Anniara

De olika väderstationerna var överens – nu skulle det bli
oväder! Även om Nya Zealand ligger utanför södra Stilla Havets orkanområde så
kan landet nås av ordentliga oväder, oftast en cyklon som tar en sydligare bana
än vad som är vanligt. När den kommer ner hit så har den oftast gått ner från
cyklon till storm. I början av veckan förutspåddes orkanvindar och att centrum
skulle passera över Northland. Senare började det variera mellan olika
väderstationer, ett tecken på att vädersituationen var svår att tyda och att
det var svårt att förutsäga åt vilket håll lågtrycket skulle ta vägen.
Fortfarande 700 NM bort så gjorde några graders skillnad i riktning stor
skillnad i hur ovädret skulle träffa Nya Zealand. Man var dock överens om att
cyklonen skulle tappa i styrka och att det ”bara” skulle blåsa storm när den
kom hit. Många valde att ta in sina båtar på de lediga platser som fanns i
marinan men vi stannade kvar på vår boj. Vi nöjde oss med att packa ner allt
löst ovan däck, ta ner vårt tak till sittbrunnstältet som vi i använder
istället för bimini och tog ner våra försegel. Vi plockade upp jollemotorn och
satte extra tampar i fören till bojen. Sedan var det bara att vänta. En dag
kvar och fortfarande(!) var windguru och metservice inte riktigt överens – hade
vi tur så skulle det värsta ovädret träffa mer västerut (enligt metservice) och
hade vi otur så skulle det gå rakt över oss.
Lågtrycket, med full styrka på väg mot Nya Zealand

Vi väntade hela fredagen på att det skulle
börja blåsa, men inte förrän framåt kvällen drog det igång och efter det kom
regnbyarna. Det drog i ordentligt! När vi skulle laga mat så fick vi ta fram de
gummidukar som vi använder som halkskydd för att inte porslinet ska åka iväg
när det rullar när vi seglar. Nu rullade det även vid bojen! Det blev en orolig
natt. Jag fann för gott att sova i salongen. I förpiken rullade det för mycket
och dessutom ligger man hela tiden med huvudet lägre än fötterna – mycket obehagligt!
Vid två-tiden på natten blåste det som värst, en av våra båtgrannar uppmätte
över 30 m/s i byarna och en annan hade det mycket tvivelaktiga nöjet att få se
en virvelvind dra förbi, bara några meter från hans båt. På morgonen blåste det fortfarande nästan lika
hårt och det fortsatte sedan hela dagen medan regnet öste ner. Vi kunde bara
avvakta och använda tiden till att läsa. På håll såg vi ett försegel som drogs
ut av vinden och bara en kort stund senare återstod bara trasor. Båtens ägare
befann sig någon annanstans och de får förstås en otrevlig överraskning när de
kommer tillbaka.
Söndertrasat segel

Efteråt kunde vi konstatera att lågtrycket hade vikt av mot
väster men vi fick ändå en ordentlig känning av det. Någon båt hade draggat men
besättningen hade lyckats ankra om och några segel hade blåst sönder – annars klarade
vi oss rätt bra, vi blue water-seglare som ligger i Opua.
Vi har skaffat oss några kompisar här i Opua. De är fyra stycken och kommer
nästan varje dag och vill ha frukost. Först snattrar de lite grann och är det
då ingen som hör dem så upplåter de genast sina röster lite högre – de vill ha
mat. Två är speciellt tama och äter ur handen.
Andungarna äter ur min hand

En dag när vi åt frukost nere i
salongen (det börjar bli lite för kallt om morgnarna för att sitta ute) så fick
vi se ett litet andhuvud sticka upp ovanför tröskeln till nergången. ”Kommer ni
inte snart?” Vi fick bråttom ut att mata dem. Nu har vi fått sätta stopp för
deras framfart. De skitar ner så förskräckligt och det är anddun överallt.
Göran är dessutom övertygad om att det annars kommer att sluta med att vi har
dem i salongen. Så nu har vi satt för så att de bara kommer upp på badbryggan.
En dag hade de samlat ihop ett helt gäng, det var inte mindre än 9 änder och 8
måsar som kom och ville ha mat. Men, då tyckte Göran att det fick vara nog. ”Nu
matar vi dem inte mera!” Och det var precis som om de förstod, för nu kommer de
ensamma igen.