Anniara

Att vara tillbaka i Karibien ger en igenkännandets glädje.
Det var underbart roligt att lägga till vid en boj i Portsmouth, Dominica, och
känna igen de lokala båtarna som bistår med frukt, fisk och bröd. Vi tog dingen
in till land och gick upp på Purple Turtle och beställde en kubuli (Dominicas
eget ölmärke).
Kubuli!

Tyvärr hade ”vår” restaurang, Sea View Restaurant med den lilla
tanten som sålde risluncher i olika former stängt. Kanske har hon blivit för
gammal och inte orkar driva stället längre?

Förra gången vi var i Portsmouth så missade vi söndagens barbeque. Varje söndag
anordnar PAYS, den lokala organisationen av servicebåtar, en grillfest. Grillad
fisk och/eller kyckling, en stor kagge med rompunch (rom och fruktjuice, mest
rom) och karibisk musik på högsta volym. Kort sagt: ett vinnande koncept. När
sedan en av arrangörerna står på näsan över staketet (utan att skada sig) så är
succén given. Dansen pågår långt fram på natten.
Dagen därpå hämtar vi Mikael, en kompis till Göran på flygplatsen. Trots att vi
åkt här tidigare kan vi inte låta bli att förundras över den rika grönskan.
Dominica är Karibiens regnskog med ett vattendrag för varje dag på året och det
regnar en skvätt uppe i bergen nästan varje dag. Det tar vår chaufför, Robert,
nästan en timme att köra de två milen till flyget, vägen vindlar i ständiga
serpentiner när vi tar oss över bergen till andra sidan av ön, där det finns en
strandremsa, tillräckligt lång för att fungera som landningsbana. ”Island time
is slow time” så vi får vänta en halvtimme efter utsatt tid innan planet
landar.
Vi kan inte helt frångå våra upptäckarprinciper så vi blandar kända platser med
okända. Sedan vi kom tillbaka till Karibien så har vi avverkat Trinidad och
Grenada där vi inte varit förut och återsett Tobago Cays, Bequia, S:t Vincent
och Dominica.
Nu är vi på Guadeloupe där vi inte varit tidigare. Vi började med Iles des
Saintes, en liten ö-grupp som tillhör Guadeloupe. En före detta fiskeby som
utvecklats till en liten turistfälla utan att för den skull förlora sin charm.

Vi mötte Anders och Katrin på den svenska båten Ellinor och de bjöd in oss på
Ti Punsch. Det är en limeskiva och socker som man ska bearbeta med sin sked i
glaset så att sockret smälter i fruktsaften. Därefter fylles glaset till
hälften med rom och så dricker man. Gott, men lite starkare och syrligare än
Rom punsch. Vi fick också smaka den caramboule (stjärnfrukt) som växer på ön.
De har ingen likhet med de ljusgröna, lite sura frukter som vi kan köpa i
fruktdisken på ICA. De här var härligt corallröda till färgen och söta och
saftigt goda att äta. Från Iles des Saintes seglade vi till huvudön Guadeloupe.
Efter några nätter på olika, men lika rullande ankarplatser så har vi ankrat i Deshaies.
Här ligger vi lugnt och stilla om nätterna, vilket är en stor fördel.

Deshaies har en fin botanisk trädgård. Vi kämpade oss upp för backarna till
fots i den 35-gradiga värmen och kunde konstatera att 1,5 km är lååångt när det
går uppför hela tiden. Det gick åt en liter vatten på vägen och vi konsumerade
genast en liter till när vi kom fram. Tur att det fanns drickaautomater att
tillgå vid entrén till parken! Vilken
blomsterprakt det är i tropiska länder! Och en liten del av det som finns som
prunkande växter här för en (jämförelsevis) tynande tillvaro som krukväxter i
den kalla nord. Men här kom de verkligen till sin rätt och runt dem surrade små
kolibrier och andra småfåglar.

Sune och Pia hade med sig fyra kapockdynor ifrån Sverige. Det har visat sig
nästan omöjligt att få tag på lösa dynor/kuddar att ha i sittbrunnen. Utländska
båtar har oftast dynor som är specialsydda till just deras båt och täcker hela
sittdurken. Våra dynor (standard, finns i alla båttillbehörsaffärer i Sverige),
har stadigt decimerats till antalet under vår resa och nu hade läget blivit prekärt
– endast två urblekta, lite trasiga dynor återstod. Pia hade diskuterat dynor
med affärens personal och då fått reda på att kapock är en växtfiber från ett
tropiskt träd. Extra roligt blev det förstås för oss när vi upptäckte just
detta träd i den botaniska trädgården. Ett högt träd med höga rotsidor och
fröskidor fulla med bomullsliknande fibrer – kapock.
Höga rotsidor

kapockfiber

När vi kom in till biluthyraren och ville hyra bil så bara skakade han på
huvudet – inte förrän på fredag och nu var det måndag. Efter mycket dividerande
på en stapplig engelska (biluthyraren) och en ännu stappligare franska (Gudrun)
så fick vi reda på att nästa biluthyrare fanns 6 km bort, i nästa by. Det
kändes lite surt eftersom vi bespetsat oss på en tur runt Guadeloupe. Men, vi
löste det genom att nästa dag ta bussen till Fort Royal. Det är alltid
spännande att åka buss och för det mesta kommer vi dit vi vill och ämnade oss
från början. Damerna på Herz tyckte att det var jättespännande att vi var
seglare och erbjöd sig att skjutsa oss tillbaka till Deshaies när vi skulle
lämna tillbaka bilen påföljande dag.
Utmärkt service!
Göran körde och tyckte till en början att det var lite ovant – Guadeloupe har
högertrafik. Ön ser ut som en fjäril och vi utgick ifrån övre västra hörnet på
den vänstra vingen. Längs kusten tog vi oss ner till mitten och virrade förstås
bort oss i alla trafikdelare utanför Point-de-Pitre, huvudstaden, och tog
kustvägen längs södra sidan på den högra vingen. Det började bli lunchdags och
plötsligt upptäckte vi ett ”hål i väggen” invid vägen. Glatt blågult, med
luckor istället för fönster så såg det väldigt spännande ut.
Restaurang “La Capoise”

Vi tog ett av tre
dukade bord med plaststolar i olika färger och servitrisen erbjöd ”poisson ou
boeuf?” Vi bestämde oss för fisk. Vad som skulle serveras till fick tills
vidare bli en hemlighet, så långt räckte inte våra språkkunskaper. När vi satt oss och beställt så fick vi
tillfälle att studera stället närmare. Bakre väggen, som var fint målad bestod
liksom taket av korrugerad plåt och golvet var cement. De övriga väggarna,
också fint målade, bestod av träskivor spikade på en stomme av reglar.
Framsidan hade luckor som öppnats ut mot gatan och släppte in lite luft och
ljus i den halvskumma lokalen. Längst fram fanns en bardisk med fem barstolar
och borden var dukade med udda glas.
Överallt hände olika glittriga girlanger och julprydnader i regnbågens
alla färger. Tomma ballonger vittnade om att en riktig fest firats här för inte
alltför länge sedan. Kanske kunde man hyra stället vid födelsedagar eller
bröllop? Det stod öl i kylen men av någon anledning fick vi inte köpa någon
utan fick nöja oss med Cola och iskallt vatten. När maten sedan kom in så var
det en riktig höjdare! Varsin grillad fisk på 3-400 gram med lätt rödaktiga
fjäll. Den liknande en snapper men var mindre. Till den serverades ris och
färska grönsaker, lite chili och en salt sås, som passade alldeles utmärkt till
fisken och riset. Servitrisen skrattade
åt mig när jag försökte uttala namnet ”Vivaneau”. När vi ätit och proppat i oss
så kom kaffet in – utan att vi beställt! Fransmännen vet vad vi behöver…
Mätta och nöjda fortsatte vi vår färd och hamnade så småningom längst upp på
den norra toppen. Klipporna där påminde om Dover och utsikten var svindlande.
Vita klippor

Göran letade efter en cache men kunde konstatera att en stor ödla vaktade på sin skatt under stenen och lät den vara, det finns flera på ön.
En ödla vaktade skatten

Den högra ”vingen” är mest platt och här odlas till största delen sockerrör.
Det är tydligen skördetid nu och på vägarna fick vi trängas med traktorer och
lastbilar fullastade med sockerrör. Hela ön ser rätt välmående ut även om jag
tror på en framtid som målare här. Många hus är riktigt färggranna och nymålade
men alltför många ligger efter med målningen. Kanske något att satsa på? Vissa
delar av husen tror jag dock att jag hoppar över, många hus är byggda i
sluttningar där det stupar brant ner på baksidan.
Längs södra kusten samlas turisterna och byarna förvandlas till turistfällor
med tillhörande souvenirer och krimskrams. På vänstra vingens västra sida reser
sig bergen. Vi tog en vindlande väg över dem tillbaka till Deshaies och hann
precis se solen gå ner i havet när vi kom tillbaka till Anniara.