Anniara

Vi hade förstås fel förväntningar men vi blev lite besvikna över Barbuda. Vi hade hört och läst så mycket om ön. Om dess sandstränder, kolonin av fregattfåglar och dess egensinniga befolkning om 1600 själar. Barbuda är en ”gammal” vulkanö och till skillnad mot sina grannar har bergen eroderat och kvar finns en ö till största delen bestående av sand som inte någonstans mäter mer än 125 fot (ca 42 meter) över havet. På öns västra sida där vi ankrade finns en sammanhängande sandstrand som är 11 miles (17,6 km) lång. Det är i princip hela öns längd.

Under kolonialtiden arrenderade Lord Codrington ön och för det betalade han ”one fat sheep”. Han höll slavar på ön som odlade och försåg Antigua med livsmedel och förnödenheter. Slavarna som var där blev i mycket lämnade åt sig själva och blev därför också mycket självständiga. När slaveriet avskaffades så stannade de flesta kvar. Egensinnigheten och självständigheten märks än i dag. Man har tackat nej till flera projekt som skulle ”föra in Barbuda i det tjugonde seklet”, bland annat så sa regeringen på Antigua ja till och satte igång ett stort hotellprojekt på Spanish Point. Barbudanerna gick man ur huse och protesterade genom att välta ett av de mobila kontoren över klippan ner i havet. Det blev inget hotell… En stor avsaltningsanläggning planerades också men stoppades eftersom man (med visst fog) var rädda för att lagunen utanför Codrington skulle förstöras.

Vi ankrade utanför sandstranden och tog sedan jollen in. Det blir rätt kraftiga vågor in mot stranden så det gällde att hoppa ur och dra upp jollen i rätt ögonblick. Vi lyckades rätt så bra, dvs vi blev inte helt genomblöta och sedan släpade vi jollen över sandremsan sådär 100 meter och kunde sedan sjösätta den i lagunen. På andra sidan ca en nautisk mil bort låg Codrington, det lilla samhälle där de flesta barbudanerna är bosatta. Vi hade tänkt oss en stilla och lugn lagun där vi skulle kunna glida fram med jollen. Istället blåste det en ihärdig motvind med kraftiga vågor, nästan lite väl häftigt för vår lilla jolle. Det tog nästan en halvtimme för oss att komma över.

Sandremsan mellan “havet” och lagunen

Vi möttes av en rätt nyanlagd liten kaj med några likaledes rätt nya administrationsbyggnader. Lagunen är grund så här fanns ingen regelrätt hamn, bara kajen och några bryggor i en vik. Den färja som trafikerar Barbuda får lägga till på öns andra sida. Vi hoppade i land och en bil stod så till att jag kunde smita bakom och kränga av mig min nu rätt våta t-shirt och ta på mig min medhavda klänning istället. Vi skulle titta lite på samhället, hitta någonstans att koppla upp oss på internet (enligt guideboken skulle det finnas ett internetkafé) och klarera ut från Antigua- Barbuda. Vi mötte snart en ung dam som vi frågade var internetkaféet fanns. Hon förklarade hur vi skulle gå upp till torget och hur vi där skulle se en orange byggnad som vi inte kunde missa. Det skulle vara internetkaféet. Under vår vandring förstod vi att det inte kommer många turister hit. Här fanns några gatustånd med krimskrams och några bodar med lokalt hantverk men det var allt. Vi gick förbi skolan och där var det fullt med aktiviteter, några barn vinkade lite blygt till oss och vi vinkade tillbaka. Efter tvåhundra meter kom vi upp till torget som egentligen var en lite större gatukorsning. Det var inte svårt att se vilket hus damen hade menat så vi gick in och frågade om det var internetkaféet? Nej, tyvärr inte, tjejen i kassan skakade på huvudet. Den följande halvtimmen strosade vi runt och letade och frågade, alla hänvisade till det orangea huset med baren. Till slut gick vi in på polisstationen och frågade, dels om internet, dels om var immigrationsmyndigheterna fanns, dem hade vi inte heller hittat. Även polismannen var helt säker på att baren i det orangea huset tillhandahöll internetuppkoppling. Immigrationen låg dessutom på tvärgatan mittemot. Vi beslutade oss för att gå till immigrationen först. Där tog en ung kvinnlig tjänsteman emot oss. Vi förklarade att vi ville klarera ut och hon svarade att vi först skulle gå till hamnkontoret, sedan till tullen och därefter skulle vi komma tillbaka till henne. Hamnkontoret låg nere vid hamnen. Vi traskade iväg igen och nere i hamnen på högra sidan låg ett hus som såg ut att kunna vara hamnkontor. När vi kom närmare kunde vi läsa på skylten ”Fishery divisions”. Fel alltså, vi traskade över till andra sidan och gick in i en byggnad där. En allvarlig tjänsteman drog fram oss till fönstret och visade på byggnaden på andra sidan hamnen som vi just kommit ifrån. ”Där är det” förklarade han. Tillbaka igen. En ung kvinna satt på kontoret och hon hade nog inte så mycket att göra för hon hade besök av två kompisar med varsitt småbarn i knäet. Hon ursäktade ”the crowd” och skrev in oss i en stor liggare, skrev ut ett litet kvitto och sa att vi skulle ta med det till tullen. Hon gav oss också en fotokopierad karta där hon ritade ut både tull och immigration. Så traskade vi iväg igen. Det är ju en liten by så vi tyckte att vi snart kände igen varje gata, dessutom började invånarna känna igen oss och log lite när vi gick förbi.

Vi kom snart till korsningen där tullen skulle ligga. Först hittade vi inte huset men en snäll dam visade oss tillrätta. ”Ni ser skylten där. Där är det”. Skylten var en handmålad bräda på en pinne, ”Custom” stod det med vita bokstäver. Vi gick in i huset och kom in i ett rum med ett stort skrivbord. På andra sidan rummet var gamla ärenden arkiverade i en stor hög med papplådor som låg huller om buller. Tulltjänstemannen var dock stilig och allvarlig i sin uniform och han påpekade flera gånger att vi nu hade 24 timmar på oss att lämna landet. Det var förstås efter att Göran fyllt i karbonsetet med fyra kopior med alla uppgifter om båt och besättning. Nu hade vi bara immigrationen kvar!

När vi kom tillbaka till immigrationskontoret var det stängt för lunch. Vi var också hungriga och gick in i den orangea baren. Tyvärr serverade de bara dryck men det fanns ju ett stånd som sålde grillad kyckling mitt emot och det gick bra att ta med sig in och äta på baren. För tio ECdollar kunde vi sedan få tillgång till wifi! Som man frågar får man svar – vi frågade efter ett internetkafé och det fanns ju inte. Men hade vi med egen dator så fanns wifi, men det frågade vi inte efter och tydligen fann tjejen i kassan ingen anledning att upplysa oss om det heller.

Den grillade kycklingen var jättegod och passade bra till Carib-ölen. Vi gjorde våra ärenden på internet och läste kommentarerna på bloggen. Snart öppnade immigrationskontoret så vi kunde göra sista delen av vår utklarering.

Nere i hamnen igen stötte vi på Lloyd, en politisk vilde som skulle ställa upp i det kommande valet med ett eget program. Vi tyckte att han hade en del vettiga idéer, bland annat så ville han verka för att Barbuda skulle jobba mer med att förädla de tillgångar i form av livsmedel och skog som finns på ön. Dessutom ville han bygga ut färjeförbindelserna för att underlätta för folk att arbetspendla till och från Antigua. De behövde yrkesskickligt folk från Antigua som kunde komma och påverka utvecklingen sa han. Och det hade han nog rätt i.

”Där! Där är den! Nej nu dök den igen…”

”Den” var en sköldpadda som vi döpte till George och som med jämna mellanrum dök upp omkring Anniara när hon låg ankrad i Deep Bay, bara några kilometer ifrån S:t Johns, huvudstaden på Antigua. Ibland kom George så nära att man kan höra hur han drog efter luft, när han sträckte upp halsen över vattenytan för att andas. Sedan – efter en halv sekund, så var han borta igen, omöjlig att fånga på kort.

Från Deep Bay fortsatte vi längs kusten norrut. Vi ville uppsöka Great Bird Island och snorkla på de rev som ligger omkring ön. Vi snirklade oss fram emellan rev och grundflak. Det kändes lite obehagligt, många har varnat oss för att överensstämmelsen mellan verklighet och sjökort kan halta betänkligt. ”Hur djupt är det här?” frågade Göran med jämna mellanrum. Han hade fin utsikt över botten ifrån däck och tyckte nog att det såg rätt grunt ut. Men vattnet är så klart att även på 10 meters djup så ser du botten. Vi klarade oss galant ända in mot Great Bird Island och kunde ta en av de tre bojar som finns utlagda för att man ska undvika att ankra där det växer koraller.

Nu var det dags för sköna naturupplevelser! Det var fortfarande förmiddag så vi fick snabbt jollen i sjön och så slängde vi i våra snorklar och simfötter i den och gav oss iväg in mot ön. Det finns en ”dingeväg” emellan reven utmärkt med några pinnar som vi kunde följa in emot stranden. Väl på stranden drog vi upp jollen och hittade snart en informationstavla där vi kunde läsa lite om ön och dess invånare. Där omnämndes bland annat den utrotningshotade sköldpadda som finns här, Hawksbill Turtle och den likaledes utrotningshotade Antiguan Racer Snake, som bara finns (i vilt tillstånd) på den här ön.

Antiguan Racer Snake

Det går en stig över ön så vi slog in på den. Vi hade knappt kommit tio meter innan jag hejdade mig för att inte kliva på en liten sandödla som kilade över stigen. Snabbt fram med kameran förstås och sedan kunde vi fortsätta.

Döm om vår förvåning när vi möttes av en kraftig antiguansk matrona i ett stånd där hon sålde allt från stora snäckor till plastblommor till t-shirts och rumpunch! Här trodde vi att vi kommit till ett skyddat naturvårdsområde och så möts vi av detta! Lite besvikna blev vi allt, det visade sig att det går dagsturer runt i området och ett av ställena de stannar på är Great Bird Island. ”Det är amerikaner på måndagar och onsdagar och tyskar på tisdagar o torsdagar och på fredagar är det blandat” förklarade damen. ”Idag var det bara tyskar.” Hon visade oss att det är närmare och enklare att gå in med jollen på den sidan och att det finns små bojar att ankra jollen i medan man är i vattnet. Det var ju en fördel – vi har inget ankare till jollen och hade funderat en del på det problemet. Det kändes lite överdrivet att ta med ett av våra 15(!) kilos ankare för att ankra dingen.

Nu gick vi tillbaka till andra sidan där vi hade jollen för att prova vår nya snorkelutrustning. Göran har snorklat någon gång när han var liten men jag hade aldrig snorklat förut. Vi provade en stund och jag förvånades över hur klart man ser genom cyklopet. Där inne på stranden fanns dock inte mycket att se, så när vi fått kläm på hur sakerna skulle sitta för att fungera utan alltför många kallsupar så tog vi jollen tillbaka till Anniara. Dagen därpå skulle vi snorkla på revet på andra sidan!

Under eftermiddagen såg vi sedan både en fiskgjuse som fiskade ute på revet en bit ifrån oss och flera sköldpaddor visade sina nunor över vattenytan. De var betydligt mindre än George, max en halvmeter långa och kanske var det Hawksbill Turtle vi såg.

Dagen efter tog vi jollen in till matronan. Vi satte oss på bänken och pratade lite med tanten, hon var från Jamaica och tyckte absolut att vi skulle segla dit. Enligt henne så är det riktiga Karibien!

Vi tog jollen ut och högg en av de små bojarna vid revet. Jag har tillverkat en liten repstege så vi kan ta oss upp i jollen igen (det är faktiskt inte det lättaste), så nu var det bara att sätta på snorkel, cyklop och simfötter och elegant slänga sig bakåt, som vi har sett på tv att riktiga dykare gör. Det kanske inte blev så elegant men i kom vi. Vi låg lite vid sidan om revet så vi simmade ut på det och sedan snorklade vi. Vilken upplevelse! Det är en helt annan värld därnere. Vi såg koraller och växter i alla färger o former, små fiskar och lite större! Ingen haj och det kanske var lika bra det… Göran är rätt övertygad om att han såg Black Molly, som ju är vanliga som akvariefiskar. Vi har investerat i en fågelbok och nu kändes det som att vi borde slagit till på boken om fiskar som låg på samma hylla i bokhandeln. Jag kom snart på att jag kunde simma mot vinden en bit in över revet och sedan kunde jag bara ligga och flyta och kolla in livet under mig tills jag flutit över hela revet. Göran hade otur och gick på grund på en korall som stack upp nästan till ytan, men det ordnade sig, han kom snart loss igen.

När vi tröttnat på snorklingen klättrade vi upp i jollen igen, kastade loss och gick in till stranden. Nu tyckte vi att vi gjort oss förtjänta av en riktig rumpunch. Matronan hade redan tidigare aviserat att hon minsann blandade dem själv med riktig antiguansk rom. Rom, is och något sött tuttifrutti-liknande, det var gott – och starkt! Vi satte oss en stund och vilade och jag hann få kort både på min favoritfågel, Bananaquit och på ett par Lesser Antillean Bullfinch. När vi satt där kom en turbåt in och när vi satte i jollen för att ge oss iväg så ropade guiden att vi gärna fick stanna kvar och dela deras rumpunch med dem, men vi tyckte att en räckte, vi skulle trots allt tillbaka till Anniara i vår lilla jolle.

Idag har vi varit uppe på utsiktspunkten som man når genom att ta stigen bakom försäljningsståndet. Det finns (förstås) en cache där som Göran väldigt gärna ville hitta. Vi klättrade upp och hittade två ”blowhole”, hål i berget där sjön slår in nerifrån och upp på klipporna vid hårt väder. Någonstans i närheten skulle cachen ligga. Jag gick in i buskarna för att leta och gav Göran min kamera under tiden. Där – i buskarna mötte jag en Antiguan Racer på knappt en meter! Jag hade precis för mig att den är mycket giftig och backade väldigt snabbt ut ur buskaget! Väl i säkerhet beklagade jag lite att jag inte hade med kameran men det vete sjutton om jag vågat stanna kvar och ta någon bild – även om ormen rörde sig bort ifrån mig, han var inte mer intresserad av någon närkontakt än vad jag var. Så småningom hittade vi cachen och såg noga till att det inte fanns någon orm i närheten innan Göran plockade ut burken från stenarna den låg gömd under.

Tanten i försäljningsståndet skrattade lite åt oss och påstod att ormarna inte är farliga, de äter bara matrester och är inte giftiga. Tur för oss! Lite roligt är det i alla fall att ha fått se den här ormen i vilt tillstånd, den finns ju bara här på den här ön.

Nere på stranden kunde jag ta ytterligare några foton. Dels på en Antiguan Ground Lizard som kalasade på bröd någon tappat på backen, dels på några fåglar, Gray Kingsbird och Zenaida Dove. Åtminstone tror jag att det var dem jag tog kort på. Artbestämning av fåglar är inte min starkaste sida…

Banana Quit

Antiguan Ground Lizard

Lesser Antillean Bullfinch

Gray Kingbird

Rätt som det var så sprack tanden. Den som tandläkaren rotfyllde precis innan vi åkte. När jag kände efter med tungan så satt en stor bit lös. Det här var på Kap Verde och eftersom det inte gjorde ont (utom när jag av misstag tuggade på den sidan), så bestämde jag mig i all tysthet för att vänta tills vi kom till Antigua innan jag gjorde något åt det. Jag vädrar säkert bara mina fördomar men om standarden på tandvården är lika med övrig standard i Mindelo så kunde jag nog lika gärna anlita Göran med hovtången…

Immigrationskontoret i English Harbour upplyste oss om att närmaste tandläkare fanns i huvudstaden, S:t Johns. Det var i och för sig inget problem, det går buss och vi ville ändå åka dit någon dag. Men, jag ville ju ha en tid bokad innan vi åkte dit. Efter lite letande så hittade jag faktiskt en tandläkare som annonserade i en marina guide. Lättad ringde jag numret som stod angivet. “Numret är inte i bruk” svarade en röst. Jag försökte flera gånger, med samma resultat. Vi fick bege oss till Salty Dogs och skicka mail. Snabbt fick vi svar att Dr Sengupta inte kunde hjälpa mig men att en Dr Mosry skulle höra av sig om hjälp istället. Efter lite påstötningar och flera mail fram och tillbaka (där jag uppmanades ringa det nummer som inte fungerade) så fick jag till slut en tid för behandling.

Det var med viss bävan som jag satte mig på bussen. Bussarna här verkar gå lite hur som helst, det är mindre bussar med plats för 14 passagerare och när den kommer till ändhållplatsen, t ex English Harbour så vänder den bara och går tillbaka. Den plockar upp passagerare tills den är full och fortsätter sedan direkt till busstationen i S:t Johns. Det finns inga stoppknappar att trycka på utan när du vill av så skriker du “Bus stop” och då stannar chauffören och släpper av dig.

Det var en rätt skakig färd, vägarna är inte så väl underhållna och chauffören körde på duktigt. Strax innan vi var framme såg jag ett fallfärdigt hus med en skylt “tandläkare” utanpå och jag blev ännu mer nervös, hur skulle detta gå?

Vi hade flera timmar på oss före tandläkarbesöket för vi hade planerat att se oss omkring i S:t Johns först. Antigua lever till stor del på turismen och hälften av turisterna är amerikaner. Det låg flera stora kryssningsfartyg inne i hamnen och gatorna vimlade av amerikanska turister och antiguanska taxiförare som alla erbjöd en rundtur i taxi runt ön. Nere vid hamnen präglades affärslivet av “lyxturisterna”, där fanns alla kända märken och du kunde köpa smycken och juveler eller bara fashionabla kläder. Några kvarter längre upp var det mer “normalt” utbud av kläder, hantverk o krimskrams. Det fanns inte så många restauranger som vi hade trott men vi lyckades i alla fall hitta en liten lokal, där vi åt kycklingpiroger och drack wadadli, den antiguanska ölen. Namnet Wadadli stöter man på lite överallt, när Columbus kom hit så beboddes ön av arawak- och caribindianer, deras namn på Antigua var Wadadli. Vi var de enda turisterna i den här restaurangen men pirogen var god.

Nu fanns ingen återvändo, utan vi plockade fram kartan och gick en kvarts promenad ut ur stan åt andra hållet mot English Harbour. På promenaden gick vi återigen förbi ett hus i mindre bra skick där skylten talade om att här fanns tandvård att få…

“Min” tandläkare hade sin mottagning i ett relativt nytt hus och vi möttes av en härligt kylig Air condition när vi kom in. Jag fick fylla i lite papper och sedan var det dags. Jag hade ställt in mig på att jag i värsta fall skulle bli av med tanden och det var precis det budskap tandläkaren gav mig. “Om den är skadad för långt ner så måste vi dra ut den, men jag ska ta en bild först”. Dr Mosry var en 30-35årig man från London som bott på Antigua i ett och ett halvt år. Utrustningen han förfogade över var inte den allra modernaste, men efter att ha framkallat bilden och tittat på den så konstaterade han att han kunde göra en provisorisk lagning och att jag sedan behöver få en krona gjord, rotfyllningen såg i övrigt bra ut. “Om du lovar att inte tugga nötter eller öppna ölflaskor med tanden så håller lagningen ett bra tag”, sa han, och det lovade jag.

Med en nylagad tand och en välbedövad mun promenerade jag och Göran sedan tillbaka till busstationen. Det var vid den tid då skolorna var slut för dagen så det var kö vid linje 17 och det kom fler och fler hela tiden som liksom bara gick förbi oss. Jag tänkte på den strikta ordning som gäller vid bussarna i Stockholm och tänkte sedan att vi kommer aldrig med, det var minst 25 personer där och bussarna tar ju bara 14 och det kom fler och fler och alla ställde sig framför oss… Men, rätt som det var blev vi framvinkade och tillfrågade om vi skulle till English Harbour? Javisst, bara hoppa in!

English Harbour, där vi ligger nu är tre sammanhängande vikar som är väldigt skyddade. De började på allvar användas av engelska flottan i början av 1700-talet då en orkan härjade i området och flera av flottans fartyg gick förlorade. De tre som låg i English Harbour förblev dock oskadda genom stormen. Här byggde man upp en befästning och började upprätta handel och transportera varor. Amiral Nelson kom inte hit förrän 1773 och lämnade stället sex år senare – ändå har amnen fått sitt namn efter honom – Nelson´s Dockyard. Sedan övergavs det, för att renoveras och göras om till ett tillhåll för seglare och turister med början 1961. Då var byggnaderna i stort sett bara tomma skal men man har lyckats behålla det gamla utseendet och beskriver dess ursprungliga användning på skyltar runt om i området. Utanför murarna tar Nelson´s Dockyard Village vid. Små hus med lokala barer och affärer med lokalt hantverk blandat med krimskrams kantar gatan bort mot Falmouth. Musiken är aldrig långt borta men här finns också en väldigt lantlig prägel. Där damerna bjuder ut sina t-shirts och klänningar springer hönsen omkring och pickar vid deras fötter och på gräsmattan utanför den lokala polisstationen hittar du lösgående getter som betar. Tupparna är förresten galna här, de har ingen som helst uppfattning om när det är morgon och dags att gala, de gal dygnet runt!

När engelsmännen kom hit och koloniserade öarna så började man odla olika grödor här och kom snart fram till att socker gick väldigt bra och av sockerrören brände man rom. Flottan började servera sina sjömän rom istället för brännvin, ”a half pint of rum” två gånger per dag. Rommen var stark och snart blev dryckenskap och brist på disciplin ett stort problem ombord på fartygen i engelska flottan. I augusti 1740 började därför vice amiral Edvard Vernon att spä ut rommen med en fjärdedel vatten. Drycken fick namnet ”grog” efter amiralen som bar smeknamnet ”The old grog” eftersom han brukade bära en kappa av tjockt halvsiden (boat cloak made of grogram) ombord. Fortfarande, med en fjärdedel vatten så var rommen stark och amiralen själv rekommenderade att man blandade i socker och limejuice för att göra den mer välsmakande. 1756 skrev man in i flottans reglemente att sjömännen hade rätt till grogg, två gånger per dag. Groggen blandades på däck så att alla kunde se att den späddes ut rätt, inte för mycket och inte för lite.

Rom kallas också ”Nelson´s Blood” eftersom sjömännen fick för sig att Lord Nelsons kropp lades i en tunna med rom efter hans död vid Trafalgar. Detta för att konservera kroppen tills den kunde transporteras tillbaka till England. I själva verket lades den i en tunna med fransk konjak med kamfer och myrra. Rommen fick dock behålla sitt öknamn.

Anniara ligger långt där nere

I fredags drog Göran med mig på cachejakt. Vi läste inte instruktionerna tillräckligt noga vilket resulterade i en alldeles för lång promenad/klättring över bergen ute vid befästningen. Turen bjöd på fantastisk utsikt och vi såg både fantasifullt formade kaktusar, gulliga getkillingar, kolibrier och andra småfåglar, bland annat en Bananaquit, en vanlig men väldigt vacker liten fågel med svart rygg och knallgult bröst. Den lever av att suga nektar, precis som kolibrin, men är större.

En get med sin killing

Stigen var minst sagt oländig!

“Vacker” kaktus som växte vid stupet

När vi äntligen hittat cachen (som inte alls låg så långt bort) så tog vi jollen över till andra sidan för att använda wifi på det som blivit vårt stamställe ”Salty Dogs”. Vi tog en wadadli (lokalt ölmärke) och blev serverade av Nathalie, vår egen servitris.

Göran använder wifin på Salty dogs

Nathalie, vår “egen” servitris

Här i Tank Bay finns flera sorters hägrar och så har vi en pelikan som kommer och fiskar då och då. Han är väldigt klumpig och slår ner i vattnet med ett stort plask men lyckas ändå nästan alltid fånga fisken han spanat in.

Det mörknar redan vid 18-tiden lokal tid och vi skulle se ljusen från Antigua hela natten. Först som ett svagt ljus vid horisonten och senare mer och mer tydligt, för att i gryningen, också kunna se öns landmassa resa sig ur havet. Dagen före hade vi minskat segel, bara för att upptäcka att det gick nästan lika fort i alla fall, till slut hade vi bara en liten trekant av genuan ute och lyckades på så sätt minska farten till 4,5 knop. Vi ville inte komma fram när det fortfarande var mörkt. Samtidigt som solen gick upp i öster, lade vi om rodret och styrde in mot English Harbour. Här i Karibien är det omvänt mot Sverige, röda prickar på styrbordssidan och gröna om babord då man stävar in i hamn. Det kändes lite pirrigt – äntligen framme efter knappt 22 dygn ombord!

Bad mitt ute på Atlanten

Nyårs- och halvvägsskål

Vi gick förbi ankringsområdet längst ut och förbi Nelson´s Dockyard där den ena superyachten efter den andra radade upp sig. Vilka båtar det finns! Längre in låg båtar av lite annan modell för ankare, även English Harbour har sin beskärda del av ”vrak” mitt i lyxen. Vi gick allra längst in i Tank Bay och släppte i vårt ankare, innanför en kanadensare, en amerikan och en spanjor.

Superyachter

Efter att ha avnjutit frukost och skålat för vår ankomst i mousserande vin från Las Palmas var det dags för tull och immigrationsmyndigheter. Vi pumpade upp jollen och for in till hamnkontoret.

Det gick hur fint som helst! Antigua har börjat använda något som heter Eseaclear (uttalas easyclear). Vi fyllde i alla våra uppgifter på internet redan på Kap Verde och när vi kom till tullmyndigheten så slog tulltjänstemannen bara in vårt regnr i datorn och vips så kom alla våra uppgifter upp. Han drog ut lite papper som Göran fick underteckna, några fick vi ta till nästa lucka som var immigrationspolisen och sedan fick vi gå tillbaka till tulltjänstemannen igen. Han tyckte att det var förskräckligt att det blivit så lätt för oss seglare och visade ett set med karbonpapper som användes tidigare med fem kopior. ”Och” påpekade han, ”tryckte du inte tillräckligt hårt med pennan så att det blev text på femte sidan så fick du göra om alltihop.” Han frågade vad vi tyckte om att det blivit så lätt? Vi svarade att ”Det är väl jättebra!”

”Nej, nej” sa han och flinade ,”det SKA vara besvärligt!”

Vi betalade för vår vistelse här och för cruising permit och kunde sedan återvända till Anniara. Vi erkänner – bland det första vi gjorde när vi klarat av det formella var att koppla upp oss på internet. Vi gick direkt in på bloggen för att läsa kommentarerna som tillkommit under vår Atlantresa. För även om vi, via kortvågsradion och lite hjälp från land, kan lägga ut blogginlägg så kan vi inte koppla upp oss på internet när vi är ute. Tack alla som skriver kommentarer! Vi har en fantastisk tid, vi längtar inte till Sverige och snö och kyla, men det känns fantastiskt bra att få kommentarer och mail ifrån er därhemma, fortsätt med det!

English Harbour

Morgon i Tank Bay