Anniara

Så tog även
den här säsongen slut och Anniara står på land.
Det allmänna samtalsämnet är om
kommunen ska låta hamnföreningen och dess medlemmar behålla sin hamn eller om
man ska överlåta den till det vinstdrivna och, av många, illa sedda företaget
Pro Marina. Vi hoppas förstås att kommunen ska ta sitt förnuft till fånga och
låta föreningen fortsätta med en verksamhet som gynnar medlemmarna och därmed
båtlivet, samtidigt som Ernemarområdet utgör en källa till rekreation för många
av kommunens invånare.

I vinter
ska vi hårdjobba med Anniara. Alla sladdar som på grund av tidsbrist drogs
utanpå targabågen ska nu in i rören och våra kommunikationsantenner ska
monteras uppe på den. Vindrodret som vi hade hoppats hinna montera och prova
under den här säsongen ska dit under vintern. Vi ska sy vindskydd och
biminitak. En ny förvaring för gasoltuberna måste till så att vi kan byta till
6-kilos istället för de små 2-kilos som vi har idag. Sedan är det en massa
småsaker som fotstöd vid ratten, trekantiga dynor mot ruffnedgången i
sittbrunnen (så man slipper sitta snett när man ska luta sig emot) förlängning
av ankarkättingen till 100
meter, slingerskydd för en av sofforna i salongen mm mm.
Allt som är värt att beskriva kommer att dokumenteras under förbättringar.

Måtte det
nu bara bli en riktigt mild och alldeles grön vinter!

De senaste helgerna har vi ägnat oss åt vad som skulle kunna kallas för eftersäsongssegling, trots att det har varit under augusti som ändå måste betecknas som sommarmånad. Snabbt tunnas raden av segel mot horisonten ut när skolorna har börjat. Inte för att det gör oss något! Tvärtom, ställen som vi undviker under högsäsong kan nu få ett besök.
Furön, Vippholmarna och Sandvik, det var ingen trängsel på någon av dessa platser.
På Furön träffade vi ett par i segelbåt som kom från Ukraina! Fast segelbåten hade de i Färjestaden på Öland. Och varför inte – kan vi svenskar lägga våra båtar i Medelhavet så kan förstås en ukrainare lägga sin båt på Öland.

I helgen har Elisabeth, Tezla och jag seglat “tjejsegling”. Göran har varit på mässa och Elisabeths sambo Peter var ute på “grabbsegling” med jobbet, så vad var naturligare än att vi tog tillfället i akt att få umgås mor och dotter (och så hund förstås).
Tezla har inte varit med på ett tag och under vägen ut på bryggan stannade hon vid ett par båtar och nosade “Kan det vara den här?” Nej, lukten var obekant så hon fortsatte. Mest intresserad var hon av Anders 40 fots Dufour, den kunde tydligen duga men sedan kände hon lukten av rätt båt, hoppade snabbt ombord och tog en tur runt däck innan hon dök ner under sittbrunnstältet. Där hittade hon en dyna som hon la beslag på och sedan var allt som om hon aldrig gjort annat än seglat igen.

Vi hade en del att lasta ombord så det blev några turer fram och tillbaka på bryggan. Rätt som det var fick vi se en mink som satt bekvämt i mitten av en hoprullad förtöjningstamp längst ut på en bom. Den lät sig inte störas av hundens närvaro utan satt lugnt kvar en lång stund och bara glodde tillbaka när vi fotograferade den. Sedan sprang den snabbt in, ut på en annan bom och sedan ombord på en båt. Där spatserade den obekymrat omkring uppe på sprayhooden. Nästan samtidigt såg vi en annan mink ombord på en annan båt vid nästa brygga! De uppträdde helt orädda och det känns lite olustigt att veta att när vi är borta så spatserar de med största sannolikhet omkring på Anniara också!

Seglingen över till Sandvik blev perfekt! Vi var lite lata och hissade segel först när vi kommit ut ur leden söderut för att slippa kryssa oss ut. Första benet lades mot Blå Jungfrun och vi var så nära som två distans ifrån. Sedan vred vinden så att vi kunde fortsätta på samma ben hela vägen till Sandvik. 5-6 m/s, sol och omkring 20 grader, så mycket bättre blir det inte i början av september!

Vi fickparkerade längs med kajen, sedan en annan båtägare varit vänlig nog att förhala sig några meter framåt så att vi fick plats. Det gick precis och jag vet inte riktigt vad jag skulle gjort om jag upptäckt att mitt ögonmått varit fel och vi inte hade fått plats… bakom låg en Nauticat förtöjd på boj så det hade defintivt inte gått att backa sig ur situationen.

Vi tog en promenad förbi de nybyggda villorna längs vattnet och konstaterade att smaken är olika. En del passar väldigt bra in, andra sämre.

Tezla hade mest smak för de otal kaniner i alla storlekar som sprang ut och in mellan alla stenskivor som finns uppstaplade vid stenfabriken. Hon hade gärna velat komma i närkontakt med dessa små pälsbollar så Elisabeth höll ett stadigt tag i kopplet.

Vi lagade svamprisotto och stekte fläskkotlett medan mörkret sänkte sig över Anniara i septemberkvällen. Strax före mörkrets inbrott kom säkert ett par hundra kajor och slog sig ner längst ut på muren uppe på kajen. De som inte fick plats slog sig ned i riggen på intilliggande båtar där Anniara var en som fick besök. Tätt, tätt satt de. Rätt som det var lyfte alla, tog några svängar över hamnen och satte sig igen – lika tätt. Det påminde om Hitchcocks skräckfilm. Till slut lyfte de och drog iväg för att inte komma tillbaka mer den kvällen.

Söndagen bjöd på strålande solsken och sydostlig vind. Grannbåten krånglade sig ut först genom att backa på spring och sedan gjorde vi samma sak. Väl ute ur hamnen rullade vi ut genuan och seglade sedan raka spåret hem på den.

Natten i Öregrund blev rätt stökig. Vi var medvetna om att vi låg på “fel sida” med vinden och vågorna in i aktern. Men att hela Gävlebukten skulle in och vända på vår tilläggningsplats var vi inte riktigt beredda på. Det slog och bankade i aktern hela natten igenom.

På morgonen bar det av, ner genom skärgården söder om Öregrund. Det blev tio distans med fin skärgårdssegling, soligt och skönt och vi kunde sträcka på ett ben hela vägen igenom. Tyvärr tog vinden slut framåt eftermiddagen och de sista distansen före Arholma gick vi för motor. Bryggan var förstås “knökafull” och vi la oss på svaj istället. Enda nackdelen med det är att jollen måste fram och pumpas upp, annars gillar vi att få det egna utrymmet som en svajankring innebär.

Vi tog jollen in till land och så promenerade vi till ångbåtsbryggan där även affären finns. Läge för en glass och en tidning och sedan klättrade vi upp till Arholma Båk. Den var tyvärr stängd (vi kom för sent på dagen) annars så pågick en konstutställning och en skylt utlovade att man från takfönstren skulle kunna se ända till Mariannelund. Nej, det var fel – “ända till Åland” stod det.

Göran fick leta länge efter cachen som skulle finnas där, den låg inte alls på de koordinater som nämns i beskrivningen, men han hittade den till sist, envis smålänning som han är.

Natten blev utomordentligt otrevlig! Vi hade lyckats lägga ankarkättingen så att de rasslade över en sten(?) varje gång båten pendlade, och det gjorde den hela tiden. Den som inte varit med om det kan inte tänka sig hur det rasslar och skrapar inne i den resonanslåda som skrovet utgör vid ett sådant här tillfälle! Göran hade redan lyckats somna när jag kom på att det antagligen berodde på att han inte satt i någon lina som dämpar ankarets rörelse, det brukar han annars göra. Jag försökte väcka honom och be honom göra det. Han svarade mycket omsorgsfullt att “Det var ju tråkigt och han bad om ursäkt men jag kanske kunde lägga mig i salongen?” Jag insåg att jag inte lyckats väcka honom – för han skulle aldrig ge mig ett sådant svar i vaket tillstånd. Själv gick jag och la mig på soffan i salongen, det hördes något mindre där och jag sov till tre på morgonen då Göran väckte mig och undrade hur länge jag legat där? Själv kunde han inte sova på grund av oljudet. Jag föreslog en dämparlina och han var ute och satte dit den, men utan resultat. Vid kvart över fyra gav vi upp och drog upp ankaret och satte kurs mot Möja.

Vi hade grovplanerat återfärden på så vis att vi behövde flytta oss ca 30 NM (fågelvägen) varje dag under återfärden. Det blev ungefär till Möja från Arholma och strax före tio på förmiddagen la vi i ankaret i den lilla smala viken på Granholmen.

Det blev en skön och lite loj dag på Granholmen.

Dagen därpå gav vi oss iväg tidigt för att ta oss ner till Nynäshamn – trodde vi! När vi kom utanför den skyddande viken så visade det sig att, den lite irriterande vind som dragit igenom sundet där vi låg, ute på fjärden var sydlig vind 16 m/s. Vi tog första bästa vik och la till igen. Det blev en dagsetapp på hela 4,5 NM för sedan ven vinden i trädtopparna hela dagen och vi kände ingen lust att stånga oss emot den på vår färd söderut.

Det blev en skön och lite loj dag i Hagedeviken.

Nästa dag blåste det sydost 6-10 m/s och vi kunde sträcka på ett ben hela vägen ner till Nynäshamn. Fantastisk fin segling, synd att det regnade hela dagen!

Efter en natt i Nynäshamn och efter bunkring av gasol, bröd och ägg så tog vi insidan av Öja för att sedan sätta kursen mot Harstena och Flisviken. Det blåste lite från och till ett tag seglade vi med gennakern men så dog vinden ut och det blev motorgång på ett stilla hav. Det var så där konstigt ljus så att himlen och havet gick ihop utan någon riktigt horisontlinje. Utanför Landsort såg vi tyvärr de första stora sjoken av algblomning som vi sett på hela resan.

I Flisviken låg det som vanligt många båtar (uppskattningsvis 60-70 st) och det kändes lite fräckt att kunna plöja igenom hela viken, förbi alla båtar och ankra längst in emot berget, så långt in som ingen annan gått. Men det stod förstås noll på djupmätaren när vi låg därinne. Jag dök senare och uppskattade djupet till 2,10-2,20 och det räcker ju när vi sticker 1,95…

Vi satt uppe på berget och beundrade solnedgången, solen gick ned bakom ett moln för att sedan dyka upp alldeles illröd under molnkanten och gick sedan ner bakom skogen.

Dagen efter tog vi den obligatoriska morgonpromenaden till Bageriet och köpte 10 kardemummabullar och fyra frukostfrallor. Pengarna räckte även till en kokoskaka som färdkost åt Göran. Vi satte oss dessutom nere vid bryggan och inmundigade varsin bulle innan vi tog promenaden tillbaka.

Med förlig vind tog vi oss ned till Häfsö-Trässö och kunde till vår stora glädje tränga oss in på en, i förhållande till den nordliga vind som SMHI förvarnat om, mycket gynnsam plats. Där låg vi sedan lugnt och tryggt hela natten.

Vi hade stämt möte med Baloas besättning på baksidan av Älö dagen därpå. De hade själva aldrig lagt till i den viken tidigare men nu hade de rekognoserat och Åke påstod bestämt att han “fått djupet till 2.10-2,20 i hela viken utom kanske längst in, så ni kan ta det lite lugnt, den sista biten in mot land”. Det gjorde vi, och det gick alldeles utmärkt. Sedan hade vi en trevlig eftermiddag/kväll och vi fick passa på att göra tabberas på en del matvaror som inte kan sparas, för detta var sista kvällen på vår resa.

Klockan sex vaknade jag av regnet som smattrade på kajutataket. Vi låg kvar i sängen tills klockan åtta men efter att ha tittat på regnprognosen på internet så insåg vi att det inte skulle bli bättre – det var bara att ge sig iväg. Det blåste minst sagt friskt nordlig och vi seglade på genuan. Vi slapp faktiskt regn större delen av vägen och kunde så småningom lägga till vid vår egen brygga efter 28 dagars bortavaro.

Nu väntar några dagars resa med Hurtigrutten och sedan får det bli helgsegling framöver, än är det långt kvar på säsongen!

Vi seglade rakt österut från Borka och kom till Agön. Där hälsade Hudiksvalls kommun oss välkomna och på en skylt förklarade de att vi gärna fick använda övernatt-ningsstugan, men det kostade 20 kr(!) per man och först till kvarn…Där fanns ved om man ville grilla i de fem olika grillplatser som var i ordningställda och var allmänt gemytligt. Det var en plats man kan trivas på! Hamnavgiften, om man föredrog att sova hemma i båten, var 20 kr(!) per natt (och då ingick grillveden), båten förtöjde vi vid en stadig brygga. När vi låg där hade vi sällskap av tre andra båtar, så det fanns gott om plats. Vi promenerade i vanlig ordning och följde den stig som gick bort till Agö Hamn, ett fiskeläge som numera endast bebos sommartid av olika fritidsboende. Där fanns ett litet kapell som vi gick in i och där beundrade vi både votivskepp och träutsmyckningar på den främsta raden (undrar vilka prominenta personer som haft sin plats där)? Stigen gick över ett 160 ha stort område som eldhärjades 1997, marken har sedan fått vara kvar orörd så att man ska kunna studera vad som händer. Bl a har det konstaterats att de tallar som stod i utkanten och som klarade sig, om än med skador, satte en väldig massa kottar vilket i sin tur resulterat i upp till 30-40000 plantor per hektar! Om jag inte minns helt fel så planterar man någonstans runt 3500 plantor/ha, dvs en tiondel av detta. Överallt på stigen låg det älgspillning, ett tydligt tecken på att älgarna gillar all mat som tallplantorna utgör. Själva hittade vi små, små kantareller, lagom många för att räcka till varsin smörgås, lyckan var fullständig!

Från Agön gick färden till Segelviken. Söderhamns Segelsällskaps Klubbhamn. Där låg vi återigen på en kryssarklubbsboj och tog jollen in till land. Vi hade ett intressant samtal med en liten fyraårig kille som just köpt glass inne i klubblokalen. “Man lägger en peng i en låda och så tar man en glass i frysen” förklarade han – och så var det!

Vi hade en underbart skön kväll, det var stiltje, båten låg rättvänd mot solnedgången och vi bara njöt av det fina vädret där vi satt i sittbrunnen med varsitt glas vin framför oss!

I och med att vi seglade till Segelviken så har vi vänt söderut igen. Litet tråkigt att vi inte alls kom så långt som vi tänkt oss men ändå kul att vi hunnit med det som vi sett.

Från Segelviken tog vi ett skutt på nästan 50 NM ner till Eggegrund, där vi lade oss vid en sxk-boj (det börjar bli en vana nu). Vi hade tänkt gå till Lövgrund, som ligger ungefär fem NM åt nordväst men där var fullt med segelbåtar. När vi var på väg dit upphanns vi av en regnby med tillhörande vindbyar i över 15 m/s, lite småotrevligt och enda fördelen var att det faktiskt inte åskade och blixtrade utan bara regnade och blåste…

Det gick över rätt snabbt men det gungade bra på vår förtöjningsplats utanför Eggegrund – hela natten.

Men, innan vi skulle sova så skulle vi iland. Man kan inte besöka en fyrplats utan att ta sig iland, så Göran pumpade jollen och sedan bar det av. Det var nästan en Söderhavskänsla när jollen surfade på vågorna in mot land, ända tills den ställde sig på tvären och jag fick finna mig i att kliva ur i vattnet, med mina gymnastikskor. Nåja, sånt händer. Det fanns gott om fåglar och på ön betade tre tackor med fyra lamm. Mitt på ön bredde liljekonvaljer ut sig ett stort täcke, det måste vara fantastiskt när de blommar. Nu var det mest Kungsmynta och Blåeld som blommade. Vi gick bort till fyrbyn, som bestod av ett stort hus vid fyren och ett antal mindre hus, alla såg ut att vara för fritidsboende. Vi såg två personer, annars verkar det som om fåglarna härskade i viken, det vimlade av olika sjöfåglar, tobisgrisslor, tärnor och framför allt -måsar.

Jag tog det säkra framför det osäkra och tog av mig skor och strumpor innan vi sjösatte jollen inför återfärden. Vi hoppade i och jag rodde energiskt så att vi tog oss igenom bränningarna och kunde starta motorn.

Ett gäng med nästan flygfärdiga tobisgrisslor lekte nedanför Anniara. De dök och jagade varandra under vattnet. Någon gjorde en liten flygtur på försök, bara för att kraschlanda med näbben före efter bara några meter med en snabb kullerbytta i vattnet som följd.

Idag har vi seglat tillbaka till Öregrund. Det gick som sjutton och till att börja med så seglade vi och spelade “Absolute Anniara” en cd med en samling av vattenanknuta låtar, sammansatta av dottern Elisabeth. (När kommer “Absolute Anniara II”, Elisabeth?), samtidigt som vi sjöng med och skrålade, vem som stod för vad får ni räkna ut själva.

Snart byttes dock cdn:s musik mot regnets, det öste ner större delen av dagen. Tröst var dock att vi kunde segla rakt på, ingen kryss och att det gick med över 6 knop större delen av vägen.

Nu har vi duschat, varit på Systemet och ICA och ätit god hemlagad mat, så nu mår vi riktigt bra!

I morgon är vi redo för ny färd, mot nytt mål.

Det har varit lite si och så med kontakten med omvärlden den
senaste veckan. Internet göre sig icke
besvär inom vissa delar av skärgården… Men, vi har förstås haft det bra ändå. Vi
gick från Öregrund upp till ett naturreservat som heter Ängskärs Klubb. En fin
liten hamn där det var bäst att krypa bakom piren om man ville ha skydd för
nordvästan och det ville vi. Vi låg jättebra. På vägen dit hade vi gått igenom
en riktig hagelskur med åska, så det kändes extra skönt att ligga bra förtöjda
när det regnade och blåste på kvällen. Dagen efter var det fint väder och vi vandrade
ut på norra udden där det fanns en cache finurligt gömd inuti en vårdkase av träslanor
resta till en kon. En av slanorna gick
att lyfta undan så att Göran kunde klämma sig in.

Efter lunch satte vi kurs mot fyren Björn via en
inomskärsled där utprickningen inte stämde med våra sjökort. Lite nervöst men
vi kom rätt utan att panik utbröt ombord. Uppe vid fyren finns två sxk-bojar
och vi lade oss vid den ena. Genast fick vi sällskap. Inte av någon mer båt
utan av 1000-tals små knott. De drogs antagligen till den ljusa båten. Vi fick
stänga till ner till vår bostad och övergav Anniara genom att ta jollen in till
ön som Björn ligger på. Där var så fridfullt! Visserligen lite sorgligt med
fyrvaktarbostäderna som står övergivna men så vackert! Stenigt på södra sidan
och släta klippor som slipats av havet på den norra. Långt uppe på land låg en
eka uppspolad och det fanns spår efter flera gamla fyrtorn som sedan ersatts
med det som finns idag.

Jag har varit med i Svenska Kryssarklubben i mer än 10 år
och det här var första gången vi låg på en sxk-boj! Vi kunde förstås ha klarat
oss utan knotten men annars fungerade det väldigt bra.

Hamnkaptenen på Ängskärs Klubb rekommenderade oss att gå
till Axmars Brygga och det lät ju trevligt, så det gjorde vi. Sista distansen
in till bryggan gick mellan stenar och hemmagjorda prickar. Vi hade, som så
ofta på ostkusten, solen rätt i ansiktet, så vi såg inte färgen på prickarna
förrän vi var ända framme vid dem. Jag
vill inte klaga men, jag tycker att stenar och stenhögar som sticker upp ur vattnet
ser mer ogästvänliga ut än kobbar och hällar som syns ovanför vattenbrynet.
Egentligen är det ju lika illa, stenar eller kobbar, allt ska undvikas.

Vi hade vinden rätt in i sidan när vi la till men det var
gott om plats så det gjorde inget. Bara
tre båtar låg där före oss.

Dagen efter blåste det och regnade så vi unnade oss en
slappardag. På kvällen intog vi en alldeles utmärkt middag på den restaurang
som man förtöjer vid. Den ligger ute i ingenstans men har så god mat att deras
renommé lockar folk från när och fjärran att komma dit och äta. Samma dag som
vi var där hade de t ex gäster ifrån Arizona, USA (och så var ju vi där, från
Nässjö och Oskarshamn). Efter middagen
hade vädret klarnat och en mild kvällssol lockade till promenad. Vi gick en bit
upp och där besökte vi en Engelsk Park, en kvarleva från den tid då Axmars Bruk
var aktivt och det låg en slottsliknande herrgård där. Herrgården var riven men
parken finns kvar och där pågick en intressant konstutställning.

Idag har vi anlänt till Borka Brygga. Det blåste absolut
ingenting så vi var tvungna att gå får motor hela vägen, 40 NM.

Vi har cyklat och cachat. Det låg en cache vid en
avrättningsplats mitt uppe i skogen bredvid E4:an. Där avrättade man folk fram
till mitten av 1800-stalet, ruskigt!

Sverige tog brons i fotbollsVM för damer, Heja Sverige! Nu ska vi fira med
en köttbit och ett glas rött och sedan blir det kojen. Det är jobbigt att vara
seglare och det är

jobbigt att vara cachare – är man båda blir man trött…

När vi cyklat runt halva Fårö och skaffat en ordentligt svidande solbränna på axlarna beslutade vi att dra vidare norrut. Vid sjutiden kom det in en tysk ensamseglare som på mycket haltande engelska förklarade att han närmast kom från Lettland. På grund av språkförbistringen så förstod han inte att vi var på gång ut, utan lade till utanpå oss och drog in elkabel och ordnade sina förtöjningar på bästa sätt – precis lagom tills vi var färdiga att ge oss iväg. Hamnkaptenen anlände precis lagom på sin kvällsinspektion så han kunde hjälpa tysken som på så sätt slapp att dra in alltihop igen.

Vi satte segel och kurs mot södra Stockholms skärgård. Jag hade passet fram till klockan 00.00 och såg på den tiden inte en enda båt. Göran hann precis lagom gå på och fick sedan ägna en stor del av sitt pass med att kryssa emellan tävlingsbåtar som deltog i Gotland Runt. Vi seglade sedan fram till kvällen och lade till i Norra Hagedeviken på Storö, sydost om Möja. Äntligen var det badtemperatur i vattnet (= över 16 grader och här var det 22), så vi kunde svalka våra sega och solkiga kroppar. Det var så där lagom med båtar i viken, vi behövde inte använda oss av fendrarna utan låg på behagligt avstånd från närmaste granne. På styrbordssidan låg en Marieholm 26 med tre ungdomar ombord, de dukade fint på klippan och sedan tog de fram hinken och diskade, även det på klippan. Vi kände oss enormt lyxiga med våra stora utrymmen och alla bekvämligheter samtidigt som det känns rätt att 20-25åringar börjar med en mer anspråkslös begagnad gammal båt. Det påminner mig om pappa som alltid tyckte att jag skulle vara nöjd med det jag hade istället för att sukta efter en större båt och det hade han förstås rätt i.

Annars möter man alla sorter, både båtar och folk ute i skärgården. Från välvårdade gamla träbåtar som är riktiga smycken till riktiga skrytbyggen till motorbåtar med alldeles för stora motorer på. Under vår fortsatta färd under söndagen gick vi igenom ett riktigt stim med motorbåtar. Det hade varit någon typ av tävling och precis lagom till vi kom dit, lugnt länsande i tre knop så var tävlingen slut och alla åskådare i sina motorbåtar skulle åka iväg – samtidigt och tvärs över farleden. Det var flera hundra båtar och det var ett riktigt inferno av motorvrål, avgaser och svallvågor som rörde upp fjärden. Måste alla “motorflarnar” vara på samma ställe samtidigt? Har de inget hem att vara i?

Vi hade avpassat vår avfärd så att vi skulle nå farleden upp till Öregrund när det blev ljust på morgonen på måndagen. Strax efter klockan åtta lade vi till i gästhamnen ocjh jag kilade upp till Ica och köpte färska frallor till frukost. Sedan sov vi några timmar. Det börjar bli en ful ovana – segla på nätterna och sova på dagarna. Men vi har faktiskt hunnit med att göra Öregrund idag också. Vilken positivt överraskning! Det är ett jättemysigt litet ställe! Nu ska vi gå på restaurang och smörja kråset. Det tycker vi att vi är värda!

Den täta dimman gav oss anledning att cykla till Trollskogen på norra udden av Öland. Jätteroligt men inte helt enligt plan…

På onsdagen hade vi fått nog av Byxan för den här gången och siktade in oss på norra Gotland. Vind och vågor förde oss så småningom till den stora metropolen Klintehamn. Den ligger faktiskt 7 distansminuter norr om Oskarshamn – så vi är på rätt väg! Hamnen i Klinte hamn är inte att rekommendera, trångt och grunt med bojarna placerade så att man får sätta dem i sidknapen om man ska ha möjlighet att sträcka upp förtöjningen mot land. Som tur var så fanns en långsidesplats ledig, så efter lite bökande bytte vi tilläggningsplats. Vi hade god hjälp av ett par från en S30. Vi bjöd dem på ett glas som tack för hjälpen och plötsligt dök det upp ett par barn.

“Har ni tre barn med er?” frågade jag. “Fyra barn, tre hundar, två fåglar och en hamster”, blev svaret. Finns det hjärterum så…

Igår torsdag så låg dimman tjock igen. Göran försökte förgäves, via Google, att finna några anledningar att ligga kvar i Klintehamn. Han fann inga. Dimman lättade vid elvatiden och det gjorde vi också. Så fort vi kommit ut ur hamnen tätnade det igen. När vi passerade Visby släppte det och sedan fick vi en kanonfin segling (även om det var kryss) upp till Lauterhorn på Fårö. Det blev 73 seglade distans och tog nästan 12 timmar.

Idag har vi cyklat runt på Fårö. Vi frågade hamnfogden om han hade någon karta. Behövs inte blev svaret, här finns bara en väg!

Äntligen har vinden vänt så när vi ätit och duschat så sätter vi kurs mot Landsort, kanske vi kan vara i Gävletrakten om ett par, tre dar!

Efter en smått hysterisk fredag, då vi hann titta på tre olika lägenheter och bestämma oss och skriva kontrakt på en, så skulle vi då ha semester. Lördagen skulle ägnas åt diverse fix som att dra kablar till de nyuppsatta solcellerna (på vår nya targabåge), byta kranen till handfatet på toaletten som läckt otillbörligt mycket den senaste tiden och att bunkra det sista. Sedan skulle vi dra norrut – till Gävle, det borde gå nonstop i tre dygn eller så.

Vädergudarna rår man inte över, på söndagen blåste det nordligt 10-13 m/s, hela dagen. En sak är ju om man befinner sig ute till havs och det blåser upp, då får man gilla läget men att starta en längre resa med vinden rätt i nosen och hela Östersjön emot, det kändes onödigt. Så vi nötte bryggan hela söndagen och halva måndagen.

Sedan gav vi oss av. Har man semester så måste man lämna bryggan. Till att börja med hade vi planer på att gå över till Gotland men ju mer sjön växte och dimman tätnade desto mindre lust fick vi att fortsätta resan. Fram på eftermiddagen landade vi så i Byxelkrok, en hamn vi tycker om att besöka – vår och höst. Nu är det högsäsong och enligt uppgift hade dimman legat tjock härute sedan något dygn tillbaka så få båtar hade rört på sig. Vi fick dock hjälp att knö in oss emellan en finsk Swan 42:a och en svensk Arcona 370. Här ligger vi nu och vi ser inte ens över till piren på andra sidan hamnen. Väderleksrapporten lovar nordlig vind de närmaste 5 dygnen, så i morgon får vi bestämma hur vi ska revidera planen.