Det fläktar skönt om nacken när jag lutar mig bakåt under solskyddet i sittbrunnen på Anniara. Underställen, stövlarna och överlevnadsdräkterna är nu förhoppningsvis använda för sista gången på mycket länge. Här är 27 grader varmt, en fullkomlig värmechock för oss som sett få anledningar att ens försöka ta av jeansen under tidigare delar av resan. Nåja, både Skottland och Irland är speciellt och sevärt och vi ångrar inte att vi tog den vägen (även om vi måste klaga lite över regniga förhållanden ibland).
Men nu är vi äntligen här!!!
Resan hit var bara lite spännande… Vi gav oss iväg samtidigt som den andra svenska båten Balance och vi hade lagt upp en något västlig rutt som vi skulle följa. Detta för att undvika de stora grunda områden i södra irländska sjön där brist på djup, eller snarare de stora skillnaderna på djup gör att det uppstår mycket besvärlig sjö och höga vågor. Utanför Irland var det sällan djupare än 100 meter, när vi sedan kom ut på Biscaya sjönk djupet till mer än 5000 m! Snabbt övergav vi dock vår plan och genade över grundområdena. Det gick fint men sjön var bråkig hela första och halva andra dygnet. Med jämna mellanrum dök det upp delfiner som följde båten. Det utgör en stunds fin avkoppling att följa deras simövningar omkring fören och ofta är man övertygad om att de ska träffas av Anniaras för eftersom de dyker in snett framför med minsta möjliga marginal men det inträffar aldrig. En av dem hade stor uppvisning och hoppade upp i luften flera gånger för att sedan slänga sig i med sidan före, antagligen för att åstadkomma ett så stort plask som möjligt.
Vi övergav snabbt tanken om att kunna använda vindrodret på överfärden. Vi har inte riktigt fått in snitsen ännu och för att kunna ställa in vindrodret så behöver vi autopiloten och den är ju som tidigare nämnts trasig…Återstod alltså att handstyra hela vägen. Det innebär också att den som styr (har vakten) inte kan lämna sin plats för att gå på toaletten, ta på sig mer kläder eller dyl. Vi hade övervägt att vänta på reservdelen till autopiloten men tyckte att det var viktigare att utnyttja de sammanhängande dagarna av fint väder som rapporterna utlovat. Så det var bara att gilla läget! Och det gick faktiskt bra!
På måndagsförmiddagen lugnade vinden ner sig och det blev riktigt fin segling. Rätt som det var fick jag se valsprut ca 500 meter bort. Vi har varit på valsafari i Monterey Californien, men detta kändes mer som “på riktigt”. Jag beundrade sprutet i någon minut och vände sedan blicken framåt. 20 meter framför Anniaras för låg en val på tvären! Jag hann bara tänka att nu krockar vi! Reflexmässigt styrde jag upp i vind och bara väntade på smällen, men den kom inte. Lättad kunde jag se valen glida förbi och ner i djupet mindre än fem meter ifrån min babordssida. Närmare än så vill jag aldrig komma någon val! Hade vi krockat så hade Anniara kunnat skadats allvarligt i värsta fall sjunkit, man kör inte på en vägg på 10-15 ton ostraffat!
Senare under dagen såg Göran också en val som höjde sig ur djupet och kastade sig ner i en kaskad av vatten. Vi hoppas nu att vi fått vår andel av närkontakter med valar.
På tisdagen kände vi verkligen att nu börjar vi närma oss varmare breddgrader. Solen sken och Biscayas vatten glittrade djupblått. Möjligen såg jag en portugisisk örlogsman, en livsfarlig manet som fäller upp ett lite segel och sedan driver med vinden. Dem ska man också undvika närkontakt med!
Jag passade på att skriva några mail som Göran skulle skicka med kortvågen. Nu var det mindre än ett dygn kvar solen sken och tidigare väderleksrapporter hade utlovat svaga ostliga vindar, möjligen skulle vi få använda motorn de sista timmarna.
Vi hade inte haft någon kontakt, vare sig med Balance eller den andra svenska båten, Bird of Passage, som låg i Crosshaven och också skulle gå över Biscaya vid samma tidpunkt. Nu upptäckte vi till vår glädje att Balance låg ca 7 sjömil bakom oss. Vi skulle få sällskap resten av vägen! Den utlovade svaga vinden ökade nu stadigt. Vi revade två gånger under natten och hade till slut bara två näsdukar ute som segel, ändå gick det i sju knop! Göran höll i och seglade större delen av natten och noterade 17,5 m/s, det gungade rätt bra och allt som normalt brukar ligga still var i rörelse, t ex hade hela matförrådet flyttat sig! En stor svårighet är också alla fiskebåtar som ligger och trålar när man närmar sig en kust. Göran hade fullt sjå att försöka kryssa emellan dem. AIS:en pep hela tiden ut sina varningar. Två fiskebåtar var antagligen på väg ut och Göran tyckte han var smart som kunde gå mitt emellan dem. Då fick han se ett roterande gult ljus – en ubåt var på väg upp i ytläge! Snabbt fick vi falla av och gå runt ubåten.
Ute på Biscaya visade termometern en badtemperatur på 22,1 grader. När jag ville bada så påpekade Göran att det var mycket lastfartyg omkring så det föreföll olämpligt. Dock tog han igen det under natten, sjöarna slog över både Anniara och Göran och eftersom han inte stängt jackan ordentligt så blev det som att bada med kläderna på. Dock var det inte tillräckligt mycket vatten för att flytvästen skulle lösa ut. Det ordnade Göran själv, när han skulle reva så fastnade utlösaren till flytvästen och tjoff så satt han fast som i ett skruvstäd i den uppblåsta flytvästen! Vi har aldrig provat men det förefaller inte lätt att simma i en sån där…
Efter 584 sjömil eller 98 timmar nådde vi äntligen La Coruna. Balance och vi kom in samtidigt och ligger nu bredvid varandra i marinan. Med en gång när vi lagt till så firade vi överfarten med champagne och laxsnittar – sedan sov vi några timmar, ikväll blir det restaurang, livet är inte bara skönt det är faktiskt j-t skönt!
