Anniara

Tvingade till en hög grad av overksamhet på grund av Görans
konvalescens så har vi gott om tid att fundera och reflektera. Reflektera över
de val vi har gjort och hur de har påverkat oss hittills.

Vad driver oss då till att företa en så gigantisk resa som
en längesegling faktiskt är? Att befinna sig på resande fot under flera år och
samtidigt avveckla allt vanligt liv hemma i form av arbete och villa, bil och
motorcykel? Att tränga ihop oss på en minimal yta med bara våra mest
livsnödvändiga ägodelar ombord? Att frivilligt ställa oss utanför vår normala
sociala krets och tvingas söka nya okända kontakter. Att verka i helt nya
sammanhang och lösa uppgifter som vi inte ställts inför tidigare.

Vi hade ett bra liv med bra jobb, betald villa som vi
renoverat efter eget tycke och smak, segelbåt som vi köpt 2007 och vänner som
vi tycker om att umgås med. En viktig grundsten i detta är att vi inte i
egentlig mening söker oss bort ifrån vårt vanliga liv. Vi söker oss till något!
Vi vill leva ett på många sätt enkelt liv, med stort innehåll av nya miljöer,
nya möten med nya människor. Redan nu efter knappt tre månader så ser vi att
många upplevelser är slumpmässiga. Vi tar en cykeltur eller sätter oss på en buss,
vilket leder fram till att vi upptäcker nya platser och träffar nya människor.
Vi kommer med all säkerhet att missa många ”givna” turistmål och sevärdheter på
vägen, men det bekymrar oss faktiskt inte – vi vinner så mycket annat istället.

En arbetskamrat påpekade vid något tillfälle att ”Ni reser
ju aldrig någonstans”. Det är en sanning med modifikation, under de senaste 5
åren har vi varit både i Paris, på Bornholm(seglat) och Åland (seglat), i
Tyskland (seglat), Skottland(seglat), Norge och Kalifornien. För att inte tala
om all den tid vi tillbringat med att resa (segla) kors och tvärs i den svenska
skärgården. Men, det förstås, vi har inte unnat oss några konventionella
semesterresor till Grekland, Turkiet eller Thailand. Inte har vi spenderat
överdrivet mycket pengar på kläder eller andra nöjen heller men, vi tycker
faktiskt inte att vi fått försaka särskilt mycket för att göra den här resan
möjlig. Visst, vi har medvetet sparat pengar varje månad och samtidigt rustat
Anniara för långsegling men vi har definitivt inte levt snålt under de senaste
fem åren, bara sparsamt. Jag (Gudrun) tycker och tänker mycket om det
konsumtions-samhälle vi alla är en del av. För mig är det mycket tilltalande om
vi lyckas leva fyra år på sparade medel. Pengar som vi antagligen annars skulle
ha spenderat under spartiden utan att uppnå några speciella mervärden av det!
Det kommer att innebära att vi väljer att totalt konsumera under nio år vad vi
antagligen annars skulle ha konsumerat under fem. Och ändå får vi ut ett enormt
mervärde i form av en annorlunda livsstil med helt nya erfarenheter och
upplevelser. Vi gör detta för att det är möjligt. Medvetna val gör det möjligt
att forma livet på ett eget och spännande sätt.

Nya miljöer

Möten med nya människor

Det finns naturligtvis fler som gör som vi, men de flesta
som seglar längre tid är pensionärer med ett avslutat yrkesliv bakom sig. De
har en enorm fördel av att det inte är pengarna som styr vare sig färdmål eller
längd på resan. De kan ta sig fram, i sakta mak, stanna länge på platser de
tycker om och många lämnar sin båt under kortare eller längre perioder för att
åka hem och ”hälsa på” barn och barnbarn. Men sedan är vi några stycken med
oavslutat yrkesliv bakom oss som måste åka hem och skapa oss en ny tillvaro när
pengarna är slut. Hade det inte varit bättre att jobba 10 år till och sedan ge
sig ut? Ja, jo, kanske, eller nej, svara på den frågan, den som tror sig veta
det rätta svaret! Vi har ett ansvar mot oss själva att leva vårt liv på bästa
sätt medan det pågår. Vem vet i vilket skick vi befinner oss om 10 år? Vi vill
göra detta nu, för det är nu vet vi
att vi kan och vi har själva skapat oss utrymme (ekonomiskt och mentalt) för
att genomföra vår plan. Dock ser vi redan nu att det händer och kommer att
hända oförutsedda saker som vi måste förhålla oss till. Men det hade det gjort
om vi stannat hemma också!

Det finns inget optimalt tillfälle att ge sig av. Det kommer
alltid att finnas företeelser hemma som vi också skulle velat vara med om men
som vi blir tvungna att välja bort.

Vi tycker det är spännande att välja något annorlunda här i
livet. För oss är det en längesegling med Anniara, andra väljer helt andra
upplevelser och de allra flesta väljer små, inte fullt så drastiska
förändringar i sitt vardagsliv eller inga alls och var och en må bli lycklig
efter sin fason!

På Irland fick vi besök av tullen och deras knarkhund. Här i
viken vid Isla de Arousa blev vi bordade av den spanska kustbevakningen. De såg
ut som kommandosoldater i uniformer och hjälmar. De var dock ute i mycket
fredliga syften och ville bara ha lite papper ifyllda ”för statistikens skull”.
De kunde knappt någon engelska utan fyllde snällt i de uppgifter vi pekade på i
våra papper. Vi kunde ha lurat dem hur lätt som helst(!) men det gjorde vi
förstås inte.

Nu var det dags för oss att röra på oss igen. Vi seglade
under sköna förhållanden ner till Ria de Vigo och ankrade vid stranden utanför
Cangas. Vigo låg på andra sidan och det
var ungefär som Helsingborg-Helsingör. Det gick färjor fram och tillbaka, dygnet
runt. Det kändes inte så frestande att gå in i marinan för färjorna gjorde
svall därinne och det såg rätt oroligt ut. Vi trodde att det fanns bättre alternativ på
andra sidan så vi gick över viken till Punta de Lagoa en av de större och mer
moderna marinorna i Vigo. De första vi träffade i Lagoa var svenskarna på Bella
Luna. Av dem fick vi tipset att gå upp till S:t Adrian, en lugn och billig
marina längre in i Ria de Vigo. Eftersom vi ska stanna ett tag så tackade vi
för tipset och backade ut från Lagoa igen.

Nu ligger vi granne med Moana Ipo och hennes besättning Jeff
och Roberta. De har legat i S:t Adrian de senaste tolv månaderna. De bor på
båten, seglar ut på utflykter några dagar, eller tar de bilen till Portugal och
med jämna mellanrum så åker de hem till Swansea i Wales och hälsar på
barnbarnen – enligt dem en helt perfekt pensionärstillvaro. De har gjort det vi
tänker göra, seglat över Atlanten och tillbringat en säsong i Karibien. Nu upptäcker de södra Europa i en mycket långsam takt.

Vår bekantskap började med att vår flagga fastnade i deras
hållare för livlinan när vi skulle lägg till bredvid dem. Vår flaggstång är inte så hållbar. När vi seglade till
Skottland 2008 blev vår flagga inklusive flaggstången stulen i Danmark och en
ny levererades sedan i två delar till Skottland med min dotter och hennes
dåvarande pojkvän. I två delar för att den skulle få plats i deras resväska. Vi
fick skruva ihop den med några skruvar. Den har varit utsatt för en del
påfrestningar under vägen och mötet med Moana Ipo blev nästan droppen. Flaggan
var i det här läget starkare än lagningen av stången – den hakade i och det
knakade betänkligt i träet. Jeff lyckades få loss flaggan i sista sekunden
innan stången bröts av helt och nu har vi lagat den med silvertejp. Så nu
hänger den med ett tag till!

Jeff och Roberta har frikostigt delat med sig och berättat om sina
erfarenheter ifrån sin atlantsegling och vistelsen i Karibien. Vi bjöd dem på
malörtssnaps och inlagd sill. Jeff hade att göra med att få i sig snapsen men
sillen gick hem.

Nu ligger Anniara säkert i hamnen i S:t Adrian. Själva har
vi tagit flyget till Sverige. Göran kommer att opereras för sin prostatacancer
och vi räknar med att vara i Sverige i en dryg månad. Vi kommer att uppdatera
bloggen då och då med material som vi hittills inte hunnit med att bearbeta,
främst bilder. Det blir en liten paus, men vi kommer snart igen!

Först förstod vi inte vad det var utan trodde att det var fiskodlingar, lika dem som finns i Sverige. Sedan förstod vi att det var musselodlingar och i vilka antal sedan! Efter att ha googlat på det (tack mamma för hjälpen!) så har vi funnit ut att det är flottar om 500 m2, gjorda av eucalyptusträ. Varje flotte har 500 rep om ca 10 meter som hänger ned ifrån dem och på dessa rep växer musslorna. Varje flotte ger 60 ton(!) musslor/år och det fanns tusen och åter tusen flottar i Ria de Arousa, den havsvik från Atlanten där 90% av Spaniens musslor odlas. I mitten finns en bred farled och runt omkring ligger flotte efter flotte. Ska du in till en hamn eller ankra i en vik så får du zickzacka dig fram emellan flottarna för att ta dig dit. Vi hade nöjet att, en morgon, följa arbetet på kajen med att lossa musslorna från fångstbåtarna, sedan togs de in i ett renseri, förpackades i nät och lades på pallar. Frysbilarna stod sedan på kö för att köra dem vidare. Hur mycket som helst – varje dag!

Musselodling

En kranbåt i arbete vid en flotte

Flotte på flotte på flotte…

I skarp kontrast till denna jätteindustri står de fiskare med små båtar som varje dag gick ut med en slags lång kratta och ryckte upp sin fångst av musslor o andra snäckor ifrån botten. Det såg inte ut som om de fick speciellt stora fångster men på något sätt måste det också löna sig – det var absolut inte fritidsfiskare vi såg.

Fiskarna har långa stänger med långtandade krattor och rycker loss mussklor från botten.

Fisdke i liten skala i förgrunden och så fullt med flottar bakom.

Första ankringen i Ria de Arousa blev utanför Puerto Da Cruz, vi kom dit lagom för att se solen spegla sig i husens fasader vid solnedgången. Något märkligt, för ovanför där vi ankrat låg en massa trähus, (ovanligt i Spanien), som dessutom var målade i regnbågens alla färger.

Solnedgång över trähusen i Puerto da Cruz.

Nästa tilläggning blev i Marina de Arousa i Villanova. Där var det dags för Göran att ta en cache, så vi lånade de cyklar som marinan så frikostigt bestod oss med och gav oss iväg till Isla de Arousa, en ö som man kan komma till via en bro på någon kilometer. Vi cyklade över bron, igenom stan på andra sidan och upp på öns högsta topp. Där stod en staty av Jesus och strax bredvid hittade Göran sin cache. Språk är vägen till kunskap och tyvärr så behärskar vi inte spanskan. All information om Jesusstatyn och andra sevärdheter, som också fanns på ön, stod förstås på spanska så vi vet inte varför de placerat statyn just där.

Jesus

En vidunderlig utsikt hade han i alla fall och den fick han dela med sig av. Dessutom stod han på stora flyttblock som måste ha hamnat på öns högsta topp under den senaste istiden, man kunde också se hur vattnet gröpt ur stenarna och gjort mönster i dem. Fascinerande!

Utsikt över Isla de Arousa

En del av stenblocken som statyn stod på

Sedan skulle vi ner från öns högsta topp – på en herrcykel med endast handbroms och tveksamma växlar! Jag överlevde det också, men nästa gång tar jag min egen cykel fast det innebär att vi får plocka upp precis allt som vi har i det stora stuvfacket (cyklarna ligger på botten där) och sedan packa ned allt igen.
En natt i marina räcker för vår plånbok så efter utflykten kastade vi loss och gick från fastlandet och rundade den lilla ön och la till i en vik på dess norra sida. När Göran tittade i gps:en kunde han konstatera att vi nu bara var 782 meter ifrån den cache vi tidigare cyklat 18 km för att hitta. Jag är dock väldigt glad att vi tog vägen dit. Att forcera terrängen fågelvägen brukar sällan löna sig och här är väldigt gott om både tistlar och björnbärssnår. Dessutom finns en marktäckande grön växt som ser jättemjuk ut men den rivs lika gott som vilken tistel som helst.
Viken vi lagt oss i omgavs av mjuka klippor i granit, flyttblock och jättegrytor. Det påminde en hel del om Blå Jungfrun, vår nationalpark i Kalmar sund.

Anniara i viken vid Isla de Arousa

Stora flyttblock

Flyttblock med “gryta”

Om man undantar sandstranden förstås. Möjlighet att ankra här innebär att man går in till en sandstrand (enda stället där det inte är för djupt för att ankra) och slänger i sitt ankare strax utanför de bojar som markerar gränsen mellan badgäster och båtgäster. För finns det en sandstrand så finns det badgäster. Oftast ligger stranden mitt i samhället men just här, på Isla de Arousa, låg stranden avskilt, utan någon egentlig bebyggelse bakom. Istället fanns där en liten skog av pinjeträd.

Från Camarinas seglade vi ner förbi Cabo Finisterre, den
västligaste punkten på den europeiska kontinenten. Det var en lat dag med
länssegling hela vägen. När kursen blev
fel för att segla ”schmetterling” så tog storseglet all vind från genuan och då
passade vi på att prova hur det fungerade att istället ha focken på det andra
förstaget uppe. Vi gjorde inte så mycket
mer fart än med endast storsegel men gången blev desto mer stabil.

Cabo finisterre

I Camarinas låg vi inne i marinan hela tiden till det facila
priset om 18 €/natt. Nu ankrade vi dock
på svaj, första natten utanför en liten turistby med fin sandstrand och sedan
utanför stranden vid Muros, en liten stad som i vår pilote-bok benämns som ”A
pleasant fishing town with increasing tourism”.
Vi tog Balances dinge in till en ramp där vi drog upp den på land för
att den inte skulle försvinna ut med tidvattnet innan vi kom tillbaka.

Som så många andra städer och samhällen vid kusten så trängs
bebyggelsen på en smal remsa intill vattnet med bergen bakom. Strandvägen utgör
huvudgatan och bakom slingrar sig trånga gränder emellan husen. I Muros var det
till och med så att man byggt ut strandvägen över den gamla muren mot vattnet
och på så sätt gjort den bredare. Vi tog
en ordentlig promenad upp bland husen och insöp atmosfären och sedan satte vi
oss på en restaurang med wifi och gjorde lite bankärenden, kollade facebook och
surfade lite allmänt. När vi skulle hem så hade det blåst upp ordentligt och vi
blev ofrivilligt duschade med kläderna på när vi åkte tillbaka till båtarna,
tur att det var varmt, både i luften och i vattnet!

På svaj utanför Muros

Kustnära fiske, inne i hamnen. De slängde i ett ankare och sedan körde de ut ett nät i en cirkel. Därefter drog de in nätet, vi såg inte att de fick någon fisk.

Strandpromenaden i Muros

Man ser tydligt var det börjar bli grunt, Anniara till höger.

Restaurang i gränden

En annan sorts invånare i staden

Kerstin på promenad i gränderna

Fönstermålningar i kyrkan i Muros

Efter två nätter på svaj utanför Muros flyttade vi oss tvärs
över viken till Portosin och la oss vid bryggan eftersom det skulle bralla i
ordentligt under nästföljande natt. ”An
efficient and pleasant marina” enligt pilote-boken – och
dyr kunde vi konstatera, nästan 33 €/natt.
Vi låg dock kvar en natt med tanke på vädret. Det var dessutom tivoli i
staden, gratis underhållning ända fram till klockan 6(!) på morgonen, den
startade ungefär när vi gick och la oss vid sådär halvtolvtiden på kvällen.
Spanjorerna har definitivt en annan dygnsrytm än den vi är mer vana vid.

Vi lät båtarna ligga kvar i marinan under dagen efter och
tog själva bussen till Santiago de Compostela. Vi var inne på marinans kontor
och frågade om en busstidtabell. Klockan
var halvtio och det var den tidpunkt som bussen skulle gå från den närmaste
hållplatsen. Dit var det dock en halv kilometer så vi konstaterade att den
bussen skulle vi missa. Nej, men det är inte säkert, menade damen på
marinakontoret, den kan komma tio minuter senare också. Gå ni så kanske ni
hinner, annars får ni ta en kopp kaffe på ett kafé och ta nästa buss, det går
väl lika bra? Manana, manana… Men vi hann! Bussen och vi kom båda två tio
minuter försent.

I Santiago vimlade det av pilgrimsvandrare. Var och varannan
person som vi mötte hade vandringsstav och vandringskängor. Vi var inne i den
stora katedralen och trängdes med pilgrimsvandrare från hela den kristna
världen. Det pågick en mässa av något slag men tyvärr var det inte helgdag. På
helgdagarna svingar man ett enormt rökelsekar över församlingen och det går åt
åtta präster för att kunna svinga det!
Utsmyckningarna runt altaret var praktfulla men tyvärr var det för
mycket folk för att man skulle kunna se mer än en bråkdel av härligheten.

Om ni tittar riktigt noga så ser ni repet och rökelsekaret i mitten av bilden.

I bussen på hemvägen kom Staffan på att de glömt att titta
efter en bokhandel där de kunde köpa en pilote-bok över Portugal. ”Äsch”
Kerstin avfärdade tanken direkt, ”där finns bara Jesusböcker, vet du”. Och det
kändes som att hon nog hade rätt, de gamla kvarteren runt katredralen erbjöd
mest souvenirer med anknytning till pilgrimsvandringarna, någon bokhandel såg
vi överhuvudtaget inte.

När vi kom tillbaka till marinan så tankade vi vatten och
sedan tackade vi för oss och gick ut och la oss på svaj utanför hamnen.

Det är inte lätt att hänga med i spanjorernas takt. Festen på Club Nautico de Camarinas tog sin
början vid 22.00 och när den slutade vet vi inte, vi gick hem vid 02.30 eller
om det var 03.30? Som de svenskar vi är så började flera i vår sittbrunn (inga
namn) att skruva på sig när klockan började närma sig kvart i tio, festen
skulle ju börja vid tio skulle vi inte ta och gå iland? Vi gick upp till
klubben och beställde varsin öl. Ingen av oss, vare sig besättningen på Balance
eller Anniara, behärskar på något sätt
det spanska språket men beställa in öl
klarar vi alla av galant. Vi fick snart sällskap av Rommy och Gerard på den
holländska båten Annalena. De hade också anmält sig till festen, resten av
deltagarna verkade vara spanjorer, hela högen.

Club Nautico de Camarinas

Inne på klubben var det dukat på tre långbord för
uppskattningsvis 100 personer. Sallad,
bröd och rött vin stod redan framme, bara att ta för sig och snart kom
serveringspersonalen in med fat med grillade revben, grillad korv och pommes
frites. Alla åt och drack av hjärtans lust och ju mer vi åt, desto mer kom det
in. Efter två timmar var de flesta mer än nöjda och då började talen, tre
personer höll tal efter varandra och när den tredje gick upp på podiet så
började vi skruva lite på oss. Hur länge skulle detta hålla på? Var det dags
att gå hem? Göran hade en idé om att han skulle hålla ett långt tal på svenska
men det blev som tur var inget med det (han hade glömt att förbereda det innan
han gick hemifrån) och nu började dansen!

Det var mest folk i vår egen ålder och damerna var fint
uppklädda i klänningar och viftade elegant med sina solfjädrar. Snart var det mycket folk på dansgolvet och
vi bestämde oss för att” man får så roligt som man gör sig” och anslöt oss till
den dansande hopen. Holländarna dröp av
men vi hade jätteroligt. Kerstin kastade sig in i dansen på äkta spanskt manér,
det var bara kastanjetterna som fattades och hon blev ivrigt uppmuntrad av
övriga på dansgolvet. Stämningen var hög
och vi kände oss varmt välkomnade.

Plötsligt trillade en tant ihop på
dansgolvet! Dansen stannade av och
många oroliga samlades omkring henne.
Kerstin som är barnmorska cirklade omkring runt hopen utan att riktigt
ingripa. Till slut uppfattade de att hon var sjuksköterska så att hon kunde
komma fram och bedöma läget. En ambulans
hade också tillkallats men hur det var så repade sig damen. Pulsen var stadig,
hon hade fin färg osv, så ambulansen avbeställdes och dansen fortsatte. Snart
var olycksoffret själv uppe på dansgolvet igen(!). I och med detta så blev vi allt igenom
accepterade. Om Kerstin varit drottning på dansgolvet innan så var hon nu
drottning över hela stället. Lite spillde det över på oss andra också, vi blev
t ex bjudna på drinkar i baren.

Efter denna baluns blev det ingen avfärd dagen efter. Vi
väntade till måndagen då vinden också var mer gynnsam vilket innebar en fin
segling på ca 40 distans ner till Muros.

Vi har nu legat i Camarinas sedan i måndags och idag är det fredag (tror jag). Det känns skönt att vi har en plats inne vid bryggan för Biscayas lågtryck når ända hit, så det har blåst och blåst, åt alldeles fel håll för fortsatt tur nerför norra Spaniens kust. Det ligger en del båtar för ankare utanför hamnen och de har tidvis varit hårt ansatta av vinden.

Camarinas är gemytligt och vi lider ingen nöd precis. Igår kostade vi på oss en liten tur till puben tillsammans med Staffan o Kerstin. Vi bestämde oss för att ta in 5 tapas som vi delade på och vi valde bara sådant som vi inte kunde lista ut vad det var…Först kom det in två(!) små friterade bitar på ett fat, vi delade broderligt och smakade, liten friterad bläckfisk, helt ok. Sedan fick vi in en kall blandning av räkor, några musslor och sådana här rullar som vi i Sverige hittar i frysdisken och som kallas crabfish, tillsammans med lite grönsaker och med någon dressing på. Riktigt gott. Därefter fick vi en kokt fiskbit med pommes frites, smakade alldeles utmärkt. Sedan kom Pulpo, kokt bläckfisk i stora bitar med skinnet kvar – blä! Det fick ligga kvar på tallriken, ingen av oss gillade det. Den sista tapasen var någon köttstuvning med pommes, också ok. Vi var fortfarande hungriga så vi beställde in ett fat med gambas – grillade jätteräkor. Utan tapas hade vi nog kunnat sätta i oss en tallrik med 12 stycken var – det är riktigt läckert!

Två små friterade bitar att dela på

Idag tyckte vi att blåsten avtagit så vi tog fram cyklarna och cyklade till Cabo Villano och den stora fyren som finns där. Vi är nu på Costa de Morte, “Dödens kust” inte långt ifrån Cabo finisterre där Europa tar slut. Vi insåg att det fortfarande blåste kraftiga vindar, inte minst när vi såg Atlanten välla in över klipporna. Det kändes nästan konstigt att tänka på att vi seglade förbi här, i lika hårt väder, bara för några dagar sedan.

Cabo Villano

Atlantens vågor slår mot klipporna

Vi hade med ost, kex och vin så att vi skulle kunna fika på vägen. Vi hade sett några som fiskade i en liten vik och tänkte att vi skulle kunna finna lite lä där. När vi kom ner till klipporna så såg vi att de fiskade vid ett utlopp med färskvatten och där vimlade av fisk! Sjön kokade verkligen av dem! Jag försökte fråga vad det var för sorts fisk och fick till svar något som lät som muche, eller på spanska då möjligen muje. Är det någon som läser detta och vet vilken fisk det kan vara får ni gärna höra av er. De flesta var nog i storleksordningen ett kilo eller så.

Nedanför kokade havet av fisk

Medhavd matsäck smakade förträffligt och vi tog sedan en grusväg längs kusten tillbaka. En del av vägen benämndes “Via Cruix” och den kantades verkligen av kors, inte mindre än 14 st, inga namn, de var numrerade istället. Vägen ledde upp på en hög klippa med ett kapell högst upp. Fantastisk utsikt och anledning att korka upp medhavd vinflaska nummer två, fast utan ost, den hade vi ätit upp och utan kex, för de hade blåst bort vid förra raststället.

Kapellet på klippan

I morgon kväll är det grillfest på Yachtklubben. För 10 euro får du både mat och dryck. Efter nästan en hel vecka här känner vi oss som medlemmar av klubben och har följaktligen beställt bord. Hoppas bara att det inte blir för mycket “Pulpo”…

Oh, vad skönt det var att vara i land! La Coruna är en stad med 250 000 invånare och här fanns en hel del att titta på. Först skulle vi förstås fixa det vanliga. Handla, fylla på vatten, spola saltet av båten, tvätta och försöka hitta ett ställe där vi kunde fylla på gasol.

Staffan o Kerstin firar framkomsten med champagne

Med hjälp av två vänliga damer i receptionen så hittade vi en Super Mercado, där vi kunde handla. Vi hade tagit med Dra-maten och två stora ICA-kassar. De var mer än välfyllda när vi kom ut och till en mycket billig penning. Starkölen t ex kostar sådär två kronor styck och man får riktigt bra vin för 25-30 kr. Men maten är också riktigt billig – och vilken mat! Härliga serranoskinkor, korvar och ostar. Till det kommer sedan färska, fräscha frukter o grönsaker. Det var svårt att begränsa sig för man vill ju smaka på allting, nåja, nästan allting. Någon slags fisk ser mest ut som maskar på burk och det har inte känts riktigt nödvändigt att smaka på den ännu även om det säkert (?!) är jättegott.

Om maten är billig så är det desto dyrare att tvätta, ca 50 kr för en maskin tvätt. Det tycker jag är dyrt! Det fanns möjlighet att torka tvätten i torktumlare men nästan alla båtar hade tvättstreck upphängda i riggen på sina båtar så det var fler än jag som tyckte att kostnaden var ohemul.

Det svenska systemet för gasol stämmer inte överens med det som finns här men vår förhoppning har varit att vi ska kunna fylla på våra flaskor istället för att byta in dem. I marinan fanns inte den möjligheten men de hade en servicestation någon mil bort. Göran och gasolflaskan tog taxi dit. Efter en stund var åtminstone fem man engagerade i försöken att hitta ett munstycke som skulle passa till vår flaska. Efter en halvtimnme gav de upp försöket och Göran och flaskan tog taxin, som hade väntat, hem igen. Nu hoppas vi att gasolen räcker till Portugal för där går det nog att fylla på, om vi har tur. Vi har köpt en vattenkokare, som vi kan använda när vi har tillgång till landström för att minska gasolåtgången och så äter vi mest kall mat (serranoskinkor o sånt).

Tall Ship´s Race pågick i La Coruna när vi var där. Det gav många tillfällen att beskåda stora vackra fartyg. Bland annat kom det in en italiensk fullriggare. Besättningen stod på rårna, en enorm italiensk flagga var hissad i mesanmasten och de spelade italiensk operamusik så att det dånade i hamnen!

Den italienska fullriggaren med enorm flagga i aktern och manskapet på rårna

Efter några dagar, när vi börjat få ordning på våra grejor så infann sig en viss rastlöshet och vi beslutade att, tillsammans med Balance. gå upp i en vik ca 10 distans bort och lägga oss på svaj.

Göran inviger Staffan o Kerstin i cachandets finesser och hemligheter

Nu låg vi i “naturhamn”! Lite skillnad mot Sverige för när vi tog jollen in till stranden så var det femhundra meters promenad bort till Mugardo, en liten by med minst tio små restauranger längs strandpromenaden. Tre, fyra bord utanför och lika många inne i lokalen. Vi hade pumpat upp vår lilla jolle och för att Balance skulle slippa pumpa upp sin så åkte vi skytteltrafik, fram och tillbaka mellan båtarna och stranden. Två man i den lilla jollen går utmärkt, tre går också, men fyra vuxna bär den inte! Så det blev några turer fram och tillbaka innan alla var på plats.

Vi har inte riktigt kommit ut ur Biscayaområdet ännu. Så när väderleksrapporten lovade att två djupa lågtryck på varandra skulle vandra in från väster fann vi för gott att flytta oss till säkrare förtöjningar. Det blev femtio distans med motorgång ner till Camarinas. Här har vi nu legat i marinan i två dagar medan vinden har tjutit i riggen och regnet öst ner i häftiga skurar men med solsken dess emellan. Och varmt! Trots att det regnat och blåst har jeansen fått stanna i garderoben – det känns skönt! “

Det fläktar skönt om nacken när jag lutar mig bakåt under solskyddet i sittbrunnen på Anniara. Underställen, stövlarna och överlevnadsdräkterna är nu förhoppningsvis använda för sista gången på mycket länge. Här är 27 grader varmt, en fullkomlig värmechock för oss som sett få anledningar att ens försöka ta av jeansen under tidigare delar av resan. Nåja, både Skottland och Irland är speciellt och sevärt och vi ångrar inte att vi tog den vägen (även om vi måste klaga lite över regniga förhållanden ibland).

Men nu är vi äntligen här!!!

Resan hit var bara lite spännande… Vi gav oss iväg samtidigt som den andra svenska båten Balance och vi hade lagt upp en något västlig rutt som vi skulle följa. Detta för att undvika de stora grunda områden i södra irländska sjön där brist på djup, eller snarare de stora skillnaderna på djup gör att det uppstår mycket besvärlig sjö och höga vågor. Utanför Irland var det sällan djupare än 100 meter, när vi sedan kom ut på Biscaya sjönk djupet till mer än 5000 m! Snabbt övergav vi dock vår plan och genade över grundområdena. Det gick fint men sjön var bråkig hela första och halva andra dygnet. Med jämna mellanrum dök det upp delfiner som följde båten. Det utgör en stunds fin avkoppling att följa deras simövningar omkring fören och ofta är man övertygad om att de ska träffas av Anniaras för eftersom de dyker in snett framför med minsta möjliga marginal men det inträffar aldrig. En av dem hade stor uppvisning och hoppade upp i luften flera gånger för att sedan slänga sig i med sidan före, antagligen för att åstadkomma ett så stort plask som möjligt.

Vi övergav snabbt tanken om att kunna använda vindrodret på överfärden. Vi har inte riktigt fått in snitsen ännu och för att kunna ställa in vindrodret så behöver vi autopiloten och den är ju som tidigare nämnts trasig…Återstod alltså att handstyra hela vägen. Det innebär också att den som styr (har vakten) inte kan lämna sin plats för att gå på toaletten, ta på sig mer kläder eller dyl. Vi hade övervägt att vänta på reservdelen till autopiloten men tyckte att det var viktigare att utnyttja de sammanhängande dagarna av fint väder som rapporterna utlovat. Så det var bara att gilla läget! Och det gick faktiskt bra!

På måndagsförmiddagen lugnade vinden ner sig och det blev riktigt fin segling. Rätt som det var fick jag se valsprut ca 500 meter bort. Vi har varit på valsafari i Monterey Californien, men detta kändes mer som “på riktigt”. Jag beundrade sprutet i någon minut och vände sedan blicken framåt. 20 meter framför Anniaras för låg en val på tvären! Jag hann bara tänka att nu krockar vi! Reflexmässigt styrde jag upp i vind och bara väntade på smällen, men den kom inte. Lättad kunde jag se valen glida förbi och ner i djupet mindre än fem meter ifrån min babordssida. Närmare än så vill jag aldrig komma någon val! Hade vi krockat så hade Anniara kunnat skadats allvarligt i värsta fall sjunkit, man kör inte på en vägg på 10-15 ton ostraffat!

Senare under dagen såg Göran också en val som höjde sig ur djupet och kastade sig ner i en kaskad av vatten. Vi hoppas nu att vi fått vår andel av närkontakter med valar.

På tisdagen kände vi verkligen att nu börjar vi närma oss varmare breddgrader. Solen sken och Biscayas vatten glittrade djupblått. Möjligen såg jag en portugisisk örlogsman, en livsfarlig manet som fäller upp ett lite segel och sedan driver med vinden. Dem ska man också undvika närkontakt med!

Jag passade på att skriva några mail som Göran skulle skicka med kortvågen. Nu var det mindre än ett dygn kvar solen sken och tidigare väderleksrapporter hade utlovat svaga ostliga vindar, möjligen skulle vi få använda motorn de sista timmarna.

Vi hade inte haft någon kontakt, vare sig med Balance eller den andra svenska båten, Bird of Passage, som låg i Crosshaven och också skulle gå över Biscaya vid samma tidpunkt. Nu upptäckte vi till vår glädje att Balance låg ca 7 sjömil bakom oss. Vi skulle få sällskap resten av vägen! Den utlovade svaga vinden ökade nu stadigt. Vi revade två gånger under natten och hade till slut bara två näsdukar ute som segel, ändå gick det i sju knop! Göran höll i och seglade större delen av natten och noterade 17,5 m/s, det gungade rätt bra och allt som normalt brukar ligga still var i rörelse, t ex hade hela matförrådet flyttat sig! En stor svårighet är också alla fiskebåtar som ligger och trålar när man närmar sig en kust. Göran hade fullt sjå att försöka kryssa emellan dem. AIS:en pep hela tiden ut sina varningar. Två fiskebåtar var antagligen på väg ut och Göran tyckte han var smart som kunde gå mitt emellan dem. Då fick han se ett roterande gult ljus – en ubåt var på väg upp i ytläge! Snabbt fick vi falla av och gå runt ubåten.

Ute på Biscaya visade termometern en badtemperatur på 22,1 grader. När jag ville bada så påpekade Göran att det var mycket lastfartyg omkring så det föreföll olämpligt. Dock tog han igen det under natten, sjöarna slog över både Anniara och Göran och eftersom han inte stängt jackan ordentligt så blev det som att bada med kläderna på. Dock var det inte tillräckligt mycket vatten för att flytvästen skulle lösa ut. Det ordnade Göran själv, när han skulle reva så fastnade utlösaren till flytvästen och tjoff så satt han fast som i ett skruvstäd i den uppblåsta flytvästen! Vi har aldrig provat men det förefaller inte lätt att simma i en sån där…

Efter 584 sjömil eller 98 timmar nådde vi äntligen La Coruna. Balance och vi kom in samtidigt och ligger nu bredvid varandra i marinan. Med en gång när vi lagt till så firade vi överfarten med champagne och laxsnittar – sedan sov vi några timmar, ikväll blir det restaurang, livet är inte bara skönt det är faktiskt j-t skönt!