Anniara

Nu är Bertils vistelse på Nya Zeeland till ända och idag,
medan vi städat Anniara, så har jag haft tid att fundera över upplevelserna
tillsammans med honom.
En annan person som följt oss på resan är James Cook. På många ställen som vi
besökt har han satt sina spår bland annat genom att benämna platserna med namn.
Det är spännande att försöka sätta sig in i hur de måste ha upplevt sin första resa
jorden runt 1768-1771, i ett inte alltför stort segelfartyg, barken Endeavour. När
vi var i Roturua så köpte jag en bok om James för att få läsa lite mer om
honom. Han seglade bland annat runt både Nord- och Sydön här på Nya Zeeland och
runt kusten har han namngett vikar och uddar efter ”geografiska kännetecken,
händelser som utspelats där eller efter personer som gjort sig förtjänta därav”
(fritt översatt). Emellan Nord- och Sydön finns ett sund benämnt Cook´s Strait
men det är faktiskt vetenskapsmännen ombord på Endeavour som envisades med att
även Cook skulle ha ett ställe uppkallat efter sig.
Tillsammans med Bertil besökte vi Cape Kidnapper, en udde som har fått sitt
namn efter att några maorier försökt kidnappa en ung tahitier som befann sig
ombord på Endeavour. Cape Kidnapper är ett 2400 ha stort kustreservat som
skyddas av att man endast kommer dit vid lågvatten och då genom att vandra
eller åka turtraktor 9 km på stranden längs en dramatisk kust av klippor och
sten som är allt från 300 000 till 4,5 miljoner år gamla.
Klipporna stupade lodrätt ner mot strandremsan

Vi steg upp
klockan fem för att vara på plats vid sextiden då tidvattnet var på väg ut.
Sedan hade vi fyra timmar på oss innan vi var tvungna att återträda färden tillbaka
för att undgå att bli fångade av tidvattnet. Vi vandrade längs klipporna som
stupade lodrätt ner mot den lilla strandremsan vi gick på. Utanför i vattnet
lekte ett sjölejon i vågorna och ovanför pep svalorna som byggt bo där
klippväggen bestod av lösare sandlager.
Ett sjölejon lekte i vågorna

På många ställen kunde vi se att havet
tagit tillbaka en del av stranden där kanten rasat ner. Berget bildade lager i
olika färger som avlöste varandra och på många håll hade vattnet gnagt hålrum i
nederkanten och bildat små grottor.
Endast de hårdare klipplagren hade undgått vattnets förmåga att bryta ner

Ute på Cape Kidnapper finns den största kolonin av häckande havssulor i världen.
Egentligen är det fyra olika kolonier och det är sammanlagt 17-20 000 Australasiatiska
sulor (Takapu) som samlas här varje år för att häcka. Sulorna håller ihop hela
livet och får bara en unge varje säsong. När ungen är 16 veckor så ger den sig
iväg på sin första längre flygtur – till Australien, där den stannar i 3-5 år
för att sedan återvända och söka sig en partner och själv börja föröka sig ytterligare
två år därefter.
En av kolonierna med havssulor

Efter strandpromenaden klättrade vi upp på en högplatå där den största kolonin
finns. Den var avskärmad med ett lågt stängsel men vi kunde gå ända fram till
kanten utan att fåglarna tog någon som helst notis om oss. Det var ett oväsen
utan dess like med fåglar som vaktade och matade sina ungar och andra som flög
iväg för att fiska eller helt enkelt bara lyfte för att sedan landa igen strax
därefter. De hade inget stort revir, vi bedömde det till mer än fem fåglar per
m2, det var svårt att uppskatta men tätt med fåglar var det!
Det var inga stora revir

Sulan är vackert vit med svarta vingspetsar och en gul krona på huvudet

Bara en unge åt gången

Snart var det dags att vandra tillbaka och det var då somliga av oss upptäckte
att 18 km är rätt långt att gå. Själv haltade jag betänkligt innan vi kom fram
till utgångspunkten och hade upplevelsen av att jag kravlade mig över den sista hemska sanddynen och upp på parkeringen
där vi hade ställt bilen. Det kändes som om jag inte kunnat gå en meter till. Bertil
råkade nästan ännu värre ut eftersom han drabbats av det enda verkligt farliga
djuret som finns på Nya Zeeland, sandflugan! Det är en liten äcklig fluga som
bits, speciellt på fötterna och sprider ett gift som vi från Europa inte alls
är vana vid. Bertil hade blivit ordentligt biten några dagar tidigare och vid
vår långa promenad så spred sig giftet i benen på honom. Det brann som eld och
fötterna liknande mest två fotbollar med stora variga blåsor på. Ingen vacker
syn precis. Det blev vila resten av den dagen, för oss alla.