Anniara

Normalt skriver Gudrun på Bloggen men nu skall jag Göran nedteckna några händelser.

Som seglare så träffar man många människor och man har alltid något gemensamt att prata om, nämligen båtlivet, fast det får jag berätta om en annan gång. Denna text skall handla om två mycket besynnerliga händelser på vår väg hem från Skottland över Nordsjön.

I Nordsjön finns det ett stort antal oljeriggar med tillhörande bostadsplattformar etc. Dessa är mycket väl utmärkta på sjökortet. På ett ställe så finns det riggar placerade parallellt så att det bildas en gata emellan dem, längden på denna gata är ungefär 30 Nm. Enligt regelboken så skall man hålla ett säkerhetsavstånd på 500 m till installationerna och detta är inget problem om man håller sig i mitten av gatan. Om man kommer för nära så blir man uppropad på VHF-radion och avlägsnar man sig inte då så sätter de snabbgående rib-båtar i sjön och jagar bort inkräktarna.

På hemvägen så gick vi för motor på grund av vindbrist (på Nordsjön blåser det ju alltid, eller hur?) när vi passerat den sista plattformen med cirka 2 Nm så kom vinden och vi beslutade att sätta segel. Vid den sista plattformen, se bild, var en vad vi förmodar kombinerad säkerhets- och rescuebåt placerad. Vi hann inte mer än sätta segel så kom en snabbgående rib i minst 30 knop jagande ifatt oss och körde upp jämsides. Jag hejade glatt på dem, de vände tvärt 180 grader och körde tillbaks. Det verkade mest som om grabbarna ville testa sin nya leksak eftersom vi inte vid något tillfälle varit för nära eller blivit uppropade på VHF:en.

Tyvärr är bildkvaliten dålig beroende på långt fotograferingshåll

Nästa konstiga möte hände utanför Norges kust. På sjökortet stod att det var fiske, ankring etc. förbjudet men ingenting om att man inte fick vara i området.

Jag stod till rors när 3 mindre snabbgående motorbåtar plötsligt körde parallellt med mig. Tyvärr såg jag inte om det var militär eller något annat eftersom det var mörkt, men det var lätt att identifiera båttypen på lanternorna. Ca 30 min senare så indikerade vår plotter kollisionsrisk genom AIS-systemet, nu hade jag en båt med släckta lanternor på min styrbordssida som låg stilla och tittade på mig. Båten försvann efter några minuter. Vid vaktavlösningen berättade jag om incidenten för Gudrun och gick sedan för att sova några timmar Efter en liten stund så väckte Gudrun mig. Då hade båten som lagt sig en bit ifrån oss kört intill vår båt, lyst in i sittbrunnen med en stor strålkastare och sedan lagt sig med släckta lanternor en bit ifrån i mörkret, dock inte längre bort än man kunde urskilja konturerna. Har kontrollerat på två sjökort och det finns inga restriktioner utöver de med fiske, ankring etc.

Mina slutsatser är, att vid händelsen vid oljeriggarna så ville killarna testa sin nya leksak och om det var den Norska militären som tittade på oss mitt i natten så är det för att vi förmodligen är en säkerhetsrisk i Norge numera.

Allt gick på räls under vår kanaltripp ända till sista dagen. Vi hade bara en liten bit kvar, några svängbroar och slussar som skulle passeras och så skulle vi bunkra vid Seaport Marina och sedan ge oss ut vid Inverness för att påbörja resan över Nordsjön. Vårt sista stopp i kanalen gjordes vid Dochgarroch lock och där återstiftade vi bekantskapen med de tre sköldpaddor som bor i en trädgård invid kanalen och som vi hälsade på när vi var i Skottland för två år sedan. Ägaren berättade att han haft den äldste i 38 år men han hade ingen aning om hur gammal han är (sköldpaddan – inte gubben).

Slussarna öppnar vid kl 8.00 och eftersom vi ville iväg så tidigt som möjligt så körde vi fram Anniara till sista bryggan före slussen och gick för att tala med slussvakten. Han hade dåliga nyheter. En yngre man hade dagen innan tagit sig för att bada i kanalen nere vid Seaport Marina och det gick riktigt illa, han kom inte upp igen och nu höll man på att dragga i kanalen efter honom och under tiden var kanalen avstängd. Vi kunde fortsätta en bit fram men vid den sista slusstrappan om 4 slussar skulle vi få stanna och vänta till polisen och räddningspersonalen gjort sitt. Det var djupt tragiskt och slussvakten sa att det var den andre eller tredje för året.

Vi följde slussvaktens rekommendation och slussade oss tillsammans med en stor kanalpråm igenom de sista slussarna. Sedan fick vi lägga till och fick snart två andra segelbåtar förtöjda utanpå oss eftersom det blev en ansamling av båtar vid den här slussen. Det var Sandvita från Göteborg och Frigg ifrån Danmark. Frigg hade vi slussat med tidigare, men Sandvita var en ny bekantskap.

I slussen hade vi sällskap med Fingal, här väntar vi på att få gå in efter Fingal.

Nu låg vi i Inverness men på ”fel sida” om slussen så vi gick ner till marinan med en del av vår tvätt och tvättade och senare kunde vi också bunkra lite mat ifrån Lidl.

På morgonen därpå hade man funnit mannens kvarlevor och vi kunde fortsätta vår färd. Slussvakterna är oerhört serviceinriktade och gjorde sitt allra bästa för att vi skulle komma igenom snabbt och effektivt. De förhörde sig om vart alla skulle och när vi talat om att vi skulle bunkra vatten och diesel och sedan gå ut i Inverness Bay så kom slussvakten tillbaka och talade om att hon inte kunde garantera att det var ledigt vid dieselpumpen men att vi skulle hinna tanka och sedan gå ut genom sista slussen om vi skyndade oss. Det gjorde vi och vi hann precis slinka in som sista båt i sista slussen för att komma ut på öppet vatten. Annars hade vi fått vänta minst 4 timmar eftersom slussen inte går att öppna när tidvattnet är lågt.

Eftersom väderleksrapporterna talade om högtryck över Nordsjön och hela Skandinavien så skulle vi gå direkt ifrån Inverness och över till Norge. Den vind som var, var ostlig och till att börja med fick vi kryssa för att sedan ta till motor när vinden avtog fram på kvällen. Vår motor gör vid marschfart och 2200 varv ca 7 knop och drar då ca 3 liter diesel i timmen. Det innebär att vi inte kan ta oss över Nordsjön för motor, dieseln räcker inte så långt. För att spara diesel körde vi istället 1600 varv och 5 knop och räknade då med att den drar ca 2-2,5 liter i timmen istället. Vi visste inte säkert. Från lördagen då vi gick ur slussen vid 10-tiden fram till tisdag morgon ömsom kryssade vi i behagliga 5-6 m/s ostlig vind och ömsom gick vi för motor på snåla 1600 varv.

Tisdag morgon hade vi 50 Nm (1 Nm=1852 m) kvar till Farsund i Norge. Då började det blåsa på riktigt! Ostlig vind givetvis så det var bara att kryssa. För varje 20 Nm vi kryssade kom vi ungefär 5 framåt. Vi hade vind, vågor och en inte obetydlig ström emot oss! Vid sju på kvällen blev vi omseglade av Sandvita, vi talade med dem över radion och de skulle (liksom vi) försöka segla närmare land för att se om förhållandena var mer gynnsamma där. Det var de inte och vi gav upp i båda båtarna och tog till motorn för att gå de sista 30 distansen för motor i grov motsjö och med strömmen emot. Sandvita lämnade oss snart då vi fortfarande körde vår strategi om 1600 varv för att, om möjligt, få dieseln att räcka hela vägen.

Vi räknade snart ut att vi skulle anlända till Farsund när det var som mörkast och stod precis som på utresan inför valet att angöra en hamn vi aldrig varit i tidigare i totalt mörker. Beslutet blev istället att fortsätta till Mandal som ligger ytterligare 30 distans bort. Dels hade vi varit där innan, dels skulle vi anlända i dagsljus. Sagt och gjort, Göran var piggast och körde större delen av natten. Vi gjorde mellan 1,9 och 2,3 knop över grund, dvs det var den faktiska hastigheten vi hade när strömmen tagit sin del. När jag kom upp vid 4-tiden så kom jag ihåg att någon sagt till oss att vi skulle gå ”så nära Lindesnes så att ni kan ta på klippan med handen” för att undgå så mycket ström som möjligt. Nu var det dessutom ljust så att vi vågade gå närmare kusten och jag styrde in mot land och fick snart betalt i form av reell ökad hastighet på Anniara. Blåsten hade lugnat ned sig under natten och vi 10-tiden nästan exakt 4 dygn efter sista slussen vid Inverness kunde vi lägga till vid gästbryggan i Mandal. Innan dess hade vi varit och tankat 104 liter diesel. Vi hade gjort 480 Nm och kört motor sammanlagt 57 timmar så vår gissning om att motorn skulle dra 2 liter/timme stämde rätt bra.

Bilder från Skagen där vi helt oförhappandes träffade Stina och Lars

Hur är det då att segla på skotska västkusten?

Vi har givetvis mycket begränsad erfarenhet efter de här veckorna men vi tycker att vi har dragit några lärdomar.

1. Du måste ha koll på tidvattnet. En del platser är inte tillgängliga hela tiden utan bara vid högvatten. Det måste man ha koll på.

2. Väderleksrapporterna är inte som hemma. Här anges oftast rätt svaga vindar och sedan anges vindhastighet i byarna och det är dem man måste gå efter när man planerar sin färd.

När det är ostadigt väder, vilket det varit hela tiden vi varit här, så skiftar vindarna oerhört snabbt, oftast i samband med regn. Från att ha blåst 4-5 m/s så kan vinden öka till över 20 m/s på bara några minuter. Bra rev och bra rutiner för att reva snabbt (minska segelytan) är nödvändigt!

3. Här finns mycket få, skyddade ankringsplatser. Det är djupt ända in till land och därför är platserna där man kan ankra få. De är dessutom mycket nära land och får du en vindkantring och det börjar blåsa mot land så kan lösningen bli att du måste lämna din ankringsplats och ge dig ut till havs igen. Även på sådan ställen som Loch Hartford utanför Tallisker där vi ankrade över 70 båtar och som kan anses som en djup och skyddad vik så blåste det upp och flera båtar draggade och fick lämna viken eftersom de bedömde det som omöjligt att få fast ankaret på ett säkert sätt igen.

4. Det är långt emellan marinorna. Även där det finns marinor så kan man bli hänvisad till att ankra eftersom bojarna är få och pontonbryggorna ändå färre.

5. Det är en fantastisk natur! Vi har sett delfiner och sälar, havssulor och sillgrisslor. Vi har inte sett någon val men har talat med dem som haft turen att få göra det.

6. Skottarna är oerhört trevliga och vi har haft många intressanta möten med seglare ifrån andra länder.

Nu har Elisabeth och Peter lämnat oss igen. Man kan väl säga att de hade maximal otur med vädret – under den tid de var med oss så regnade och blåste det, utom de två sista dagarna och en av dem tillbringade vi på landbacken(!).

Själva har vi tagit oss från Oban och in i Caledonian Canal igen.

Om man vill prova på kanallivet så kan man hyra rätt bekväma motorbåtar här och färdas upp och ner för kanalen under en vecka eller så. Det är det många som gör. När vi skulle slussa ned i Fort Augustus idag så hade vi sällskap med en dansk seglare och 6 hyrbåtar. Tre av dem hade överhuvudtaget inte fattat vad man har fendrar till, de hängde prydligt kvar i sina hållare medan båtarna åkte kana nedför den skrovliga stensidan i slussen. I båten som låg närmast framför oss hade de taktiken att dra in båten alldeles intill kajkanten och sedan låta den kana på insidan. Låta båten gå ut några centimeter så den gick fri ifrån kanten? Nejdå, inte mindre än tre gånger(!) blev den hängande i avbärarlisten och de hade fullt sjå att få loss den där den hängde på sned medan vattnet var på väg nedåt.

Vid ett tillfälle fick den danske seglaren rycka ut, hoppa över till en hyrbåt, ifrån den upp på kajen och galoppera bak till nästa båt och med ett raskt snitt skära av förtampen eftersom de som hyrde den båten hade förtöjt med en knut som sedan inte gick att lossa när vattnet gick nedåt och repet spändes. Med ett brak landade båten i sitt rätta element igen.

Vi höll oss längst bak i slussen hela tiden och lät alla hyrbåtar gå före…

Ena dagen på jobbet hemma i Linköping och andra dagen i Oban på guidad tur i destilleriet. Vi bordade Anniara på lördagen (12/7). Självklart var det festligheter på Oban på kvällen. Vi njöt av både mat och dryck samt den skotska musiken. Lite skojigt med avslutningen på kvällen. Det var en procession ut från festligheterna med säckpipeblåsare i spetsen. Konstigt nog så vek ungefär hälften av sällskapet av till puben. Så gjorde också vi –såklart!

Vi har en del saker att klara av på resan. Peter vill gärna veta det korrekta skotska uttalet på sina favoriter (whisky alltså). Jag å min sida vill gärna se en del djur; sälar, delfiner, lunnefåglar och gärna en liten val. Det sitsnämnda kan bli ganska spännande då vi blivit informerade om att de är bäst att titta på avstånd då valarna är ”oberäkneliga”. Om ni inte visste det innan så kan vi tala om att kännetecknet för att en val är i närheten av båten är att ”det luktar mindre angenämt”. Enligt utsago beror detta på att valen har en ruskigt dålig andedräkt. Tyvärr har vår resa hittills varit helt stinkfri, så att säga. Däremot så hade vi flera nyfikna sälar som höll koll på oss vår första natt ute i den skottska arkipelagen. Peter och jag jollrade ut till ön vid lagt oss vid och när vi nått en vik längre bort fick vi se ett sälhuvud sticka upp ur vattnet. Länge satt vi och tittade på den när den dök upp och ner ur vattnet. Vi tänkte att det var bäst att passa på när vi väl fick se en. Väl tillbaka på väg till båten var vi ivriga att få berätta om upplevelsen. Ha, runt båten dök det upp säl efter säl. Tydligen var viken vi lagt till i en riktig hemvist för sälar.

Vad gäller whiskynamnen så vågar jag mig inte på att skriva ut de skotska uttalen men jag kan avslöja att en del namn uttalas lite annorlunda här mot våra försök till försvenskat brittiskt uttal. De smakar dock precis som de ska fast möjligen lite bättre. Det är ju självklart en lite mer speciell atmosfär här som bidrar till smaken. Vi har nu ankrat upp utanför Talisker destilery och efter några årtag mot land med jollen så slår det faktiskt en doft av whisky mot en. En finsmakare kan säkert urskilja de typiska aromerna för Talisker i luften utanför destilleriet.

Seglingen så till sist. Vad kan vi säga om den so far? Jo, ganska blött framförallt. De som har arrangerat whiskycruisen har haft en hisklig tur. Det var sol när vi la ut från Oban och fantastiskt väder under provsmakning och fest på Talisker. Annars har det, som sagt, varit mest nederbörd. Vinden har oftast varit frisk och det växlar snabbt här på den skottska västkusten. Det friskar snabbt i så att vi får reva seglen. Sedan blir det lika fort lugnt och slakt i seglen igen och då får vi hala ut. Samtidigt gör Atlanten sig ständigt påmind genom sina långväga dyningar och skvalpande vågor. Så, ungefär, är dagarna här till havs.

Idag är det fredag och vi har stannat kvar vid Tallisker. Göran och jag hade ett ärende att uträtta och Peter och Elisabeth tog bussen tillsammans med 22(!) andra båtskandinaver och gjorde Porttree under en dag.

Vi tog också bussen men vi skulle till Luib. Där tog vi in på Bed & Breakfast hos ett äldre par när vi var här med motorcykeln för två år sedan. Nu ville vi återvända och lämna en burk surströmming till Harvey. Han var i Sverige en gång i slutet av 60-talet ” I was in a town called Oschkarshamn” berättade han för oss då. När han skulle flyga hem så nekade piloten honom att ta med den surströmmingsburk som han fick i present på flygplatsen av sin affärskontakt. Vi lovade då att ta med en burk nästa gång vi kom till Skye och det har vi gjort nu.

De blev glatt förvånade när vi dök upp. Harvey kände igen oss men kunde förstås inte placera oss riktigt. Gilliamh tittade med stor misstänksamhet mot burken som vi placerat på bordet. Vi försäkrade henne att vi tagit den hela vägen ifrån Sverige och att den inte hotat med att explodera någon gång. Det slutade med att Harvey fick bära ut den i garaget och förvara den där tills den ska konsumeras. Han skulle bjuda in en granne ”Who eats everything”. Jag tvivlar på att Gilliamh kommer att smaka…

De flesta båtarna i vår eskader verkade föredra Tobermory som första anhalt efter Oban. Vi ville dock ligga i en naturhamn (för en gångs skull) så vi gick till en vik som hette Sailean Mor på ön Oronsay. Det var lugnt och fint och vi hade sällskap av tre andra båtar. För tidvattnets skull så aktiverade vi vårt ankarlarm som talar om när vi har mindre än t ex 2,5 meter till botten. Det var gott om sälar i viken som hade koll på oss. Med jämna mellanrum stack de upp huvudet och svängde runt 360 grader för att kolla läget.

Ön var rätt otillgänglig, täckt av ormbunkar, ljung och en liten gran. Elisabeth hittade ett hål som hon genast hoppade ned i, hon fastnade någonstans vid armhålorna så det krävdes viss assistans för att hon skulle komma upp igen.

Rätt som det var tjöt ankarlarmet! Hade vi verkligen missbedömt avstånd och tidvatten så att vi var på väg att grundstöta? Nej, det måste faktiskt ha varit en säl som dök under båten…

Dagen därpå fortsatte vi vår färd mot Isle of Skye. Det regnade lite ibland och i samband med regnen så blåste det upp ordentligt med upp till 20 m/s i byarna, dessemellan var det mer trevliga vindar omkring 7-9 m/s. Man vänjer sig snabbt vid att reva och sedan släppa ut seglen igen, reva och sedan släppa ut igen…

Vi anlände till Tallisker på kvällen före det stora evenemanget där. Det är en fin vik med plats för över 100 båtar men som vanligt fick vi ligga för ankar och med alla 50 meterna ankarkätting ute. De flesta båtarna hade sitt flaggspel uppe och det såg mycket festligt ut.

Hela evenemanget här är otroligt väl organiserat. Strax före klockan två så beställde vi en ”watertaxi”, en ribbåt som tog oss in till kajen. Vi har förstås egen jolle men arrangörerna här vill att man åker med deras båtar för säkerhetens skull. Det är trots allt fest med alkohol inblandad.

Vi hade anmält oss till en whiskyprovning. Den försiggick i Talliskers lagerhus så vi satt emellan tunnor med whisky och insöp både doft och atmosfär. Sex olika whiskysorter med sinsemellan olika karaktärer ingick. Oban 14-årig, Caol Ila 12-årig, Tallisker 12-årig, Tallisker 57 North, Lagavulin 16-årig och Lagavulin distillers edition. Vi blev guidade i skillnaden emellan olika dofter och smaker, skillnaden mellan whisky med och whisky utan tillsats av vatten plus att guiden berättade mycket initierat om sitt arbete som Master Blender och hur stor betydelse hennes näsa hade för hennes arbete.

På kvällen var det dags för skotsk afton med traditionell skotsk mat och skotsk dans. Det blev lite svettigt för ribbåtarna som skulle transportera alla deltagarna till stranden. De gick i intensiv skytteltrafik och hade under eftermiddagen gjort upp ett färg- och nummerlappssystem på båtarna som de utnyttjade för att få ordning på allt. Det var dock inte alla som förstod att den gröna båten betjänade vissa båtar medan den röda betjänade andra men det ordnade sig till slut och alla kom in innan festligheterna tog sin början.

Vi dansade skotsk folkdans och roade oss hela kvällen.

Seglingen ner till Oban gick utan större dramatik. Oban Marina är det ställe som deltagarna i Whisky Malt Cruise samlas på. Vi hade sent blivit medvetna om att vi borde ha reserverat en plats och ringde istället nu och frågade om det fanns plats.

-We are completely full, var svaret vi fick. But you may raft up to somebody. Raft up? Vad betyder det? Göran bad damen på marinan förklara. –You just raft up…

En titt i boken ”engelska ord ombord” förklarade saken. Raft up betyder att man lägger till långsides utanpå någon annan båt. Det gjorde vi och tyckte vi fick en rätt bra plats även om vi fick kliva över grannens däck så fort vi skulle någonstans.

Marinan ligger på ön Kerrera och det gick en liten båt fram och tillbaka mellan marinan och hamnen så att man kunde ta sig i land och uträtta ärenden och gå på puben och andra viktiga saker. I Oban mönstrade min dotter Elisabeth och hennes sambo Peter på. Det blev lite stressigt, vi skulle proviantera och gå på visning i Oban Distillery och sedan var det välkomstfest för alla seglare på kvällen. Alla deltagare får en keps och en fleecetröja så dresskoden för kvällen var given.

Det var god mat! En buffé där de serverade olika skaldjur och fisk, skinka och små jättegoda pajer. Till detta serverades olika sallader och såser. Sedan var det dessert med ost och cheesecake, hallontårta och färska björnbär, hallon och blåbär. Vin och öl och så förstås ett urval av goda och fina whiskysorter, Oban, Cragganmore och Lagavulin ,för att bara nämna några.

Festen avslutades med att en säckpipeorkester tågade i spetsen för hela samlingen ned till hamnen där skytteln väntade på dem som inte föredrog att ta ett varv till på närmaste pub.

På söndagen var det parad inför avfärden mot Skye. Alla båtarna paraderade två varv inne i hamnen anförda av båten Spray of Wight med en man som spelade säckpipa i fören. Även på kajen stod en och spelade säckpipa. Det var en mäktig syn när alla seglade runt i en jättestor ring! Sedan kom färjan och då fann vi för gott att dra iväg utåt. Under hela dagen seglade sedan 80 båtar tillsammans genom the Sound of Mull.