Anniara

Det var precis som om de kände på sig att det var för sista gången som de fick
mat från Anniara. Den lilla andhonan som ätit ur handen hela sommaren och hennes
nyvunna kompisar, två präktiga anddrakar som hon börjat sällskapa med de senaste
veckorna hängde runt båten hela dagen. Högljutt snattrande påkallade de
uppmärksamhet så fort någon visade sig i sittbrunnen. Vi hade fullt upp med de
sista detaljerna inför avresan, vi hade varit och klarerat ut och lyft upp
jollen på däck. Nu skulle den sköljas av och torka i solen för att sedan bindas
fast på däck. Skivorna som utgör durk skulle längst ner i “helveteshålet”, det
stora stuvutrymme där vi förvarar det mesta, cyklar, dieseldunkar, snorklar,
drivankare, fiskeredskap med mera, med mera. Regelbundet blev vi avbrutna i vårt
arbete av tunga regnskurar men till slut var allt klart, 45 minuter innan vi
lovat tullen att vi skulle ge oss iväg (de är noga med sådant). För sista gången
lösgjorde vi bojen från våra linor och satte kurs ut ur hamnen i Opua. Vi vände
oss om och vinkade “Hej då Opua! Hej då, Nya Zealand! Hej då, ankorna!”
De
första dygnen bjöd på omväxlande segling i mycket svaga vindar och motorgång i
ingen vind alls. Vi hade koll på väderrapporten och visste att det skulle bli
så, men det är ändå trist när man inte kan segla. Första morgonen till sjöss så
loggade Göran in på SSB-radion för att delta i det Cruiser´s net som
administreras i första hand av den brittiska båten Maunie med god hjälp av andra
frivilliga seglare. Vid överfarter så fungerar någon båt som netcontroller varje
morgon och förhör sig om alla båtars position och att allt är väl ombord. Det är
egentligen en falsk trygghet, även om vi nu var ca 30 båtar på väg åt samma håll
så var vi snart så utspridda att ingen hade kunnat nå fram och hjälpa någon
annan i tid om det hänt något. Men, det är väldigt trevligt att höra av de andra
och så har vi förmånen att ha J-J, en man som själv seglar båten Ocean Echo och
som är väldigt duktig på att tyda gribfiler och väderleksrapporter. På den här
resan har han stått för en uppdatering av vädret på morgonen och en på kvällen
via SSB-radion.
Motorn störde sändningen på SSB-radion så jag fick order om
att stänga av och driva en stund. Det var en fin morgon med bara några små moln
på himlen och snart kom en stor fågel och círklade runt Anniara. Han slog sig
ner i vattnet och jag tänkte: “Men, är det inte en albatross?” Jag har aldrig
sett någon och hade inte förväntat mig att få se någon heller, nu när vi aldrig
kom iväg till Sydön på Nya Zealand. Jag rusade förstås ner efter kameran och
fågeln lät sig snällt fotograferas. Efter jämförelser med fågelboken så tror jag
inte att det var någon albatross, utan en mollymawk (undrar vad de heter på
svenska?). Stora, men inte riktigt så stora som albatrosserna. Kul, med lite
synintryck på resan!
På eftermiddagen den elfte avbröts vår monotona segling
i svaga vindar av en ordentlig squall. I ett huj ökade vinden till 17 m/s och
regnet öste ner, jag rusade upp för att hjälpa Göran och lagom tills vi revat
färdigt så avtog vinden igen. Och vi var genomblöta…
Squallen förde med sig
betydligt bättre vind så vi kunde släppa ut seglen igen och med god fart
fortsätta vår färd. Det gick några dagar med omväxlande segling, omväxlande
motorgång. När vi kommit halvvägs så hade vi kört motor i 60 timmar, alldeles
för mycket diesel hade gått åt för sparsamma (snåla) långseglare med ett fast
grepp om plånboken!
På kvällen den fjortonde kunde vi sätta segel efter att
ha kört motor hela dagen. När jag hade kopplat ur autopiloten så gick det inte
att styra! Hjälp, vad har hänt!? Det gick att svänga ratten åt styrbord men det
gick jättetrögt åt babord. Vi tog ner seglen som vi just satt upp och lät
Anniara driva i den lätta vinden medan vi försökte komma underfund med vad som
var fel. Stig Helmer, vår autopilot är vårt ständiga sorgebarn. Först gick den
sönder utanför Irland, sedan på väg till Fatu Hiva i Franska Polynesien. Och nu
verkade det vara något fel – igen! Stig Helmer fungerade som han skulle när vi
använde honom, men motorn fortsatte att följa med, även sedan vi brutit all
kontakt, när vi försökte svänga åt vänster. Frågan var nu om vi skulle köra med
autopiloten – och bara den, inte styra manuellt och inte använda vindrodret?
Eller om vi skulle försöka ta bort kedjan och inte använda autopiloten alls?

Vi tog med mycket möda och stort besvär bort kedjan som kopplar autopiloten
till styrningen. Så var vi utan autopilot igen, måtte det bara fortsätta att
blåsa så vi kunde segla och använda vindrodret! Att sitta timme efter timme och
handstyra när man kör med motorn är rätt jobbigt och mycket tråkigt. Man kan
inte ens gå ifrån för att gå på toaletten eller koka en kopp te.
Vi hissade
på och kunde segla fram till morgonen, sedan blev det motor och handstyrning
igen…
Annars var det en fin morgon. Havet låg inte blank som en spegel, det
gör det sällan, men sjön hävde i makliga dyningar och solen gick upp och värmde
bort molnen vid horisonten. Två fregattfåglar gjorde oss sällskap en stund,
deras spetsiga vingar och kluvna stjärtar avtecknade sig skarpt mot den ljusa
himlen när de kretsade kring Anniara.
Klockan två på natten till den
sjuttonde började det blåsa ordentligt. Hela dagen efter hade vi styv kuling.
Den makliga dyningen ersattes med höga fräsande vågor som vräkte in bakom aktern
på Anniara. Solen försvann och ersattes med korta men intensiva regnskurar då
det också tog i att blåsa – upp till 23 m/s i byarna.
Göran hade passet
18.00-21.00. Nu hade regnskurarna ersatts med mer ihållande regn och med ojämna
mellanrum bröt en våg så olyckligt bakom Anniara så att sittbrunnen fylldes med
vatten. Som tur är så har vi öppet i aktern, vattnet rinner ut lika fort som det
kommer in. Göran var som en dränkt katt när det var min tur att “ta törn”.

Sjön var som ett inferno, det fräste och brusade omkring mig, jag var nästan
glad att det var mörkt så jag inte kunde se storleken på vågorna. Regnet
trummade mot min rygg och vinden ven runt öronen. Jag satt fastspänd med en
säkerhetslina åt varje håll och med ett stadigt tag om pullpiten med högerhanden
och den vänstra på ratten. Vi länsade undan med enda målet att hålla Anniaras
akter mot vågorna. Tack och lov för att vi fått till en ny vindmätare i Opua, de
är oumbärliga när man ska hålla rätt vindvinkel. Pell-Olle, vindrodret, styrde
högt över förväntan i de branta vågorna och jag försökte hjälpa till, så snart
vi riskerade att gå för mycket mot vinden så högg jag tag i rodret och styrde
tillbaka. Trots detta tog vågorna då och då tag i Anniara, slängde henne som en
vante nerför en våg och tryckte ner henne på sidan. Tappert reste hon sig varje
gång och vi kunde räta upp henne, Pell-Olle och jag.
Tre timmar går fort (när
man har roligt, haha) och jag tyckte att vinden minskade något under den sista
timmen mellan 23 och 24. Ibland var den faktiskt nere under 14 m/s och den gick
inte upp i mer än 20 någon gång. Kanske ovädret var på väg att ge sig?
Vi
hade vaktombyte vid midnatt och det var Görans tur att spänna fast sig och
utsätta sig för elementen igen. När jag stängt till och var färdiga för att gå
och lägga mig så signalerade han med sin pannlampa. Jag öppnade nedgångsluckan
för att höra vad han ville. “Jag älskar dig” sa han och en våg av värme och
tillförsikt strömmade igenom mig “Jag älskar dig också”. Tillsammans skulle vi
klara av detta oväder!
Jag vaknade av ett fruktansvärt brak och av att jag
låg, snarare på ryggstödet än madrassen i soffan med sjökoj. Anniara hade
hamnat tvärs sjön igen och knäade för några ögonblick allvarligt ner med babords
reling under vattnet. Sedan rätade hon sig igen. Jag kravlade mig ur min koj och
klev försiktigt över diverse saker som låg kringspridda på durken. En blick upp
genom nedgångsluckan försäkrade mig om att Göran satt där han skulle, hans
siluett avspeglade sig i ljuset av akterlanternan – bra! Jag tände och började
se mig omkring. Det största oljudet hade nog kommit från den odiskade disk som
legat i diskhon och som hoppat upp och istället låg och skramlade på hyllan
bakom spisen. Jag vände mig om och tittade på navigationsbordet, tomt! Var
någonstans var datorn? På durken låg diverse grejor, skor och några verktyg som
legat på andra sidan, under navigationsbordet, men datorn? Mellan spisen och
grytskåpet finns ett litet utrymme på ca 10 cm, detta för att spisen som är
upphängd ska kunna svänga när det gungar. Som ett flygande tefat hade datorn
surfat iväg i luften och landat i detta smala utrymme! Där hittade jag även en
liten kamera, en hårddisk och gps:en som Göran använder när han cachar, plus
diverse annat smått och gott. Allt detta hade legat i “säkert” förvar på en
hylla ovanför navigationsbordet. Nu la jag datorn i navigationsbordet och resten
av grejorna pulade jag in i ett av skåpen.
“Det var en jäkla stor våg” Göran
såg lugn och trygg (men våt) ut när jag öppnade luckan för att höra hur det gått
för honom. “Hela sittbrunnen blev full med vatten. Jag kör så länge jag orkar så
får du ta över sedan”. Jag nickade bara och gick ner för att försöka sova en
liten stund igen.
Göran höll ut hela sitt långa nattpass fram till klockan
sex och sedan fick jag ta över. Det blåste fortfarande stadigt mellan 16-18 m/s
och när det gick ner till 14 kändes det riktigt bekvämt. Havet kokade och efter
ett tag förstod jag att det faktiskt hade övergått till att blåsa sådär 15 m/s
och sedan kom det en squall var femtonde minut då regnet vräkte ner och vinden
ökade till sådär 20 m/s. Sedan minskade det igen, för att öka igen och så höll
det på, hela förmiddagen.
Alla oväder tar slut, så även detta. Frampå
eftermiddagen kunde vi se att molntäcket började lätta och att vinden avtog och
fram emot kvällen var det riktigt behaglig segling igen. Anniara var fylld med
våta, saltvattenindränkta kläder som vi skulle få ta hand om när vi kom fram
till Fiji, men ovädret var över och det kändes skönt!
Två dygn senare var vi
bara några distansminuter ifrån inloppet till Savu Savu när vi möttes av tre
valar. Det var precis som om de ville hälsa oss välkomna till Fiji. Livet är
fantastiskt!