Anniara

Vi har firat midsommar med goda vänner i Kåseberga. Åke tyckte det var hutlöst att behöva betala 13 kr i timmen på parkeringen nere vid hamnen, så han ringde hamnkaptenen och beklagade sig – han skulle ju hälsa på en av deras gästbåtar. Resultat – han slapp betala parkeringsavgiften. Vi firade traditionsenligt med sill och nubbe (hemblandad pors och hemblandad malört), dock utan dans kring midsommarstången, därtill regnade det för mycket. Framåt kvällen klarnade det upp så vi tog en ny promenad upp till stenarna. Regndropparna hängde kvar i gräset och reflekterades som små silverstenar i solskenet, lärkorna drillade som galna i skyn och två ormvråkar satt på vakt på varsin gärdesgårdsstör, det doftade svensk sommar!

Idag blev det förstås lite sen avfärd och vinden hann vrida från förmånlig syd till pinkryss västsydväst. Det blåste 10 m/s så vi tog in ett rev redan från början. PellOlle, vårt vindroder, hjälpte till med styrningen så det gick ändå rätt bra att stånga sig fram emot vinden.

En dryg timme innan vi nådde dagens resmål, Abbekås, så nådde en regnfront oss. Helt plötsligt hade vi 16 m/s och regnet piskade i ansiktet! J-a midsommarväder! Det blev en skumpig färd men precis lagom tills vi nådde hamnen i Abbekås så drog ovädret bort, lika fort som det kom. Det är friskt att vara seglare!

Det börjar kännas som om vi är på väg på riktigt nu. I natt seglade vi
vår första nattsegling. Vi hade landat in först i Borgholm, sedan i
Kalmar (där vi hämtade reservdelar och fick besök ombord av en f d
arbetskamrat till mig och hennes man). Under tisdagen seglade vi sedan
ner genom Kalmar sund och tänkte fortsätta ända till Kåseberga. Vi fick
dock problem med Furlexen till genuan och valde därför att gå in i
Kristianopel och fixa det. Det visade sig att den sprint som håller ihop
hela rullen försvunnit på något mystiskt vis. Vi hade ingen ny sprint
men vi har följt ett gott råd ifrån killarna på båten Albatross. De
beskrev i sin bok att man ska ha gängstänger med sig så att man kan
tillverka egna bultar i lagom tjocklek och längd. Av samma gängstänger
kan man tillverka egna sprintar. Med lite stök och bök fick vi dit vår
lösning och nu fungerar rullen igen.
Onsdagen bjöd på svaga vindar så vi passade på att montera paddel och
flöjel på vindrodret. Vindroder är ett helt mekaniskt redskap, det
kräver ingen ström eller annat drivmedel. Man ställer in flöjeln i den
vinkel man vill att båten ska segla mot vinden, kopplar det till ratten
via sinnrikt riktade linor och block och vips – så seglar båten alldeles
själv utan att någon behöver stå och styra. Vips och vips, vi fick
förstås hålla på ett tag innan det fungerade som vi ville. Den som
följde oss på AIS:en den dagen (se fliken Ais på hemsidan, sök rätt på
Anniara via “galleri”) tyckte nog att vi seglade rätt så ineffektivt och
vinglande men det hade sina rutiga och randiga. När vi väl fått lite
kläm på hur “Pelle” fungerade så satte vi kurs på Kåseberga. Jag hade
vakten mellan 18.00 och 24.00 och seglade hela tiden utan att någon enda
gång behöva ta i ratten! Det bådar gott inför längre överseglingar.
Nu är det torsdag kväll och vi är i Kåseberga. Vi har precis varit uppe
vid Ale stenar där en man mycket suggestivt trummade på en
schamantrumma, det förde tankarna till andra tider och väckte på något
sätt nyfikenhet och respekt för de som mäktat med att sätta upp dessa
enorma stenar med handkraft. Vid klockan nio framförde en manskör några
sånger, bland annat “Här är gudagott att vara”. Jag har själv sjungit i
kör och uppskattar normalt körsång men efter trumman så kändes de
faktiskt lite malplacerade och platta. Det plus att det blåser rejält
där uppe på kullen fick oss att återvända till vårt lilla hem på
Anniara.
Detta inlägg skickas via kortvågsradio och därför finns inga bilder med. De kommer senare.

Det är ju helt underbart att byta kategori på blogginläggen, från “Förberedelser längesegling” till “Europa”. Alla långseglare av klass kategoriserar sina reseberättelser efter vilka delar av världen de befinner sig i, så det gör vi också. Och Europa låter lite bättre än Smålandskusten…

Det var med stor spänning vi inledde dagen idag och inte ens regnet som stod som spön i backen kunde ta bort den känslan! Fram på förmiddagen blev det i allafall uppehåll, till stor glädje för Elisabeth som fick äran att bli upphissad i masten och dra vantskruvar och sätta dit de förargligt glömda flagglinorna. Hur ska man annars kunna besöka främmande länder? Om man inte har någon lina att hissa artighetsflaggan i? Och vem ska annars bli upphissad? Om inte hon som väger minst?

In i det sista höll vi på att stuva ner cyklar, förtöjningslinor och skumtomtar. Görans bror och svägerska, Stig och Siv, kom med en hel kartong(!) av den varan, till stor glädje för oss som är lite beroende av sådana saker.

Det kändes så bra med alla som kom och vinkade av oss! Fast jag fick koncentrera mig hårt på att bära av Anniara åt rätt håll när vi lossade förtöjningarna och inte titta för mycket på er – för då hade jag börjat gråta. När vi väl kommit ut och vinkade för fullt då kunde en liten tår falla för det såg ni inte…

Det blåste just ingenting och de senaste dagarnas anspänning har tagit ut sin rätt, vi gick som Kicki kommenterade “runt hörnet” ner i något som kallas för Enegatan (jodå, en gata på sjön) och där har vi lagt till vid Solberganäset. Vi har stuvat undan och plockat i ordning det sista, vi har ätit lunch och vilat lite. Nu är det kväll, vi ska äta lite halloumi och njuta av en väl kyld flaska champagne.

Skål alla vänner!

Och på bryggan står bara hans väl utslitna skor kvar…

Nu har nedräkningen blivit ensiffrig. Endast 5 dagar av intensiva förberedelser återstår. I helgen har dessutom ett nytt fenomen uppstått. Människor som av olika anledningar inte kommer att vara i Ernemar nästa helg har kommit och sagt hej då och lycklig resa! Jättekul att folk bryr sig och nu börjar det faktiskt att pirra lite i magen…

Allt börjar så sakteliga falla på plats. Sista tandläkarbesöket är gjort, i morgon ska de flesta dynorna in i Anniara så att hon blir beboelig och inte längre fungerar som byggarbetsplats. Vi har satt på de nya seglen och dragit nya fall i masten. Själva mastningen gick jättebra – så bra att vi alldeles glömde bort att sätta i flagglinor innan vi hissade. I vanliga fall hade vi nog struntat i dessa men när man ska segla till andra länder så hör det till att man för aktuell nations flagga under styrbords spridare och det blir svårt utan flagglina. Så någon av oss kommer att bli upphissad i masten under veckan för att rätta till fadäsen.

Tyvärr så saknas fortfarande en del utrustning, bland annat en gasolslang där vi fått fel längd (för kort) och några block och råttor till vindrodret. För den oinvigde kan jag avslöja att block är ett slags rullar som man drar linor igenom för att de ska löpa lättare och råttor är en slags låsanordning för samma linor. Vi har alltså inte för avsikt att starta skadedjursfarm ombord. Råttor kan ju komma ombord ändå, vi har fått oss berättat ruskiga historier om råttor som simmar och klättrar på ankarkättingen för att komma ombord och som dessutom är i samma storlek som katter eller möjligen mycket små hundar (fast det sista var nog lite skarvande av sanningen).

Watermakern är fastskruvad men inte inkopplad och den behöver vi inte förrän vi ska segla över Atlanten. Vindrodret har vi skruvat fast idag och det är faktiskt riktigt spännande. Det är en helt mekanisk mackapär som man kan ställa in i önskad vinkel mot vinden så att den sedan med hjälp av tidigare nämnda block och råttor kan styra rodret så att vi seglar i rätt riktning utan att någon måste stå vid ratten och styra hela tiden. Det sköter vindrodret! Detta är nästan en förutsättning om man, som vi, kommer att vara endast två man ombord större delen av tiden. Du orkar inte stå 4-timmarspass efter 4-timmarspass och styra i flera veckor och då är vindrodret räddningen! Så nu ska vi bara försöka förstå hur vi ska ställa in det också…

Med vindroder utanpå och fullproppad med saker inuti så börjar Anniara verkligen anta en dignitet av långseglare – snart, snart kan äventyret börja!

Tiden rusar iväg! Nu har vi kommit så långt så att vi har allt som ska med på färden på mellanlagring hos min mamma. Hon får stå ut med att vi har embarkerat hela hennes källarförråd för att ge utrymme åt dynor och segel. Det är fullproppat med våra ägodelar, bara några kartonger med hennes julprydnader får plats i ett hörn. Och så renen Rudolf som får stå i ensamt majestät ovanpå en packe segel för att han inte ska riskera att bli alltför “risig”.

I arbetsrummet förvarar vi ägodelar för det dagliga livet ombord. Kläder. husgeråd, böcker, sjökort mm, mm. Säckar, kassar och kartonger, en del (som sex flyttkartonger) ryms inte ens på bild.

Arbetet med Anniara går framåt det också. Bokhyllorna är oljade (inte lackade) och klara. Vi har fått hem alla delar för att på börja monteringen av förstaget. Göran har plastat dit två träbitar att montera antennavstämmaren till kortvågsradion på. Kladdigt och spännande eftersom vi inte plastat något förut. Plasten utsöndrar giftiga ångor innan härdning så därför är andningsmask nödvändig.

När arbetet var färdigt ploppade det upp en rymdgubbe ur ett av stuvfacken. Resultatet blev kanske inte så snyggt men placeringen i aktern bakom sittbrunnen gör att ingen kommer att se den, så utseendet spelar mindre roll. Stuvfacket under vår dubbelkoj i fören har fått durkar (golv), nu är det bara lås till luckan som saknas. Vi har till och med lyckats borra tre nya hål i den där rostfria biten som fick borrmaskinen att brinna upp. Nu lånade vi istället en pelarborrmaskin och den tålde lite större belastningar.

Ibland känns det som vi tar ett steg fram och två tillbaka men, lapparna på tavlan minskar stadigt, så det går framåt…

Nu är det 25 dagar kvar, mindre än en månad och vi börjar bli lite småstressade. Vi jobbar på och tycker att vi får en hel del gjort, även om det mesta tar längre tid än man tror. Samtidigt så är det mycket som återstår och vi ägnar alldeles för mycket tid åt att leta material och delar till alla olika installationer. Inget av det man köper är komplett utan det ska alltid till skruv eller kopplingar eller något annat. Idag har vi t ex jagat efter en koaxialkabel (originalet befanns vara knappt en meter för kort) och efter fiskögon (som är ett slags kopplingsdon för små smala trådar). Efter mycket åkande fram och tillbaka så fick vi äntligen tag på dessa plus kapskivor som vi skulle skära till några skivor rostfritt med. De var jättebra – men av fel storlek, så jag fick ge mig in till staden ytterligare en gång. Förutom att skära till materialet i rostfritt så skulle vi borra hål i det också. Vi nötte ut borr på löpande band och till sist tog även borrmaskinen slut. Den började ryka och sedan slog det ut lågor ifrån den. Då hjälpte det inte att den var av märket “Best” och kostade minst 199 kr på Överskottsbolaget för 10 år sedan(ett av Gudruns verktygsbidrag till boet) utan vi fick kassera den.

Även en av slipmaskinerna har gått till de sälla jaktmarkerna men vi är nästan färdiga med träarbetena i Anniara så det gjorde inte så mycket.

En sak som vi tror att vi verkligen kommer att få stor nytta av när vi kommer till lite varmare trakter, men även under sommaren i Sverige, är den lilla solcellsdrivna ventilationsfläkt som vi monterat i sovkabinen. Den har ett litet batteri som laddas under dygnets ljusa timmar,tillräckligt för att den skall snurra dygnet runt. Jag kan inte låta bli att reflektera över hur väl utvecklad tekniken är när det finns tillräcklig efterfrågan. Jag menar, en modern båt är idag utrustad med allehanda tekniska finesser, plus att vi vill ha lyse, kylskåp och varmvatten mm för vår bekvämlighets skull och allt detta drar en massa ström, vilket är en bristvara ombord. Då utvecklar vi tekniken efter det med solceller och vindgeneratorer som kan alstra ström till det vi behöver. På land upplever vi inte bristen på el på det sättet och då utvecklas inte tekniken. Det finns säkert en massa smarta lösningar som vi skulle kunna använda på land för att dra ned på elkonsumtionen men efterfrågan är inte tillräckligt stor.

Äntligen har vi fått Anniara i sjön! Det har varit lite “tyst” på bloggen och det beror mest på att vi bespetsat oss på sjösättning redan i fredags men så blev det uppskjutet ända till idag – och då tyckte jag inte att jag hade något att skriva om

Inte för att vi legat på latsidan för att Anniara stått kvar på land. Efter att ha tagit hål i skrovet (som jag beskrivit innan) så har vi nu tillfälligt gått över till att göra hål i inredningen. Vi har dragit sladdar och “skuttslangar” för kortvågsradion och för elektrisk avstängning av gasolen och för att kunna övervaka batteriernas kondition och hur mycket de laddar och hur mycket vi förbrukar. Instrumenten och på/avstängningsknappar ska ju sitta någonstans och det är där hålen kommer in. Det gäller att vara noggrann och tänka efter före om sakernas placering – det är svårt att ångra sig när hålet väl är gjort!

Det finns de som menar att man ska hålla nere elektroniken i båten, ju mindre elektronik, desto mindre som kan gå sönder. Vi vill dock gärna ha kortvågsradion som innebär en hel massa fördelar och en hel del annat smått och gott som förhöjer både säkerhet och trivsel ombord. Dessutom påstår Göran med stor bestämdhet att vi i jämförelse med andra långseglare inte alls har särskilt mycket elektronik. Det är svårt att säga emot, särskilt eftersom min älskade make tillbringar all den vakna tid han inte ägnar åt Anniara åt att studera andras erfarenheter via nätet. Vi har erhållit många värdefulla tips och fått många bra kontakter den vägen! Tänk t ex bara på att vi fick kontakt med en annan Bavariaägare som ville byta köl via nätet!

Ibland får vi, förutom all sladdragning, en del rent världsliga saker gjorda också. Så har vi äntligen fått upp en hylla för toalettsaker och en hållare för tandborstglas på toan – saker som minsann planerats under lång tid – närmare bestämt de senaste fem åren…

Idag har vi alltså sjösatt. En stor kranbil behövs och det hela gick jättebra och hur smidigt som helst. Lite mer i smyg drog vi dock en lättnadens suck över att de nya genomföringarna och den nya bälgen höll alldeles tätt. Östersjöns vatten fick stanna på utsidan.

Vi slog till ordentligt! Alla långseglare måste räkna med att båten ska ligga djupare i vattnet efter att man lastat in allt möjligt och omöjligt. Vi hade tänkt höja vattenlinjen med 5-6 cm men det slutade med att vi målade över hela snobbranden och höjde vattenlinjen med åtminstone 12 cm! Hellre för mycket än för lite…

Idag har jag bottenmålat resten av Anniara också. Det mesta av färgen hamnade på båten och resten som fräna svarta ränder i mitt blonda hår. För någon vecka sedan kom en av båtkompisarna med jättesnygg blå infärgning i sitt i övrigt korpsvarta hår. Jag tyckte det var urläckert ända tills jag insåg att det var turkos bottenfärg, så jag är inte ensam om att ha färg i håret. Och det går ju bort så småningom.

Igår borrade vi hål i botten, tre stycken. Idag har vi fyllt igen dem igen. I ett har vi satt en genomföring som ska ta in saltvatten till vår watermaker som ska rena havsvatten till dricksvatten och i de andra två sitter skruvar som håller en jordplatta till vår kortvågsradio som ska installeras. Det känns inte helt bekvämt att sätta borrmaskinen mot skrovet och göra hål men just dessa utgör förutsättningar för två viktiga saker ombord – tillgång till färskvatten och möjlighet till ständig kommunikation med omvärlden. Sedan får vi verkligen hoppas att vi lyckats få det tätt igen

Watermakern består av ett antal delar som ska sättas ihop, i rätt ordning och med rätt slangar och sladdar…