Anniara

Två månader! Så mycket tid har vi spenderat i Franska
Polynesien. Det hade inte räckt med två år för att utforska denna underbara del
av vår jord. Det är så små öar så att när ni tittar på Google Earth var vi
ligger ankrade så verkar det som om vi har ankrat mitt ute i Stilla Havet. Och
ändå är dessa öar så fyllda av liv – människor, fåglar, träd och växter! På
muséet i Papeete fick vi lära oss att artrikedomen både bland växter och djur
är begränsad- öarna här är isolerade och en hel del av växter och djur är
införda hit av människan.
Enligt arkeologerna kom människan hit för ca 1200-1500 år sedan. De första som
kom till Fiji och Tonga från södra delen av Kina gjorde det för 4000 år sedan
men efter det så tog det ytterligare ett par tusen år tills de utforskade den
östra delen av Stilla Havet och fann och befolkade Sällskapsöarna, Tuamotus- och Marquesasöarna. Det är svårt att föreställa sig vad som drev
dem att fortsätta att utforska Oceanen och sedan att bosätta sig här? Och vilka
duktiga sjömän de måste ha varit, de seglade emot både vind och strömmar för
att ta sig österut.
Polynesiernas segelfartyg

Öarna är så tudelade med 90% (eller mer?) av otillgängliga
berg och däremellan flikar av bördiga dalar som tränger in som kilar i
bergen. Vi har ju besökt byar som än
idag saknar förbindelse landvägen med andra byar på samma ö. Speciellt de av
Sällskapsöarna vi besökt (Tahiti, Moorea och Bora Bora), saknar förbindelse
tvärs över öarna och folk bor på en liten remsa längs med strandkanten med en
enda väg som går runt ön och de mäktiga berg som reser sig över dem. Här på
Bora Bora bor det också folk ute på korallrevet, både flygplatsen och de flesta
hotellen är också belägna där. Flygplatserna på Kanarieöarna, till exempel,
ligger ju när vattnet men detta är ett strå vassare, här får du använda båt för
att ta dig till och från flygplatsen.
Tuamotus å andra sidan består endast av korallrev, några hundra meter breda och
bevuxna med i stort sett bara kokospalmer. Människan har fört in brödfrukt-
pamplemoussier och lite andra växter, inte minst blommor. Det är ändå
fantastiskt att det bor människor på dessa remsor. Det är inte utan att man
förstår deras oro för jordens uppvärmning, det behövs inte många meters höjning
för att öarna ska försvinna i havet!

Rangiroa, Tuamotus

Människorna som bor här, rör sig i ett makligt tempo. Om det beror på värmen
eller att väldigt många är lite runda, vet vi inte. Bilarna, som ter sig många
(eftersom det oftast bara finns en väg) rör sig också mycket långsamt, sällan
mer än 50 km/h. Det är också kutym att köra åt sidan och släppa förbi den som
eventuellt har lite mer bråttom samtidigt som man tutar före hårnålskurvorna
för att undvika kollisioner. Alla är
otroligt vänliga och hjälpsamma och mer än en gång har vi fått ta emot gåvor
från människor som vi mött i olika sammanhang. Folk klär sig i starka färger som kontrasterar
vackert till deras mörka ögon och mörka hy. Endast skomodet är detsamma för
alla – de går alla klädda i flip-flops. En vacker dräkt kan ackompanjeras av de
enklaste badskor.
Skomodet

Vi kommer att sakna Marquesas, Tuamotus och Sällskapsöarna, vi vill gärna
återvända hit! Jag skriver inte Franska Polynesien, för som Holler på Ou Poa sa
”Jag är inte fransk, jag är en äkta Marquesian! Mycket av polynesiernas kultur
och historia har gått förlorad i och med européernas ankomst på 1700-talet och
utvecklingen fram till nu, låt oss hoppas att det som finns kvar kan bevaras.

Första intrycket av Marquesasöarna

Vita sandstränder

Vackra Fatu Hiva, längst från civilsationens Tahiti

Frukternas Dal, Nuku Hiva

Himlen speglas i vattnet inne i skogen

Hibiskus

Allestädes närvarande Bougain-villea

Vi hade ankrat i Baie D`Opunohu vid ön Moorea. Viken och
dalen innanför den utgörs av en kollapsad vulkan, vilket har skapat ett bördigt
område omgärdat av branta bergssidor. Anniara låg helt skyddad och rörde sig
knappt i det blanka vattnet. Här inne kunde
ingen ana att det blåste 12-15 m/s ute på öppet vatten.

Lägg märke till hur liten båten Alegria ser ut i jämförelse med bergssidan

Vår turistkarta gjorde reklam för ett delfinarium som Pia blev lite nyfiken på.
Vi bestämde oss för att försöka ta oss dit även om det låg ett bra stycke ifrån
vår vik. Jollen tog oss in till stranden och vi drog upp den under några
kokospalmer. I sanden var det fullt med hål efter kokoskrabbor, men ingen
verkade vara hemma, vi såg inte en enda när vi gick förbi. Det fanns i stort
sett bara en väg, den som följde kusten runt ön. På Tahiti hade vi ju liftat med viss framgång
och därför satte vi upp tummen även här. Det var lördag så vi hade inget större
hopp om att någon buss skulle dyka upp inom rimlig tid. Det är inte ens säkert
att det fanns någon kollektivtrafik på Moorea, möjligen en och annan skolbuss.
Efter bara en liten stund så stannade en pick-up med två vuxna i framsätet och
två ungar i baksätet. På flödande franska och med många gester förklarade
föraren att vi gärna fick åka med på flaket. I sällskap av två barncyklar och
en stor kylbox klamrade vi oss fast och sedan bar det av mot den
turistanläggning som bland många andra attraktioner också hyser möjlighet att
bada och simma med delfiner. För oss långseglare var det som att komma in i en
annan värld. Vi har betraktat dessa strandhotell på avstånd och nu gick vi med
våra avklippta jeans och blekta t-shirts rätt igenom poolbaren där eleganta
turister serverades drinkar på poolkanten och där de betalade mer för en middag
på restaurangen än vad vi gör av med på mat för en hel vecka. Vi gick ut på
bryggan och åt vår medhavda pamplemoussier och drack lite vatten innan det var
dags för Pia att anmäla sig till att bada med delfiner.
Det var tre delfiner i bassängen och den Pia och tre andra fick träffa var en
hanne på nitton år. Den var fantastiskt väldresserad och gjorde precis som
tränaren visslade till den (de kommunicerar endast med visselpipa, inte med
tal), en upplevelse även för oss som stod på kanten och tittade på.

På hemvägen fick vi lift med ytterligare en pick-up, denna hade säten på
sidorna så det var riktigt bekvämt. Föraren bjöd oss på mineralvatten som han
köpte i en affär, han tyckte väl att vi såg törstiga ut, och sedan skjutsade
han oss hela vägen tillbaka till D`Opunohu.
Dessa fantastiska, generösa och vänliga människor!
Liftning

Rolf och Jin, på en svensk båt vi inte träffat på tidigare (han var från
Vissefjärda) tipsade oss om att det fanns ett ställe där man kan simma med
rockor. De skulle själva dit och kunde visa vägen, men eftersom vi har en
relativt liten motor på vår dinge så gav vi oss i väg i förväg, de skulle
säkert komma ifatt oss. Vi gick några
distans och la oss sedan och väntade på de andra. När vi drev för nära revet så
startade Göran motorn och så snurrade vi runt ett tag och sedan drev vi en
stund igen. Vi fick besök av Gendarmeriet (franska polisen) som kom i en stor
ribbåt och undrade om vi hade problem? Efter en lång stund av väntande kom
äntligen de andra och det visade sig sedan att platsen där vi kunde simma med
rockor var utanför samma hotell som vi besökt dagen innan, men nu kom vi
förstås sjövägen.
Rockorna var en upplevelse! Helt orädda strök de tätt intill oss och simmade
runt och under oss. En seglarskola med två instruktörer och en hel hop med
ungar var också där och en av instruktörerna matade rockorna med fisk. Rockorna
blev då så närgångna att de till och med var innanför t-shirten på en del av
barnen. Runt oss simmade hela tiden ett
gäng med black-tipped reef shark.
En rocka kommer emot oss

Pia skulle flyga hem tidigt på onsdagsmorgonen så vi bestämde oss för att gå
tillbaka till Papeete på måndagen. Väderleksrapporten utlovade hård vind med
vågor på 4-4,5 meter. Färden över blev minst sagt skumpig och blöt. Pia
klamrade sig fast i sittbrunnen och böjde snabbt ner huvudet varje gång en våg
sköljde över. Ibland lyckades hon sticka
upp ansiktet precis lagom för att våg nummer två skulle överfalla henne. Det tog sex timmar att forcera drygt 22 NM
och det var med viss lättnad vi kunde smita in i kanalen mellan revet och
Tahiti. Omedelbart innanför revet så försvann vågorna och när vi gått förbi
flygfältet som ligger alldeles i vattenbrynet så fick vi även lä för
vinden. Snabbt snodde jag ihop en
pizzadeg för nu var vi hungriga och en halvtimme efter att vi bundit fast oss
vid samma boj som vi haft innan färden till Moorea kunde vi sätta tänderna i en
”Baggio a la Anniara ”
(fyllning med bacon, cayennepeppar och lök). Gissa om det smakade!

Det tog mig två dagar från det att jag fått frågan ”-syns vi
på Tahiti?” tills att jag hade beställt och betalt resan. Jag är inte resvan
och brukar inte ta riktigt så snabba beslut, men när skulle den här chansen
dyka upp igen? En vecka senare lyfte jag från Arlanda. Resan tog mäktiga 27h
och när jag landade på Tahiti var jag ganska mör.

Mitt bagage var försvunnet så jag var en timma sen. När jag
kom ut i ankomsthallen stod de i alla fall där. Gudrun och Göran, brunbrända
som pepparkakor, lite vilda såg de ut med hästsvans båda två och något smalare
än förut. Dessutom fanns det en glöd i deras ögon.. äventyr?! Jag vill också
ha, tänkte jag. Får man det i paradiset?

Anniara låg på boj utanför Marina Taina. Detta innebar en 10
minuters resa med jolle mitt i svarta natten. En hel skock av båtar låg intill
henne och jag tyckte det var som att försöka hitta sin bil på A6 parkering, dvs
en nål i en höstack. Göran hade pannlampan på och vad spelade det för roll
egentligen? Jag var på plats i paradiset.

Solen går upp kl 6 här och ner kl 18, så det gäller att utnyttja
de ljusa timmarna. Den första morgonen vaknade jag vid 8 tiden och innan jag
öppnat ögonen spred sig ett leende över mitt ansikte. Sängen gungade lite skönt,
bakom mitt högra öra kluckade det mot skrovet och det var varmt, skönt varmt.
Den utsikt som mötte mig när jag kom upp var fantastisk. Vattnet runt båten är
djupblått, lite längre ut är det turkost och sedan kommer bränningarna där det
slår upp vita skummande vågor. Åt andra hållet ligger Tahiti med höga gröna
berg. Det hörs musik, människor som pratar och tuppar som gal. Luften är
behagliga 27-28 grader och i vattnet är det 30. Efter en vecka när jag åter ser
solen gå upp över Tahiti får jag nästan nypa mig i armen. Det är helt galet.
Jag ÄR i paradiset!
Vågorna rullar in över revet

Solnedgång

Jag definierar mig som en landkrabba som älskar vatten.
Antingen är jag i det, bredvid det eller på det på isen eller i snön. Sällan på
en båt. Första gången jag seglade var med G och G får två år sedan. Nu får jag öva upp min balans. Vissa dagar
gungar det rejält. Gudrun är uppvuxen med att segla och Göran har lärt sig i
vuxen ålder. Båda är mycket kunniga. Jag vet att jag är på en säker båt. Vi går
över till en ö som heter Moorea. Den ligger 22 distans från Tahiti. Anniara
kränger på de höga dyningarna. Vi seglar en stund sedan går vi för motor. Jag
som trodde det var mest obekvämt att segla! Ena stunden ser jag bara hav för
att i nästa stund bara se himmel, i 4 timmar. Jag klamrar mig fast, men gläds
över att jag slipper må illa. Göran och Gudrun är lugna som filbunkar. För dom
är det här vardag, men det är ett helt äventyr för mig. När vi ankrat upp och
jag äntligen vågar gå på toaletten, så ser jag mig i spegeln. Håret står på
ända och jag ser faktiskt lite vild ut. Det gungar i paradiset!

Viken där vi ankrade på Moorea

Tahiti är ett land med mycket färger. Människorna är härligt
chokladbruna, leende, artiga och vänliga med färgglada mönstrade kläder. De är
ganska frodiga och tar sig fram i sakta mak till fots. När de åker bil går det
betydligt snabbare och bilar finns det i massor. Landet i sig består också
mycket av färger. Havet som går från djupblått till turkosgrönt och vitt i
skummet. De höga gröna kullarna med många olika slags skog och vackra buskar
med rosa, lila och röda blommor. Vid stranden är det oftast en skog av palmer.
Jag som bara sett enstaka palmer i kruka förut. Här är de fyllda av kokosnötter
och vajar i vinden mot blå himmel. Vi missar att bussarna inte går på söndagar
och blir upplockade av en vacker, tatuerad, muskulös tahitier med höftskynke,
som dessutom är vänlig. Det här måste vara paradiset!! En annan dag väntar vi
länge på bussen och en liten tandlös tant i dräkt och flipflops, bekymrar sig
mycket om att vi ska komma på rätt buss. Det är sådana de är, Tahitierna.
Vänliga och artiga. Hit vill jag komma tillbaka!
Mann en som gav oss lift när bussarna inte gick

Jag skulle kunna skriva massor om hur fint här är, men detta
får bli det sista. Oss emellan, det här hotellet har förutom omtänksamhet och
värme, sköna sängar och egen koj, frukost när man önskar och riktigt god mat.
FANTASTISK utsikt och en enorm varm pool. Jag rekommenderar det å det varmaste,
men som sagt låt det stanna oss emellan. Skulle alla förstå hur bra det är så
skulle nog Anniara sjunka och Göran och Gudrun ge upp och komma hem. Min
semester har verkligen varit fantastisk och det är tur att jag har några år på
mig att fundera ut hur jag ska kunna återgälda denna gästfrihet. Hälsningar Pia
i PARADISET

Den andra juli skrev jag till vår goda vän Pia och föreslog
att hon skulle hitta en restresa till Tahiti. Åtta dagar senare mötte vi henne
på Papeetes flygplats på Tahiti. Ibland ska det vara snabba ryck för att saker
och ting ska bli av! Vi ligger nu innanför korallrevet strax nedanför
flygplatsen. Vi behöver bara ta jollen femhundra meter för att kunna snorkla
och Pia är helt fascinerad av hur vågorna bryter över revet. Att kunna ta ett dopp i det trettiogradiga
vattnet precis så ofta man vill verkar också vara en ingrediens i det sköna
livet som hon uppskattar. När vi mötte
Elisabeth på Dominica så kom hon ut absolut sist av alla, när hennes mamma
redan hunnit bli jättenervös och till hälften övertygad om att hon kommit bort
på vägen. Nu var det precis samma sak med Pia. Vi väntade och väntade medan
rader av feta amerikaner och snattrande fransoser paraderade förbi. Till slut
kom hon – utan väska! Den hade blivit kvar i Los Angeles. Stackars Pia! När man
rest 27 timmar så är inte tålamodet och humöret på topp. Det var trots allt
inte mycket vi kunde göra, väskan var anmäld som försvunnen och skulle väl så
småningom komma tillrätta. Vi tog oss tillbaka till marinan och tog jollen ut
till Anniara.

Pia, vår nya matros

Själva hade vi en orolig resa från Rangiroa och hit till Tahiti. Det blåste
ordentligt på Rangiroa hela tiden vi var där, så mycket att vi gick miste om
den snorkling vi bespetsat oss på. När vädret sedan blev bättre så lättade vi
ankar och gick genom öppningen i korallrevet ut på öppna havet. Vi hade sidvind
och det blåste konstant 12-15 m/s med vågor upp emot fyra meter. Det är
tillräckligt för att de med viss regelbundenhet ska bryta in över
sittbrunnen. Vindrodret jobbade och
styrde så den som hade vakten kunde krypa ihop i hörnet längst fram på
styrbordssidan och på så sätt undgå en del av sjöarna som sköljde över. Nere i båten var det också besvärligt och
svårt att sova och laga mat. Som tur var
så inskränkte sig resan till ett och ett halvt dygn, två nätter och en dag, så
vid nio på morgonen den andra dagen ropade vi upp hamnkaptenen i Papeete för
att få tillåtelse att passera, först hamnen och sedan flygfältet som löper
parallellt med passagen mellan land och korallrevet utanför.
Pia tycker att vi har magrat på resan. Många har också undrat vad vi äter och
hur man överlever långa tider ute till havs utan tillgång till färskvaror. Vi
äter förstås mycket konserver, vi fiskar (och på sista tiden har det gått
riktigt bra) och jag brukar köpa bacon och skinka som håller sig rätt länge.
Det har visat sig att utbudet i de små affärer som finns på öarna i Galapagos,
på Marquesasöarna och på Tuamotusöarna är mycket begränsat så kosten tenderar
att bli lite enahanda. Tänk er då att
komma till Papeete och den stora franska livsmedelskedjan Carrefour och få
tillgång till precis allt som finns där! Färskt kött! Franska ostar! Färska
grönsaker! Och mycket, mycket annat! Det som vi tar för givet hemma i Sverige
men som minsann inte finns att tillgå överallt. Jag njuter av att gå och
handla!
Lösgodis finns förstås inte men när Pia väl fått tillbaka sin väska så insåg vi
vilken klok människa hon är! Förutom alla grejor vi beställt (som utgjorde
halva hennes packning) så hade hon med sig ett halvt kilo godis! Oh, vad det är
gott!

Utsikt från båten, över Morea och solnedgången

Vandring genom fruktodlingen i Daniel´s Bay på Nuku Hiva

Fruktodlaren själv

I byn med 20 invånare fanns givetvis en telefonkiosk

Vågorna rullar in över revet utanför vår ankringsplats

Innan vi lämnade Nuku Hiva och Marquesasöarna så besökte vi Baie de Taioa eller Daniel´s Bay som den också kallas. Vindinstrumentet hade slutat fungera redan på överfarten till Nuku Hiva och när jag blev upphissad i masten för att försöka skruva loss och smörja det så upptäckte jag att flera kardeler på mellanvanten gått av. Vi hade konsulterat Seldén som trodde att vi eventuellt spänt dem för hårt, från början. Normalt är det inte mellanvanten som ska ge sig först. Nu blev jag upphissad igen för att lossa några varv på vantskruvarna. Dagen före hade det varit kav lugnt i Daniel´s Bay men nu gungade det förstås och jag fick klänga mig fast i vanten för glatta livet för att kunna uträtta något arbete. Efter lite gungande och en hel del smällar och dunsar (många blåmärken blev det…) så kunde jag lossa vanten och lägga en säkringslina på styrbords sida, där sex kardeler av nitton var av.
På kvällen blev vi inbjudna till barbecue på stranden av Sirius besättning, en familj på två vuxna och två barn, Sophia 9 och Cameron 6. Vi blev underhållna med sång och när det blev mörkt gick vi och tittade på krabborna som kommer upp ur sanden på natten. Inte Cameron förstås “No way!” att han tänkte gå och titta på de där äckliga djuren!
Bättre var det då nästa dag när vi åt lunch hos fruktodlaren i dalen. Vi beställde lunch innan vi gick på promenad genom odlingen och tyvärr kunde vi inte få mer än en lättare fruktlunch. Ville vi ha fisk så fick vi vänta till dagen efter så att de hann fånga(!) fisken först. Vi nöjde oss med frukt och koksnötter. Det bor ungefär 20 personer i den här dalen, alla är släkt med varandra. Det finns ingen väg till byn men man har några bilar och vi var förstås nyfikna på varför man har bil när det bara finns en 2 km lång väg att köra på? Mannen vi pratade med och vars hustru serverade oss lunch förklarade att han levererar 500 kg kokosnötter, 300 kg pamplemousse och 300 kg lime i veckan till Tahiti. Bilarna som är pickups används för att transportera frukten ner till viken där båttransport tar vid. Det är för tungt att köra i skottkärra menade mannen och det kan vi sympatisera med. Även den bananstock vi köpt på restaurangen i Taiohae kom från dalens odlingar. Medan vi samtalade med mannen och hans hustru snodde tre kattungar runt våra fötter till Sophias och Camerons stora förtjusning. Två hundvalpar, bara två veckor gamla, fanns också att kela med. Mannen hade hela kroppen och halva ansiktet täckt med traditionella tatueringar och i ena örat hade han stuckit igenom en benbit, ca 20 cm lång. Cameron ville filma honom och då vrålade han och skrek som en äkta vilde, så att Cameron glömde att hålla ner knappen. Det fick bli omtagning och då gick allt bra, han kunde ju trots allt inte vara så farlig, när han hade både kattungar och hundvalpar…
Dagen efter lämnade vi Nuku Hiva och Marquesasöarna för knappt fem dygns segling till Rangiroa, den näst största atollen i världen. Det är lustigt att gå ifrån höga vulkanöar till låga korallrev. Den här atollen (ringen av korallrev) är 45 miles lång och 15 miles bred och öarna är bara några hundra meter breda. Här bor ungefär 2000 personer fördelade på, i huvudsak, två byar. Inne i atollen odlar man pärlor och eftersom det finns flygplats så finns det hotell och dykcenter. Vattnet är kristallklart, vi ligger med ankaret på 12 meters djup och det är inga problem att se botten.
Äntligen platt! Vi tog fram cyklarna och baxade ner dem i jollen för vidare färd till land. När vi monterade ihop cyklarna så samlades några barn omkring oss. Tyvärr kan vi inte prata med dem, vår franska är tämligen obefintlig, men vi förstod att de tyckte att våra små hopfällbara cyklar passade dem bättre än oss.
Vilken usel kondition vi har! Låt vara att vi tränar våra balansmuskler när vi seglar, men flåset! Det tog på krafterna att cykla de 9 km som det är bort till byn Avatoru. Vi skulle internetta (det är väl klart att det heter så!) på postkontoret men där kunde vi bara köpa 5 timmar för 140 kronor, så då gick vi och åt pizza för 210 kronor och fick internet på köpet. Vägen tillbaka blev en svettig historia och det var skönt att slänga sig i havet efteråt. Badtemperaturen ligger på drygt trettio grader, så det kan man inte klaga på!

Vi firade bröllopsdag och ”Ett år sedan vi lämnade Sverige”
genom att gå på Fars-dags-fest. Den
anordnades av kommunen här i Taihoe och lockade både seglare och locals. Vi kom
dit strax före sju och blev bordsplacerade helt nära scenen. Det var lite jobbigt med volymen till att
börja med men det övervägdes senare av barnens/ungdomarnas uppvisningar. Först
fick alla män en pinne med ett pappershjärta på ”Bonne fete, Papa”. Hon som delade
ut dem tittade lite extra på Görans hästsvans men bestämde sig sedan för att
han nog var en pappa, han också. Dansuppvisningarna började tämligen omgående,
först med lite mindre barn och med den charm som bara sådana kan uppvisa.

Visst är de charmiga?

Sedan
tog ungdomarna vid och gav en kraftfull föreställning med bankande trummor. Det
var ett slags växelsång där de unga kvinnorna sjöng och dansade och sedan tog
de unga männen vid med en häftig dans till trummorna. Så blev allt stilla och
vi trodde det var slut – då började kvinnornas höga sång igen och sedan föll
männen in med dans igen och intensiteten stegrades och stegrades. Det var
mäktigt.

Hon sjöng solo, utan mikrofon

Inte låter man sig hindras av en bruten arm när man ska spela trummor

Under tiden som uppvisningen pågick så började matserveringen. Det var gående
bord med mycket spännande rätter, rå tonfisk i två olika tappningar, ris,
grönsaksblandningar, kyckling i en kryddstark sås och svamp. Vi åt av allt. Det fanns vin och öl för dem
som så önskade. Sedan blev det dans och
festen fortsatte långt in på natten.
Rose från Kalifornien, som jag berättade lite om i förra bloggen, har ett litet
museum. Vi tittade in där och passade på
att ta till oss lite kunskaper om Marquesasöarna och marqueserna. Forskarna
anser det vara klart att öarna från början befolkats av människor ifrån
kinesiska fastlandet. 1200 år f k nådde
de Samoa och Fiji och omkring 200 år f k befolkade de Te Henua Enana, idag känt
som Marquesasöarna. De var skickliga sjöfarare och på museet fanns en modell av
en mycket tidig katamaran. Rose berättade att en oerhört rik engelsman donerat
pengar och låtit bygga sju sådana skepp i naturlig storlek. När de var nybyggda
hade de seglats tillsammans alla sju och vid något tillfälle seglat in i viken
vid Taiohoe och fast det är mycket besvärligt med strömmar och tidvatten så
hade de lyckats manövrera sina skepp med mycket god precision och kunnat ankra
upp där. Jag hade gett mycket för att få se dem eller ännu hellre få segla med
dem! Rose trodde att de fanns spridda lite varstans i Stilla Havet nu, en del
säkert vid den amerikanska västkusten.

Tänk att få segla en sådan här på riktigt!

På museet finns gott om exempel på polynesisk hantverksskicklighet, allt trä är
rikt utsirat antingen det är en yxa, ett hårspänne eller en skål. Än idag finns
gott om konstnärer som karvar i trä. Vi köpte en tiki av Henri, en ung konstnär
som entusiastiskt förevisade sina verk.

Henri, vi köpte tikin till höger av honom

I går hyrde vi en bil. Det finns visserligen bara två vägar på ön men vi ville
se hur det ser ut inne på ön och Göran ville hitta en cache som skulle finnas
vid en utsiktsplats 3,2 km från Taiohoe. Vi körde nästan en mil på den smala
serpentinvägen innan vi kom fram till utsiktsplatsen och då hade vi kommit 750
meter upp i luften! Idag har vi suttit på Anniara och tittat upp mot bergen och
försökt lista ut var utsiktsplatsen är belägen och hur vägen går över
veckformationerna. Det ser helt omöjligt ut, men vi vet att vi har varit där!

Någonstans kom vi över bergen. De steg sedan ytterligare till som högst 1200 m.
Vi fortsatte in över bergen och kom till
en högplatå, Toovii. Här har man planterat pinjeträd, så vi befann oss i en
barrskog som inte så lite påminde om Sverige! I alla fall så länge du satt kvar
i bilens air condition…

Det skulle kunna vara en väg i Sverige

Överallt längs vägen gick hästar, kor och getter och betade. Det verkar nästan
som om dikeskanten är deras huvudsakliga bete. På sina ställen var djuren
tjudrade men ju högre upp vi kom desto fler djur gick lösa. Det finns väldigt
många hästar här och de verkar i huvudsak användas som ridhästar. En filt över
ryggen och så rider man barbacka. Vi såg träsadlar på museet men vi har inte
sett någon använda dem i verkligheten.

Vi tog den andra vägen och for till grannbyn i granndalen,
Taipivai. Där finns en stor plats, en cité, där de öppna hyddor som är
traditionella här hade brunnit ner. Pelarna, som utsirats med olika figurer,
stod som ett under kvar, förkolnade i toppen och man höll nu på att renovera
dem för återuppbyggnad.

Stolparna är förkolnade och avbrunna i toppen

Vi klättrade upp till en annan cité, 500 meter upp i regnskogen. Helt
genomblöta av svett och med benen fulla av myggbett nådde vi till slut målet,
några tikis uppställda på en öppen plats i regnskogen. Vi har nu bestämt att vi
sett nog av dessa stenskulpturer…
I morgon, på midsommarafton är det musikfestival här. Ett något annorlunda
midsommarfirande som vi ser fram emot.

För några dagar sedan var det precis ett år sedan vi lämnade
bryggan i Ernemar. Det var med mycket
blandade känslor och med en stor osäkerhet om vad som skulle hända, eftersom vi
just fått besked om att Göran med stor säkerhet hade cancer. En klok person
hade, när vi diskuterade risker med resan, så klokt påpekat att ”Det kommer att
hända saker under 3-4 år som ni måste förhålla er till antingen ni stannar
hemma eller åker iväg”. Jag hade tyckt att det lät så förnuftigt och bra, men
vi var ändå båda i lite av chock när detta hände innan vi ens hunnit starta vår
resa. Vi hade fullt sjå att hålla masken inför alla som stod på kajen och vinkade av oss. Nu gick det bra, Göran kunde åka
hem och få den behandling som krävdes men det kom ändå att prägla våra första 6
månader till sjöss – vi var stressade av ovissheten och av att redan från
början behöva anpassa oss till sådant som låg utanför vår kontroll.
Med tiden har vi kunnat slappna av och njuta av äventyret. På sätt och vis så lever vi i en väldigt
liten värld, här ombord på Anniara. Under överseglingarna så går det flera
veckor i taget då vi bara har varandra att tala med och enda kontakten med
omvärlden är några email och de väderfiler vi hämtar hem med kortvågsradion.
När vi ligger i hamn så träffar vi och umgås med andra seglare ute på liknande
äventyr som vårt. Från att i Europa och Karibien ständigt träffa nya ansikten
så är vi nu en exklusiv skara om kanske ett hundratal båtar, där vi börjar
känna igen de flesta.
Göran har funderat en del över hur lite man egentligen behöver. Vi använder
till exempel väldigt lite färskvatten och energi. Visst var det härligt när vi
duschade i den gamla cementduschen på kajen på Hiva Oa och vattnet forsade över
huvudet men vi far inte illa av att alltid tänka på att inte slösa med vattnet. Våra vattentankar med 360 liter räckte till
exempel till hela överresan över Atlanten, tre veckor och dessutom en vecka till,
när vi låg i English Harbour på Antigua. Då är förstås inte tvätten av kläder
inräknad. Vi betalar gladeligen vad det kostar att få våra kläder tvättade i en
riktig tvätt-maskin och det skulle gå åt en del mer vatten om vi tvättade för
hand ombord. Av de bekvämligheter som vi
tar för självskrivna i land så är nog tvättmaskinen den jag saknar mest. Näst
därefter kommer en frys. Många av långseglarna har små frysar ombord där de kan
bunkra kött, fisk och bröd. Kvinnorna säger att de älskar sina frysar medan
männen muttrar om att det går åt för mycket ström. Elen ombord är den trånga
sektorn förutom vattnet. Vi har solceller som ska förse oss med den varan men
även om det konstant har varit mer än 25 grader varmt om dagarna sedan vi
lämnade Europa så är det inte så soligt som man skulle kunna tro. Och när solen
täcks av moln så laddar solcellerna dåligt. Vi startar istället motorn och
laddar batterierna med den, oftast kör vi 1-2 timmar per dag. Vi har diskuterat
att komplettera med en vindsnurra men kommit fram till att vi kan köra motor
många, många timmar för den investeringskostnaden.
Nu kan jag nästan höra några av mina före detta arbetskamrater mumla ”Ja, ja,
allt det där praktiska, det förstår vi men, hur känns det?”
Det är förstås svårare att beskriva… Vi lever väldigt avstressat. Även om vi
går in på nyhetssiter när vi har tillgång till internet så matas vi inte
ständigt med information om saker och händelser som kan verka viktiga men som
faktiskt inte berikar vårt sinne. Jag
har alltid hävdat att det här med att koppla av tv och radio under semestern är
som att hoppa över ett antal avsnitt i en dokusåpa, du slutar titta efter
avsnitt 43 och börjar igen vid avsnitt 87 – och det verkar som om du inte gått
miste om någonting! Nu praktiserar vi
det i större skala och det är fantastiskt avstressande för hjärnan. Vi kommer
förstås att få svårt att klara Melodikrysset när vi kommer hem eftersom vi inte
känner till några Idolvinnare eller ens vem som vann den svenska
Melodifestivalen i år, men det får vi ta.
Ibland kan jag sakna den intellektuella utmaning och problemlösning som ett
arbete ger. Just nu är min största utmaning att försöka mana fram den franska
jag lärde mig för nästan exakt fyrtio år sedan och som jag stoppat långt, långt
bak i hjärnan någonstans. Jag förstår en del men därifrån till att själv
uttrycka sig…
Fysiskt så mår vi bättre. Vi har blivit av med musarmar och värk i fötterna och
är inte riktigt så feta som vi var tidigare. Konditionen kunde dock vara
bättre, det är mycket stillasittande på en båt.
Vi har också anledning att ta till oss andra sätt att leva än vår egen
vedertagna trygghet. Och att ifrågasätta vad den är värd? Vi har till exempel
bara blivit bestulna en gång. Det var när Göran fick sin cykel stulen i
Malmö(!). Vi har träffat svenska Louise som om några veckor ska föda sitt
första barn här på Nuku Hiva och som är fullständigt trygg med det och vi är övertygade
om att hon kommer att få lika bra vård som om hon vore i Sverige.

Louise, en riktig globetrotter sedan 11 år tillbaka.

Louise och hennes Igor som i vanliga fall bor på båten Larka har hyrt ett hus
inför barnafödandet. De hyr möblerat och vi har därmed fått ett hum om hur det
kan se ut i ett marquesiskt hem. Här finns inte lagen om det tomma utrymmet. Det
är mycket spartanskt inrett med få möbler och en köksinredning som skulle få
vilken Svensson som helst att gråta. Men, behöver man så mycket mer? Vi saknar
väldigt få, om ens några, av alla ägodelar vi har lagrade i Sverige, för vi
behöver dem egentligen inte!
Vi försöker att utnyttja varje tillfälle som ges att få kontakt med invånarna på de ställen vi gästar. Det blir en hel del intressanta möten.
Här, på Marquesasöarna, blir alla främlingar hjärtligt välkomnade. Idag var vi
i grannbyn och hittade en liten restaurang där vi ville äta. Vi beställde mat
och så papayajuice att dricka. Göran fick följa med damen som förestod
restaurangen ut i trädgården och plocka ner papayan, den hängde lite för högt
för att hon själv skulle kunna nå den.

Medan vi åt så berättade hon lite om sig själv och om vad som skulle
hända i byn (musikfestival) och när vi frågade vad det var för frukt som växte
precis bredvid vårt bord så fick vi genast smaka, det var passionsfrukt. När vi betalat så skänkte hon oss två stora
papayor och 7 passionsfrukter. ”De är till er”, sa hon och vi kunde bara tacka
och ta emot.

Restaurang med tre bord på altanen

Alla man möter på gatan hälsar artigt.
Frågar man om vägen så gör de sig stort besvär för att man verkligen ska
förstå, trots våra bristande språkkunskaper. Att alltid bemöta främlingar med ett så öppet
sinne som dessa polynesier är stort och vi har mycket att lära.
Till slut måste jag bara berätta om Rose från Kalifornien som kom hit 1979
tillsammans med sin man och byggde hotell här. Nu är mannen död och hon har
sålt hotellet och driver i stället en liten restaurang och ett litet museum. Om
hon är generös från början eller om det är genom intryck av omgivningen vet jag
inte men, när vi kom dit så skänkte hon oss några nummer av den danska
tidningen ”Langtursejlerne”. För, som hon uttryckte det, hon kunde ändå inte
läsa danska. Döm om vår förvåning när vi i nr 148 från februari i år hittade en
artikel om gästhamnen i Figeholm! Vi befinner oss på andra sidan jordklotet och
får plötsligt i vår hand en tidning med en artikel hemifrån! Vi har en liten
aning om att några av er som läser detta kommer att fira midsommar alldeles i
närheten av denna plats….

Här, vid Taihoe kommer vi att fira midsommar

”Gudrun, skynda dig!
Kom upp och titta!” Klockan var inte mer än halv sju på morgonen och jag
undrade yrvaket och lite surt vad som kunde vara så intressant? Väl uppe i
sittbrunnen ändrade jag mig snabbt, för runt Anniara simmade inte mindre än 6 jättemantor! De svepte fram alldeles i vattenytan, med
gapen vidöppna, på sin jakt efter plankton och andra smådjur. Fram med kameran och sedan satt jag en lång
stund och bara knäppte under tiden som dessa mäktiga djur fortsatte att cirkla
runt, runt. Peter och Gabbie kom försiktigt roende i sin jolle och gled sedan
smidigt ner i vattnet med snorklar och simfötter på. Mantorna brydde sig inte
utan fortsatte sin jakt. Vi kunde inte avhålla oss från nöjet utan drog på oss
simkläder vi med och hoppade i vattnet. En manta kom alldeles framför mig och
jag höll andan, övertygad om att den skulle simma på mig! Mindre än en meter
från kollision dök den och gjorde en elegant saltomortal under mig och visade
upp hela sin vita undersida innan den kom upp bakom mig igen. Plötsligt skrek Gabbie till, en manta hade
kommit så nära henne innan den dök att den skrapade hennes bara mage med sin
rätt sträva översida. Hela förmiddagen kunde vi beskåda skådespelet, inte
mindre än tio mantor befann sig i viken och nästan alla besättningar på det
femtontal båtar som låg där passade på att simma med dem.

Mantor! Det sista fotografiet är taget under vattnet av Gabbie

Efter några dagar lämnade vi Hanamoenoa och seglade till Ou
Poa. Återigen hamnade vi i en vik där tidvatten och svall störde nattsömnen.
Här ankrar vi på ställen som vi inte skulle drömma om att ankra på i Sverige.
Med skydd åt tre, ibland bara två, väderstreck och sedan helt öppet. För det
mesta blåser det ostligt, men som vi blev varse på hiva Oa så kan vinden vända även här och då ligger
man lite pyrt till. På Ou Poa handlade det mest om att det var obekvämt och att
det inte kändes riktigt tryggt att lämna Anniara. Våra utflykter inskränkte sig
därför till att åka in till byn och tanka vatten. Vi körde med jollen fyra
gånger fram och tillbaka med vattenflaskor och dunkar för att fylla upp
Anniaras tankar om 360 lite. Sedan följde vi med Holler till hans hem, för att
byta en t-shirt mot frukt. Holler, en ung man som levde på att odla frukt, var
mycket stolt över sitt ursprung och sin ö. Han förevisade sina fruktträd och
klättrade upp och slängde ned både pamplemousser och apelsiner till oss. Huset
hade fyra rum och han hade både tv, dator och kylskåp. Maten lagade han dock
ute, över öppen eld. På vår vandring tillbaka till hamnen så utsåg han sig
själv till kung över ön och tyckte att det var lite synd att de andra invånarna
var så fattiga att de inte hade råd att betala skatt till honom. Han har i alla fall en passande t-shirt nu, på
hans rygg står det ”Byggd för framtiden”.

En första skymt av Marquesas

Himlen är ofta täckt av moln som skingras när solen går upp

Beväxning på Anniara

Underbart vackra stränder

Tiki på Fatu Hiva

Vi badar vid vattenfallet

Skog på drift efter regnovädret

Nya vattenfall bildades efter regnet