Anniara

Nu är säsongen slut. Anniara står på land och masten hänger i taket i mastskjulet. Vi kan konstatera att vi har haft en fantastisk säsong även om den hade en jobbig början med två båtar som skulle vårrustas och putsas. När vi väl levererat vår gamla Compis 97:a, Lizla, till sina nya ägare så kunde vi koncentrera oss på Anniara och den utrustning som vi ville ha installerad före Skottlandsresan. Faktum var att vi hann med en(!) segling innan det var dags att ge sig av på vår “långfärd”.

Vi är i det stora hela mycket nöjda med Anniara. Vi behöver installera en vattentank i fören för jämviktens skull och det är en erfarenhet som vi förstått att vi delar med andra Bavariaägare. Vi har hört om olika lösningar, bla sandsäckar men lutar nog mest åt en vattentank, på grund av den praktiska nyttan av tillgång till mer dricksvatten.

Vi har förstås planer på ett antal projekt med olika prioritet. Byte till större winchar för skotning av genuan är ett större, fler krokar för kläder är ett mindre och det finns mycket, mycket mer på önskelistan.

Förra året hade vi Anniara inomhus hos vår lokala marina till en relativt dyr penning. I år har vi investerat i en vagn och täckställning med moderna presenningar. Vagnen är tillverkad i Nässjö och Göran drog den efter bilen de 14 milen ned till Oskarshamn. Med 30 km/timme tog det en halv natt och det kommer att dröja innan vi flyttar den vagnen någon längre sträcka igen! Men vagnen passade perfekt och upptagningen var rätt smidig. Även monteringen av täckställningen gick bra och blev riktigt rak. Av olika anledningar väntade vi med täckningen några helger ända till Alla helgons-helgen och när vi äntrade upp på Anniara så var däcket täckt med ca 1 cm is. Det var rena Bambi på isen! Tack och lov för de moderna lätta presenningarna! Vi fick klamra oss fast med ena handen i täckställningen och dra presenningen med den andra. Det hade aldrig gått med de gamla byggpresenningarna som vi hade till Lizla. Till de nya presenningarna följde gummistroppar som ska jämna ut belastningen, det ska bli intressant att se hur det fungerar.

Nu väntar vi bara på en sak – våren…

Stormen i Torekov sinkade oss två dygn så när vi hade motvind genom Öresund fick vi gå för motor. Det är “skittråkigt” att köra motor en hel dag men vi hann till Falsterbokanalen och kom igenom vid broöppningen klockan 20.00. Sedan hade vi bespetsat oss på segling med sidvind längs Skånes sydkust men icke! Vinden var fortfarande emot så det var antingen kryss eller att gå in i Gislövs läge som är första gästhamn efter Falsterbo. Jag kände mig rätt sliten efter stormäventyret och tyckte att jag fortfarande led av sömnbrist efter det så jag höll på Gislövs läge. Klockan var 22.30 när vi letade oss in i hamnen och det var beckmörkt! Vi hittade en tysk segelbåt på bryggnocken där besättningen fortfarande satt i sittbrunnen, så vi gick upp bredvid dem och förtöjde långsides.

Morgonen därpå fick Göran anledning att bada då jag droppade båtshaken i sjön. Det är bara jag som har tappat saker under resan. Ett par solglasögon – de singlade jättesnyggt ner mot botten. En sko – bärgad. Vi har blivit av med några fendrar men det har varit i samband med stark blåst i hamn. En badhandduk och Görans favorit- tshirt (den med fransig halslinning) har blåst i sjön när de hängt på tork på mantåget. Sedan har jag nog seglat en dyna i sjön men, det kan ha varit Göran också, ingen vet.

På natten mellan torsdagen och fredagen seglade vi över Hanöbukten. Det blåste sydostlig vind och vi flög fram! Vinden ökade allt mer under natten och vi rundade Utklippan vid tretiden, sedan hade vi medvind ända upp till Kalmar. Vi kom dit strax före tolv på fredagen och la oss längst in vid glassbryggan.

Under kvällen umgicks vi med goda vänner, Hans och Ylva – jättetrevligt! På lördagsmorgonen var vi lite sega, vi ville inte riktigt ge oss iväg. Nu var det bara en dagsetapp kvar…

Den började rätt fint. Vi hissade segel precis efter ölandsbron och jag konstaterade att grundet vid fyren enligt plottern skulle ligga på sex meter, så det var lugnt att gå på “fel sida” om fyren, vilket passade bra med rådande vindför-hållanden. Till min förvåning fick jag se djupmätaren gå från 10 meter till 2,5 på bara några sekunder. Då slog jag och tvärvände Anniara. Det hade ju varit minst sagt snopet att behöva kalla på sjöräddningen sista dagen, eller hur? Vid närmare kontroll på plottern så visade det sig att grundet ligger på 1,7 meter, Anniara sticker 1,6 så det kanske hade gått…

Ett extra slag och sedan var vi på rätt kurs igen. Det kom en regnskur och sedan vred vinden till nordostlig så att vi fick kryssa. Det blåste inte så mycket så seglingen räckte hela dagen. I höjd med Runnö Röskär med 5 distans kvar blev vi väldigt sugna på pizza. Inga problem, vi seglade förbi Ernemar in i Oskarshamns hamn, la till i gästhamnen och gick upp och beställde pizza, tog med den och for hem.

Vi la till vid träbryggan. Nu var det lördag kväll och vi var hemma efter nästan exakt 8 veckor och 2500 sjömil. Det har varit spännande, kul och jobbigt. Vi har träffat många intressanta människor och lärt oss jättemycket!

Karta över seglingen.

Det är många som tror att vi lever på Bullens Pilsnerkorv när vi är ute, men det gör vi sannerligen inte. Vi är lite sparsamma med att använda ugnen, den drar väldigt mycket gasol och vår gasoltub på två kilo är inte anpassad till några längre tider till sjöss. Den räcker knappt tre veckor och våra svenska kopplingar till tuberna finns inte utomlands. Trots tre tuber med oss så kunde vi inte slösa med gasolen om vi ville vara säkra på att få varmt morgonkaffe under hela färden till Sverige.

Kaffe tillhör en av de varor vi bunkrade i Sverige så att det skulle räcka hela resan, våra fördomar mot engelskt kaffe är massiva och har inte rubbats efter Skottlands-besöket.

Köket bygger på planering och ett gott urval av kryddor och andra smaksättningar som sweet chilisås, sesamolja, sambal oelek, vitlök, parmesanost och egenhändigt plockad och torkad svamp.

När vi åkte hade vi med några måltider med varmrökt lax från Timmernabbens Rökeri. Kylboxen håller nästan minusgrader på botten, så längst ned förvaras råvaror som fisk och kött. Till laxen åt vi t ex färskpotatis och kall romsås. En annan fisk som är klart godkänd så här års är förstås matjessill (även om den är på konserv) och så har man ju anledning att ta en liten nubbe när man äter fisk…

Pasta och kräftstjärtar i sås av creme fraiche och västkustost, smaksatt med vitlök och cayennepeppar är inte heller fel.

Svamprisotto med trumpetsvamp och smaksatt med vitt vin och parmesanost tillhör också våra favoriter.

När det är dåligt väder så blir det gärna en falukorvsgryta med allehanda rotfrukter. Peter var grymt besviken över att vi inte hade någon falukorv kvar när han och Elisabeth anlände till Skottland. Han hade faktiskt övervägt att ta med falukorv från Sverige men avstått i sista stund. Efter deras avfärd hittade vi en korv som till karaktären nästan helt överensstämde med vår svenska och som passade jättebra i grytan.

Kycklingfilé på “thailändskt vis” med grönsaker i kokosmjölk och med mycket starka kryddor, eller pastasallad med makrillfilé i tomatsås, soltorkade tomater och svarta oliver, uppräkningen kan bli hur lång som helst. Det mesta fanns faktiskt att köpa även om man fick leta lite.

Är vi i Skottland så heter restaurangen Anniara Inn, är vi i Danmark så blir det Anniara Kro. I Sverige så heter den väl Anniara Bar & Servering…

Vår plan var att gå från Laesö på söndagseftermiddagen för att landa in i Limhamn ett dygn senare. Det var smörvind när vi gav oss iväg och vi gjorde 6,5 knop för bara genuan. Senare svängde vinden och vi hissade även på storen och det gick i 8 knop, jättehärlig segling. Framåt midnatt avtog vinden så vi fick gå för motor. Senare kom den tillbaka men n rakt framifrån, varför vi fortsatte för motor tills det skulle bli ljust. Regnet hade börjat ösa ned vid tretiden och det fortsatte oavbrutet att vräka ned, tidvis så intensivt att man knappt såg 100 meter framåt. Anniara är rätt baktung och det gör att hon slår ner i vågorna med ett brak när vi går emot sjön. (Vi måste göra något åt det till nästa säsong. På Laesö träffade vi en annan Bavariaägare som löst problemet, han hade lagt in 300 kg sand i stuvutrymmet under kojen i förpiken!) Vi tuggade på även om det var obekvämt med tanke på sjön, men vid sextiden så tyckte jag att vi kanske skulle se oss om efter en hamn att gå in i, istället för att gå ända till Malmö. Vårt val föll på Torekov, innanför Hallands Väderö, då det skulle innebära att vi kunde lägga om kursen och det var bara ca 10-12 distans dit. Det tog ytterligare 3 timmar och jag styrde emellan vågorna för att försöka undvika nedslagen så mycket som möjligt. Klockan var ändå bara 9 på morgonen då vi kom in i Torekovs gästhamn. Där fanns inte mycket plats men vi kunde lägga till utanpå en annan Bavaria, så allt var frid och fröjd. Vi satte upp tältet över sittbrunnen, plockade ihop alla skot och tampar, la två linor iland, framför och bakom den båt vi förtöjt i och sedan gick vi och la oss och sov några timmar.

Vinden ökade mer och mer under dagen, så någon fortsatt färd var inte att tänka på. Vi hade alla våra fendrar ute mot båten bredvid och det kändes som om vi låg säkert även om vinden nu tryckte rätt in i sidan på Anniara och regnet fortsatte vräka ned.

En tysk segelbåt kom med full fart in i hamnen. På något sätt lyckades de få i land en lina till några seglare på kajen när de drog förbi som skickligt la ett anhåll runt en pollare och fick stopp på båten. Sedan kunde de förhala aktern intill kajen och lägga till vid tankstället. En båt bakom oss, en Bianca började få problem. De låg liksom vi utanpå en annan båt och med vinden in i sidan. Båten innanför lutade kraftigt in mot kajen och Biancan lutade ännu mer, samtidigt som den oroligt pendlade fram och tillbaka i vinden. Tysken som kommit in tidigare, hojtade och med gemensamma krafter lyckades de dra en lina tvärs över hamnbassängen till andra sidan, som hjälpte till att hålla upp fören på Biancan. Den tryckte nu kraftigt mot den andra båten och fendrarna hjälpte inte mycket, så stor kraft var det. Senare på kvällen såg jag hur en bil kom och hämtade deras barn, de var väl sådär 4-6 år gamla och fick bäras iland, annars hade de blåst bort.

Nu började vi också få problem med våra fendrar. En ”vandrade” uppåt och det var endast med gemensamma krafter som vi lyckades få tillbaka den emellan båtarna. Senare hade en annan vandrat upp och ett rep gått av, varför vi inte hade någon fender som kunde ta upp trycket emellan båtarna på det bredaste stället. Vid det här laget blåste det stadigt mellan 25-28 m/s och det var inte längre att tänka på att försöka göra något. Vi var ute ett antal gånger och försökte och kollade våra förtöjningar och för varje gång, växte högarna med dyngsura kläder för regnet vräkte ned oavbrutet.

Nu kunde vi bara avvakta och vänta på att stormen skulle blåsa halsen av sig. För varje vindby som kom så kunde vi höra vår aluminiumlist gnaga mot bordläggningen på vår grannbåt. Vi hade fortfarande fyra fendrar kvar emellan båtarna men de satt inte på mitten utan längre ut på sidorna och de tog upp en del av krafterna, men inte tillräckligt.

Vi försökte att sova lite men det var inte lätt. Vinden tjöt i riggen, vågorna slog mot Anniara och regnet smattrade. Våra livlinor som löper från för till akter och som vi hakar fast oss i när vi har vakt, fladdrade och slog men vi kunde inte riskera att blåsa överbord genom att gå ut och hämta dem.

Någon gång fram på småtimmarna så vred vinden och vi fick den mer akterifrån. Istället för att ständigt ligga tryckta mot grannbåten så slog vi istället i deras sida. Jag gjorde några försök att gå upp och lägga emellan en fender men varje gång tog det i att blåsa, så försöken var lönlösa. Efter någon timme lyckades jag och sedan kunde jag sova till ett knarrande fenderljud istället för gnidandet skrov mot skrov.

Idag har vi inspekterat skadorna och lustigt nog så verkar det som om vår aluminiumlist har varit riktigt snäll, märkena går att polera bort, några riktiga skador på gelcoaten har det inte blivit. Vi fick köpa en ny fender, Göran ville inte köpa mer än en eftersom de inte hade några blå (vilken snobb!) Biancan klarade sig också relativt hyggligt, en mantågsstötta bröts av och deras vindinstrument blåste(!) sönder.

Det är svårt att få några riktigt tillförlitliga vinduppgifter men det vi har hört är att det blåste 25-28 m/s med upp till 38 m/s i byarna! Så det mest dramatiska som hänt hittills under resan hände medan vi låg i hamn – och tur var väl det!

Här var det fortfarande lugnt…

Färden från Norge ned till Skagen blev tämligen odramatisk med rätt gynnsamma vindar. Den resan tog ungefär ett dygn och det innebär förstås nattsegling. Vi tycker att det är rätt ok att segla på natten, bara man inte tvingas gå in i okända hamnar under mörker. Jag hade passet mellan 00.00-03.00 och för första gången under nattsegling den här säsongen så hade jag en vidunderlig stjärnhimmel som sällskap. Göran som oftast har haft passet 03.00-06.00 har förmånen att få uppleva soluppgångarna, när jag sedan tar över vid sextiden så har jag den tvivelaktiga förmånen att ha solen rätt i ögonen…

Göran har en viss antagonism till fiskebåtar som trålar. Han påstår att de ständigt förföljer honom under nätterna och hur han än försöker väja så följer de efter. När vi började närma oss Skagen så hamnade vi dessutom i ett stim av handelsfartyg och då var paniken nära! Vi hade sällskap med en bogserbåt under större delen av morgonen. Den drog ett vindunder på pontoner med jättestora balkar som stod rätt upp. Vi lyckades aldrig lista ut vad som bogserades men vi kunde läsa ut av AIS-informationen på plottern att den skulle till Helsingfors.

I ”Lystbådshavnen” på Skagen kunde vi iaktta en säl som hade fångat en ål. Ålen slingrade sig men Sälle hade honom i ett fast grepp! Kanske finns det gott om mat i hamnbassängen för annars tycker man inte att det är någon vidare god miljö för en säl, människorna har en benägenhet att skräpa ned där de vistas.

Från Skagen gick vi till Laesö, en fantastisk vacker ö mellan svenska västkusten och Jylland. Där unnade vi oss en god middag på krogen och en cykeltur för att bese omgivningarna. Bland annat så besökte vi Hedvigs hus, ett hus med tångtak och sådana tak är, med undantag för Laesö, endast känt på några få platser i världen.

Idag är bandtången en bristvara, den är nästan helt borta från Laesös kuster. Kanske på grund av temperatursvängningarna i havsvattnet. På 1930-talet utrotade en sjukdom bandtången i nästan hela Europa och tångtaken ersattes med tak av strå, tegel och eternit.

Man samlade in tången när den flöt iland och så bjöd man in grannfruar och flickor till att vara med och tånga. Det var bara tångtakläggaren som fick lön, fruar och flickor fick nöja sig med äran av att vara med i laget. Man tvinnade en lång, tunn hals av bandtång som sedan lindades omkring de nedersta läkterna, medan den tjocka änden ”vasken” hängde nästan ända ner till marken och täckte väggarna. När tångvaskerna bildade en tjock vall på taket, kunde man sedan fylla upp med tång upp till takåsen.

Idag finns bara omkring 10 hus med tångtak kvar varav Hedvigs hus är ett. Hedvig bodde där till 1988 och nu är det frivilliga krafter som restaurerar och håller byggnaden, inklusive tångtak, istånd.

Under färden till Laesö blev vi fullständigt överfallna av insekter. Det slutade blåsa och istället för vind kom dessa getingflugor. För att stå ut så slog vi vilt omkring oss. Göran med en tidning och jag fann det bäst att helt enkelt klämma ihjäl de små otäckingarna mellan tummen och pekfingret. Som tur var stacks de inte. Uppskattningsvis dödade vi, var och en, en fluga varannan sekund under två timmar, det blir ca 7000 flugor. Efteråt var hela båten täckt med fluglik och när vi kom in i hamnen på Laesö hörde vi hur folk började klaga ”Vad är det för kryp som kommer nu?”. Senare fick vi reda på att andra seglare haft liknande upplevelser så det var inte bara Anniara som blev hemsökt av de olidliga krypen denna dag.

Normalt skriver Gudrun på Bloggen men nu skall jag Göran nedteckna några händelser.

Som seglare så träffar man många människor och man har alltid något gemensamt att prata om, nämligen båtlivet, fast det får jag berätta om en annan gång. Denna text skall handla om två mycket besynnerliga händelser på vår väg hem från Skottland över Nordsjön.

I Nordsjön finns det ett stort antal oljeriggar med tillhörande bostadsplattformar etc. Dessa är mycket väl utmärkta på sjökortet. På ett ställe så finns det riggar placerade parallellt så att det bildas en gata emellan dem, längden på denna gata är ungefär 30 Nm. Enligt regelboken så skall man hålla ett säkerhetsavstånd på 500 m till installationerna och detta är inget problem om man håller sig i mitten av gatan. Om man kommer för nära så blir man uppropad på VHF-radion och avlägsnar man sig inte då så sätter de snabbgående rib-båtar i sjön och jagar bort inkräktarna.

På hemvägen så gick vi för motor på grund av vindbrist (på Nordsjön blåser det ju alltid, eller hur?) när vi passerat den sista plattformen med cirka 2 Nm så kom vinden och vi beslutade att sätta segel. Vid den sista plattformen, se bild, var en vad vi förmodar kombinerad säkerhets- och rescuebåt placerad. Vi hann inte mer än sätta segel så kom en snabbgående rib i minst 30 knop jagande ifatt oss och körde upp jämsides. Jag hejade glatt på dem, de vände tvärt 180 grader och körde tillbaks. Det verkade mest som om grabbarna ville testa sin nya leksak eftersom vi inte vid något tillfälle varit för nära eller blivit uppropade på VHF:en.

Tyvärr är bildkvaliten dålig beroende på långt fotograferingshåll

Nästa konstiga möte hände utanför Norges kust. På sjökortet stod att det var fiske, ankring etc. förbjudet men ingenting om att man inte fick vara i området.

Jag stod till rors när 3 mindre snabbgående motorbåtar plötsligt körde parallellt med mig. Tyvärr såg jag inte om det var militär eller något annat eftersom det var mörkt, men det var lätt att identifiera båttypen på lanternorna. Ca 30 min senare så indikerade vår plotter kollisionsrisk genom AIS-systemet, nu hade jag en båt med släckta lanternor på min styrbordssida som låg stilla och tittade på mig. Båten försvann efter några minuter. Vid vaktavlösningen berättade jag om incidenten för Gudrun och gick sedan för att sova några timmar Efter en liten stund så väckte Gudrun mig. Då hade båten som lagt sig en bit ifrån oss kört intill vår båt, lyst in i sittbrunnen med en stor strålkastare och sedan lagt sig med släckta lanternor en bit ifrån i mörkret, dock inte längre bort än man kunde urskilja konturerna. Har kontrollerat på två sjökort och det finns inga restriktioner utöver de med fiske, ankring etc.

Mina slutsatser är, att vid händelsen vid oljeriggarna så ville killarna testa sin nya leksak och om det var den Norska militären som tittade på oss mitt i natten så är det för att vi förmodligen är en säkerhetsrisk i Norge numera.

Allt gick på räls under vår kanaltripp ända till sista dagen. Vi hade bara en liten bit kvar, några svängbroar och slussar som skulle passeras och så skulle vi bunkra vid Seaport Marina och sedan ge oss ut vid Inverness för att påbörja resan över Nordsjön. Vårt sista stopp i kanalen gjordes vid Dochgarroch lock och där återstiftade vi bekantskapen med de tre sköldpaddor som bor i en trädgård invid kanalen och som vi hälsade på när vi var i Skottland för två år sedan. Ägaren berättade att han haft den äldste i 38 år men han hade ingen aning om hur gammal han är (sköldpaddan – inte gubben).

Slussarna öppnar vid kl 8.00 och eftersom vi ville iväg så tidigt som möjligt så körde vi fram Anniara till sista bryggan före slussen och gick för att tala med slussvakten. Han hade dåliga nyheter. En yngre man hade dagen innan tagit sig för att bada i kanalen nere vid Seaport Marina och det gick riktigt illa, han kom inte upp igen och nu höll man på att dragga i kanalen efter honom och under tiden var kanalen avstängd. Vi kunde fortsätta en bit fram men vid den sista slusstrappan om 4 slussar skulle vi få stanna och vänta till polisen och räddningspersonalen gjort sitt. Det var djupt tragiskt och slussvakten sa att det var den andre eller tredje för året.

Vi följde slussvaktens rekommendation och slussade oss tillsammans med en stor kanalpråm igenom de sista slussarna. Sedan fick vi lägga till och fick snart två andra segelbåtar förtöjda utanpå oss eftersom det blev en ansamling av båtar vid den här slussen. Det var Sandvita från Göteborg och Frigg ifrån Danmark. Frigg hade vi slussat med tidigare, men Sandvita var en ny bekantskap.

I slussen hade vi sällskap med Fingal, här väntar vi på att få gå in efter Fingal.

Nu låg vi i Inverness men på ”fel sida” om slussen så vi gick ner till marinan med en del av vår tvätt och tvättade och senare kunde vi också bunkra lite mat ifrån Lidl.

På morgonen därpå hade man funnit mannens kvarlevor och vi kunde fortsätta vår färd. Slussvakterna är oerhört serviceinriktade och gjorde sitt allra bästa för att vi skulle komma igenom snabbt och effektivt. De förhörde sig om vart alla skulle och när vi talat om att vi skulle bunkra vatten och diesel och sedan gå ut i Inverness Bay så kom slussvakten tillbaka och talade om att hon inte kunde garantera att det var ledigt vid dieselpumpen men att vi skulle hinna tanka och sedan gå ut genom sista slussen om vi skyndade oss. Det gjorde vi och vi hann precis slinka in som sista båt i sista slussen för att komma ut på öppet vatten. Annars hade vi fått vänta minst 4 timmar eftersom slussen inte går att öppna när tidvattnet är lågt.

Eftersom väderleksrapporterna talade om högtryck över Nordsjön och hela Skandinavien så skulle vi gå direkt ifrån Inverness och över till Norge. Den vind som var, var ostlig och till att börja med fick vi kryssa för att sedan ta till motor när vinden avtog fram på kvällen. Vår motor gör vid marschfart och 2200 varv ca 7 knop och drar då ca 3 liter diesel i timmen. Det innebär att vi inte kan ta oss över Nordsjön för motor, dieseln räcker inte så långt. För att spara diesel körde vi istället 1600 varv och 5 knop och räknade då med att den drar ca 2-2,5 liter i timmen istället. Vi visste inte säkert. Från lördagen då vi gick ur slussen vid 10-tiden fram till tisdag morgon ömsom kryssade vi i behagliga 5-6 m/s ostlig vind och ömsom gick vi för motor på snåla 1600 varv.

Tisdag morgon hade vi 50 Nm (1 Nm=1852 m) kvar till Farsund i Norge. Då började det blåsa på riktigt! Ostlig vind givetvis så det var bara att kryssa. För varje 20 Nm vi kryssade kom vi ungefär 5 framåt. Vi hade vind, vågor och en inte obetydlig ström emot oss! Vid sju på kvällen blev vi omseglade av Sandvita, vi talade med dem över radion och de skulle (liksom vi) försöka segla närmare land för att se om förhållandena var mer gynnsamma där. Det var de inte och vi gav upp i båda båtarna och tog till motorn för att gå de sista 30 distansen för motor i grov motsjö och med strömmen emot. Sandvita lämnade oss snart då vi fortfarande körde vår strategi om 1600 varv för att, om möjligt, få dieseln att räcka hela vägen.

Vi räknade snart ut att vi skulle anlända till Farsund när det var som mörkast och stod precis som på utresan inför valet att angöra en hamn vi aldrig varit i tidigare i totalt mörker. Beslutet blev istället att fortsätta till Mandal som ligger ytterligare 30 distans bort. Dels hade vi varit där innan, dels skulle vi anlända i dagsljus. Sagt och gjort, Göran var piggast och körde större delen av natten. Vi gjorde mellan 1,9 och 2,3 knop över grund, dvs det var den faktiska hastigheten vi hade när strömmen tagit sin del. När jag kom upp vid 4-tiden så kom jag ihåg att någon sagt till oss att vi skulle gå ”så nära Lindesnes så att ni kan ta på klippan med handen” för att undgå så mycket ström som möjligt. Nu var det dessutom ljust så att vi vågade gå närmare kusten och jag styrde in mot land och fick snart betalt i form av reell ökad hastighet på Anniara. Blåsten hade lugnat ned sig under natten och vi 10-tiden nästan exakt 4 dygn efter sista slussen vid Inverness kunde vi lägga till vid gästbryggan i Mandal. Innan dess hade vi varit och tankat 104 liter diesel. Vi hade gjort 480 Nm och kört motor sammanlagt 57 timmar så vår gissning om att motorn skulle dra 2 liter/timme stämde rätt bra.

Bilder från Skagen där vi helt oförhappandes träffade Stina och Lars

Hur är det då att segla på skotska västkusten?

Vi har givetvis mycket begränsad erfarenhet efter de här veckorna men vi tycker att vi har dragit några lärdomar.

1. Du måste ha koll på tidvattnet. En del platser är inte tillgängliga hela tiden utan bara vid högvatten. Det måste man ha koll på.

2. Väderleksrapporterna är inte som hemma. Här anges oftast rätt svaga vindar och sedan anges vindhastighet i byarna och det är dem man måste gå efter när man planerar sin färd.

När det är ostadigt väder, vilket det varit hela tiden vi varit här, så skiftar vindarna oerhört snabbt, oftast i samband med regn. Från att ha blåst 4-5 m/s så kan vinden öka till över 20 m/s på bara några minuter. Bra rev och bra rutiner för att reva snabbt (minska segelytan) är nödvändigt!

3. Här finns mycket få, skyddade ankringsplatser. Det är djupt ända in till land och därför är platserna där man kan ankra få. De är dessutom mycket nära land och får du en vindkantring och det börjar blåsa mot land så kan lösningen bli att du måste lämna din ankringsplats och ge dig ut till havs igen. Även på sådan ställen som Loch Hartford utanför Tallisker där vi ankrade över 70 båtar och som kan anses som en djup och skyddad vik så blåste det upp och flera båtar draggade och fick lämna viken eftersom de bedömde det som omöjligt att få fast ankaret på ett säkert sätt igen.

4. Det är långt emellan marinorna. Även där det finns marinor så kan man bli hänvisad till att ankra eftersom bojarna är få och pontonbryggorna ändå färre.

5. Det är en fantastisk natur! Vi har sett delfiner och sälar, havssulor och sillgrisslor. Vi har inte sett någon val men har talat med dem som haft turen att få göra det.

6. Skottarna är oerhört trevliga och vi har haft många intressanta möten med seglare ifrån andra länder.