”Vi tar till höger här framme” Nya Zeeland tillhör inte EU
men har ändå ”eu-skyltning” med bruna skyltar som visar vägen till olika
sevärdheter. Nu hade vi tagit bilen för att åka på julparad i Kerikeri men eftersom
vi hade en stund på oss före julparaden skulle gå av stapeln så passade vi på
att se oss omkring i Kerikeris omgivningar. Den bruna skylten ledde oss till
Stone Store, en av de äldsta byggnaderna på Nya Zeeland byggd enligt europeiskt
samtida mönster. 
Stone Store
Vi har bara skrapat på ytan men uppfattningen som bibringas
oss som turister är att historien börjar(!) omkring 1800. Abel Tasman kom först,
redan 1642 och sedan kom Cook 1769-70 då han kartlade öarna och omkring 1800
började kolonister och missionärer att anlända. Första missionsstationen
byggdes 1815. Maorierna kom förstås ca 800 år tidigare och deras ursprung
beskrivs ifrån hur de levde när européerna anlände. År 1840 skrevs Waitangitraktatet
under av 39(!) maorihövdingar och i och med det så blev Nya Zeeland en brittisk
koloni. Traktatet skulle också syfta till att skydda maoriernas rätt till sitt
land men väpnade konflikter under 1860-talet ledde till att mer än 40 % av
maoriernas jord konfiskerades av britterna. Maorierna var ca 150 000 när européerna
anlände men krig och sjukdomar ledde till att de endast var 42000 kvar vid
sekelskiftet 1900. Idag utgör maorierna ca 10 % av Nya Zeelands befolkning.
Nedanför Stone Store rinner en liten å. Tvärs över ligger ett stenparti som vid
den här tiden på året är nästan torrlagt så det var bara att göra som de
rödfotade måsarna – promenera över till andra sidan. Jag passade på att fotografera några stora
andfåglar. Ett par där den ena är nästan helt svart och den andra brun med vitt
huvud. Som vanligt irriterar det mig när jag inte vet vad de heter. 
Vilken art?
Stenen vi går
över är full med små grytor, urgröpta av lösa stenar som filat och filat på
berget till dess att håligheterna uppstått. 
En gryta, ca en halvmeter i diameter och lika djup
Vi besöker Rewa Village. En replica av en liten maorisk by. Byarna var befästa,
man krigade mot varandra (och senare även mot engelsmännen) och möjligen
förekom också kannibalism. Man levde på att jaga, fiska och odla sötpotatis och
tarorötter. Hus och kanoter var konstfärdigt
utsmyckade och man smyckade den egna kroppen med tatueringar. Hyddorna var av
vass/gräs och otroligt låga. Hövdingens hus var störst, men även det av
oansenlig storlek.
Inte ens två meter upp till nocken
Mest utsmyckat var
det lilla huset på fot som användes för att förvara heliga ting. Det låg granne
med medicinmannens bostad. 
Detalj av utsmyckning på “fågelholken”
För att
skydda den egna maten så hade man ett litet ställe bredvid jordkällaren där man
lade ut mat för att locka eventuella små djur dit istället för till den ”riktiga”
maten.
Jordkällaren och råttornas eget förråd
Rödmålade trästatyer markerade
gränsen för områden som var tapu – förbjudna. Liknande statyer finns över hela
det polynesiska området men det är bara på Nya Zeeland som de räcker ut tungan
åt dig. 
När vi blivit mättade på maorisk kultur så var det dags att besöka julparaden i
Kerikeri. Vilken kontrast! På huvudgatan paraderade osannolika fordon med
änglar och jultomtar, de flesta från olika skolor och förskolor runt Kerikeri.
tomtar och änglar
Vi fick snart nog och tog bilen en sväng norrut. I Whangaroa möttes vi av en
doft av läder och motorolja. Det var bilutställning! Stolta bilägare förevisade
sina klenoder utanför hotellet på den enda lilla gatan utmed stranden. Alla
drack öl och trivdes på äkta kiwi-vis. Danskarna har sitt gemyt och det måste
finnas något ord på engelska eller maori som motsvarar det. Finns inte ordet så
finns i alla fall känslan – kiwigemyt.
