Anniara

Nu befinner vi oss mitt ute på Sydatlanten. Vi har
Brasiliens kust 1000 Nm västerut och Afrikas kust 1925 Nm österut. Kap Verde
ligger 1640 Nm norrut. Det är 2535 Nm sedan vi lämnade Sydafrika och vi
befinner oss precis mitt emellan Fernando De Noronha som är vårt nästa mål och
S:t Helena som vi lämnade för 9 dagar eller 870 Nm sedan. 870 distans på 9
dagar! Det blåser alltså inte särskilt mycket på det här benet?

S:t Helena reser sig 823 meter över havet mitt ute i
ingenstans. Hon upptäcktes först av en portugis, Joao da Nova. Året var 1502
och han döpte henne till S:t Helena eftersom han kom dit den dag (21 maj) då
man firade helgonet S:t Helena. Hon föddes 250 e k och hon gifte sig med den
romerske kejsaren och var mor till den berömde kejsaren Konstantin.
Portugiserna höll öns existens hemlig under några årtionden. I mitten på
1500-talet kom engelsmännen och de har haft ön i besittning sedan dess. Tidigt
byggde de kraftiga befästningar, för ön fick snabbt strategisk betydelse, både
för trafiken till Indien men också för trafiken med slavar till Amerika. På ön
fanns färskt vatten och färsk frukt vilket var mer än välkommet för
segelfartygen som passerade. När vi kom dit så förklarade man att vi hade tur,
för RMS Helena, det kombinerade frakt- och passagerarfartyget som trafikerar
S:t Helena hade precis löpt in på redden och höll på att lossa nya varor.
“Så i morgon finns det färska grönsaker”
förklarade tullaren, när jag (som vanligt) frågade efter bästa
livsmedelsbutiken. Vi hade sett små båtar och en något större pråm som ilade
fram och tillbaka med last mellan fartyget och land, för i James Town finns
ingen kaj som kan ta emot några fartyg, bara småbåtar. RMS Helena tar 156
passagerare och är det enda sätt du kan ta dig till ön om du inter kommer med
egen båt. Hon går på turen S:t Helena – Ascension – Kapstaden men har ingen
riktig turlista, hon går när hon har lastat om vid respektive destination och
återkommer med ca tre veckors mellanrum.
När vi skulle göra våra inköp av färskvaror så visade det sig att de
fått äpplen, päron, apelsiner och plommon. Inga grönsaker den här gången. Det
finns en viss grönsaksodling på ön men tillgången är sporadisk.

Vi hyrde bil en
dag och åkte runt ön. Den är rätt karg och kal och vi såg inte mycket odlad
mark. Kanske har engelsmännen tagit hit för mycket betesdjur, som betat ner den
ursprungliga vegetationen och stört den ekologiska balansen? En sak som de
tagit dit är Flax flower, den stora, blommande växten som maorierna på Nya
Zealand använder för att väva mattor och korgar mm. Här täcker den stora
markområden och har verkligen brett ut sig, nästan som lågväxande skogar. Man
kallar dem också för Flax forest. Jag läste på muséet inne i James Town att man
hade tänkt sig att väva kläder av växtfibrerna ifrån flaxen, ungefär på samma
sätt som lin. De fanns några små bedårande vävprover i klara färger på muséet
men av någon anledning så blev det aldrig någon succé och tillverkningen lades
snart ner. Men flaxblomman finns kvar.

Mest känd är ön för att Kejsar Napoleon tillbringade sina
sista sex år i fångenskap där efter att han och hans armé besegrats av
engelsmännen 1815. Huset han bodde i
finns bevarat och ägs av Franska staten. Tyvärr kunde man inte gå in och bese
det om man inte bokat tid men utifrån såg det i alla fall ut som om han inte
behövde lida någon nöd, precis.

På vår resa över ön så gick vägen i serpentiner upp – och
ner över bergen. Vi tog oss ända ner till Sandy Bay på södra sidan, en
sandstrand med svart lavasand och en strandremsa på ungefär 200 meter. Om vi
förstod saken rätt så var det öns enda egentliga badstrand, men hur lämplig den
var för det ändamålet är osäkert, det var starka underströmmar utanför.

Människorna och stämningen på ön kan bara beskrivas som –
förtjusande! The saints, som de kallar sig, hälsade och nickade vänligt. Här
finns inget mobilnät, så ingenstans såg man människor nedhukade över en svart
liten tingest, febrilt tummande. I reklambroschyrerna för ön så säger man att
det går att betala med i kort i en del affärer men vi såg ingen som tog kort
och det finns inga bankomater. Alla är ju också vana vid att saker tar tid. Går
något sönder så ska reservdelar skickas med RMS Helena. Och det tar några
veckor.

Nästa år kommer detta att ändras. Då öppnar den stora
internationella flygplatsen. Just nu arbetar omkring 1000 man med att
färdigställa den och i juli i år ska de första planen landa. Reguljär trafik
blir det sedan ifrån februari 2016. Vi försökte fråga några stycken om vad de
tyckte och trodde om den stora förändringen, men det verkar som om ingen
riktigt greppar vad det kommer att innebära för dem. Men – annorlunda, det
kommer det att bli!

“Vad gör ni hela dagarna?” Det är en mycket
vanlig fråga från folk som saknar erfarenhet av långsegling. De flesta verkar
tro att vi latar oss den mesta tiden, men frågar du andra långseglare så är de
rörande överens om att det är mycket mer arbete med att hålla igång en båt än
vad de själva trodde innan de gav sig iväg. Låt vara att det inte är arbete på
det traditionella sättet, men vi saknar inte sysselsättning. Det mesta tar
dessutom mycket mer tid än vad motsvarande arbetsuppgifter tar i en ordnad
“landtillvaro”. Här följer några exempel:

I varje hamn finns några “goa gubbar” som
hjälper till med lite av varje eller som helt enkelt bara är i hamnen eftersom
klubben är deras sociala samhörighet.
Så ock i Port Elisabeth. Varje morgon såg man dem sitta där på bänken
framför klubbhuset, där de kommenterade dagens små och stora händelser. När vi
var på jakt efter gasol kändes det naturligt att fråga dem var vi skulle kunna
fylla på våra gasflaskor? Klubbens äldste medlem, Robbie, är över åttio år och
är fortfarande aktiv i klubben även om han slutat att kappsegla. Han är en riktig krutgubbe som sitter på
klubbens pub varje kväll och klämmer några öl. Han förklarade raskt att det
fanns ett ställe en bit bort och erbjöd sig på stående fot att skjutsa oss dit.
“Gärna” sa vi, “säg till när du har tid.” “Nu”,
svarade gubben och reste sig. Det var bara att springa efter de tomma tuberna
och sedan sätta sig i hans lilla bil, en liten Chevrolet. Sedan körde han en
rejäl sväng genom staden och visade bland annat var han bodde, ett litet
trevligt kvarter med mindre hyreshus. “Jag tycker om att köra bil”
förklarade han medan han säkert lotsade oss genom trafiken. Minibussarna
ogillade han skarpt, “De har tagit över hela Sydafrika” grymtade han,
när en av dem svängde ut helt fräckt mitt framför nosen på bilen. Robbie tog
oss till en affär där de sålde spisar, kaminer och husgeråd och även fyllde
gasol. Expediten tittade misstänksamt på vår kompositflaska men menade att de
nog skulle kunna fylla på den och den mer ordinära plåtflaskan som vi köpt i
Nya Zealand. I det landet kunde vi överhuvudtaget inte få kompositflaskorna
fyllda, de var inte godkända. Däremot passade kopplingarna, så vi fick köpa två
utbytestuber i plåt istället. Göran
följde med ut på lagret och jag såg mig om i butiken. Där fanns kaminer, spisar
och gasolgrillar. Robbie pekade på en kamin och sa att en sådan hade de haft på
klubben och den var orsaken till att klubbhuset bara var några år gammalt. Det
gamla hade brunnit ner efter att
området kring kaminen blivit överhettat och golvet tagit eld. Ingen skadades
som tur var men huset blev totalförstört.
Efter en lång stund kom Göran tillbaka. De hade provat alla kopplingar
som fanns men ingen passade. Det var bara att åka tillbaka igen. Robbie ville
inte ha något för att han kört. “Ni kunde ju inte fylla flaskorna”
tyckte han. Vi kom överens om att vi skulle bjuda på en öl på puben någon kväll
istället.

Det måste ju finnas något mer ställe som kan fylla på,
resonerade vi och började prata med några fler på bryggan. “George vet
nog” tyckte någon, så vi tog reda på vem George var och gick sedan till
hans båt för att fråga. Jodå, George
kände till några ställen, han skulle komma förbi Anniara lite senare och peka
ut dem på stadskartan åt oss. Nu hade hela förmiddagen gått så vi gick tillbaka
till Anniara och åt lite lunch medan vi väntade på George. Några timmar senare
kom han och visade oss tre möjliga ställen där det fanns företag som kunde
fylla gasol.” Det bästa är ju om ni har en bil” tyckte han, “för
det är rätt långt att åka”. Nu var det så lyckligt att vi ändå skulle hyra
bil när Elisabeth kom på besök och vi skulle nog kunna klämma in
gasolpåfyllning emellan några av de aktiviteter vi bokat upp oss på.

På tillbakavägen från Schotia svängde vi av motorvägen,
lyckades hitta rätt ibland industrikvarteren och kom till rätt företag. De hade
kunnat fylla på, kopplingarna passade alldeles utmärkt, men tyvärr så fyllde de
bara flaskor från deras eget system. Det var en policy de hade och hade något
med försäkringen att göra? Besvikna lastade vi tillbaka våra tuber i bagageutrymmet
på hyrbilen och läste på kartan för att hitta närmaste vägen till nästa företag
som George ritat ut. Den skulle ligga en bit bort, i närheten av ett stort
köpcenter där vi handlat mat tidigare, dit skulle vi nog hitta. Efter några
turer så hittade vi så småningom vägen till och förbi köpcentret och fortsatte
mot den utritade platsen. Vi räknade avtagsvägar eftersom alla inte var utsatta
med namn på kartan och hittade snart rätt avtagsväg att svänga in på. Vi kom in
i riktigt fashionabla, nybyggda kvarter. “Det verkar konstigt, att det ska
ligga en gasoldepå mitt ibland de här fina villorna”, tyckte jag. De andra höll
med. Vi körde runt, runt och hamnade i återvändsgränder och framför låsta
grindar med vakter som såg misstänksamt på oss. Ingenstans fanns ett företag
där det såg ut som om man skulle kunna fylla på gasol. Vi frågade några gubbar
som höll på att kratta gräs. De hade inte en aning. Vi körde ut till den större
gatan igen och stannade vid en bilverkstad och frågade där. De visste inte
heller. Till slut gav vi upp. På något sätt måste det ha blivit fel, adressen
stämde inte. En ny titt på kartan och sedan körde vi mot flygplatsen för att
försöka finna det tredje stället som George visat på. Det kändes rätt hopplöst
men Göran påpekade att det måste finnas något ställe som kunde fylla på. Han
hade sett tuber på stormarknaden som han var säker på hade likadana gängor som
våra. “De är inte riktigt lika djupa gängor, men de går att fylla och då
måste det ju finnas någon som kan fylla dem”. Nu hade vi kört igenom Port Elisabeth och var
ute utanför staden på vägen mot S:t Francis. Efter
en stund såg vi en bilförsäljningsfirma och bredvid den, ett gasolföretag. Vi
höll tummarna medan Göran försvann in med våra tuber och se – efter en stund
kom han leende tillbaka och kunde meddela att äntligen hade vi hittat
rätt. Här fyllde de våra flaskor. Vi
började vår jakt på gasol vid lunch och nu var det sen eftermiddag och vi var
hungriga, det skulle bli gott med mat när vi kom hem.

På S:t Helena accepterar man bara engelska pund som
betalningsmedel och där saknas bankomater. Den allmänna rekommendationen är därför
att du tar med kontanter i engelska pund dit. En dag tog sig Göran till banken
i Simon´s Town för att köpa brittisk valuta. Det finns två banker i Simon´s
Town men efter att ha stått i kö i ungefär en kvart på varje bank så fick han
klart för sig att ingen av dem handlar med utländsk valuta. Göran gick ut på
gatan och tänkte att han skulle ta första bästa minibuss som dök upp. De går
kontinuerligt mellan de båda orterna Simon´s Town och Fish Hoek. Han hann till
järnvägsstationen utan att någon buss behagade infinna sig. Annars är det bara
att vinka så stannar de och tar upp dig i mån av plats. Tåget skulle avgå om
tio minuter så han tog det istället. I Fish Hoek gick han in på den bank som
kommit upp på internet när han sökt på valutaväxling och Fish Hoek. När man kommer in på banken så finns det
några inbjudande soffor att slå sig ned i medan man väntar. Det
gjorde Göran och efter dryga tjugo minuter kunde han gå fram till kassan och
slå sig ner i stolen framför den. “Jodå”, sa damen i kassan,
“Det går alldeles utmärkt att växla till sig brittisk valuta här”.
Hon frågade hur mycket och ringde ner till valvet, kontanterna förvarades inte
inne i själva banklokalen, men vaktmästaren skulle snart komma med dem.
“Vad har du för kontonummer”? Göran blev lite förvirrad, han hade ju
inget konto i den här banken. “Jag tänkte betala med det här”, sa han
och viftade med sitt Mastercard. “Tyvärr”, sa damen, “har du
inget konto i banken, så går det inte”.
Hon var mycket beklagande och vänlig, kanske kunde Göran försöka i
banken som låg nästan vägg i vägg? Det kunde Göran och efter att ha suttit en
stund i soffan på den banken så kom han till damen i kassan som tyvärr
beklagade, de handlade inte med utländsk valuta. Först på den tredje banken
lyckades Göran växla till sig 500 pund. Mannen i kassan förklarade att de tog 5 % i kommission,
kanske det var bättre att Göran gick ut till bankomaten och tog ut kontanter i
rand och växlade dem? På så sätt skulle han inte behöva betala någon
kommission. God idé, Göran gick ut för att växla, snart insåg han dock att 500
pund blir en väldig massa rand, det fanns risk för att kortet skulle bli
spärrat på grund av för stort dagsuttag. Det fick kosta 5 % istället. Han gick
in och förklarade att han ville betala med kortet trots allt. När transaktionen
skulle genomföras så visade det sig att uppkopplingen för kortmaskinen var
tillfälligt ur funktion. “Den fungerar säkert i morgon igen, har du någon
telefon som vi kan ringa till”? Nu var de två banktjänstemän som ville hjälpa
till. Ingen telefon, men de fick Görans
visitkort och lovade att maila när maskinen var i funktion igen. Göran tog en
minibuss tillbaka med oförrättat ärende. Dagen efter kunde han sedan åka
tillbaka till Fish Hoek och växla till sig de kontanter som behövs för besöket
på S:t Helena. Att växla pengar
tog alltså en och en halv dag?