Anniara

Nu är vi jorden-runt-seglare! Den 11:e april korsade vi vårt
spår utanför Tobago Cays och har därmed fullbordat ett varv runt
jordklotet. Färden har tagit oss till
många intressanta platser och många intressanta och trevliga möten med olika
människor både lokala och andra seglare. Vi har tillryggalagt cirka 34 700
nm i både storm och solsken men mest det senare. Vi har varit flitiga med kameran och tittar
ofta på fotona från olika tillfällen för att låta oss påminnas om allt vi varit
med om. Nedan följer några utdrag ur
gamla bloggar:

120616. Det var med stor spänning
vi inledde dagen idag och inte ens regnet som stod som spön i backen kunde ta
bort den känslan! Fram på förmiddagen blev det i allafall uppehåll, till stor
glädje för Elisabeth som fick äran att bli upphissad i masten och dra
vantskruvar och sätta dit de förargligt glömda flagglinorna. Hur ska man annars
kunna besöka främmande länder? Om man inte har någon lina att hissa
artighetsflaggan i? Och vem ska annars bli upphissad? Om inte hon som väger
minst?

In i det sista höll vi på att
stuva ner cyklar, förtöjningslinor och skumtomtar. Görans bror och svägerska,
Stig och Siv, kom med en hel kartong(!) av den varan, till stor glädje för oss
som är lite beroende av sådana saker.
Det kändes så bra med alla som kom och vinkade av oss! Fast jag fick
koncentrera mig hårt på att bära av Anniara åt rätt håll när vi lossade
förtöjningarna och inte titta för mycket på er – för då hade jag börjat gråta.
När vi väl kommit ut och vinkade för fullt då kunde en liten tår falla för det
såg ni inte…
Det blåste just ingenting och de senaste dagarnas anspänning har tagit ut sin
rätt, vi gick som Kicki kommenterade “runt hörnet” ner i något som
kallas för Enegatan (jodå, en gata på sjön) och där har vi lagt till vid
Solberganäset. Vi har stuvat undan och plockat i ordning det sista, vi har ätit
lunch och vilat lite. Nu är det kväll, vi ska äta lite halloumi och njuta av en
väl kyld flaska champagne.

Skål alla vänner!

Och på bryggan står bara hans väl
utslitna skor kvar…

120808. Över Biscaya:
”Vi hade inte haft någon kontakt, vare sig med Balance eller den andra svenska
båten, Bird of Passage, som låg i Crosshaven och också skulle gå över Biscaya
vid samma tidpunkt. Nu upptäckte vi till vår glädje att Balance låg ca 7 sjömil
bakom oss. Vi skulle få sällskap resten av vägen! Den utlovade svaga vinden
ökade nu stadigt. Vi revade två gånger under natten och hade till slut bara två
näsdukar ute som segel, ändå gick det i sju knop! Göran höll i och seglade
större delen av natten och noterade 17,5 m/s, det gungade rätt bra och allt som
normalt brukar ligga still var i rörelse, t ex hade hela matförrådet flyttat
sig! En stor svårighet är också alla fiskebåtar som ligger och trålar när man
närmar sig en kust. Göran hade fullt sjå att försöka kryssa emellan dem. AIS:en
pep hela tiden ut sina varningar. Två fiskebåtar var antagligen på väg ut och
Göran tyckte han var smart som kunde gå mitt emellan dem. Då fick han se ett
roterande gult ljus – en ubåt var på väg upp i ytläge! Snabbt fick vi falla av
och gå runt ubåten. (Senare erfarenheter gör att vi anser för
troligt att det var en fiskebåt med roterande ljus och inte någon u-båt . ffanm)

Ute på Biscaya visade termometern
en badtemperatur på 22,1 grader. När jag ville bada så påpekade Göran att det
var mycket lastfartyg omkring så det föreföll olämpligt. Dock tog han igen det
under natten, sjöarna slog över både Anniara och Göran och eftersom han inte
stängt jackan ordentligt så blev det som att bada med kläderna på. Dock var det
inte tillräckligt mycket vatten för att flytvästen skulle lösa ut. Det ordnade
Göran själv, när han skulle reva så fastnade utlösaren till flytvästen och
tjoff så satt han fast som i ett skruvstäd i den uppblåsta flytvästen! Vi har
aldrig provat men det förefaller inte lätt att simma i en sån där…
Efter 584 sjömil eller 98 timmar nådde vi äntligen La Coruna. Balance och vi
kom in samtidigt och ligger nu bredvid varandra i marinan. Med en gång när vi
lagt till så firade vi överfarten med champagne och laxsnittar – sedan sov vi
några timmar, ikväll blir det restaurang, livet är inte bara skönt det är faktiskt
j-t skönt! ”

La Coruna

130111. Atlanten:
”Det mörknar redan vid 18-tiden lokal tid och vi skulle se ljusen från Antigua
hela natten. Först som ett svagt ljus vid horisonten och senare mer och mer
tydligt, för att i gryningen, också kunna se öns landmassa resa sig ur havet.
Dagen före hade vi minskat segel, bara för att upptäcka att det gick nästan
lika fort i alla fall, till slut hade vi bara en liten trekant av genuan ute
och lyckades på så sätt minska farten till 4,5 knop. Vi ville inte komma fram
när det fortfarande var mörkt. Samtidigt
som solen gick upp i öster, lade vi om rodret och styrde in mot English
Harbour. Här i Karibien är det omvänt mot Sverige, röda prickar på
styrbordssidan och gröna om babord då man stävar in i hamn. Det kändes lite pirrigt – äntligen framme
efter knappt 22 dygn ombord!”

Vågorna gick höga på Atlanten

130329 Panamakanalen:
Vi slussade fredag-lördag med Jayess och redan på onsdagen kom John, Rose och
Roque tillbaka för att hjälpa oss med Anniara. Det kändes lugnt och tryggt för
nu visste vi ungefär vad vi kunde förvänta oss och Roque var en riktig klippa.
Trots sina ynka 22 år så har han redan arbetat extra som linehandlers i fem år
och han var duktig, hade koll på hela båten (inte bara sin egen lina) och tog
hand om linor och däck när vi använt dem färdigt.
Vi fick två lotsar ombord, en ansvarig och en trainee. De berättade att kanalbolaget har 9000
anställda och att det står 1000 i kö för att få anställning. Traineen som också
jobbar som bogserbåtskapten hade fått vänta elva år efter adekvat utbildning för
att få anställning på kanalbolaget. Nu
utbildar man för fullt för 2015 ska nya, större slussar stå färdiga (arbetet
pågick för fullt) och då kommer man att fördubbla kapaciteten och då behövs
förstås också fler lotsar.
Vi blev ihopbundna med en stor katamaran och vi slussade sedan upp bakom ett
fraktfartyg och en bogserbåt, en ”tug”.
Katamaranen skötte linorna på sin sida plus linan i fören på vår sida,
så vi hade bara en lina att hålla reda på och den skötte Roque. Det gick smidigt och vi kunde snart lägga oss
vid den stora bojen för natten. Jag hade förberett middagen med
kryddpepparbräserade järpar och erkänner att jag var lite nervös för om den
typiska kryddpepparsmaken skulle tilltala vår tillfälliga besättning. Först
”tvingade” vi dem att provsmaka varsin bit inlagd sill med tillhörande nubbe.
(Jag hittade en burk med Abbas Skärgårdssill i köpcentret i Colon och den åkte
förstås ner i varukorgen.) De gillade i alla fall järparna – en halv potatis
var allt som återstod när vi ätit färdigt. Det var mer tveksamt med nubben,
sillen föreföll ok.
Klockan sex morgonen därpå var det dags igen, två nya lotsar anlände, en
ansvarig och en trainee, men precis som dagen innan så var det lotsen på katamaranen som hade
befälet när vi gick genom slussarna. Det är alltid lotsen på den största båten
som för befäl, de andra bara åker med.
Lotsarna berättade att slussarna som nu är 100 år gamla bara varit stängda för
trafik en gång. Det var vid ett så häftigt regnande så att man fick öppna
slussportarna för att inte allt skulle översvämmas och släppa ut så mycket
vatten som det bara var möjligt. Det
vatten som man släppte ut skulle ha räckt för att försörja både Panama City och
Colon med färskvatten i 200 år, enligt lotsarna.
Det var en häftig känsla när portarna ut till Stilla Havet öppnades för att
släppa ut Anniara och när de stängdes bakom oss. Nu befinner vi oss på
västsidan om Nord- och Sydamerika. Karibien kändes stort men detta är större!
Slussportarna öppnar sig mot Stilla Havet

130426. Ekvatorn:
13.04.23 kl 06.21.22 korsade vi ekvatorn! Solen hade precis gått upp och
morgonen var lite småkylig. Vi firade med bubbelvatten och offrade en skvätt
till Neptun. Någon tjära och några fjädrar fanns som tur var inte att tillgå
ombord.
Nästa morgon var klockan ungefär lika mycket när vi siktade den första ön i
Galapagosarkipelagen, Isla Santa Fé.
Snart dök Isla Santa Cruz upp på styrbordssidan och några timmar senare ankrade
vi i Academy Bay efter nästan exakt 14 dygn till sjöss. Överresan har varit den
jobbigaste hittills. Galapagos ligger sydväst om Panama och gissa vilken
riktning vinden har tagit – hela tiden! Pinkryss hela vägen i ömsom stiltje och
ömsom kulingbyar i ösregn. Men mest stiltje. När det sedan är pinkryss när det
väl blåser så får man lätt en känsla av att man inte kommer någonstans. De tre sista
dagarna var dock både riktning och styrka på vinden helt ok och en känsla av
lättnad – vi är snart framme, spred sig på Anniara.

Jättesköldpadda på Galapagos

130621. Ett år sedan avresa:
Vi firade bröllopsdag och ”Ett år sedan vi lämnade Sverige” genom att gå på
Fars-dags-fest. Den anordnades av
kommunen här i Taihoe och lockade både seglare och locals. Vi kom dit strax
före sju och blev bordsplacerade helt nära scenen. Det var lite jobbigt med volymen till att
börja med men det övervägdes senare av barnens/ungdomarnas uppvisningar. Först
fick alla män en pinne med ett pappershjärta på ”Bonne fete, Papa”. Hon som
delade ut dem tittade lite extra på Görans hästsvans men bestämde sig sedan för
att han nog var en pappa, han också. Dansuppvisningarna började tämligen
omgående, först med lite mindre barn och med den charm som bara sådana kan
uppvisa. Sedan tog ungdomarna vid och gav en kraftfull föreställning med
bankande trummor. Det var ett slags växelsång där de unga kvinnorna sjöng och
dansade och sedan tog de unga männen vid med en häftig dans till trummorna. Så
blev allt stilla och vi trodde det var slut – då började kvinnornas höga sång
igen och sedan föll männen in med dans igen och intensiteten stegrades och
stegrades. Det var mäktigt.
Under tiden som uppvisningen pågick så började matserveringen. Det var gående
bord med mycket spännande rätter, rå tonfisk i två olika tappningar, ris,
grönsaksblandningar, kyckling i en kryddstark sås och svamp. Vi åt av allt. Det fanns vin och öl för dem
som så önskade. Sedan blev det dans och
festen fortsatte långt in på natten.
Dansuppvisning

Rose från Kalifornien, som jag berättade lite om i förra bloggen, har ett litet
museum. Vi tittade in där och passade på
att ta till oss lite kunskaper om Marquesasöarna och marqueserna. Forskarna
anser det vara klart att öarna från början befolkats av människor ifrån
kinesiska fastlandet. 1200 år f k nådde
de Samoa och Fiji och omkring 200 år f k befolkade de Te Henua Enana, idag känt
som Marquesasöarna.

131030. Nya Zealand:
Vuda Point ligger innanför ett stort rev och det var väldigt lugnt och fint
till dess vi kom utanför revet – då reste sig sjön! Vi skulle hålla 188 grader
för att gå direkt på målet men vinden tvingade oss upp mot 220 grader och vågor
slog hela tiden in över däck på Anniara. Med hårt revade segel gjorde vi ändå
över sex knop och PellOlle vindroder styrde galant mot sjöarna. För babords
halsar stävade vi mot Nya Zeeland. För varje våg som slog över så rann en
rännil med saltvatten ner i soffan på styrbords sida av salongen. Den lilla
läckan vid en av de fasta skylighterna (svengelska) hade plötsligt blivit en
lite större läcka. Även under durkarna
slog en del vatten och vi kom överens om att både täta läckan i taket och att
försöka ta reda på var det läckte in på styrbords sida (vid någon mantågsstötta?)
och täta det, skulle bli högsta prioritet när vi kom fram till Opua. Till dess
fick vi sova på babords sida och köra länspumpen då och då.
Tyvärr hade uthalet till den inre focken kommit i kläm under skylighten i
förpiken vilket gjorde att vi hade ett litet läckage även där, rätt ner i vår
ordinarie koj. Fy f-n, vad blött det kan bli, överallt!
Efter två dygn vred vinden så att det blev lite roligare att segla och efter
fyra så tog den helt slut. Vi kom ihåg vad Bruce på Margarita sagt till oss ”Remember
you are on a schedule! When
the wind is out you need to start the engine, move on!” Detta för att
undvika att en ny front skulle slå emot oss innan vi hann fram till Opua. Så vi
drog igång motorn och började handstyra i tretimmarspass, eftersom vi inte
lyckats få någon reservdel till vår autopilot under resan över Stilla Havet. I
fyrtio timmar bytte vi av varandra var tredje timme. Inte förrän nu har jag
begripit vilken stor betydelse det har haft att vi delat in dygnet i
tretimmarspass men med varsitt sextimmars sovpass. Att försöka få tillräcklig
vila under tre timmar kändes omöjligt. När jag äntligen kommit till ro från min
värkande kropp, efter att ha suttit i kylan och styrt i tre timmar, så var det
snart dags att gå på igen. Jag var oändligt tacksam när vinden ökade efter två
nätter och vi kunde hissa segel och engagera Pellolle för styrningen igen.
På morgonen, nästan åtta dygn efter start från Fiji, gick vi in mot Opuas
Marina. Göran styrde och jag försökte städa upp lite inne i Anniara. Vi visste
ju att både tull, immigration och hälsovårdsmyndig-heter skulle komma ombord så
fort vi lagt till.
Det gick väldigt smidigt, tulltjänstemannen skötte om alla papper och sedan kom
hälsovårdsmyndigheterna. De förklarade att om de fick ta vad de ville ha, så
skulle vi få ”grönt kort” sedan. Ja, vad skulle vi säga? Vi förklarade att vi
inte hade för avsikt att ta in något som vi inte fick så de fick gärna gå
igenom livsmedel osv. Det mesta av grönsaker o annat hade vi slängt överbord
tidigare och på vägen in åt vi åtta ägg, en stor gurka och lite crabfish till
frukost, annars hade de tagit detta. Nu var det i stort sett bara en lök, lite
smör och sopor för dem att ta hand om. Sedan kunde vi hala den gula flaggan och
känna oss välkomna till Nya Zeeland!

Soluppgång på södra halvklotet

140515. Oväder på väg till Fiji:
Göran hade passet 18.00-21.00. Nu hade regnskurarna ersatts med mer ihållande
regn och med ojämna mellanrum bröt en våg så olyckligt bakom Anniara så att
sittbrunnen fylldes med vatten. Som tur är så har vi öppet i aktern, vattnet
rinner ut lika fort som det kommer in. Göran var som en dränkt katt när det var
min tur att ”ta törn”.
Sjön var som ett inferno, det fräste och brusade omkring mig, jag var nästan
glad att det var mörkt så jag inte kunde se storleken på vågorna. Regnet
trummade mot min rygg och vinden ven runt öronen. Jag satt fastspänd med en
säkerhetslina åt varje håll och med ett stadigt tag om pullpiten med
högerhanden och den vänstra på ratten.
Vi länsade undan med enda målet att hålla Anniaras akter mot vågorna.
Tack och lov för att vi fått till en ny vindmätare i Opua, de är oumbärliga när
man ska hålla rätt vindvinkel. Pell-Olle, vindrodret, styrde högt över
förväntan i de branta vågorna och jag försökte hjälpa till, så snart vi
riskerade att gå för mycket mot vinden så högg jag tag i rodret och styrde
tillbaka. Trots detta tog vågorna då och då tag i Anniara, slängde henne som en
vante nerför en våg och tryckte ner henne på sidan. Tappert reste hon sig varje
gång och vi kunde räta upp henne, Pell-Olle och jag.
Tre timmar går fort (när man har roligt, haha) och jag tyckte att vinden
minskade något under den sista timmen mellan 23 och 24. Ibland var den faktiskt nere under 14 m/s och
den gick inte upp i mer än 20 någon gång. Kanske ovädret var på väg att ge sig?

Vi hade vaktombyte vid midnatt och det var Görans tur att spänna fast sig och
utsätta sig för elementen igen. När jag stängt till och var färdiga för att gå
och lägga mig så signalerade han med sin pannlampa. Jag öppnade nedgångsluckan
för att höra vad han ville. ”Jag älskar dig” sa han och en våg av värme och tillförsikt
strömmade igenom mig ”Jag älskar dig också”. Tillsammans skulle vi klara av
detta oväder!
Jag vaknade av ett fruktansvärt brak och av att jag låg, snarare på ryggstödet
än madrassen i soffan med sjökoj.
Anniara hade hamnat tvärs sjön igen och knäade för några ögonblick
allvarligt ner med babords reling under vattnet. Sedan rätade hon sig igen. Jag
kravlade mig ur min koj och klev försiktigt över diverse saker som låg
kringspridda på durken. En blick upp genom nedgångsluckan försäkrade mig om att
Göran satt där han skulle, hans siluett avspeglade sig i ljuset av
akterlanternan – bra! Jag tände och började se mig omkring. Det största oljudet
hade nog kommit från den odiskade disk som legat i diskhon och som hoppat upp
och istället låg och skramlade på hyllan bakom spisen. Jag vände mig om och
tittade på navigationsbordet, tomt! Var någonstans var datorn? På durken låg
diverse grejor, skor och några verktyg som legat på andra sidan, under
navigationsbordet, men datorn? Mellan spisen och grytskåpet finns ett litet
utrymme på ca 10 cm, detta för att spisen som är upphängd ska kunna svänga när
det gungar. Som ett flygande tefat hade datorn surfat iväg i luften och landat
i detta smala utrymme! Där hittade jag även en liten kamera, en hårddisk och
gps:en som Göran använder när han cachar, plus diverse annat smått och
gott. Allt detta hade legat i ”säkert”
förvar på en hylla ovanför navigationsbordet. Nu la jag datorn i navigationsbordet och resten av
grejorna pulade jag in i ett av skåpen.
”Det var en jäkla stor våg” Göran såg lugn och trygg (men våt) ut när jag
öppnade luckan för att höra hur det gått för honom. ”Hela sittbrunnen blev full
med vatten. Jag kör så länge jag orkar så får du ta över sedan”. Jag nickade
bara och gick ner för att försöka sova en liten stund igen.
Göran höll ut hela sitt långa nattpass fram till klockan sex och sedan fick jag
ta över. Det blåste fortfarande stadigt mellan 16-18 m/s och när det gick ner
till 14 kändes det riktigt bekvämt. Havet kokade och efter ett tag förstod jag
att det faktiskt hade övergått till att blåsa sådär 15 m/s och sedan kom det en
squall var femtonde minut då regnet vräkte ner och vinden ökade till sådär 20
m/s. Sedan minskade det igen, för att öka igen och så höll det på, hela
förmiddagen.
Alla oväder tar slut, så även detta. Frampå eftermiddagen kunde vi se att
molntäcket började lätta och att vinden avtog och fram emot kvällen var det
riktigt behaglig segling igen. Anniara var fylld med våta, saltvattenindränkta
kläder som vi skulle få ta hand om när vi kom fram till Fiji, men ovädret var
över och det kändes skönt!
Två dygn senare var vi bara några distansminuter ifrån inloppet till Savu Savu
när vi möttes av tre valar. Det var precis som om de ville hälsa oss välkomna
till Fiji. Livet är fantastiskt!

140803. Cape York:
Det var som att vakna en augustimorgon uppe i Kärrsvik. Vattnet låg blankt som
en spegel, solen hade precis nått över skogskanten, det var alldeles tyst och
daggen blötte ner vårt däck. Escape River visade sig ifrån sin bästa sida. Vi
åt frukost i sittbrunnen och höll hela tiden utkik efter krokodiler – det
skulle ju vara kul att få se en. Men krokodilerna lyste med sin frånvaro, det
var bara att lätta ankar och ge sig av igen. Vi följde det spår vi lagt i
plottern på vägen in och höll god fart ut med Miss My troget följande i
kölvattnet. Vi skulle försöka komma i rätt tid för att passera Albany Passage,
ett smalt sund där strömmen kan sätta upp till 7 knop. När vi nådde utloppet på
floden så hade vinden fri passage och den stilla morgonen var ett minne
blott. Anniara brottades en stund med
vågorna som sköljde in och vi tittade hela tiden på djupmätaren. Det fanns
några små grundflak med djup på mindre än två meter och dem ville vi till varje
pris undvika. Snart hade vi passerat och kunde sätta segel och kurs mot Albany
Passage.
Albany Passage

Vi gjorde 5½ knop och nådde passagen lagom till slackvatten (= ingen ström).
Kusten upp kallas ibland för den röda kusten, med det holländska ordet för röd
och vi förstod varför när vi passerade. Kustlinjen lyste i solskenet i vackra
toner av karmosin och terrakotta. Vi seglade in i det 3 NM långa sundet och
konstaterade till vår förvåning att det låg ett hus på högra stranden och en
rastplats med bord på den vänstra, där det stod en bil och husvagn. De höll på
att sätta en båt i vattnet ifrån en trailer. Förutom pärlodlingarna i Escape
River så var det de första tecknen på civilisation på mycket länge. Nu märkte
vi att det var lite ström trots allt, det blåste mindre men vi gjorde bättre
fart. Plötsligt blev vi uppropade av Miss My som låg en NM bakom oss ”En
krokodil, vi ser en krokodil!” Den var nära tre meter lång och låg och solade
på en sandstrand, fick vi veta. Det var ju förbaskat att vi missade den!
Därefter höll vi noggrann utkik, men utan att se någon. Snart hade vi passerat
passagen och väl ute så fick vinden fatt i oss igen. Det var byigt och nu
gjorde vi god fart trots att vi hade revat både storsegel och genua, strömmen
var stark här. ”10,3 knop!” Det är definitivt hastighetsrekord för vår båt och
vi gjorde stadigt över nio knop när vi passerade Cape York, som är Australiens
nordöstra spets. På ett kick var vi nere vid inseglingen till Seisia, målet för
dagen. Miss My hade passerat oss och
stånkade i förväg in på inseglingen. Det såg ut att gå mer på tvären än rätt
fram när Olof jobbade för att hålla upp henne mot enslinjen som vi skulle följa
för att komma rätt emellan sandbankarna. Vi tog in seglen och följde efter,
lika mycket på tvären emot strömmen som Miss My. Det var med viss lättnad som
vi till slut kunde svänga nittio grader runt en grön pinne och gå in på
ankringsplatsen utanför Seisia. Här ligger ett litet samhälle med ca 500
invånare, nästan uteslutande invandrade indonesier. Här finns en kaj där ett
lastfartyg lägger till två gånger i veckan för att förse invånarna i Seisia och
fyra andra små samhällen, sammanlagt ca 2 500 invånare, med förnödenheter.
Här finns också en campingplats, stället är populärt hos folk som gillar att
åka fyrhjulsdrivet utan att det nödvändigtvis finns någon väg att åka på.
Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi kommit på plats på ankringen och vi
firade att vi passerat Cape York med ett glas vin i sittbrunnen.

141014. Det tredje världshavet:
Nu är vi mitt i det tredje världshavet, Indiska Oceanen. Det är den minsta av
oceanerna och upptar ca 20% av havens yta eller 74,9 miljoner(!) km2. Inte
konstigt att vi inte ser så många fartyg på vår väg, havet är stort! Efter 16
dygn och 2029 NM har vi nu kommit till Rodrigues, en liten ö som tillhör
Mauritius.
Mauritius

Det verkar som om det blir jobbigare och jobbigare ju längre
västerut vi kommer i Indiska Oceanen. Först en seg (men bekväm) segling från
Darwin till Christmas Island och sedan en rätt skön segling med god vind till
Cocos Keeling. Seglingen hit var dock rätt jobbig, god vind men höga sjöar,
ofta från olika håll, samtidigt. Vi är rätt vana vid att få in lite sjö i
sittbrunnen, den är inte så djup eller skyddad, men nu klagade våra båtkompisar
över att även de blivit ordentligt översköljda. Ju närmare vi kom Rodrigues desto
mer squallar fick vi också över oss. Då växer molnen snabbt upp på himlen och
ger häftiga regnskurar med ännu häftigare vindbyar, ofta med styrkor upp emot
20 m/s. Då gäller det att reva snabbt! Efter en kvart är det över, då släpper
vi ut seglen och efter någon timme kan det komma en ny squall och då revar vi…
Mest frekventa var dessa squallar tidigt på morgonen. Vi har en teori om att
det beror på att luften är som mest nerkyld då(?).

141108. Till Sydafrika:
Oj oj oj, nu är det länge sedan ni hörde något från Anniara. Det är inte så att
vi har sjunkit eller seglat vilse men, vi har haft några tuffa dygn på vår väg
mot Sydafrika. När man seglar den här sträckan så är inte frågan om man ska
möta något oväder utan när. Vi hade noga studerat väderleksrapporterna men
sträckan är lite för lång (det tar oss 12-14 dagar att ta oss från Mauritius
till Richard´s Bay i Sydafrika), för att man ska kunna få en säker prognos hela
vägen. Vi hade också försökt att höra oss för med seglare som gått den här
sträckan innan och försökte hitta en bra taktik. Planen var att vi skulle möta
hårdare vindar efter några dagars färd och inte i slutet av resan. Vattnen
utanför Madagaskars sydspets och utanför Sydafrikaas kust är ökända för sina
monstervågor. När hård sydvästlig vind möter Agulhasströmmen så reser sig
havet, något alla till varje pris vill undvika. Öster om Madagaskar gick vi in
i ett vädersystem med hård kuling. Det är lågtrycken runt Antarktis som med
jämna mellanrum trycker upp högtryck till de här breddgraderna. Högtrycken på
södra halvklotet går motsols och när man kommer in västerifrån så möter man
först sydvästlig vind som sedan sakta backar mot sydost till ost och sedan
fortsätter mot nord. När vi mötte högtrycket så låg vindstyrkan runt 15-17 m/s
och vågorna växte snabbt till 3-4 m. Det kanske inte låter så mycket men vi kan
lova att det är gigantiska berg av vatten som slår emot en, inte trevligt alls.
Vi fann snart att vi inte kunde gå emot utan vände Anniara in mot Madagaskar
och länsade med. Det var 200 NM in till land och vinden skulle hinna backa
långt innan vi kom dit. Det gjorde den också, på vår plotter kan man se spåret
efter hur vi seglade den natten, allt eftersom vinden backade så följde vi
efter med Anniara, grad för grad, tills vi hade gjort en stor halvcirkel och
nästan var tillbaka på ursprunglig kurs igen. Sedan höll vinden i sig i 2½ dygn
till. Oerhört tröttande och blött. Vågorna sköljde över oss och den som hade
vakten fick sitta på helspänn, beredd att hjälpa autopiloten om någon våg helt skulle
knuffa oss ur kurs. Vi har kontakt med ett amatörradionät som en gång om dagen
hjälper seglare med väderleksutsikter för det kommande dygnet. När vi närmade
oss slutet på ovädret så konstaterade Paul, som skötte deras utsändning att nu
skulle vi snart få stiltje istället, ”och lite vila och det kan ni behöva”,
tyckte han.
Fantastiska Sydafrika!

150213. Sydatlanten:
V Nu befinner vi oss mitt ute på Sydatlanten. Vi har Brasiliens kust 1000 Nm
västerut och Afrikas kust 1925 Nm österut. Kap Verde ligger 1640 Nm norrut. Det
är 2535 Nm sedan vi lämnade Sydafrika och vi befinner oss precis mitt emellan
Fernando De Noronha som är vårt nästa mål och S:t Helena som vi lämnade för 9
dagar eller 870 Nm sedan. 870 distans på 9 dagar! Det blåser alltså inte
särskilt mycket på det här benet…

150327. Upptagning i Chaguaramas:
Efter 17 händelselösa dagar med svaga till måttliga vindar nådde vi så
Chaguaramas i Trinidad. Här skulle vi äntligen kunna ta upp Anniara och
bottenmåla och polera. Det kändes lite som en ordinär vårrustning. Speciellt
som vi kunnat läsa på OSS´s hemsida att vårrustningen är i full gång hemma i
Sverige. Skillnaden är förstås att här har vi ”härliga” 35 grader varmt med 80
% luftfuktighet. Vi svettas så det rinner – utan att anstränga oss
överhuvudtaget. Vi har varit på land en vecka och varje morgon har vi gått upp
med solen för att jobba några timmar (alltid i skuggan) och sedan har vi inte
kunnat göra något, hettan har varit alltför påfrestande, och inte förrän vid
solnedgången har vi arbetat några timmar igen.
Arbete för långseglare

150412: Jorden Runt:
Nu är vi jorden-runt-seglare! Den 11:e april korsade vi vårt spår utanför
Tobago Cays och har därmed fullbordat ett varv runt jordklotet. Färden har tagit oss till många intressanta
platser och många intressanta och trevliga möten med olika människor både
lokala och andra seglare. Vi har tillryggalagt cirka 34 700 nm i både
storm och solsken men mest det senare.
Vi har varit flitiga med kameran och tittar ofta på fotona från olika
tillfällen för att låta oss påminnas om allt vi varit med om. Vi känner oss stolta över oss själva och vår
trogna Anniara som tagit oss hela vägen.

Skål för oss!!!