Anniara

Vi tog farväl av Jeff och Roberta på Moana Ipo (”Den som
älskar havet” på hawaianska) och gick för motor ner till Baiona. Vinden blåste
rätt i näsan och vi ville inte ha så stort äventyr när vi testade att vara ute
på havet för första gången sedan Sverigeuppehållet. Konstigt nog så var sjön och vågorna med oss
och det gjorde färden guppig men åt ”rätt ”håll. Trots motorgång så var det
underbart att känna havsluften igen!

Farväl till S:t Adrian

Baiona har en stor
marina och enligt guideboken så är det en bra hamn att vila ut i efter en
Atlantöverfart eller när man kämpar sig norrut eller går söderut. När vi kom in innanför den långa piren så
visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen men en rib-båt kom snart ut och
visade oss in till en av de yttersta pontonerna. Den visade sig vara hårt
utsatt av vädret och blåsten som rådde, Anniara trivdes inte alls utan drog och
slet i tamparna hela natten. Dessutom blev hon nerskiten av ett stort antal
trutar som hade sitt tillhåll ute på de yttersta pontonerna. Inget ställe som vi
vill rekommendera!

Ett stort fort reser sig över halvön som skyddar Baionas
hamn. Vi försökte hitta lite om det på google, översättningen blir ju vad den
blir men, jag tror att här har funnits en försvarsfästning sedan 200 f K. Genom
århundradena har detta varit den optimala platsen att försvara Rias Baixas
utifrån havet. Dess nuvarande utseende fick det på 16oo-talet då det också fick
sitt nuvarande namn Fortaleza Monterreal. Dessutom ska det här vara stället dit Pinta
återvände 1493 för att tala om att Columbus upptäckt Amerika!

Vi strövade runt och beundrade byggnadsverket, nuförtiden
läggs mycket möda ner på trädgårdsanläggningarna, bland annat fanns en
hortensiagång. Hortensiorna var dock sorgligt överblommade men man kunde tänka
sig hur det är när det blommar för fullt på båda sidor om gången. Vi hittade en damm med änder. Inte vanliga
gräsänder utan ett par mandarinänder och sedan stora svarta med illgula labbar
till simfötter. Naturligtvis kunde jag inte hitta dem i fågelboken! Det
irriterar mig, jag måste skaffa en bättre bok…

Just nu är det flod vilket innebär att skillnaden mellan låg
och högvatten är som störst. Det var lågvatten på morgonen när vi skulle lämna
Baiona och vi gick försiktigt, försiktigt in till macken för att tanka,
djupmätaren visade att vi inte hade något vatten alls under kölen. Dieseln är lika dyr i Spanien som i Sverige,
så vi tankade bara 60 liter och hoppas på bättre priser i Portugal. Även gästhamnsavgiften var dyr, 35€ för en
natt att jämföra med att vi gav 95€ för att ligga 15 dgr i S:t Adrian.

Nu skulle vi lämna Spanien och bege oss till Portugal.
Seglingsförhållandena var smått identiska med dagen innan så vi tuffade för
motor även denna dag. Utanför hamnen i Baiona
passerade vi ett stort antal småbåtar med folk som fiskade. Vi tror inte
att de yrkesfiskade utan det handlar nog om folk som försöker dryga ut
hushållskassan på olika sätt och att fiska sin egen middag kan vara ett av dem.
Inne i hamnarna finns fullt av Multe så
nöjer man sig med dessa, (de ska vara rätt beniga,) så måste man kunna få fisk.

Dagens mål var Viana do Castelo i Portugal. Den som styrde hade fullt sjå hela tiden för
vi fick verkligen kryssa emellan alla fiskenät. Vi har läst om detta tidigare
och insåg nu att ryktet inte var överdrivet. Här vill vi inte gå i mörker för
det kan bara sluta med att man fastnar i något nät.

Vi gick upp en liten bit i floden tills vi stoppades av en
gigantisk bro. Den är konstruerad av käre gamle Gustave för ca 135 år sedan,
ja, Eiffel alltså, samme Gustave som konstruerade Eiffeltornet. Precis före
bron finns en liten marina in till vänster. Det är väl skyddat och marinan var
smockfull. En vänlig man visade oss en plats utanpå Alioth, en båt vi träffat
tidigare, vars ägare tydligen lämnat henne här för att åka hem(?) ett tag. Det var högvatten när vi kom in och mannen
förklarade att vi skulle stå i gyttjan vid lågvatten men ”det är ingen fara,
det är mjukt”. Vi har lite marginal på
djupmätaren, när den står på noll så har vi kanske 30-40 cm kvar till botten.
Nu stod mätaren på 2,2 m, så vi borde ha drygt 2,5 m ner men vattnet skulle
sjunka 3,5 meter – en meter ner i dyn alltså!? Mannen försäkrade att det var
ok, inget skulle hända och vi tyckte inte att vi hade något val, det var enda
platsen och det var försent att söka upp någon annan hamn.

Bron i förgrunden

Det var ok, men lite läskigt. Anniara stod på botten och vi
märkte inte så mycket av det, förutom att hon slutade röra sig i vattnet. Det innebar också att vi inte kunde ge oss
iväg när vi ville, större delen av tiden satt vi fast i dyn. Väderutsikterna för de närmaste dagarna såg
inte heller lovande ut så vi fick gilla läget. På hamnpromenaden träffade vi
Steve och Sharon, två britter. De låg
med sin båt Emma Louise, en Afrodite 42 som de köpt i Stockholm(!) förra året,
lite längre ut i hamnen. Vi snackade lite med dem om vår belägenhet och de
erbjöd oss omgående att lägga till utanpå Emma Louise istället. De hade också tagit reda på var man kunde få
gasolflaskorna påfyllda. Eftersom vi hade stort behov av detta vi också, gick vi först och lämnade
gasolflaskorna, sedan gick vi på kafé och kopplade upp oss på internet, först
därefter kunde vi komma loss ur dyn och lägga oss utanpå dem. Vi hoppas att de
inte ångrade sitt erbjudande för natten blev stökig med mycket regn o blåst och
vi kunde inte undvika att Anniara ryckte och drog i förtöjningarna.

Anniara förtöjd utanpå Emma Louise

Den nionde oktober var vi på Ryhov och fick besked om att
all cancer är borta! Ett riktigt glädjebesked! Nu har Göran också börjat
återhämta sig efter operationen även om konvalescensen måste pågå ett par
veckor till.

Vi har tillbringat den mesta tiden efter operationen hos
mamma Maj men nu skulle vi tillbaka till Vigo så därför påbörjade vi operation
kappsäck. När vi varit på sjukhuset åkte vi till Micke (Görans son) och hans
blivande fru Sara. Det var kul att träffa dem innan vi åkte. Dagen efter skulle vi lämna tillbaka vår
lånebil och tillbringade därför en trevlig kväll och natt hos Åke o Lena. De
skjutsade oss till tåget i Växjö och sedan bar det av till Malmö och Lena o
Kjell. Ytterligare en trevlig kväll och en natt i deras bäddsoffa innan vi (äntligen)
kunde sätta oss på planet till Madrid, där vi sedan bytte destination och
slutligen kunde landa i Vigo. Tack alla
som på olika sätt bidragit till att underlätta vår vistelse i Sverige!!!

Vi tog en taxi till
marinan i S:t Adrian, taxichauffören var mycket
bekant med vägen, han höll inte under 140 km/timmen någon gång…

Tyvärr så saknades ett bagage när vi kom fram till Vigo. Vi
anmälde det förstås men var lite betänksamma – det var väskan med alla
reservdelar till Anniara, bland annat elektromagneten till autopiloten som vi
saknat sedan den gick sönder på vägen till Irland. Vi hade directora Yolandas visitkort från marinan och där stod den
fullständiga adressen till marinan, så vi visade upp den och bad att de skulle
notera den adressen. Det är ju lite besvärligt när man bor på en båt…

Det var så skönt att vara tillbaka! Anniara var helt i
ordning och vi fick ett varmt välkomnande ifrån Roberta och Jeff på grannbåten.
Vi var lite slaka och ville inte riktigt sätta iväg till affären det första när
vi kom fram. Vi frågade istället Jeff o Roberta om de ville gå med oss ut och
äta? Vi hade tänkt oss den närmaste restaurangen, men de serverar bara tapas så
Jeff föreslog en annan restaurang lite längre bort – och han körde oss dit. Det
bar iväg på små slingriga gator uppför berget och sedan kom vi till Louis´
restaurang. Det var bara ett problem – eftersom klockan bara var kvart över sju
så hade inte restaurangen öppnat ännu, de öppnar inte förrän klockan åtta. Louis själv försåg oss med varsin öl, oliver
och jordnötter och sedan var det bara att vänta på att restaurangköket skulle
öppna. Det var otänkbart att vi skulle gå någon annanstans bara för att de inte
hade öppnat! Sedan åt vi tapas, varmrätt och dessert. Vi drack vin till och
hela kalaset kostade mindre än 125 kronor/person. Det har till och med fattiga
långseglare råd med, då och då!

Det var lite kallt i Anniara när vi vaknade, vi hade bruk
för våra täcken och det är första gången sedan vi kom till Spanien. Det märks
att hösten är på väg, även här. Det blev
en något påver frukost. Te (utan mjölk) med knäckebröd och kaviar respektive
aprikosmarmelad. Utan smör!

Efter frukosten gick jag och handlade. Det är roligt med
alla språkförbistringar. Jag bad om två kycklingfiléer i charkdisken. ”Filetas?”
undrade expediten. ”Si”, svarade jag och tänkte att ”Det ser jag väl att det är
filéer”, medan expediten raskt skar sönder mina filéer i tunna, tunna skivor. Det
fick bli kycklingrulader till middag. Sedan bad jag om ett paket chorizo som
låg i disken. ”No,no” sa expediten, ”fresca”, och så dök hon in i kylrummet för
att strax återkomma med fyra korvar på ett snöre, ”fresca!” . Ok, hon ville att
jag skulle ha det bästa, så jag köpte de färska korvarna istället för de
förpackade, de var säkert(?!) bättre.

Under eftermiddagen återställde vi Anniara till seglingsbart
skick, vilket i stort innebar att vi hissade på våra försegel som legat
nerpackade under vår bortovaro. Vi höll på som bäst då telefonen ringde och en
man envist tjattrade på spanska. Göran fick fram något om ”La maleta?”
(resväskan) och sedan fick jag ta telefonen och springa (ha ha!) upp till
directora Yolanda (minst 300 meter) som kan lite engelska och be henne prata
med spanjoren i andra änden. Äntligen hade vårt bagage kommit till rätta! Den
stackars chauffören hade bara fått adressen ”Hamnen, S:t Adrian” så han hade
haft lite svårt att hitta rätt, men nu var den här! Vi mötte honom vid
parkeringen och det kändes verkligen skönt att konstatera att allt var med,
oskadat.

I morgon tar vi en liten tur till Bayona som ligger ca 15 NM
härifrån, bara för att känna hur det känns. Sedan kommer vi att gå i korta
etapper söderut, om det fungerar som det ska. Det är dags för Portugal nu…

Tvingade till en hög grad av overksamhet på grund av Görans
konvalescens så har vi gott om tid att fundera och reflektera. Reflektera över
de val vi har gjort och hur de har påverkat oss hittills.

Vad driver oss då till att företa en så gigantisk resa som
en längesegling faktiskt är? Att befinna sig på resande fot under flera år och
samtidigt avveckla allt vanligt liv hemma i form av arbete och villa, bil och
motorcykel? Att tränga ihop oss på en minimal yta med bara våra mest
livsnödvändiga ägodelar ombord? Att frivilligt ställa oss utanför vår normala
sociala krets och tvingas söka nya okända kontakter. Att verka i helt nya
sammanhang och lösa uppgifter som vi inte ställts inför tidigare.

Vi hade ett bra liv med bra jobb, betald villa som vi
renoverat efter eget tycke och smak, segelbåt som vi köpt 2007 och vänner som
vi tycker om att umgås med. En viktig grundsten i detta är att vi inte i
egentlig mening söker oss bort ifrån vårt vanliga liv. Vi söker oss till något!
Vi vill leva ett på många sätt enkelt liv, med stort innehåll av nya miljöer,
nya möten med nya människor. Redan nu efter knappt tre månader så ser vi att
många upplevelser är slumpmässiga. Vi tar en cykeltur eller sätter oss på en buss,
vilket leder fram till att vi upptäcker nya platser och träffar nya människor.
Vi kommer med all säkerhet att missa många ”givna” turistmål och sevärdheter på
vägen, men det bekymrar oss faktiskt inte – vi vinner så mycket annat istället.

En arbetskamrat påpekade vid något tillfälle att ”Ni reser
ju aldrig någonstans”. Det är en sanning med modifikation, under de senaste 5
åren har vi varit både i Paris, på Bornholm(seglat) och Åland (seglat), i
Tyskland (seglat), Skottland(seglat), Norge och Kalifornien. För att inte tala
om all den tid vi tillbringat med att resa (segla) kors och tvärs i den svenska
skärgården. Men, det förstås, vi har inte unnat oss några konventionella
semesterresor till Grekland, Turkiet eller Thailand. Inte har vi spenderat
överdrivet mycket pengar på kläder eller andra nöjen heller men, vi tycker
faktiskt inte att vi fått försaka särskilt mycket för att göra den här resan
möjlig. Visst, vi har medvetet sparat pengar varje månad och samtidigt rustat
Anniara för långsegling men vi har definitivt inte levt snålt under de senaste
fem åren, bara sparsamt. Jag (Gudrun) tycker och tänker mycket om det
konsumtions-samhälle vi alla är en del av. För mig är det mycket tilltalande om
vi lyckas leva fyra år på sparade medel. Pengar som vi antagligen annars skulle
ha spenderat under spartiden utan att uppnå några speciella mervärden av det!
Det kommer att innebära att vi väljer att totalt konsumera under nio år vad vi
antagligen annars skulle ha konsumerat under fem. Och ändå får vi ut ett enormt
mervärde i form av en annorlunda livsstil med helt nya erfarenheter och
upplevelser. Vi gör detta för att det är möjligt. Medvetna val gör det möjligt
att forma livet på ett eget och spännande sätt.

Nya miljöer

Möten med nya människor

Det finns naturligtvis fler som gör som vi, men de flesta
som seglar längre tid är pensionärer med ett avslutat yrkesliv bakom sig. De
har en enorm fördel av att det inte är pengarna som styr vare sig färdmål eller
längd på resan. De kan ta sig fram, i sakta mak, stanna länge på platser de
tycker om och många lämnar sin båt under kortare eller längre perioder för att
åka hem och ”hälsa på” barn och barnbarn. Men sedan är vi några stycken med
oavslutat yrkesliv bakom oss som måste åka hem och skapa oss en ny tillvaro när
pengarna är slut. Hade det inte varit bättre att jobba 10 år till och sedan ge
sig ut? Ja, jo, kanske, eller nej, svara på den frågan, den som tror sig veta
det rätta svaret! Vi har ett ansvar mot oss själva att leva vårt liv på bästa
sätt medan det pågår. Vem vet i vilket skick vi befinner oss om 10 år? Vi vill
göra detta nu, för det är nu vet vi
att vi kan och vi har själva skapat oss utrymme (ekonomiskt och mentalt) för
att genomföra vår plan. Dock ser vi redan nu att det händer och kommer att
hända oförutsedda saker som vi måste förhålla oss till. Men det hade det gjort
om vi stannat hemma också!

Det finns inget optimalt tillfälle att ge sig av. Det kommer
alltid att finnas företeelser hemma som vi också skulle velat vara med om men
som vi blir tvungna att välja bort.

Vi tycker det är spännande att välja något annorlunda här i
livet. För oss är det en längesegling med Anniara, andra väljer helt andra
upplevelser och de allra flesta väljer små, inte fullt så drastiska
förändringar i sitt vardagsliv eller inga alls och var och en må bli lycklig
efter sin fason!

Det diskuteras flitigt i många forum om vilka båtar som är
lämpliga att långsegla med och kanske finns det lika många åsikter som
personer. Gudrun och jag seglar en Bavaria 37 Cr som skall ta oss ut i världen
under några år. Efter att ha seglat båten till Spanien, närmare bestämt Vigo på
Atlantsidan, var det dags att göra ett kort uppehåll på drygt 1 månad för min
operation. Vi fick beskedet att jag led av prostatacancer, strax innan vi
lämnade Sverige. Men nu är prostatan borttagen och biljetter tillbaka till
Spanien och Anniara är beställda till den 12 oktober.

Som konvalescent så har jag tid att fundera på hur båten har
fungerat och kan konstatera att allt utom autopiloten fungerat bra. Den gav upp
mellan Waterford och Cork. Jag kunde själv demontera den och konstatera att
elektromagneten bränts. Vi tog kontakt med en återförsäljare i Cork som
beställde en ny. Lewmar tog 4(!) veckor på sig att skicka den.

Autopiloten i delar.

Anniara är utrustad med Seldén rullmast samt dubbla förstag.
Båda förstagen har furlexar (inre förstaget ej standard) och alla fall är
neddragna till sittbrunnen. Vi föredrar att kunna sköta all segelhantering från
sittbrunnen då det verkligen inte är roligt att gå upp på däck i hög sjö och
kraftiga vindar när exempelvis ett segel skall revas. Vi har även utrustat
masten med backstag för att kunna sätta åt den vid undanvindssegling i hög sjö,
allt för att undvika maströrelser långskepps.

Båten beställdes 2007 med High-Tech segel från Elvström och
dessa segel som är ”standard High Tech” är inte de bästa seglen för
långsegling. Storseglet är utrustat med stående full-lattor och Genuan uppskattar
vi till att vara en 150%. Dessa segel hade dessutom gått lite drygt 7000 Nm.
Eftersom vi ändå skulle ha segel till det inre förstaget så beslutade vi att
beställa helt ny segelgarderob och valet av leverantör föll på Royal Marin i
Västervik.

Storseglet beställdes med stående halvlattor som går omlott
för att inte krångla eller skava i rullmasten. Seglet blir dock lite underskuret
i akterliket. Genuan blev en högt skuren 130% .
Efter att ha seglat med de nya seglen kan vi konstatera att trots den
underskurna storen och den mindre genuan så går båten lika fort genom vattnet,
vilket är ett gott betyg för de nya seglen.
Det mindre seglet, som är placerat på det inre förstaget, är tänkt att användas
dels i hårt väder, men även i undanvindar. Då ska det vara hårt hemskotat och
skall då bidra till att minska rullningen på båten. Vi har även testat det mindre
förseglet med bra resultat vid slör med svaga vindar. Då fladdrar oftast genuan
beroende på att storseglet tar den mesta vinden men det mindre seglet fyller elegant
och gången blir lugnare och behagligare.

De gamla seglen har vi kvar som reserv. Genuan är
rekonditionerad. På storen är lattorna borttagna helt och akterliket är
minskat.

Bavarian är ljus och luftig och byggd för att man skall
erhålla en stor volym i båten. På längesegling önskar vi att mer av den öppna
volymen istället använts till förvaringsutrymmen och stuvfack. Från varvets
sida borde man ha kunnat åstadkomma en kompromiss som gett både luft och stuv.

Ventilationen är undermålig i många båtar och i hög värme/luftfuktighet
så gäller det att ventilera båten. Vi har monterat en solcellsdriven fläkt som
evakuerar 25 kbm/t i förpikens skylight. Det återstår att se om detta räcker
som extra ventilation.

Anniara är utrustad med dubbla vattentankar på totalt 360 l.
Vi har dessutom kompletterat med en watermaker så där känner vi oss väl rustade.

Motorn en Volvo Penta D2-40, den räcker väl till för att
driva båten framåt.

Dieseltanken på 150 l är i minsta laget. Det räcker för ca
60 tim. motorkörning och där får vi komplettera med dunkar under längre
överseglingar.

Piedestalen, där plotter och alla instrument är placerade,
är superb att ha vid rorsmansplatsen. Rorsman ser hela tiden sjökortet vilket
är speciellt värdefullt vid trånga passager och ut eller in i hamnar.
Kontakterna på baksidan sitter väldigt skyddade genom att samtliga anslutningar
är placerade inne i piedestalen.

Vi utrustade båten med Sailomat-700 vindroder och det verkar
fungera bra. Hittills har vi seglat med det under 4-5 dagar och vi börjar komma
underfund med hur det fungerar.

Sammantaget så är vi mycket nöjda med båten och de
förändringar vi gjort på henne. Hittills har vi inte upptäckt några svagheter och
vi vet ju att därute på haven finns många längeseglande bavariasystrar – både
mindre och större. Samtidigt är det en trygghet att veta hur båten är uppbyggd
då vi gjort alla förändringar, service och tillägg själva.

På Irland fick vi besök av tullen och deras knarkhund. Här i
viken vid Isla de Arousa blev vi bordade av den spanska kustbevakningen. De såg
ut som kommandosoldater i uniformer och hjälmar. De var dock ute i mycket
fredliga syften och ville bara ha lite papper ifyllda ”för statistikens skull”.
De kunde knappt någon engelska utan fyllde snällt i de uppgifter vi pekade på i
våra papper. Vi kunde ha lurat dem hur lätt som helst(!) men det gjorde vi
förstås inte.

Nu var det dags för oss att röra på oss igen. Vi seglade
under sköna förhållanden ner till Ria de Vigo och ankrade vid stranden utanför
Cangas. Vigo låg på andra sidan och det
var ungefär som Helsingborg-Helsingör. Det gick färjor fram och tillbaka, dygnet
runt. Det kändes inte så frestande att gå in i marinan för färjorna gjorde
svall därinne och det såg rätt oroligt ut. Vi trodde att det fanns bättre alternativ på
andra sidan så vi gick över viken till Punta de Lagoa en av de större och mer
moderna marinorna i Vigo. De första vi träffade i Lagoa var svenskarna på Bella
Luna. Av dem fick vi tipset att gå upp till S:t Adrian, en lugn och billig
marina längre in i Ria de Vigo. Eftersom vi ska stanna ett tag så tackade vi
för tipset och backade ut från Lagoa igen.

Nu ligger vi granne med Moana Ipo och hennes besättning Jeff
och Roberta. De har legat i S:t Adrian de senaste tolv månaderna. De bor på
båten, seglar ut på utflykter några dagar, eller tar de bilen till Portugal och
med jämna mellanrum så åker de hem till Swansea i Wales och hälsar på
barnbarnen – enligt dem en helt perfekt pensionärstillvaro. De har gjort det vi
tänker göra, seglat över Atlanten och tillbringat en säsong i Karibien. Nu upptäcker de södra Europa i en mycket långsam takt.

Vår bekantskap började med att vår flagga fastnade i deras
hållare för livlinan när vi skulle lägg till bredvid dem. Vår flaggstång är inte så hållbar. När vi seglade till
Skottland 2008 blev vår flagga inklusive flaggstången stulen i Danmark och en
ny levererades sedan i två delar till Skottland med min dotter och hennes
dåvarande pojkvän. I två delar för att den skulle få plats i deras resväska. Vi
fick skruva ihop den med några skruvar. Den har varit utsatt för en del
påfrestningar under vägen och mötet med Moana Ipo blev nästan droppen. Flaggan
var i det här läget starkare än lagningen av stången – den hakade i och det
knakade betänkligt i träet. Jeff lyckades få loss flaggan i sista sekunden
innan stången bröts av helt och nu har vi lagat den med silvertejp. Så nu
hänger den med ett tag till!

Jeff och Roberta har frikostigt delat med sig och berättat om sina
erfarenheter ifrån sin atlantsegling och vistelsen i Karibien. Vi bjöd dem på
malörtssnaps och inlagd sill. Jeff hade att göra med att få i sig snapsen men
sillen gick hem.

Nu ligger Anniara säkert i hamnen i S:t Adrian. Själva har
vi tagit flyget till Sverige. Göran kommer att opereras för sin prostatacancer
och vi räknar med att vara i Sverige i en dryg månad. Vi kommer att uppdatera
bloggen då och då med material som vi hittills inte hunnit med att bearbeta,
främst bilder. Det blir en liten paus, men vi kommer snart igen!

Först förstod vi inte vad det var utan trodde att det var fiskodlingar, lika dem som finns i Sverige. Sedan förstod vi att det var musselodlingar och i vilka antal sedan! Efter att ha googlat på det (tack mamma för hjälpen!) så har vi funnit ut att det är flottar om 500 m2, gjorda av eucalyptusträ. Varje flotte har 500 rep om ca 10 meter som hänger ned ifrån dem och på dessa rep växer musslorna. Varje flotte ger 60 ton(!) musslor/år och det fanns tusen och åter tusen flottar i Ria de Arousa, den havsvik från Atlanten där 90% av Spaniens musslor odlas. I mitten finns en bred farled och runt omkring ligger flotte efter flotte. Ska du in till en hamn eller ankra i en vik så får du zickzacka dig fram emellan flottarna för att ta dig dit. Vi hade nöjet att, en morgon, följa arbetet på kajen med att lossa musslorna från fångstbåtarna, sedan togs de in i ett renseri, förpackades i nät och lades på pallar. Frysbilarna stod sedan på kö för att köra dem vidare. Hur mycket som helst – varje dag!

Musselodling

En kranbåt i arbete vid en flotte

Flotte på flotte på flotte…

I skarp kontrast till denna jätteindustri står de fiskare med små båtar som varje dag gick ut med en slags lång kratta och ryckte upp sin fångst av musslor o andra snäckor ifrån botten. Det såg inte ut som om de fick speciellt stora fångster men på något sätt måste det också löna sig – det var absolut inte fritidsfiskare vi såg.

Fiskarna har långa stänger med långtandade krattor och rycker loss mussklor från botten.

Fisdke i liten skala i förgrunden och så fullt med flottar bakom.

Första ankringen i Ria de Arousa blev utanför Puerto Da Cruz, vi kom dit lagom för att se solen spegla sig i husens fasader vid solnedgången. Något märkligt, för ovanför där vi ankrat låg en massa trähus, (ovanligt i Spanien), som dessutom var målade i regnbågens alla färger.

Solnedgång över trähusen i Puerto da Cruz.

Nästa tilläggning blev i Marina de Arousa i Villanova. Där var det dags för Göran att ta en cache, så vi lånade de cyklar som marinan så frikostigt bestod oss med och gav oss iväg till Isla de Arousa, en ö som man kan komma till via en bro på någon kilometer. Vi cyklade över bron, igenom stan på andra sidan och upp på öns högsta topp. Där stod en staty av Jesus och strax bredvid hittade Göran sin cache. Språk är vägen till kunskap och tyvärr så behärskar vi inte spanskan. All information om Jesusstatyn och andra sevärdheter, som också fanns på ön, stod förstås på spanska så vi vet inte varför de placerat statyn just där.

Jesus

En vidunderlig utsikt hade han i alla fall och den fick han dela med sig av. Dessutom stod han på stora flyttblock som måste ha hamnat på öns högsta topp under den senaste istiden, man kunde också se hur vattnet gröpt ur stenarna och gjort mönster i dem. Fascinerande!

Utsikt över Isla de Arousa

En del av stenblocken som statyn stod på

Sedan skulle vi ner från öns högsta topp – på en herrcykel med endast handbroms och tveksamma växlar! Jag överlevde det också, men nästa gång tar jag min egen cykel fast det innebär att vi får plocka upp precis allt som vi har i det stora stuvfacket (cyklarna ligger på botten där) och sedan packa ned allt igen.
En natt i marina räcker för vår plånbok så efter utflykten kastade vi loss och gick från fastlandet och rundade den lilla ön och la till i en vik på dess norra sida. När Göran tittade i gps:en kunde han konstatera att vi nu bara var 782 meter ifrån den cache vi tidigare cyklat 18 km för att hitta. Jag är dock väldigt glad att vi tog vägen dit. Att forcera terrängen fågelvägen brukar sällan löna sig och här är väldigt gott om både tistlar och björnbärssnår. Dessutom finns en marktäckande grön växt som ser jättemjuk ut men den rivs lika gott som vilken tistel som helst.
Viken vi lagt oss i omgavs av mjuka klippor i granit, flyttblock och jättegrytor. Det påminde en hel del om Blå Jungfrun, vår nationalpark i Kalmar sund.

Anniara i viken vid Isla de Arousa

Stora flyttblock

Flyttblock med “gryta”

Om man undantar sandstranden förstås. Möjlighet att ankra här innebär att man går in till en sandstrand (enda stället där det inte är för djupt för att ankra) och slänger i sitt ankare strax utanför de bojar som markerar gränsen mellan badgäster och båtgäster. För finns det en sandstrand så finns det badgäster. Oftast ligger stranden mitt i samhället men just här, på Isla de Arousa, låg stranden avskilt, utan någon egentlig bebyggelse bakom. Istället fanns där en liten skog av pinjeträd.

Från Camarinas seglade vi ner förbi Cabo Finisterre, den
västligaste punkten på den europeiska kontinenten. Det var en lat dag med
länssegling hela vägen. När kursen blev
fel för att segla ”schmetterling” så tog storseglet all vind från genuan och då
passade vi på att prova hur det fungerade att istället ha focken på det andra
förstaget uppe. Vi gjorde inte så mycket
mer fart än med endast storsegel men gången blev desto mer stabil.

Cabo finisterre

I Camarinas låg vi inne i marinan hela tiden till det facila
priset om 18 €/natt. Nu ankrade vi dock
på svaj, första natten utanför en liten turistby med fin sandstrand och sedan
utanför stranden vid Muros, en liten stad som i vår pilote-bok benämns som ”A
pleasant fishing town with increasing tourism”.
Vi tog Balances dinge in till en ramp där vi drog upp den på land för
att den inte skulle försvinna ut med tidvattnet innan vi kom tillbaka.

Som så många andra städer och samhällen vid kusten så trängs
bebyggelsen på en smal remsa intill vattnet med bergen bakom. Strandvägen utgör
huvudgatan och bakom slingrar sig trånga gränder emellan husen. I Muros var det
till och med så att man byggt ut strandvägen över den gamla muren mot vattnet
och på så sätt gjort den bredare. Vi tog
en ordentlig promenad upp bland husen och insöp atmosfären och sedan satte vi
oss på en restaurang med wifi och gjorde lite bankärenden, kollade facebook och
surfade lite allmänt. När vi skulle hem så hade det blåst upp ordentligt och vi
blev ofrivilligt duschade med kläderna på när vi åkte tillbaka till båtarna,
tur att det var varmt, både i luften och i vattnet!

På svaj utanför Muros

Kustnära fiske, inne i hamnen. De slängde i ett ankare och sedan körde de ut ett nät i en cirkel. Därefter drog de in nätet, vi såg inte att de fick någon fisk.

Strandpromenaden i Muros

Man ser tydligt var det börjar bli grunt, Anniara till höger.

Restaurang i gränden

En annan sorts invånare i staden

Kerstin på promenad i gränderna

Fönstermålningar i kyrkan i Muros

Efter två nätter på svaj utanför Muros flyttade vi oss tvärs
över viken till Portosin och la oss vid bryggan eftersom det skulle bralla i
ordentligt under nästföljande natt. ”An
efficient and pleasant marina” enligt pilote-boken – och
dyr kunde vi konstatera, nästan 33 €/natt.
Vi låg dock kvar en natt med tanke på vädret. Det var dessutom tivoli i
staden, gratis underhållning ända fram till klockan 6(!) på morgonen, den
startade ungefär när vi gick och la oss vid sådär halvtolvtiden på kvällen.
Spanjorerna har definitivt en annan dygnsrytm än den vi är mer vana vid.

Vi lät båtarna ligga kvar i marinan under dagen efter och
tog själva bussen till Santiago de Compostela. Vi var inne på marinans kontor
och frågade om en busstidtabell. Klockan
var halvtio och det var den tidpunkt som bussen skulle gå från den närmaste
hållplatsen. Dit var det dock en halv kilometer så vi konstaterade att den
bussen skulle vi missa. Nej, men det är inte säkert, menade damen på
marinakontoret, den kan komma tio minuter senare också. Gå ni så kanske ni
hinner, annars får ni ta en kopp kaffe på ett kafé och ta nästa buss, det går
väl lika bra? Manana, manana… Men vi hann! Bussen och vi kom båda två tio
minuter försent.

I Santiago vimlade det av pilgrimsvandrare. Var och varannan
person som vi mötte hade vandringsstav och vandringskängor. Vi var inne i den
stora katedralen och trängdes med pilgrimsvandrare från hela den kristna
världen. Det pågick en mässa av något slag men tyvärr var det inte helgdag. På
helgdagarna svingar man ett enormt rökelsekar över församlingen och det går åt
åtta präster för att kunna svinga det!
Utsmyckningarna runt altaret var praktfulla men tyvärr var det för
mycket folk för att man skulle kunna se mer än en bråkdel av härligheten.

Om ni tittar riktigt noga så ser ni repet och rökelsekaret i mitten av bilden.

I bussen på hemvägen kom Staffan på att de glömt att titta
efter en bokhandel där de kunde köpa en pilote-bok över Portugal. ”Äsch”
Kerstin avfärdade tanken direkt, ”där finns bara Jesusböcker, vet du”. Och det
kändes som att hon nog hade rätt, de gamla kvarteren runt katredralen erbjöd
mest souvenirer med anknytning till pilgrimsvandringarna, någon bokhandel såg
vi överhuvudtaget inte.

När vi kom tillbaka till marinan så tankade vi vatten och
sedan tackade vi för oss och gick ut och la oss på svaj utanför hamnen.

Det är inte lätt att hänga med i spanjorernas takt. Festen på Club Nautico de Camarinas tog sin
början vid 22.00 och när den slutade vet vi inte, vi gick hem vid 02.30 eller
om det var 03.30? Som de svenskar vi är så började flera i vår sittbrunn (inga
namn) att skruva på sig när klockan började närma sig kvart i tio, festen
skulle ju börja vid tio skulle vi inte ta och gå iland? Vi gick upp till
klubben och beställde varsin öl. Ingen av oss, vare sig besättningen på Balance
eller Anniara, behärskar på något sätt
det spanska språket men beställa in öl
klarar vi alla av galant. Vi fick snart sällskap av Rommy och Gerard på den
holländska båten Annalena. De hade också anmält sig till festen, resten av
deltagarna verkade vara spanjorer, hela högen.

Club Nautico de Camarinas

Inne på klubben var det dukat på tre långbord för
uppskattningsvis 100 personer. Sallad,
bröd och rött vin stod redan framme, bara att ta för sig och snart kom
serveringspersonalen in med fat med grillade revben, grillad korv och pommes
frites. Alla åt och drack av hjärtans lust och ju mer vi åt, desto mer kom det
in. Efter två timmar var de flesta mer än nöjda och då började talen, tre
personer höll tal efter varandra och när den tredje gick upp på podiet så
började vi skruva lite på oss. Hur länge skulle detta hålla på? Var det dags
att gå hem? Göran hade en idé om att han skulle hålla ett långt tal på svenska
men det blev som tur var inget med det (han hade glömt att förbereda det innan
han gick hemifrån) och nu började dansen!

Det var mest folk i vår egen ålder och damerna var fint
uppklädda i klänningar och viftade elegant med sina solfjädrar. Snart var det mycket folk på dansgolvet och
vi bestämde oss för att” man får så roligt som man gör sig” och anslöt oss till
den dansande hopen. Holländarna dröp av
men vi hade jätteroligt. Kerstin kastade sig in i dansen på äkta spanskt manér,
det var bara kastanjetterna som fattades och hon blev ivrigt uppmuntrad av
övriga på dansgolvet. Stämningen var hög
och vi kände oss varmt välkomnade.

Plötsligt trillade en tant ihop på
dansgolvet! Dansen stannade av och
många oroliga samlades omkring henne.
Kerstin som är barnmorska cirklade omkring runt hopen utan att riktigt
ingripa. Till slut uppfattade de att hon var sjuksköterska så att hon kunde
komma fram och bedöma läget. En ambulans
hade också tillkallats men hur det var så repade sig damen. Pulsen var stadig,
hon hade fin färg osv, så ambulansen avbeställdes och dansen fortsatte. Snart
var olycksoffret själv uppe på dansgolvet igen(!). I och med detta så blev vi allt igenom
accepterade. Om Kerstin varit drottning på dansgolvet innan så var hon nu
drottning över hela stället. Lite spillde det över på oss andra också, vi blev
t ex bjudna på drinkar i baren.

Efter denna baluns blev det ingen avfärd dagen efter. Vi
väntade till måndagen då vinden också var mer gynnsam vilket innebar en fin
segling på ca 40 distans ner till Muros.