Första frågan när vi träffar andra seglare som seglat från
Fiji eller Tonga till Opua blir förstås hur resan gick? Stötte de på oväder,
höga vågor osv. Sträckan är omtalad som något av en riskfaktor, men väl värd
att göra ändå eftersom man seglar ut ur orkanområdet till ett säkert område
inför orkansäsongen. Nästa fråga handlar oftast om vad som måste repareras. En
del har nya skador efter den senaste seglatsen men många har, som vi, ”sparat”
en del reparationer till dess att de skulle komma hit, där det finns tillgång
både till reservdelar och till kunnigt folk om man behöver professionell hjälp.
Vi har seglat sedan Shelter Bay, Panama med en lagad genua. Den sprack alldeles
intill förliket när vi skulle ta ned seglet för inspektion och Lorraine och
George på Silent Runner gjorde en ytterst professionell lagning med hjälp av
sin gamla symaskin. Så professionell att vi faktiskt inte ser någon som helst
anledning att göra om den utan fortsätter seglingen med genuan som den är. I
samma marina tappade vi linföraren till furlexen i sjön. Det var sex meter
djupt och riktigt ”mojsigt” vatten så ingen ville dyka efter den. Göran
tillverkade istället en egen av en stålbit han hittade bakom varvet och satte
den provisoriskt på det inre stagetsom vi inte använder så mycket. Linföraren
ska bytas nu, för här kan man beställa reservdelar från Seldén.
Det var stagen som håller linföraren som Göran fick tillverka med egen design
Naturligtvis(!) ska vi också se till att få ordning på vår olycksaliga
autopilot. Två gånger har samma fel uppstått, två gånger har kabeln till elektromagneten
brunnit av precis vid ingången till lindningen. Så långt in så att ingen
reparation har kunnat göras. Vi beställde en ny redan när vi var på Irland och
den satte vi dit i Spanien. Sedan gick den sönder på vägen till Fatu Hiva
(Marquesasöarna) och därefter har det inte gått att få tag på någon reservdel.
Vi har tyvärr inte något gott att säga om Lewmars sätt att hantera sin
eftermarknad, den lämnar en del övrigt att önska. Om sju veckor(!) ska vi i alla
fall få vår reservdel och då ska förhoppningsvis autopiloten fungera igen.
Sedan har vi förstås en del läckor… De i taket har inte irriterat så mycket
förut men de blev akuta under vägen hit. Vi har två skylights som inte går att
öppna. Just där ramen går ihop finns en packning som inte finns – längre. Solen
hade torkat upp den alldeles och det fixade vi lätt med sikaflex. Värre var att
den öppningsbara skylighten också läckte in. Ett läckage som bara blev större
och större på vägen hit. Den läckte vid gångjärnet som håller upp luckan i
önskat läge. Eftersom denna funktion dessutom gått helt av, uppätet av solen,
så var det bara att köpa ett nytt gångjärn. När Göran skruvade bort gångjärnet
så visade det sig att originalpackningen satt vikt under glaset. Inte lustigt
att det läckte…
Så kom vi då till läckan i skrovet. Vi har hela tiden varit övertygade om att
det har varit någon av våra mantågsstöttor som ricklat loss och därigenom
börjat läcka. Det innebär dock vissa svårigheter att komma åt dem. Man måste
skruva ner en del av inredningen och så gäller det ju att veta på vilken sida
och vilken, så att man slipper skruva ner allt. Vilken sida visste vi nu. Vi
har legat hårt för babords halsar större delen av vägen hit ner och det var
helt uppenbart att läckan därför måste finnas på styrbords sida. Dessutom har
vattnet sipprat fram ovanför durkarna så långt bak som vid navigationsbordet så
det borde vara någon av de bakre stöttorna även om vattnet kan ta underliga och
slingriga vägar. Vi skruvade ner och tittade på skrovet bakom hyllorna. Hur
torrt och fint som helst! Vi uteslöt de främre stöttorna och letade oss bakåt.
I toalettskåpet fann vi felet. Röret till toalettutsläppet såg konstigt
eroderat ut. Vid närmare undersökning fann vi att det nog läckt emellan rörbitarna.
Kanske Bavaria slarvat med linet när de satte ihop dem, för vi har haft en
liten läcka hela tiden vi haft Anniara. De var och gjorde ett garantijobb och
tätade emellan skrovet och däcket när Anniara var ny men det var nog inte där
(eller i varje fall inte bara där) som det läckte.
Vi har inte några bra verktyg för att dra loss 38 mm rör ombord men det gick
att låna. Och reservdelar fanns på lager på ett företag nere i marinaområdet.
Egentligen borde det bara vara att stänga kranen till toaletten så inget vatten
kunde komma in och sedan dra isär delarna och täta och dra ihop dem igen. Vi var visserligen tvungna att såga sönder
slangen till toaletten annars gick det inte att få loss men det fanns nya
slangbitar att köpa. 
Så vi stängde kranen och Göran skred till verket. När han
sågat av slangen blev det uppenbart att kranen till genomföringen inte höll
tätt! Det kom in vatten. Snabbt bytte vi slangbiten som satt kvar och satte dit
den andra änden som var längre och fick på så sätt upp slangens ände över
vattennivån och det slutade att rinna in. Men, nu var det inte så okomplicerat
längre. Vi hade en avsågad slang (och därigenom ingen toalett) och en
genomföring som inte gick att stänga. Vi hade kunnat sätta dit en ny slang och
fått en fungerande toalett men då hade läckan varit kvar. Det var bara att
kasta in handduken och bege sig till varvet. Där fick vi tala med Big Mike som
gör alla rörjobb och med Nick som ansvarar för kranen. De ordnade allt till det
bästa. Klockan fyra dagen efter kunde vi få upp Anniara ”on the hard” men
hängande i kranen. Mike bytte genomföringen på kvällen och klockan åtta
morgonen därpå åkte Anniara tillbaka i vattnet igen.
Nu har vi en fin ny kompositgenomföring. Tänk
om vi vetat detta för tre veckor sedan! Då, när vi ändå var på land. Då hade vi
kunnat fixa jobbet själva och dessutom besparat oss en torrsättning. Det hade
blivit betydligt billigare! Anniara är bara sex år men Big Mike påstår att den
här genomföringen bör bytas minst vart tredje år. Kan vara något att tänka på
för dem av er där hemma som åker omkring med originalgenomföringar i 20-30 år
gamla båtar. Det är en risk!
