpackningar med långtidsbehandlad grädde och 50 portioner med potatismos att ha i reserv. Nu är Anniara riktigt fullastad inför seglatsen över Stilla Havet.

Det är väl känt att segling nära ekvatorn (t ex från Panama till Galapagos) kan innehålla mycket stiltje. Vi har därför försökt att få tag på några extra dieseldunkar. Anniaras dieseltank rymmer bara 150 liter så det skulle kännas gott att ha åtminstone 80 liter extra. Vi har letat dunkar i alla affärer och överallt har vi fått samma svar – slutsålda. Till slut så lovade Pesqueros Sport att ta hem två dunkar åt oss “De kommer på fredag”. Det lät jättebra, tyckte vi, för på lördagen skulle vi, tillsammans med Anna och Eddie, segla ner till Las Perlas och då kunde vi tanka och fylla på vatten redan på fredagen, så att allt var färdigt på lördagsmorgonen. Det är ungefär 35 NM ner till Las Perlas, som är en liten miniskärgård, så det skulle bli en lagom dagsetapp och på söndagen skulle sedan Anna och Eddie ta färjan tillbaka medan vi så sakteliga kunde börja färden mot Galapagos.

Givetvis fanns inga dunkar att hämta på fredagen heller. “I morgon bitti”, lovade mannen i affären, “klockan nio”. Vi hade tänkt gå in till bryggan med Anniara på fredagen och tanka, både diesel och vatten. Visserligen tar de 20 dollar extra om man tankar mindre än 200 gallon (800 liter!) men att åka taxi fram och tillbaka med dunkar för att tanka på närmaste bensinstation kostar också pengar. Nu var problemet att det är nästan omöjligt att komma intill bryggan på en lördag, samma plats där du lägger till för att tanka utnyttjas också av turbåtar för att ta ombord och släppa av passagerare och speciellt mycket trafik är det på lördag förmiddag. Men, det fanns en lösning. På andra sidan vägen vid Las Brisas ligger Flamenco Marina och där kan man också gå in och tanka, både vatten och diesel. För säkerhets skull hörde vi oss för på marinans kontor.” Jo, det skulle gå bra, ropa bara upp hamnkaptenen först och hör så att det inte är upptaget vid bryggan.”

Anna och Eddie kom programenligt klockan 8.30 på lördagsmorgonen och tillsammans med Göran tog de bilen bort för att hämta våra nya dieseldunkar – som inte hade kommit. Eddie diskuterade på spanska med mannen i affären och till slut kom de överens om att han skulle ropa upp oss på radion när de kom och sedan skulle han gå ut på piren med dem, där vi lätt skulle kunna hämta dem med jollen. Det gick bra, klockan tio hade vi lyft upp jollen på däck och kunde bege oss över till andra sidan för att tanka på marinan där. Eddie ropade upp hamnkaptenen som sa att det för närvarande var fullt så kunde vi vänta en halvtimme? Först låg vi utanför hamninloppet och väntade men sedan blev vi lite otåliga och gick in i hamnbassängen, där låg vi sedan och väntade, och väntade. Klockan var över tolv innan vi äntligen kunde komma iväg.

Först blåste det ingenting så vi fick gå för motor. Vi stannade och tog ett snabbdopp. Det är något visst med att ligga i stiltje och bada mitt ute på havet – det unnade vi verkligen våra gäster. Men egentligen hade vi lite bråttom, vi vill alltid komma fram till okända platser medan det fortfarande är ljust, så snart satte vi fart igen. Det började blåsa och när vi bedömde att det skulle gå fortare för segel än för motor så blev det segling någon timme. Sedan avtog vinden igen och vi drog igång motorn, det började mörkna och vi var fortfarande inte framme. Vi hade tänkt gå till Isla Pacheca men fann att ankringsplatsen var starkt utsatt för den numera kraftigt ökande vinden. Efter lite konfererande beslutade vi istället att gå till södra sidan av Isla Contadura. Det är den mest utvecklade ön i ögruppen och Eddie berättade att det på 80-talet varit högsta mode att åka dit på semester. Nu hoppades vi att det inte skulle vara alltför många båtar på ankringsplatsen utan att vi skulle kunna hitta en plats också.

I det kompakta mörkret så såg vi en katamaran och en annan båt till höger om oss. Till vänster låg en segelbåt med AIS. Sedan var frågan om det fanns fler, som inte hade tänt någon ankarlanterna och som därför inte gick att se i mörkret. Ytterst försiktigt gick vi framåt in mot land tills vi var på nio meter djupt vatten, det var högvatten och här är tidvattnet nästan fem meter. Ut med fyrtio meter kätting och efter en stund kunde vi dra fast oss i sanden. Det var med en suck av lättnad som vi slog oss ner i sittbrunnen för en ankardram.

Nu är vi i ett nytt hav! Det känns spännande och lite overkligt att vi har seglat ända hit. Den sista etappen, genom Panamakanalen var förstås extra spännande. Direkt, när vi lagt till i Shelter Bay Marina på Atlantsidan så kom John ifrån båten Jayess III och frågade oss om vi ville följa med som linehandlers på hans båt när han och hans sambo Rose skulle passera genom kanalen. De skulle i så fall ankra sin båt på La Playita på andra sidan och sedan komma tillbaka när det blev vår tur och hjälpa oss som linehandlers. ”That´s a deal” tyckte vi och kände oss väldigt nöjda med att ha ordnat det så fort.
Det är en hel del papper som ska ordnas med kanalbolaget och de ska komma och mäta in båten. Man måste ha extra däck som fendrar och långa linor som är tillräckligt tjocka. Det finns agenter som erbjuder sig att ordna allt det praktiska och efter att ha hört oss för lite bland de andra båtarna runt omkring så bestämde vi oss för att engagera Erick, en auktoriserad agent med väldigt gott rykte.
Vi anlände på måndagen, engagerade Erick på tisdagen och redan på torsdagen kom representanten från kanalbolaget för att mäta in båten. Med förenade krafter mätte vi Anniara och sedan fyllde han i en massa papper som Göran fick skriva under och som i stort gick ut på att vi skulle vara snälla mot de ”advisors” som skulle lotsa oss genom kanalen, ge dem mat och vatten och hålla dem med ren toalett och dessutom fick vi skriva under på att kanalbolaget inte hade något ansvar för någonting(!) om det skulle hända något.
Det finns fyra sätt att slussa, antingen förtöjer man utanpå en bogserbåt och låter den åka längs med slussväggen upp och ner (antagligen bäst eftersom bogserbåtens besättning gör hela arbetet) eller så ligger man i mitten med fyra linor i land och då antingen som ensam båt eller ihopbunden med en eller två båtar. Det sämsta är att ligga med två linor och in emot slussväggen (som man gör i små kanaler) för man riskerar då att båten slås emot slussväggen med eventuella skador som följd.

På fredagen var det dags att mönstra på hos John och Rose. Vi startade vid kl 13.00 och var då beordrade att gå till ett område som kallas för ”the flats” för att vänta där på att the advisor skulle komma ombord och dirigera färden genom kanalen.

Lotsen står färdig för att hoppa över till oss.

Vi fick vänta tills efter klockan fem innan det hände något. En större amerikansk båt dök upp och då fick vi veta att vi skulle slussa tillsammans med dem och en annan båt i samma storlek som Jayess och med den amerikanska båten som var störst i mitten. Amerikanen hade en lite konstig attityd och beordrade oss genast att ta bort däcken, ”I don´t want any of them on my boat” skrek han. John bara skakade på huvudet, kanalbolaget kräver att man förser båten med däck och dessutom ville han gärna ha dem som skydd på sin båt. Till slut dök lotsarna upp och John kunde sätta kurs mot kanalens första sluss. Utanför den skulle vi bli ihopkopplade med de andra två. Först skulle en stor tankbåt som slussat neråt ut från slussen. Många av de största tankfartygen som går igenom kanalen är byggda precis så stora så att de får plats i bassängen. Det är spännande att se när bogserbåtarna skjuter på från sidan så att de stora fartygen kommer rätt med bara någon meter tillgodo på varje sida.

Den stora bjässen till höger skulle ut innan vi fick gå in i slussen
Rätt som det var fick vi se den amerikanska båten vända om och med full fart gå tillbaka igen. Eftersom han vägrade ha föreskrivna däck och linor och dessutom bara hade tre mot föreskrivna fyra handliners ombord så trodde vår lots att hans lots helt enkelt hade vägrat honom passage genom kanalen. Nu skulle han istället få betala dubbelt, snålheten bedrar ibland visheten. Vi fick nu koppla ihop oss två båtar och gå in i slussen bakom ett fraktfartyg. De stora fartygen dras med tåg igenom slussarna och det farligaste med att ligga bakom ett sådant är om loken inte riktigt orkar dra dem för då gasar de på med sina egna motorer och det i sin tur kan ge obehaglig turbulens bakåt och det kan bli svårt att hålla den egna båten. I värsta fall kan man dunsa in i slussväggarnas cement med full kraft och då kommer båten garanterat att skadas.

Det blev rätt trångt på Jayess

Det är tre steg uppåt och båtarna lyfts upp ungefär nio meter i varje bassäng. Det mest dramatiska som hände oss var när killen i aktern på den andra båten tappade taget om sin lina och hela paketet på grund av de invällande vattenmassorna med oroväckande fart drev mot bassängväggen. ” Secure the line, secure the line!” gastade lotsarna på båda båtarna samtidigt och i sista stund kunde killen få tillbaka linan omkring knapen igen. Det var nära att Jayess dansat in i väggen och John glodde lagom bistert på den stackars mannen, som dessutom bränt sig duktigt på linan i sina desperata försök att återfå kontrollen. Nu gick allting bra och efter att ha gått upp tre steg kopplades vi loss från varandra och gick för att förtöja oss vid en stor boj i Gatun Lake, det stora till viss del konstgjorda sjösystemet som ligger emellan slussarna och som utgör den största delen av ”kanalen”. Det hade hunnit bli mörkt och färden skulle fortsätta klockan sex nästa morgon.

Roque

Vi trängde ihop oss i Jayess, Roque, en kille från Panama som John engagerat som den fjärde linehandlern, sov på durken i sittbrunnen. På morgonen passade han på att ta sig ett morgondopp innan lotsen kom, detta trots att Gatun Lake är känt för sina krokodiler. Vi andra avstod morgon-doppet…
Hela förmiddagen gick vi för motor, det är ca 25 NM till slussarna ut i Stilla Havet. På avstånd såg vi en krokodil och jag var glad att den inte var närmare, jag har stor respekt för krokodiler.

Gatun Lake
När vi kom fram till slussarna var det dags att koppla ihop oss igen med den andra båten. Att slussa neråt är mycket lättare än uppåt och snart öppnades de sista portarna och Jayess kunde glida ut i Stilla Havet.

Vi slussade fredag-lördag med Jayess och redan på onsdagen kom John, Rose och Roque tillbaka för att hjälpa oss med Anniara. Det kändes lugnt och tryggt för nu visste vi ungefär vad vi kunde förvänta oss och Roque var en riktig klippa. Trots sina ynka 22 år så har han redan arbetat extra som linehandlers i fem år och han var duktig, hade koll på hela båten (inte bara sin egen lina) och tog hand om linor och däck när vi använt dem färdigt.
Vi fick två lotsar ombord, en ansvarig och en trainee. De berättade att kanalbolaget har 9000 anställda och att det står 1000 i kö för att få anställning. Traineen som också jobbar som bogserbåtskapten hade fått vänta elva år efter adekvat utbildning för att få anställning på kanalbolaget. Nu utbildar man för fullt för 2015 ska nya, större slussar stå färdiga (arbetet pågick för fullt) och då kommer man att fördubbla kapaciteten och då behövs förstås också fler lotsar.
Vi blev ihopbundna med en stor katamaran och vi slussade sedan upp bakom ett fraktfartyg och en bogserbåt, en ”tug”.

Vi fick precis plats bakom

Katamaranen skötte linorna på sin sida plus linan i fören på vår sida, så vi hade bara en lina att hålla reda på och den skötte Roque. Det gick smidigt och vi kunde snart lägga oss vid den stora bojen för natten. Jag hade förberett middagen med kryddpepparbräserade järpar och erkänner att jag var lite nervös för om den typiska kryddpepparsmaken skulle tilltala vår tillfälliga besättning. Först ”tvingade” vi dem att provsmaka varsin bit inlagd sill med tillhörande nubbe. (Jag hittade en burk med Abbas Skärgårdssill i köpcentret i Colon och den åkte förstås ner i varukorgen.) De gillade i alla fall järparna – en halv potatis var allt som återstod när vi ätit färdigt. Det var mer tveksamt med nubben, sillen föreföll ok.
Klockan sex morgonen därpå var det dags igen, två nya lotsar anlände, en ansvarig och en trainee, men precis som dagen innan så var det lotsen på katamaranen som hade befälet när vi gick genom slussarna. Det är alltid lotsen på den största båten som för befäl, de andra bara åker med.

Killarna på kajen kastar ett snöre med en apnäve ner till båten och man fäster slusslinan i den och skickar tillbaka den till dem för förtöjning
Lotsarna berättade att slussarna som nu är 100 år gamla bara varit stängda för trafik en gång. Det var vid ett så häftigt regnande så att man fick öppna slussportarna för att inte allt skulle översvämmas och släppa ut så mycket vatten som det bara var möjligt. Det vatten som man släppte ut skulle ha räckt för att försörja både Panama City och Colon med färskvatten i 200 år, enligt lotsarna.

Portarna öppnas ut mot Stilla Havet

Det var en häftig känsla när portarna ut till Stilla Havet öppnades för att släppa ut Anniara och när de stängdes bakom oss. Nu befinner vi oss på västsidan om Nord- och Sydamerika. Karibien kändes stort men detta är större!

Nu är vi alltså i Panama, närmare bestämt Shelter Bay Marina. Seglingen hit var inte mycket att skriva hem om – läns, 8-12 m/s, vindrodret jobbade de första 7 dygnen, sedan fick autopiloten ta över. Vi fick riktig plattläns och då ville inte Pell-Olle vara med längre. Vi hade en squall, men Göran behövde ändå duscha så det var rätt ok.
Ju närmare vi kom Panama desto sämre blev vädret, solen försvann och molnen lade sig som ett tjockt täcke över oss samtidigt som vinden försvann. På AIS:en kunde vi se att det låg hundratals fartyg på redden och innanför vågbrytaren men i verkligheten tog det rätt lång tid innan vi såg något på grund av vädret. Sedan gällde det att försöka se vilka fartyg som rörde på sig och vilka som låg för ankare, vi ville inte komma i vägen för någon men skulle ta oss igenom horden med fartyg in innanför vågbrytaren och bort till marinan som ligger precis in till höger. Det gick bra och vi kunde snart ropa upp marinan och få en plats.

Det är första gången sedan Cap Verde som vi ligger vid en brygga och kan promenera i land istället för att pumpa upp jollen och åka i den in till land. Det känns väldigt lyxigt!
När vi hade förtöjt så försvann det molniga vädret som ett trollslag och istället blev det hett, hett. . Shelter Bay Marina är en före detta amerikansk marinbas och det finns fortfarande en del militärer här. Det är mycket skyddat och eftersom vi ligger längst in så når inte vinden oss. Även de som jobbar här tycker att det är hett, så det är inte bara vi gröngölingar som tycker att hettan är tryckande. Här är tropiskt på ett annat sätt än på de platser vi varit på tidigare i östra Karibien. Här är vi granne med den djungel som tog livet av nästan 20 000 människor när kanalen byggdes och på morgnarna hör vi aporna vråla därifrån. Tropiska fåglar kvittrar och en båtgranne är smått förtvivlad, några väldigt vackra gula fåglar envisas med att bygga bo på hans peke, han tar bort boet tre gånger om dagen men de fortsätter att försöka bygga där.

Vi hann inte mycket mer än förtöja förrän John kom. Han och hans fru Rose skulle snart igenom kanalen, ville vi följa med som linehandlers? När du går igenom Panamakanalen så måste du ha fyra personer ombord förutom kaptenen som tar hand om tamparna. Det är rätt vanligt att man skaffar sig erfarenhet genom att gå igenom med någon annan båt innan det är dags för en själv så vi tackade genast ja. De erbjöd sig dessutom att komma tillbaka när det blir vår tur och hjälpa oss igenom. Sedan kom Eric, en av agenterna, och efter att ha pratat med en del andra så bestämde vi oss för att anlita honom. Han lär inte vara billigast men mest pålitlig och det känns viktigt i detta sammanhang.

Det är mycket att stå i innan vi ska ge oss ut på Stilla Havet. Vi kommer att stanna någon vecka på andra sidan också för att proviantera men annars försöker vi få så mycket som möjligt gjort här. Göran har en att-göra-lista och vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Vi hade inspektion av Anniara idag och i morgon och på lördag går vi igenom kanalen med John och Rose. Vår egen genomfart är planerad till tisdag/onsdag (det kan ändras från kanalbolagets sida).

Anniara fullhängd med tvätt och med allt ifrån “helveteshålet” upplockat på däck

Igår tog vi bussen in till köpcentret. Marinan tillhandahåller gratis buss, du behöver bara anteckna dig på en lista för att få följa med. När vi stod och väntade på att bussen skulle gå tillbaka så kom vi i samspråk med Larry och Anne-Marie med båten Loafer`s Grace. Vi pratade om Visa och att vi behövde hitta ett ställe där vi kunde kopiera en del papper som behövdes för detta. ”Vi har en kopiator/skrivare ombord, ni är hjärtligt välkomna att komma och ta så många kopior ni behöver” sa de. Det märks att vi har lämnat hyrbåtarna med sina semesterseglare ombord bakom oss nu, här hjälps alla åt och alla pratar och diskuterar lösningar om allt möjligt.
När vi kom tillbaka från Colon så väntade oss en glad överraskning. Silent Runner hade förtöjt på platsen intill. George och Lorraine stack upp huvudena från sittbrunnen och hejade glatt. Vårt förra möte var på Las Palmas då de hade det tvivelaktiga nöjet att se Anniara dragga emot dem inte mindre än två gånger och då George fick komma ombord och hjälpa mig eftersom Göran befann sig i Sverige. De hade seglat till Antigua precis som vi men sedan varit hemma i fem veckor för att passa barnbarn. Nu hade de gått från amerikanska Jungfruöarna hit ner och ska efter tolv(!) år så sakteliga ta sig hem till Vancouver igen. Vi bjöd in dem på en drink senare, framåt kvällen, för nu behövde vi sätta igång med arbetet ombord. Vi tog ner förseglen för att inspektera dem och för att kunna göra service på furlexarna. När vi skulle tar ner genuan så hördes ett mycket ovälkommet ”ritsch”. Den sprack intill förliket, en ca 25 cm lång reva. Ok, vi har seglat 8500 NM med den men den är ändå ny, från 2012. Det här kändes för j-t! Larry råkade komma förbi när vi stod och begrundade eländet ”Jag har lite material som ni kan få, så att ni kan laga det” förklarade han, ”kom bara bort och hämta”. Det var ju bra men det skulle inte gå att laga för hand. Lorraine har en symaskin, det visste jag, så det var bara att fråga om jag kunde få låna den? Jo, det kunde jag, men är du bra på att sy? undrade Lorraine. Jag vet ju hur knepigt det är att sy i tjock segelduk så jag skakade på huvudet. Det slutade med att Lorraine, med bistånd av George och mig som höll i, jobbade i två timmar med att få dit den förstärkning av segelduk som vi fått från Larry och som nog kommer att hålla ett bra tag framöver. Tack Lorraine och George och Larry!

Vi har tagit ner den svenska flaggan och använder nu flöjeln till vindrodret som nationalitetsbeteckning. Den är käckt sprutmålad i svenska flaggans färger och även om färgen inte räckte för att täcka riktigt överallt (det blev lite grönt där den gula och den blå färgen blandades) så ser det, åtminstone på håll, ut som svenska flaggan. Under vår två månaders vistelse här i Karibien så har vi seglat kortare etapper och då inte brytt oss om att koppla in vindrodret men nu är vi på väg och då får Pell-Olle göra tjänst igen.
Vi har funderat mycket fram och tillbaka – ska vi stanna i Karibien eller ska vi fortsätta genom Panamakanalen? Vi skulle gärna stanna längre i Karibien, vi har inte sett en bråkdel av vad som erbjuds här men väntar vi till nästa år med att gå vidare så räcker sannolikt inte pengarna till hela resan. För, har du väl passerat Panama så är det västerut över Stilla Havet bort till Nya Zeeland eller Australien som gäller och då befinner du dig på andra sidan jordklotet från Sverige sett. Sedan ska du helst hem igen, på det ena eller andra sättet.
Och att snurra runt i Karibien under flera säsonger känns inte heller som något vi tänkt oss innan resan började. Men, det är lååååångt till Nya Zeeland! Så vi har funderat och funderat…och nu är vi på väg mot Panama!
Bara att gå igenom Panamakanalen blir ett stort äventyr. Där lär finnas kameror så att ni kan sitta hemma och titta på internet när vi går igenom olika slussar. Sedan väntar Galapagos och Söderhavet med alla sina öar. Vem kan motstå den chansen?
Men vi går händelserna lite i förväg, nu ska vi berätta om Elisabeths sista semesterdag tillsammans med oss på S:t Vincent:
Vi seglade till Blue Lagoon på S:t Vincent för att klarera ut Elisabeth och se till så att hon kom med planet till Barbados för vidare färd till det kalla Norden. Vi var tvungna att bege oss till Kingstown för att få henne av förd från vår besättningslista och eftersom det var hennes sista dag hos oss under den här vistelsen så bestämde vi oss för att hyra en bil. Då kunde vi lätt ta oss till Kingstown och dessutom kunde vi ägna resten av dagen åt att se oss omkring på S:t Vincent. Vi kom överens med en av damerna i receptionen på marinana att hon skulle beställa en bil åt oss till kommande morgon. “Klockan åtta” tyckte vi som ville utnyttja dagen. “Nja, det är ju inte riktigt Caribbean time, men halv nio går nog bra” svarade damen.
Bilen kom kvart över nio, vi är rätt övertygade om att hon som skulle ringa och beställa den helt enkelt glömt bort det kvällen innan. Vi skjutsade uthyraren tillbaka till hans kontor, det var ändå på vägen och sedan bar det av till Kingstown, huvudstaden på S:t Vincent och Grenadinerna. Väl där hittade vi med, lite möda och stort besvär en parkeringsplats på gatan nere vid hamnen och där någonstans skulle immigration ligga. Enligt kartan en bra bit bort ifrån där vi parkerat så vi travade iväg åt det hållet som vi trodde skulle vara rätt. När vi kom bort till rätt område frågade vi – och blev hänvisade tillbaka till andra änden. Där fanns mycket riktigt Immigration och vi gick in och tog en kölapp. När det äntligen blev vår tur förstod de först inte vad vi ville och sedan hänvisade de oss till Customs (tullen). Den låg i den ände av gatan dit vi gått först. Vi travade tillbaka i solskenet och trängde oss förbi alla försäljare av grönsaker och souvenirer som trängs längs trottoaren. Efter en stunds letande fann vi tullkontoret och gick in där. De samrådde med varandra och sedan skrev de och stämplade på våra papper. Därefter fick vi gå tillbaka till Immigration – de skulle också sätta en liten stämpel i papperen, men inte förrän tullen gjort sitt. Svettiga och varma kunde vi till sist kliva ut ifrån Immigration med alla papperen i ordning inför Elisabeths avfärd dagen efter.
Det är vänstertrafik på S:t Vincent och eftersom vägarna är smala har alla för vana att tuta i tid och otid. Dessutom slingrar sig vägarna i serpentiner upp och nedför bergen. Dessa slingrande vägar avhåller dock inte någon från att hålla sin egen fart och köra om när den framförvarande kör för sakta. Det är bara att tuta och så kör man! Den som blir omkörd stannar som regel upp med sin bil och låter den omkörande få fri väg, vilket är tur annars skulle man aldrig kunna köra om någon.
Vi var inte ute efter att åka särskilt fort, vi ville se oss omkring. Vi hade en karta och tänkte följa öns västkust upp mot Chateaubelair. Där tar allmän väg slut och en stig upp till vulkanen Soufriere tar vid. Det är en rejäl dagsutflykt att gå till vulkanen så det skulle vi inte hinna med men det fanns lite annat som vi ville se längs vägen. När vi körde ut ur Kingstown så frågade Göran om det verkligen kunde vara rätt väg? Vi befann oss på en smal slingrig väg där två bilar bara kunde mötas med viss svårighet. Efter att ha passerat skylten mot Botaniska trädgården så kunde vi konstatera att detta måste vara den stora kustvägen.
I vår guidebok står det att (fritt översatt) “Vare sig Gud eller människan har kunnat bestämma sig för om de ville ha turism på S:t Vincent, de stora turistanläggningarna och de vita sandstränderna saknas där och inte heller är det så bekvämt att ankra som i Grenadinerna.” Vi känner oss manade att tillägga att “på kartan finns en hel del sevärdheter utmärkta men eftersom det saknas skyltning i verkligheten så är det väldigt svårt att hitta dem.” Vi körde långsamt norrut och allteftersom vi passerade de små kustsamhällena så kunde vi konstatera att vi kört förbi både grottmålningar, vattenfall och en av inspelningsplatserna för Pirates of the Caribbean utan att upptäcka en enda skylt. Nåja, vi skulle ju samma väg tillbaka så vi hade ju en chans till…
Vi hade hunnit bli ordentligt hungriga och hittade till slut en liten restaurang i Chateaubelair. Vi beställde kyckling och öl (utom Göran som fick hålla tillgodo med juice eftersom han körde). Den lokala ölen heter Hairoun, som är ett av ursprungsfolkens namn på ön och betyder “De välsignades hemvist”, Home of the blessed.
Mätta och belåtna kunde vi sedan spanande ta oss tillbaka längs kusten. I närheten av Walillabou hittade vi till slut ett litet vattenfall där man kunde bada i bassängen som bildades nedanför fallet. Vi träffade en norsk seglarfamilj med tre barn och erbjöd dem skjuts tillbaka till viken där de låg ankrade. Vi tänkte att då får vi också reda på hur man tar sig ner dit, någon skylt fanns ju inte. Vi stuvade in oss i bilen och åkte förbi två rostiga järngrindar ner till viken. Det var en av inspelningsplatserna för Pirates… och där fanns också ett litet “museum” med bilder och en del rekvisita ifrån inspelningarna. Normalt skulle det inte vara så intressant att titta på men inget går upp emot att bli guidad av två åttaåriga tvillingpojkar och deras två år yngre syster – de visste ALLT! Vi fick veta allt om vad som hände i scenen efter den och den bilden var tagen och att det var därute i viken under stenen som bildar ett valv som de hängde aporna upp- och ner, och det är på den här bryggan som Jack Sparrow kliver iland och så sjunker båten under honom precis när han når bryggan, vet ni hur det kom sig att Jack Sparrow visste att han varit på den ön förut? Han hade ju grävt ner en låda rom i sanden…
Lite senare kopplade vi av med en betydligt vilsammare guidning i Botaniska trädgården som är den äldsta i sitt slag i den här delen av världen, anlagd 1760. Vi fick lukta, smaka och titta på en del av vad Karibien erbjuder. Tyvärr minns vi inte hälften men vet i alla fall att vi sett gummiträd, mahogny, ebenholtz, teak, olika typer av palmer, kanelträd, mandelträd, brödfruktsträd och därtill en mängd sköna blommor med underbara dofter.

Havssköldpaddor! Som jag har längtat efter att få se lite närmare på en. Direkt efter att vi hade lagt till vid en boj i Tobago Cays (St Vincent, Grenadinerna) kunde vi konstatera att vi hade gott sällskap av inte mindre än tre stycken runt vår båt. Det var en stor, som vi genast döpte till Stor-George samt två mindre vilka fick heta Lill-George ett respektive två. De små var i och för sig rätt stora de med, ca 40-50 cm långa. Stor-George var väl 10-15 cm större och lite mörkare i färgen. Att snorkla runt båten var nu väldigt underhållande eftersom det innebar studerande av George på nära håll. Verkligen fint att kunna simma med de saktmodiga skölpaddorna när de tog sig upp mot ytan för att hämta luft och sedan kunde man ligga och titta på dem ovanifrån när de åt gräs på botten. Stor-George var nog lite trött på turister och simmade snabbt (!) iväg när vi närmade oss. De andra två accepterade oss dock och vid något tillfälle simmade en lite närmare mig när jag låg bredvid i vattnet.

Stor-George hämtar luft

Lill-George I eller II

I Tobago Cays träffade vi även landlevande varelser av lite ovanlig karaktär som lät sig beskådas på nära håll. Vi hade siktat in oss på att gå upp på toppen på en ö och ganska snabbt såg jag en Iguan en bit bort. Vi stannade och tittade på och fotade den. Sedan fortsatte stigen upp för berget och mamma, som gick först tittade sig noga för vart hon satte fötterna. Hon såg inte alls att ett par meter framför henne på stigen satt en ännu större Iguan på en sten. Jag såg den dock och kunde förvarna. Ödlan var föga intresserad av att flytta på sig. Efter att mamma petat med en pinne i närheten av den makade den sig dock in i ett buskage vid sidan av stigen så att vi näppeligen kunde gå förbi utan att trampa den på svansen. Stigen slutade i ett myller av kaktusar och vi var nästan uppe på toppen av ön i alla fall. Vi fick ta samma väg tillbaka och gissa vem som satt på sin sten igen när vi skulle passera? Herr Iguan såklart. Den här gången var han, om möjligt, ännu mindre intresserad av att bereda plats för oss. Hans uppsyn sa väl ungefär att ”kommer ni nu igen, vad ska det vara bra för?”.

Iguanen Ernie på sin sten

Tobago Cays

Vi kunde snart konstatera att det fanns en hel del Iguaner på öarna. En kväll var vi på beach barbeque som anordnades av Carlos (Tobago Cays är en nationalpark och man får inte grilla på stranden på eget bevåg). Vi passade då på att fråga Carlos om ödlorna. De simmar mellan öarna och de äter till och med fisk. De kan dyka ner och stanna väldigt länge under vattnet. Under vår grillkväll träffade vi även på en annan fyrfota öbo. Det såg ut som att en stor råtta vars långa svans lämnade ett långt spår efter sig närmade sig grillplatsen. Vi frågade Carlos även om det djuret. ”Det är ingen råtta”, sa Carlos. Han kallade den för Quassom och berättade att den var ett nattlevande djur som fanns på öarna. Både Iguan och Quassom gick att äta, menade Carlos. Han sa dock att han aldrig själv ätit det senare då han tyckte det var lite för likt en råtta i utseendet. Själva fick vi denna kväll njuta av grillad hummer – mycket gott!

Carlos grillar

Färdig att hugga in på kvällens läckerheter

Tobago Cays består av ett hästskoformat rev och på den öppna delen av hästskon finns några små öar som gör att en större grundare yta bildas i mitten. Vita stränder, palmer och ett turkost vatten gör att platsen ser helt sagolik ut. Här tycks vara den perfekta platsen för sköldpaddorna att beta på bottnen och många seglare och turbåtar kommer hit för de fina snorklingsmöjligheternas skull. Vid ett tillfälle såg jag som mest fem paddor på en gång. Det fanns också mycket fisk och koraller vid reven. Jag är inte så bra på att identifiera fiskarter men alla möjliga former och färger och ibland simmade man in i stora stim. En stor barracuda hade parkerat vid en mindre korallformation och jag kunde simma väldigt nära den. Kanske var den van vid människor med cyklop och simfenor.

Som jag började mitt första blogginlägg: ”island time is slow time”. Det är aldrig för bråttom i Karibien. Oavsett om du är en havssköldpadda, Iguan eller tvåbent varelse i form av turist eller öbo så har du inte för bråttom utan hinner ta dig tid att njuta av varje minut.