Anniara

Allt gick på räls under vår kanaltripp ända till sista dagen. Vi hade bara en liten bit kvar, några svängbroar och slussar som skulle passeras och så skulle vi bunkra vid Seaport Marina och sedan ge oss ut vid Inverness för att påbörja resan över Nordsjön. Vårt sista stopp i kanalen gjordes vid Dochgarroch lock och där återstiftade vi bekantskapen med de tre sköldpaddor som bor i en trädgård invid kanalen och som vi hälsade på när vi var i Skottland för två år sedan. Ägaren berättade att han haft den äldste i 38 år men han hade ingen aning om hur gammal han är (sköldpaddan – inte gubben).

Slussarna öppnar vid kl 8.00 och eftersom vi ville iväg så tidigt som möjligt så körde vi fram Anniara till sista bryggan före slussen och gick för att tala med slussvakten. Han hade dåliga nyheter. En yngre man hade dagen innan tagit sig för att bada i kanalen nere vid Seaport Marina och det gick riktigt illa, han kom inte upp igen och nu höll man på att dragga i kanalen efter honom och under tiden var kanalen avstängd. Vi kunde fortsätta en bit fram men vid den sista slusstrappan om 4 slussar skulle vi få stanna och vänta till polisen och räddningspersonalen gjort sitt. Det var djupt tragiskt och slussvakten sa att det var den andre eller tredje för året.

Vi följde slussvaktens rekommendation och slussade oss tillsammans med en stor kanalpråm igenom de sista slussarna. Sedan fick vi lägga till och fick snart två andra segelbåtar förtöjda utanpå oss eftersom det blev en ansamling av båtar vid den här slussen. Det var Sandvita från Göteborg och Frigg ifrån Danmark. Frigg hade vi slussat med tidigare, men Sandvita var en ny bekantskap.

I slussen hade vi sällskap med Fingal, här väntar vi på att få gå in efter Fingal.

Nu låg vi i Inverness men på ”fel sida” om slussen så vi gick ner till marinan med en del av vår tvätt och tvättade och senare kunde vi också bunkra lite mat ifrån Lidl.

På morgonen därpå hade man funnit mannens kvarlevor och vi kunde fortsätta vår färd. Slussvakterna är oerhört serviceinriktade och gjorde sitt allra bästa för att vi skulle komma igenom snabbt och effektivt. De förhörde sig om vart alla skulle och när vi talat om att vi skulle bunkra vatten och diesel och sedan gå ut i Inverness Bay så kom slussvakten tillbaka och talade om att hon inte kunde garantera att det var ledigt vid dieselpumpen men att vi skulle hinna tanka och sedan gå ut genom sista slussen om vi skyndade oss. Det gjorde vi och vi hann precis slinka in som sista båt i sista slussen för att komma ut på öppet vatten. Annars hade vi fått vänta minst 4 timmar eftersom slussen inte går att öppna när tidvattnet är lågt.

Eftersom väderleksrapporterna talade om högtryck över Nordsjön och hela Skandinavien så skulle vi gå direkt ifrån Inverness och över till Norge. Den vind som var, var ostlig och till att börja med fick vi kryssa för att sedan ta till motor när vinden avtog fram på kvällen. Vår motor gör vid marschfart och 2200 varv ca 7 knop och drar då ca 3 liter diesel i timmen. Det innebär att vi inte kan ta oss över Nordsjön för motor, dieseln räcker inte så långt. För att spara diesel körde vi istället 1600 varv och 5 knop och räknade då med att den drar ca 2-2,5 liter i timmen istället. Vi visste inte säkert. Från lördagen då vi gick ur slussen vid 10-tiden fram till tisdag morgon ömsom kryssade vi i behagliga 5-6 m/s ostlig vind och ömsom gick vi för motor på snåla 1600 varv.

Tisdag morgon hade vi 50 Nm (1 Nm=1852 m) kvar till Farsund i Norge. Då började det blåsa på riktigt! Ostlig vind givetvis så det var bara att kryssa. För varje 20 Nm vi kryssade kom vi ungefär 5 framåt. Vi hade vind, vågor och en inte obetydlig ström emot oss! Vid sju på kvällen blev vi omseglade av Sandvita, vi talade med dem över radion och de skulle (liksom vi) försöka segla närmare land för att se om förhållandena var mer gynnsamma där. Det var de inte och vi gav upp i båda båtarna och tog till motorn för att gå de sista 30 distansen för motor i grov motsjö och med strömmen emot. Sandvita lämnade oss snart då vi fortfarande körde vår strategi om 1600 varv för att, om möjligt, få dieseln att räcka hela vägen.

Vi räknade snart ut att vi skulle anlända till Farsund när det var som mörkast och stod precis som på utresan inför valet att angöra en hamn vi aldrig varit i tidigare i totalt mörker. Beslutet blev istället att fortsätta till Mandal som ligger ytterligare 30 distans bort. Dels hade vi varit där innan, dels skulle vi anlända i dagsljus. Sagt och gjort, Göran var piggast och körde större delen av natten. Vi gjorde mellan 1,9 och 2,3 knop över grund, dvs det var den faktiska hastigheten vi hade när strömmen tagit sin del. När jag kom upp vid 4-tiden så kom jag ihåg att någon sagt till oss att vi skulle gå ”så nära Lindesnes så att ni kan ta på klippan med handen” för att undgå så mycket ström som möjligt. Nu var det dessutom ljust så att vi vågade gå närmare kusten och jag styrde in mot land och fick snart betalt i form av reell ökad hastighet på Anniara. Blåsten hade lugnat ned sig under natten och vi 10-tiden nästan exakt 4 dygn efter sista slussen vid Inverness kunde vi lägga till vid gästbryggan i Mandal. Innan dess hade vi varit och tankat 104 liter diesel. Vi hade gjort 480 Nm och kört motor sammanlagt 57 timmar så vår gissning om att motorn skulle dra 2 liter/timme stämde rätt bra.

Bilder från Skagen där vi helt oförhappandes träffade Stina och Lars