Anniara

Åh, vad skönt det var att segla igen! Vi hade inte varit ute
på flera veckor men i lördags kastade vi loss från vår boj och drog ut i
skärgården. Det blåste en lagom bris, solen glittrade i vattnet och vi kryssade ut på fyra långa slag
innan vi kunde lägga oss på kurs emellan öarna för att gå till Urupukapuka Island
som har blivit vår absoluta favorit-ö här i Bay of Islands. Här finns 144 öar,
vilket Nya Zealändarna är mycket stolta över, att jämföra med till exempel
Oskarshamn, där det enligt uppgift finns mer än 5000 öar (fast då har man nog
räknat varenda liten sten som sticker upp över vattenytan…). När någon frågar
vad som är speciellt med Sverige, så finns det mycket att nämna, men när det är
seglare som frågar så svarar vi alltid: ”Vi har inget tidvatten”. De flesta kan
inte föreställa sig hur det är – att förtöja med två linor i land och ett ankare
i aktern. Och att kunna gå/hoppa i land utan att använda jollen!
Den här gången ankrade vi i ”vår vanliga” vik och vi gick inte ens i land. När
vi gjort i ordning Anniara och satt oss för att intaga den sedvanliga
ankardrammen så kom Joe och Heidi ifrån Huck förbi. De hade varit ute
tillsammans med Kyra och Rick från Nyon och plockat musslor och undrade om vi
ville komma på middag. ”Jag har kyckling och lamm” sa Heidi, ”och så massor av
musslor.” Det lät ju alldeles fantastiskt, så vi tackade omedelbart ja.
När vi kom över till Huck så satt Joe och Kyra och tvättade musslor. Det finns
tydligen väldigt gott om dem, men man får inte plocka mer än 50 st(!) per
person och dag. Heidi stod för kokningen
och det doftade förföriskt av vitlök, smör och vin. Och det var inget mot vad
det smakade – himmelskt! Musslor, grillad kyckling och grillat lamm, köttbullar
(från Anniara), ost och sallad och sedan ett gott rödvin till.
Joe och Kyra tvättar musslor

Brian och Missy
ifrån Alegria hade nu hunnit ansluta sig till sällskapet och vi hade en riktigt
trevlig kväll. När sedan Heidi plockade fram god lakrits från en av sina gömmor
så var åtminstone jag lycklig. Den finns att köpa i Kerikeri, så gissa vem som
ska köpa lakrits nästa gång vi kommer dit! Här finns god choklad men lösgodis
vet de inte ens vad det är, så här finns definitivt en marknad för Cloetta med
flera.
Solen har gått ner bakom Motukiekie Island

På söndagsmorgonen njöt vi av en god frukost i sittbrunnen innan vi lättade
ankar igen. Vi skulle tillbaka till Opua i tid för att åka till Kawakawa och
den årliga järnvägskonserten. Det är lite konstigt – i Sverige tog vi oss
nästan aldrig tid att gå på lokala evenemang men nu, när vi är ute och reser,
så bara älskar vi att göra sådant! För två veckor sedan var vi i Whangaroa och
tittade på det gamla varvet med tillhörande såg, där man sågade kauriträd, som
man sedan byggde skepp av. Träden
sågades och flottades sedan ut i vattendragen ner till Whangaroa Bay. Hela
viken kunde vara fylld med stockar, så att man kunde gå torrskodd över till
andra sidan.
Här kunde vara fullt med stockar

Det började på 1870-talet och den sista stocken sågades 1987. En
kvinna i publiken sa att hon mindes hur hon gått över viken på stockarna och en
farbror berättade om hur det gick till när de år 1953 byggde hans båt, som var
den sista som byggdes på varvet.
Sågen drevs med ångmaskin

Nu var det mest gamla fallfärdiga skjul som
stod kvar och de berättade att de troligen skulle bli tvungna att riva hela
rasket innan allt rasade. Ingen kan eller vill lägga pengar på upprustning.
Men, som guiden sa, ”Vi har dokumenterat och fotograferat och sedan får vi nöja
oss med minnet av den här tiden.”
Nu var det ju inte detta jag skulle berätta utan om järnvägskonserten. Tre
timmars segling tog oss in till Opua så att vi precis hann sätta oss i bilen
och åka iväg i tid för konserten. Det var sjätte året i rad man anordnade denna
”världsunika” tillställning där publiken sitter på de gamla spåren och
artisterna uppträder på plattformen utanför den gamla stationen. Man får själv
ta med stolar att sitta på. Artisterna ställer upp ideellt och behållningen
från inträde, korv och lotterier går förstås oavkortat till järnvägsföreningen
som håller igång den gamla museijärnvägen. Spåren går mitt på huvudgatan i
Kawakawa och man kan åka en liten bit med järnvägsvagn dragen av ångloket
Gabriel.
Ångloket

Konserten bjöd på blandad kompott, allt från en 16-årig pojke som sjöng opera
till riktigt svängig jazz och intensiv blues.

Publiken var också blandad med
liten tonvikt på de äldre och där fanns förstås många järnvägsentusiaster som
man kände igen på deras gröna tröjor. En
liten farbror var extra fin, klädd i träningsoverallsbyxor och skinnjacka med
texten ”Jesus is Lord” på ryggen. En klocka på var arm och så ringar med blå
stenar på höger hand och ringar med röda stenar på vänster – kan man bli
finare?
Kan man bli finare?

Det ska möjligen i så fall vara den kille som Bertil och jag mötte i
Gudhjem på Bornholm för länge sedan. Han spatserade gatan fram, stolt svängande
på ett par långkalsonger som han sedan draperade över axlarna på samma sätt som
jag brukar drapera min tröja om det är för varmt för att ha den på sig. Den
killen tyckte också att han var fin!