Anniara

Vi har aldrig tidigare ankrat på en plats där det rullade
så! Trots att det inte blåst särskilt mycket så rullade mäktiga dyningar in
över ankringsplatsen utanför Fernando de Noronha och de bröt sedan våldsamt mot
strandens klippblock. För varje våg flyttade sig samtliga båtar 30-40 meter åt
sidan för att sedan glida tillbaka igen. Till vänster om oss låg lokala fiske-
och turbåtar förtöjda vid bojar och på vår högra sida fanns stranden. 100 meter
bakom oss låg den enda segelbåt som förutom oss själva hittat hit. Framför oss
reste sig en hög och kraftig pir där småbåtar gick i en stadig ström in och ut.
Ankaret hade huggit direkt men låg på ett djup om 15 meter. I djupaste laget
när man bara har 40 meter kätting så jag stannade kvar på Anniara när vi hade
pumpat upp jollen och Göran gav sig ensam iväg för att klarera in i Brasilien.
Jag såg honom ge sig iväg och sedan försvann han i de höga vågorna för att dyka
upp på nästa vågkam längre bort. Jag följde honom med blicken ända tills han
försvann bakom stenpiren.

Några timmar senare var han tillbaka och kunde konstatera
att det varit enkelt att klarera in även om det tog tid. Han hade gått till
kontoret vid pirens ände och fyllt i några papper och tjänstemannen hade sedan
kört honom till immigrationskontoret där han fått fylla i ännu mer papper och
sedan hade han fått lova att komma tillbaka klockan tio nästa dag för att
träffa hamnkaptenen, som var ledig idag, söndag. Det var heller inte riktigt så
dyrt som vi läst på nätet, det kostade “bara” 66 US$ för båten/dag
och 20 US$ per/person och dag. Vi kunde betala en annan dag eftersom de ville
ha betalt i lokal valuta och den var vi tvungna att ta ut i öns enda bankomat
som låg vid flygplatsen. Inne vid hamnen
låg några affärer, två restauranger och en liten kur med turistinformation.
Förutom den yngre tjänstemannen på hamnkontoret talade ingen engelska, inte ens
kvinnan på turist-informationen. Göran hade plockat till sig några broschyrer
så att vi kunde läsa om vad ön hade att erbjuda.

Vi stannade på Anniara resten av söndagen. Egentligen var
vi angelägna om att utnyttja de få dagar vi tänkte stanna på ön så mycket som
möjligt men vi ville också vara säkra på att ankaret satt ordentligt innan vi
lämnade henne några längre stunder.

På måndagen tog vi oss in till Porto och vårt möte med
hamnkaptenen. Vi var i god tid och blev bjudna på varsin liten plastmugg med
brasilianskt kaffe. Starkt och sött! Hamnkaptenen kom precis klockan tio och
stämplade våra papper, sedan var alla formaliteter undanröjda och vi kunde ägna
tiden åt att utforska Fernando de Noronha.

Vi tog en taxi till flygplatsen för att hämta ut pengar i
den enda bankomaten. Inget av våra fyra kort fungerade! Vi försökte få
taxichauffören att förstå och frågade om det inte fanns något bankkontor, Göran
hade varit förutseende och tagit med de US-dollar som vi haft i vårt
säkerhetsskåp ända sedan Panama. Chauffören tog oss med till “Projeta de
Tamar”, ett ställe mitt på ön där de höll på ett projekt omkring
havssköldpaddorna. Vi gick in i en affär som såg ut som en riktig turistfälla
och frågade om det fanns något bankkontor i närheten. Ingen talade engelska och
det tog en stund innan de förstod att vi ville ha ut pengar.
“Aeroporto” var det enda svar vi fick. Och på flygplatsen hade vi ju
redan varit. Under tiden hade taxichauffören pratat med någon utanför och han
uppmanade oss nu att följa med. Färden gick till Vila dos Remedios och vi
stannade utanför postkontoret där det också fanns en bank. “Nej tyvärr, vi
kunde inte få ut några pengar på kortet” och “Nej tyvärr, de växlade inte in
dollar.” Vi såg villrådigt på varandra, vad skulle vi nu göra? En dam med
asiatiskt utseende kom till vår undsättning, det fanns en affär längre ner,
Atlantis Divers och de växlade pengar. Vilken tur! Vi skyndade oss att tacka
och skyndade sedan ut till taxichauffören som körde oss nerför torget trots att
de bara var 50 meter längre ner. Vi gick in på Atlantis och bad att få växla till
oss 2000 reis. Det fick vi inte, för så mycket kontanter hade de inte, men 1200
kunde vi få. Om vi kom tillbaka nästa
dag kunde vi få mer, förklarade en vänlig tjej, som var den första vi mötte som
inte bara talade engelska utan som också gjorde det bra. Vi betalade
taxichauffören och gav oss iväg till fots för att utforska Vila dos Remedios.
Överallt körde små beachbuggies omkring och stället präglades av turister, de
flesta från brasilianska fastlandet. Vi började bli hungriga och såg oss om
efter en restaurang, priserna var höga, men vi fann en som såg ut att ha lite
lo!

kal prägel och det
brukar båda gott, så där slog vi oss ner och beställde lunch. Fisk med ris och
grönsaker. Mätta och belåtna kunde vi sedan börja leta efter något ställe med
wifi. Som alltid när vi nått en hamn behövde vi uppdatera oss och uträtta lite
ärenden på nätet. Atlantis Divers hade haft ett fritt nät men det var långsamt,
vi sökte något bättre. Byn var från början en militär befästning och runt
torget fanns spår av logementsbyggnaderna kvar, sedan låg den egentliga
bebyggelsen längs med de två vägar som strålade samman inne vid torget.
Överallt fanns små affärer och restauranger. Efter en stunds letande hittade vi
en liten souvenirshop som också erbjöd wifi till en kostnad om 15 reis (knappt
40 kronor) för två timmars surfande. Det var lika långsamt som det andra nätet!
Besviket konstaterade vi att vi varken skulle kunna lägga ut bilder eller
bloggar via det nätet.

Senare på eftermiddagen liftade vi tillbaka till Porto.
Det var hamnkaptenen som hade vänligheten att plocka upp oss, han skulle ändå
samma väg som oss.

De två följande dagarna hyrde vi en liten gul
beachbuggie. Det var väldigt noga med att man skulle använda säkerhetsbältet.
Annars skulle polisen ta oss! I övrigt var det lite si och så med bilen.
Blinkersen fungerade inte, (men man kan ju räcka ut handen) vare sig
hastighetsmätare eller bränslemätare fungerade och fläktremmen protesterade
högljutt på de lägre växlarna men annars fungerade den fint.

Vi hade höga förväntningar på Noronha, vi hade läst att
man jämförde ögruppen med Galapagos och två tredjedelar av den ö som var bebodd
var ju också nationalpark. Vi betalade 150 reis var för att få besöka de delar
av ön som tillhörde nationalparken och vi blev grymt besvikna. Kanske vi är
mätta på upplevelser efter två och ett halvt år med idel nya platser och nya
människor? Passet in till
national-parken gällde för tio dagar och kanske om vi hade varit mer
intresserade av att bada, för det finns ett antal mycket fina sandstränder. De
gjorde mycket reklam för snorklingen vid Baio du Sueste men vattnet var
grumligt med dålig sikt och djurlivet begränsat. Vi gick några vandringsleder
och visst var det fina utsiktspunkter men “Brasiliens Mallorca”
stämde bättre in än “Brasiliens Galapagos”. Att allt var dyrt och att det var så svårt
att få tag på inhemsk valuta förstärkte de negativa intrycken. Efter fyra dagar
lämnade vi ön och satte kurs mot Trinidad. Nu är det dags att ko!

rsa ekvatorn och
återvända till norra halvklotet igen!