Anniara

Vi har varit ute en helg tidigare, då besökte vi Vippholmarna, ett ställe som man inte kan gå till i semestertider, då är det nämligen fullt med andra båtar. När jag var liten och vi skulle ut och bada på en ö så letade vi alltid reda på en egen ö, alternativt lade oss på andra sidan ön om det redan var upptaget där vi hade tänkt lägga till. Nu för tiden så finns inga sådana begränsningar. Trots att hela skärgården är full med öar kan det vara svårt att hitta en säker natthamn, hittar du en kan du vara rätt säker på att få sällskap och för det mesta är det bara trevligt. Nu var det vi och två andra seglare.
Norra stranden på Stora Vippholmen bjöd på kala hällar som vi inte kan se i vanliga fall – vattnet var extremt lågt vid den här tidpunkten. Vi hoppade på stenar och klipphällar och njöt av den kyliga men friska vårvinden.

Nu är det Kristi himmelsfärdshelg och vi har lagt ut för 4 dagars minisemester. Förra helgen tillbringade vi iland med att montera nya vinschar för genuan, St 46 istället för St 40 som är original. Dessutom byggde vi om vår kökslåda och satte in en lampa över köksdelen. 37:an, som vi har, levereras av någon outgrundlig anledning med tre lampor i taket på styrbordssidan och två på babordssidan och dessutom med en kökslåda där en rejäl kniv inte går in på längden trots att utrymme finns för en betydligt djupare låda. Fler än vi har upptäckt att det relativt lätt går att installera en standardlåda från IKEA och dessutom låta den gamla lådan vara kvar, bakom samma front (se förbättringar). Göran är lätt fascinerad av dämparna som får lådan att, nästan med en suck, glida in de sista tre centimetrarna.
Den nya lampan över spisen utgör nästan samma lyft för kocken som de nya vinscharna gör för den som ska skota. De gamla vinscharna kommer vi att installera längre akterut för att kunna ha en vinsch för att ta in genuan och dessutom för att kunna skota gennakern som vi skaffade till förra säsongen.
Första dagens segling slutade ända uppe på Päronholmen och Spårö eftersom vi ville hitta en säker natthamn och ligga förtöjda iland då jollen låg kvar hemma. Det är fortfarande mycket lågt vatten vilket gjorde färden in bakom Spårö rätt spännande. Jag gick (i mitt tycke) exakt lika nära den lilla hällen på höger sida som jag brukar och som jag vågar (några enstaka meter ifrån) och då visade vår plotter att vi gick rätt över det förargliga 1,60 meter djupa grundet som ligger mitt i det smala sundet. Det borde dessutom vara max 1,40 nu… Vi klarade oss dock. Längre in visade djupmätaren att vi inte hade någon centimeter tillgodo under kölen men även här gick vi klara. Väl inne i gloet är det djupare och vi kunde ankra upp och förtöja mot den södra sidan av Päronholmen.
Vi låg kvar under fredagen, Göran monterade läslampor över dubbelkojen i förpiken och sedan klättrade vi upp till båken och beundrade utsikten. På en liten äng blommade fullt med gullvivor och vi såg en kopparorm som försökte gömma sig i blåbärsriset. Strax intill båten ligger en fiskmås på ägg, igår jagade hon iväg en häger som råkade komma för nära, på vägen hit såg vi en kungsörn (eller möjligen en havsörn) bofinken kvittrar och göken gal, med andra ord – det är seglingssäsong igen.

Det är tur att vi inte har så många andra intressen – det kostar att ha segelbåt! Dessutom finns det ju så mycket som man kan köpa till – bra att ha saker och sådant som krävs för rent underhåll.

Det förvånar mig mycket att varken tyska Bavaria eller den svenska agenten verkar intresserad av eftermarknaden. Då menar jag inte uppfyllande av garanti och garantireparationer utan att det faktiskt måste finnas en hel del pengar att tjäna på tillbehör som verkligen passar till Bavariabåtarna. Inredningsdetaljer i “rätt” träslag, olika smarta lösningar och bra-att-ha saker, anpassat till bavariastilen. Jag tror att många båtägare skulle välja “sin” båtförsäljare som leverantör av tillbehör och reservdelar om det fanns en utvecklad service på området.

Det blev sjösättning som planerat den sjuttonde april. Helgen som var har gått åt till polering ovan däck och i sittbrunnen. På något sätt så ser jag fram emot att Anniara ska bli så gammal att den delen blir lite mindre viktig, för det är jobbigt om hon ska bli riktigt fin!

Vi övernattade i Anniara första gången för säsongen natten mellen lördag och söndag. Jag vaknade vid 8-tiden och eftersom det var strålande solsken, alldeles stilla och mitt enda sällskap var några enstaka fiskmåsar som höll morgonserenad så satte jag på tevatten och satte mig sedan i sittbrunnen för att njuta av morgonens skönhet.

När jag upptäckte att gasolen tagit slut blev morgonen omedelbart en aning mindre solig, vattnet mindre stilla och måsarnas serenad föreföll inte riktigt lika vacker längre. En så underbar morgon utan te?

Jag ljög lite förut, på Julia var det faktiskt full aktivitet, de höll på att montera nytt räcke runt båten. Tidigare har det varit i teak men det gick tydligen all världens väg i samma storm som vi mötte utanför Hallands väderö förra sommaren, så nu monterades ett nytt i krom.

Efter mycket dividerande med mig själv tog jag min termos och travade över till deras brygga. “Hade de möjligen lust att koka ett par koppar vatten till mitt te?” Det visade sig att Christer hade en ännu bättre lösning i form av en alldeles full gasoltub av samma sort som vi använder, han behövde den inte utan jag fick omedelbart ta över den. Morgonen var räddad!

jag drack mitt te, solen sken, havet låg stilla och måsarna sjöng fantastiskt vackert…!

Äntligen har kylan släppt sitt grepp och solens strålar ger både värme och ljus åt frusna själar!

Vi har ägnat de två senaste helgerna åt att bottenmåla och polera Anniara. Uppläggningsplanen vimlar av vårtecken: sädesärlor, skrattmåsar, strandskator, Väino, Åke och Lena, Torgny, Kent, jag kan inte räkna dem alla. De senare får representera de något yrvakna båtägarna som börjar skönja ljuset i tunneln, snart är en ny seglingssäsong här!

Förra vårens investeringar gick, med tanke på sommarens långsegling till Skottland, i säkerhetens tecken. Det var AIS, Epirb, livflotte och life-tags mm. I år då semesterplanerna är mer anspråkslösa (härifrån över till Byxelkrok och sedan får vi se…) ska vi nog satsa på att få till en del praktiska och smarta lösningar inuti Anniara. Det är lite som när man köper ett nytt hus eller en ny lägenhet, det tar ett tag innan man “bott in sig”. Nu blir det tredje säsongen och vi vet lite mer om vad vi vill ha för att seglarlivet ska fungera.

Vi tänker göra det mesta efter sjösättningen – och den blir på fredag.

Nu är säsongen slut. Anniara står på land och masten hänger i taket i mastskjulet. Vi kan konstatera att vi har haft en fantastisk säsong även om den hade en jobbig början med två båtar som skulle vårrustas och putsas. När vi väl levererat vår gamla Compis 97:a, Lizla, till sina nya ägare så kunde vi koncentrera oss på Anniara och den utrustning som vi ville ha installerad före Skottlandsresan. Faktum var att vi hann med en(!) segling innan det var dags att ge sig av på vår “långfärd”.

Vi är i det stora hela mycket nöjda med Anniara. Vi behöver installera en vattentank i fören för jämviktens skull och det är en erfarenhet som vi förstått att vi delar med andra Bavariaägare. Vi har hört om olika lösningar, bla sandsäckar men lutar nog mest åt en vattentank, på grund av den praktiska nyttan av tillgång till mer dricksvatten.

Vi har förstås planer på ett antal projekt med olika prioritet. Byte till större winchar för skotning av genuan är ett större, fler krokar för kläder är ett mindre och det finns mycket, mycket mer på önskelistan.

Förra året hade vi Anniara inomhus hos vår lokala marina till en relativt dyr penning. I år har vi investerat i en vagn och täckställning med moderna presenningar. Vagnen är tillverkad i Nässjö och Göran drog den efter bilen de 14 milen ned till Oskarshamn. Med 30 km/timme tog det en halv natt och det kommer att dröja innan vi flyttar den vagnen någon längre sträcka igen! Men vagnen passade perfekt och upptagningen var rätt smidig. Även monteringen av täckställningen gick bra och blev riktigt rak. Av olika anledningar väntade vi med täckningen några helger ända till Alla helgons-helgen och när vi äntrade upp på Anniara så var däcket täckt med ca 1 cm is. Det var rena Bambi på isen! Tack och lov för de moderna lätta presenningarna! Vi fick klamra oss fast med ena handen i täckställningen och dra presenningen med den andra. Det hade aldrig gått med de gamla byggpresenningarna som vi hade till Lizla. Till de nya presenningarna följde gummistroppar som ska jämna ut belastningen, det ska bli intressant att se hur det fungerar.

Nu väntar vi bara på en sak – våren…

Stormen i Torekov sinkade oss två dygn så när vi hade motvind genom Öresund fick vi gå för motor. Det är “skittråkigt” att köra motor en hel dag men vi hann till Falsterbokanalen och kom igenom vid broöppningen klockan 20.00. Sedan hade vi bespetsat oss på segling med sidvind längs Skånes sydkust men icke! Vinden var fortfarande emot så det var antingen kryss eller att gå in i Gislövs läge som är första gästhamn efter Falsterbo. Jag kände mig rätt sliten efter stormäventyret och tyckte att jag fortfarande led av sömnbrist efter det så jag höll på Gislövs läge. Klockan var 22.30 när vi letade oss in i hamnen och det var beckmörkt! Vi hittade en tysk segelbåt på bryggnocken där besättningen fortfarande satt i sittbrunnen, så vi gick upp bredvid dem och förtöjde långsides.

Morgonen därpå fick Göran anledning att bada då jag droppade båtshaken i sjön. Det är bara jag som har tappat saker under resan. Ett par solglasögon – de singlade jättesnyggt ner mot botten. En sko – bärgad. Vi har blivit av med några fendrar men det har varit i samband med stark blåst i hamn. En badhandduk och Görans favorit- tshirt (den med fransig halslinning) har blåst i sjön när de hängt på tork på mantåget. Sedan har jag nog seglat en dyna i sjön men, det kan ha varit Göran också, ingen vet.

På natten mellan torsdagen och fredagen seglade vi över Hanöbukten. Det blåste sydostlig vind och vi flög fram! Vinden ökade allt mer under natten och vi rundade Utklippan vid tretiden, sedan hade vi medvind ända upp till Kalmar. Vi kom dit strax före tolv på fredagen och la oss längst in vid glassbryggan.

Under kvällen umgicks vi med goda vänner, Hans och Ylva – jättetrevligt! På lördagsmorgonen var vi lite sega, vi ville inte riktigt ge oss iväg. Nu var det bara en dagsetapp kvar…

Den började rätt fint. Vi hissade segel precis efter ölandsbron och jag konstaterade att grundet vid fyren enligt plottern skulle ligga på sex meter, så det var lugnt att gå på “fel sida” om fyren, vilket passade bra med rådande vindför-hållanden. Till min förvåning fick jag se djupmätaren gå från 10 meter till 2,5 på bara några sekunder. Då slog jag och tvärvände Anniara. Det hade ju varit minst sagt snopet att behöva kalla på sjöräddningen sista dagen, eller hur? Vid närmare kontroll på plottern så visade det sig att grundet ligger på 1,7 meter, Anniara sticker 1,6 så det kanske hade gått…

Ett extra slag och sedan var vi på rätt kurs igen. Det kom en regnskur och sedan vred vinden till nordostlig så att vi fick kryssa. Det blåste inte så mycket så seglingen räckte hela dagen. I höjd med Runnö Röskär med 5 distans kvar blev vi väldigt sugna på pizza. Inga problem, vi seglade förbi Ernemar in i Oskarshamns hamn, la till i gästhamnen och gick upp och beställde pizza, tog med den och for hem.

Vi la till vid träbryggan. Nu var det lördag kväll och vi var hemma efter nästan exakt 8 veckor och 2500 sjömil. Det har varit spännande, kul och jobbigt. Vi har träffat många intressanta människor och lärt oss jättemycket!

Karta över seglingen.

Det är många som tror att vi lever på Bullens Pilsnerkorv när vi är ute, men det gör vi sannerligen inte. Vi är lite sparsamma med att använda ugnen, den drar väldigt mycket gasol och vår gasoltub på två kilo är inte anpassad till några längre tider till sjöss. Den räcker knappt tre veckor och våra svenska kopplingar till tuberna finns inte utomlands. Trots tre tuber med oss så kunde vi inte slösa med gasolen om vi ville vara säkra på att få varmt morgonkaffe under hela färden till Sverige.

Kaffe tillhör en av de varor vi bunkrade i Sverige så att det skulle räcka hela resan, våra fördomar mot engelskt kaffe är massiva och har inte rubbats efter Skottlands-besöket.

Köket bygger på planering och ett gott urval av kryddor och andra smaksättningar som sweet chilisås, sesamolja, sambal oelek, vitlök, parmesanost och egenhändigt plockad och torkad svamp.

När vi åkte hade vi med några måltider med varmrökt lax från Timmernabbens Rökeri. Kylboxen håller nästan minusgrader på botten, så längst ned förvaras råvaror som fisk och kött. Till laxen åt vi t ex färskpotatis och kall romsås. En annan fisk som är klart godkänd så här års är förstås matjessill (även om den är på konserv) och så har man ju anledning att ta en liten nubbe när man äter fisk…

Pasta och kräftstjärtar i sås av creme fraiche och västkustost, smaksatt med vitlök och cayennepeppar är inte heller fel.

Svamprisotto med trumpetsvamp och smaksatt med vitt vin och parmesanost tillhör också våra favoriter.

När det är dåligt väder så blir det gärna en falukorvsgryta med allehanda rotfrukter. Peter var grymt besviken över att vi inte hade någon falukorv kvar när han och Elisabeth anlände till Skottland. Han hade faktiskt övervägt att ta med falukorv från Sverige men avstått i sista stund. Efter deras avfärd hittade vi en korv som till karaktären nästan helt överensstämde med vår svenska och som passade jättebra i grytan.

Kycklingfilé på “thailändskt vis” med grönsaker i kokosmjölk och med mycket starka kryddor, eller pastasallad med makrillfilé i tomatsås, soltorkade tomater och svarta oliver, uppräkningen kan bli hur lång som helst. Det mesta fanns faktiskt att köpa även om man fick leta lite.

Är vi i Skottland så heter restaurangen Anniara Inn, är vi i Danmark så blir det Anniara Kro. I Sverige så heter den väl Anniara Bar & Servering…

Vår plan var att gå från Laesö på söndagseftermiddagen för att landa in i Limhamn ett dygn senare. Det var smörvind när vi gav oss iväg och vi gjorde 6,5 knop för bara genuan. Senare svängde vinden och vi hissade även på storen och det gick i 8 knop, jättehärlig segling. Framåt midnatt avtog vinden så vi fick gå för motor. Senare kom den tillbaka men n rakt framifrån, varför vi fortsatte för motor tills det skulle bli ljust. Regnet hade börjat ösa ned vid tretiden och det fortsatte oavbrutet att vräka ned, tidvis så intensivt att man knappt såg 100 meter framåt. Anniara är rätt baktung och det gör att hon slår ner i vågorna med ett brak när vi går emot sjön. (Vi måste göra något åt det till nästa säsong. På Laesö träffade vi en annan Bavariaägare som löst problemet, han hade lagt in 300 kg sand i stuvutrymmet under kojen i förpiken!) Vi tuggade på även om det var obekvämt med tanke på sjön, men vid sextiden så tyckte jag att vi kanske skulle se oss om efter en hamn att gå in i, istället för att gå ända till Malmö. Vårt val föll på Torekov, innanför Hallands Väderö, då det skulle innebära att vi kunde lägga om kursen och det var bara ca 10-12 distans dit. Det tog ytterligare 3 timmar och jag styrde emellan vågorna för att försöka undvika nedslagen så mycket som möjligt. Klockan var ändå bara 9 på morgonen då vi kom in i Torekovs gästhamn. Där fanns inte mycket plats men vi kunde lägga till utanpå en annan Bavaria, så allt var frid och fröjd. Vi satte upp tältet över sittbrunnen, plockade ihop alla skot och tampar, la två linor iland, framför och bakom den båt vi förtöjt i och sedan gick vi och la oss och sov några timmar.

Vinden ökade mer och mer under dagen, så någon fortsatt färd var inte att tänka på. Vi hade alla våra fendrar ute mot båten bredvid och det kändes som om vi låg säkert även om vinden nu tryckte rätt in i sidan på Anniara och regnet fortsatte vräka ned.

En tysk segelbåt kom med full fart in i hamnen. På något sätt lyckades de få i land en lina till några seglare på kajen när de drog förbi som skickligt la ett anhåll runt en pollare och fick stopp på båten. Sedan kunde de förhala aktern intill kajen och lägga till vid tankstället. En båt bakom oss, en Bianca började få problem. De låg liksom vi utanpå en annan båt och med vinden in i sidan. Båten innanför lutade kraftigt in mot kajen och Biancan lutade ännu mer, samtidigt som den oroligt pendlade fram och tillbaka i vinden. Tysken som kommit in tidigare, hojtade och med gemensamma krafter lyckades de dra en lina tvärs över hamnbassängen till andra sidan, som hjälpte till att hålla upp fören på Biancan. Den tryckte nu kraftigt mot den andra båten och fendrarna hjälpte inte mycket, så stor kraft var det. Senare på kvällen såg jag hur en bil kom och hämtade deras barn, de var väl sådär 4-6 år gamla och fick bäras iland, annars hade de blåst bort.

Nu började vi också få problem med våra fendrar. En ”vandrade” uppåt och det var endast med gemensamma krafter som vi lyckades få tillbaka den emellan båtarna. Senare hade en annan vandrat upp och ett rep gått av, varför vi inte hade någon fender som kunde ta upp trycket emellan båtarna på det bredaste stället. Vid det här laget blåste det stadigt mellan 25-28 m/s och det var inte längre att tänka på att försöka göra något. Vi var ute ett antal gånger och försökte och kollade våra förtöjningar och för varje gång, växte högarna med dyngsura kläder för regnet vräkte ned oavbrutet.

Nu kunde vi bara avvakta och vänta på att stormen skulle blåsa halsen av sig. För varje vindby som kom så kunde vi höra vår aluminiumlist gnaga mot bordläggningen på vår grannbåt. Vi hade fortfarande fyra fendrar kvar emellan båtarna men de satt inte på mitten utan längre ut på sidorna och de tog upp en del av krafterna, men inte tillräckligt.

Vi försökte att sova lite men det var inte lätt. Vinden tjöt i riggen, vågorna slog mot Anniara och regnet smattrade. Våra livlinor som löper från för till akter och som vi hakar fast oss i när vi har vakt, fladdrade och slog men vi kunde inte riskera att blåsa överbord genom att gå ut och hämta dem.

Någon gång fram på småtimmarna så vred vinden och vi fick den mer akterifrån. Istället för att ständigt ligga tryckta mot grannbåten så slog vi istället i deras sida. Jag gjorde några försök att gå upp och lägga emellan en fender men varje gång tog det i att blåsa, så försöken var lönlösa. Efter någon timme lyckades jag och sedan kunde jag sova till ett knarrande fenderljud istället för gnidandet skrov mot skrov.

Idag har vi inspekterat skadorna och lustigt nog så verkar det som om vår aluminiumlist har varit riktigt snäll, märkena går att polera bort, några riktiga skador på gelcoaten har det inte blivit. Vi fick köpa en ny fender, Göran ville inte köpa mer än en eftersom de inte hade några blå (vilken snobb!) Biancan klarade sig också relativt hyggligt, en mantågsstötta bröts av och deras vindinstrument blåste(!) sönder.

Det är svårt att få några riktigt tillförlitliga vinduppgifter men det vi har hört är att det blåste 25-28 m/s med upp till 38 m/s i byarna! Så det mest dramatiska som hänt hittills under resan hände medan vi låg i hamn – och tur var väl det!

Här var det fortfarande lugnt…

Färden från Norge ned till Skagen blev tämligen odramatisk med rätt gynnsamma vindar. Den resan tog ungefär ett dygn och det innebär förstås nattsegling. Vi tycker att det är rätt ok att segla på natten, bara man inte tvingas gå in i okända hamnar under mörker. Jag hade passet mellan 00.00-03.00 och för första gången under nattsegling den här säsongen så hade jag en vidunderlig stjärnhimmel som sällskap. Göran som oftast har haft passet 03.00-06.00 har förmånen att få uppleva soluppgångarna, när jag sedan tar över vid sextiden så har jag den tvivelaktiga förmånen att ha solen rätt i ögonen…

Göran har en viss antagonism till fiskebåtar som trålar. Han påstår att de ständigt förföljer honom under nätterna och hur han än försöker väja så följer de efter. När vi började närma oss Skagen så hamnade vi dessutom i ett stim av handelsfartyg och då var paniken nära! Vi hade sällskap med en bogserbåt under större delen av morgonen. Den drog ett vindunder på pontoner med jättestora balkar som stod rätt upp. Vi lyckades aldrig lista ut vad som bogserades men vi kunde läsa ut av AIS-informationen på plottern att den skulle till Helsingfors.

I ”Lystbådshavnen” på Skagen kunde vi iaktta en säl som hade fångat en ål. Ålen slingrade sig men Sälle hade honom i ett fast grepp! Kanske finns det gott om mat i hamnbassängen för annars tycker man inte att det är någon vidare god miljö för en säl, människorna har en benägenhet att skräpa ned där de vistas.

Från Skagen gick vi till Laesö, en fantastisk vacker ö mellan svenska västkusten och Jylland. Där unnade vi oss en god middag på krogen och en cykeltur för att bese omgivningarna. Bland annat så besökte vi Hedvigs hus, ett hus med tångtak och sådana tak är, med undantag för Laesö, endast känt på några få platser i världen.

Idag är bandtången en bristvara, den är nästan helt borta från Laesös kuster. Kanske på grund av temperatursvängningarna i havsvattnet. På 1930-talet utrotade en sjukdom bandtången i nästan hela Europa och tångtaken ersattes med tak av strå, tegel och eternit.

Man samlade in tången när den flöt iland och så bjöd man in grannfruar och flickor till att vara med och tånga. Det var bara tångtakläggaren som fick lön, fruar och flickor fick nöja sig med äran av att vara med i laget. Man tvinnade en lång, tunn hals av bandtång som sedan lindades omkring de nedersta läkterna, medan den tjocka änden ”vasken” hängde nästan ända ner till marken och täckte väggarna. När tångvaskerna bildade en tjock vall på taket, kunde man sedan fylla upp med tång upp till takåsen.

Idag finns bara omkring 10 hus med tångtak kvar varav Hedvigs hus är ett. Hedvig bodde där till 1988 och nu är det frivilliga krafter som restaurerar och håller byggnaden, inklusive tångtak, istånd.

Under färden till Laesö blev vi fullständigt överfallna av insekter. Det slutade blåsa och istället för vind kom dessa getingflugor. För att stå ut så slog vi vilt omkring oss. Göran med en tidning och jag fann det bäst att helt enkelt klämma ihjäl de små otäckingarna mellan tummen och pekfingret. Som tur var stacks de inte. Uppskattningsvis dödade vi, var och en, en fluga varannan sekund under två timmar, det blir ca 7000 flugor. Efteråt var hela båten täckt med fluglik och när vi kom in i hamnen på Laesö hörde vi hur folk började klaga ”Vad är det för kryp som kommer nu?”. Senare fick vi reda på att andra seglare haft liknande upplevelser så det var inte bara Anniara som blev hemsökt av de olidliga krypen denna dag.