Anniara

Så länge som
jag har känt Gudrun har hon haft en devis som säger; ”Man ska öva sig på svåra
saker.” Övningen den här resan gick ut på att skaffa sig sjöben.

Jag skulle
åkt till Karibien vintern 2013, men det blev istället Tahiti ett halvår senare.
I höstas dök erbjudandet åter upp och det blev utökat att gälla två personer.
Den här gången var det helt enkelt oemotståndligt!

Den 2/4
lämnade vi ett Jönköping i snöglopp med ryggan fylld av kläder för en helt
annan årstid.

De ljusa
sommarkläderna och den vinterbleka hyn gjorde oss väl synliga på Trinidads
flygplats där Gudrun och Göran mötte upp oss. Vi har nog aldrig känt oss så vita
som bland alla dessa färgsprakande människor.
Två vitingar på Trinidads flygplats

Första
utmaningen blev en dygnssegling från Chaguaramas på Trinidad upp till Prickly
Bay på Grenada. Inför detta kändes inte våra sjöben speciellt välutvecklade,
men hör och häpna, det gick riktigt bra! Vi kunde t o m lägga oss och sova.
Detta trots att båda har lite anlag för åksjuka. Väl framme i Prickly Bay tog
vi det första doppet. 32 fantastiska grader i vattnet!!

Vi gjorde
ytterligare ett stopp på Grenada, Dragon Bay. Där snorklade vi ända in till
stranden och mötte av en händelse ett amerikanskt par som berättade att det
fanns statyer på havsbotten i nästa vik. Det var vi ju tvungna att titta på. Två
ringar av människor som höll varandra i hand, en kvinna på knä i bedjande
position, en sjöjungfru och några
statyer som låg utslängda lite här och var på botten. Det sista såg nästa lite
makabert ut. Om ni är nyfikna kan ni söka på grenada underwater sculpture. Detaljrikedomen
var stor och det gav verkligen snorklingen en helt annan dimension. Vi träffade
också på en stor Barracuda som glodde ilsket på oss.

Nästa etapp
gick till Carriacou och Tyrell Bay. Vi konstaterade att det alltid blåser i
Karibien så sjöbenen fick sig en rejäl omgång. I den här lilla byn fanns det
säkert 10 ställen där det var fritt wifi. Invånarna här har verkligen förstått
vad långseglarna söker när de kliver upp på land.

Sand i
dingen, sand i sittbrunnen, sand i ruffen. Inget av detta är speciellt populärt
hos Gudrun och Göran. Sanden sliter på allt och tränger in överallt! Efter
besöket på Sandy Island var dock alla överens om att det var värt besväret.
Fantastisk snorkling med en enorm artrikedom av fiskar och en underbart vacker
liten ö. Definitivt en av resans höjdpunkter!
Isch! Så mycket sand!

Ett av de
finaste stoppen på hela resan var förstås Tobago Cays. Ett marint naturreservat
som endast kan nås med båt. Underbara rev med turkosgrönt vatten. Inte nog med
det, här hade Gudrun och Göran korsat sin egen rutt och gjort ett varv runt
jorden. Så häftigt att få vara med och dela det ögonblicket. Vilken prestation!
Jag säger det igen, de är mina idoler. ”Det är bara att bestämma sig” säger
Göran, men så mycket förberedelse det ligger bakom ett sånt här projekt. Både
kunskapsmässigt och fysiskt, för att inte tala om mod!

Tobago Cays

På Tobago
Cays snorklade vi med sköldpaddor och stora rockor samt givetvis massor av
fiskar i olika former och färger. Vi var långt från civilisationens stim och
ljus. Ett ljummet (32 grader) kvällsdopp under en fantastisk stjärnhimmel gav
en underbar frihetskänsla. Öarna är obebodda av människor, men vi fick glädjen
att se andra invånare som t.ex Iguaner och små kolibrier.

En typisk Tobago Cays-invånare

”Island time is slow time.” Ett uttryck som stämde väl överens
med många av dom öarna vi besökte. Människorna satt eller gick i ett lugnt
tempo. Ingen stress, lite rop och en skön stämning. På Union Island i Cliffton
hade man en förkärlek för att inte säga dyrkan av Bob Marley. Kopior av honom fanns
överallt. Sån skön stämning, reaggie, rastafari, Jamaica, färgerna rött, gult
och grönt överallt.Undantaget från det här var Kingstown på Saint Vincent. Där
hade i princip alla bil (ca 25.000 inv) med tillhörande gaspedal och tuta. Dock
var de snabba med att hjälpa till. Kanske för att Sune och jag var de enda
ljushyade människorna i hela stan den här dagen. De verkade dessutom kunna läsa
våra tankar och pekade ut vägen mot Botanical Garden utan att vi frågade eller
hade kartan framme.

Så när vi
summerar vårt träningspass av sjöbenen ombord på Anniara märker vi att det är
en hel del vi lärt oss. Vi vet numera var durken är, var skarndäcket är, att
man inte håller i vindrodret när man lämnar dingen, att man tar sin ankardram i
sittbrunnen när det är klart skepp, att man sover i ruffen mm mm. Vi inser
också hur lite plats som finns på en båt och hur lätt det är att vara i vägen när
man inte vet vart man ska ta vägen. Men Göran och Gudruns tålamod med oss landkrabbor
var stort så det gick bra trots allt. Det är imponerande att se vilket samspelt
par de är och hur väl samarbetet fungerar. Rollerna är glasklara.

Under 14
dagar har vi seglat 178 sjömil i 41 timmar och det har varit en helt fantastisk
upplevelse.

Gastarna Pia
och Sune