Bror Bertil anlände till Auckland med flyget den sextonde
december. Vi mötte honom på flygplatsen och hade förberett både honom och oss
på att det skulle ta tid genom tullen och alla andra formaliteter. Vi körde
förstås fel i Auckland och döm om vår förvåning när vi, endast en kvart efter
planets beräknade ankomst, störtar fram mot ingången för ankommande och får se
Bertil sitta helt lugnt utanför. Planet
hade landat en halvtimme för tidigt och att ta sig genom tullen gick som en
dans. En positiv överraskning! Bertil
var full av energi och redan dagen efter var det dags för äventyr. Vi tog bilen
tvärs över Northland till Waipoua Forest och tittade på världens största och
äldsta träd, Kaurin. Det var en hel skog med ofantliga träd. Det största
beräknar man har en ålder av minst 1500, kanske 2000 år. Det har en omkrets av
14 meter och beräknas innehålla 250 kubikmeter trä.
Göran i nederkant av bilden
Min bror och Nya zeeländarna har minst en sak
gemensamt – båda är fisketokiga. Vi har legat lågt på den fronten hela vår resa
men nu var det dags – in till Glenn (eller Glinn som han själv uttalar sitt
namn) i båttillbehörsbutiken och där fick vi både råd och kraftigare rev med
stora krokar och saltat bete. Allt för att öka chansen för fiskelycka. Glenn
var vänlig nog att också tala om var vi
skulle fiska, men det hade löst sig ändå, det var bara att följa strömmen av
fritidsbåtar med stora fiskespön i aktern. Första dagen drog vi upp tre
Snappers. Först fiskade bara Bertil men sedan hakade vi på några krokar på
varsin rev och slängde i dem, Göran och jag med. Det var riktigt kul för det
nappade ju(!). Vi stannade ute vid en ö
över natten och nästa dag tog vi en vandringstur på en av öarna, Orupukapuka
Island. Allt är väldigt tillrättalagt här, det finns ingen allemansrätt utan du
har tillgång till vissa områden och där finns oftast vandringsleder. Vi gick
över halva ön och sedan var vi mer än nöjda – det gick mycket uppför och
nerför. 
Hänförande utsikt
Dagen därpå drog vi upp sex fina Snappers. Det var svårt att sluta när
det nappade så bra men vi ville egentligen inte ta mer än vi kunde äta upp. De
vi fick upp var strax över minimigränsen 30 cm och det blev fina filéer att
steka med lite potatis och dillsmör till. En riktig delikatess, väl jämförbar
med nyfångad abborre! Och det blir ju inte sämre när man har en mästare på att
filea fisk med sig…
Sex fina snappers
Dagen före julafton gav vi oss ut på en bilturné för att utforska The North
Island. Vi hade planer på att också åka till Sydön men det stupade på att vi
inte fick några biljetter till färjan över sundet. Inte nog med att det är
högsäsong, en av färjorna passade på att tappa propellern dagarna före jul. En
Siljafärja ska ersätta den men det lär ju ta tid innan den kommer hit! Vi
campar med tält och Göran älskar att laga mat på Triangiaköket. Det går bra
både att koka vatten och pasta och idag har han till och med rört ihop en
köttfärssås sittandes på huk i en grusgrop. Vi hittade ingen bättre plats och
ville vara säkra på att inte starta någon gräsbrand.
Vår avancerade campingutrustning
Bertil på stranden
Julfirandet uppvisar stora kontraster mot Sverige. Här är det sommar och
semester, alla vill ut och bada, campa, fiska osv. det verkar inte alls vara
den familjehögtid som vi har i Sverige då vi samlas hemma med
familjen/släkten. Campingplatserna är
fullbokade! Själva tältade vi på halvön Coromandel och det blev fish´n chips
till julmiddag. Matkulturen är speciell,
antingen brittiskt – fish´n chips eller asiatiskt, kineserna har inverkan både
på handel och på restaurangerna. NZ skulle må bra av lite mer ”crossover”. De
har ju så fint kött! Varför inte servera det med lite fina tillbehör…
Vi besökte staden Katikati. Där har lokala konstnärer beskrivit stadens
historia genom att måla konstverk på husväggarna. Vi gick länge, länge och
tittade och läste om staden.
När bilen kom till byn
I handelsboden
