Anniara

Baie Hana Moe Noa var precis så vackert som utlovats i vår guidebok. Branta bergssidor som skydd mot vind och vågor och så en vit sandstrand med kokospalmer längst in. Här vilade vi ut några dagar och njöt av en båt som låg nästan helt stilla utan att besväras av svall och dyningar. Längst in i viken finns lite korall och vi snorklade och njöt av all småfisk som simmar in och ut bland korallhuvudena. Peter och Gabriella från Australien var förstås måttligt imponerade. “Vi jämför allt med Stora Barriärrevet” som Gabriella sa utan att låta ett dugg förmäten – det bara är så. Men för oss, som egentligen aldrig snorklat före den här resan, så är även små koraller med sina små fiskstim värda att se på.
Efter några dagar lovade väderleksrapporten mycket svaga vindar och vi bestämde oss därför för att gå tillbaka söderut, till Fatu Hiva – ön man inte kan missa. Vi fick kryssvind men inte värre än att vi kunde sträcka på ett ben ner till Baie Hanavave eller Baie des Vierges (Jungfruviken) . Det sägs att viken tidigare hette Baie des Verges, vilket ungefär betyder fallosviken, pga formen på bergen som sticker upp omkring viken, men att missionärerna misstyckte och la till ett “i” vilket radikalt ändrade betydelsen av namnet.
När vi nådde Fatu Hiva så hade klockan hunnit bli nästan sex på kvällen och det mörknar mycket fort här i Polynesien, så nu var det viktigt att snabbt hitta en bra ankarplats. Viken är djup och det är bara en smal remsa längst in som är så grund så att det går att ankra. Vi hittade en plats ute på vänster-flanken, men oj, vad tidvattnet rörde sig här! Bergssidorna runt omkring är mycket branta och höga och vågorna svepte in i mäktigt brus och bröt in mot stranden – och sedan ut igen. Anniara rörde sig fram och tillbaka med vågrytmen och rullade dessemellan. “Det här är inte trevligt” sa jag, “ska vi verkligen stanna här?” Men nu var det kväll och vi hade seglat 40 Nm för att komma hit så nu fick vi i alla fall stanna över natten, även om det rullade en del.
Dagen efter hade svallet lugnat sig och vi kunde ta jollen in till hamnen och gå på upptäktsfärd. Byn var full av små hus med trädgårdar där blommor och träd trängdes med varandra. Flera av våra vanligaste krukväxter som hibiskus, bougainvillea, kroton och benjaminfikus växer här men är avsevärt mycket större än vad som ryms i en kruka. Dessutom är samtliga familjer självförsörjande när det gäller frukt. Pamplemousse, bananer, papaya, mango och annan frukt som vi inte kan namnet på växer överallt. Det går inte att köpa någon frukt i affären, ingen annan än någon utifrån är intresserade av att köpa, byborna själva betalar inte för något som växer överallt.
Vi gick på utflykt till ett vattenfall som vi läst om i vår guidebok. Vi var lite osäkra på vägen och knackade på på ett hus. På knagglig franska frågade vi efter “le cascade”. En man kom genast ut i trädgården och ritade en karta i jorden och förklarade hur vi skulle gå. Jag förstod faktiskt en del av hans sprutande franska och tackade för hjälpen – Merci beaucoup!
Vi stretade uppför, kom till en avtagsväg och tog den, det var inte mycket mer än en lerig stig, vi korsade ån flera gånger, sista gången balanserande på stenar och kom fram till ån igen – och här slutade stigen. Till vänster fanns ett torn av stenar upplagt, här började den riktiga klättringen uppför. Vi klättrade och klättrade, hela tiden följde vi en smal stig utmärkt med stentorn. Till slut kom vi fram. Framför oss kastade sig vattnet ner för klippväggen, kanske 100 meter högt. Vi badade i bassängen nedanför, det gick att simma och var underbart svalkande och rent efter alla saltvattenbad.
Dagen efter följde vi med några amerikaner till en konstnär som snidar i trä, han gör traditionella tikis, figurer med stora ögon och breda munnar. Han tog ungefär 250 dollar för en halv meter hög tiki. Steve och Lili hade köpt en dagen innan och vi tycker att det känns rätt bra att de tar skäligen betalt för sina konstverk, även om det innebar att vi inte ansåg oss ha råd med någon. Istället bytte vi till oss en halv bananstock, tre pamplemoussier, en stjärnfrukt, en kokosnöt och två stora mangoer mot en flaska rödvin.
Strax innan mörkret la sig igen så lämnade vi Fatu Hiva och seglade till Baie Puamau på norra delen av Hiva Oa. Där skulle vi se Takai, världens största tiki, 8 fot hög. Vi fick handstyra hela natten, autopiloten har gått sönder igen, samma fel, kablarna till elektromagneten har brunnit. Det är förstås jättesurt! Förra gången tog det fem veckor att få fram en ny del och nu vet vi inte om vi kan få någon förrän vi kommer till Nya Zeeland…
Vi kom till Baie Puamau på morgonen och var rätt trötta så vi stannade kvar i Anniara hela dagen och sov och slappade, vi tänkte vänta med utflykten till tikin till dagen därpå. På kvällen vände vinden och det blåste nordligt rätt in i viken hela natten, vilket också innebar en hård nordlig ström. Anniara red hårt på ankaret och vi sov inte många minuter åt gången. Kvart över fem var det så pass ljust att vi kunde dra upp ankaret och ge oss iväg därifrån. Vi hade i alla fall inte kunnat lämna båten och gå i land, därtill var vädret för dåligt. Enligt sjökortet så är Baie Tahauku utanför Atuona den enda viken som ger rimligt skydd mot nordliga vindar så vi satte kurs runt Hiva Oa. När vi rundade nordöstra hörnet så möttes vi av en svart vägg. Nog för att regnväder kan vara kraftiga här men… Vi hade 10 m/s nordlig vind i ryggen och möttes av 13 m/s sydlig. Havet fullkomligt hoppade när vågorna mötte varandra, samtidigt öste regnet ner! Vi fortsatte för motor en stund men när den sydliga vinden tog över så vände vi och länsade med vinden under ca en halvtimme för att åtminstone slippa ha vinden och regnet i ansiktet. Sedan vände vi igen och strävade mot hamnen utanför Atuona. Det är samma hamn som vi kom till först när vi skulle klarera in och vi vet hur obekväm den kan vara, men den föreföll bäst i detta läge. Efter några timmar i ösregn så började vi närma oss, vi fick då börja zick-zacka emellan trädgrenar, stockar och allsköns bråte som låg i vattnet. När vi kom till Tahuaku så låg 7 båtar utanför vågbrytaren. Per på den norska båten Oda ropade upp oss på vhf:en och kunde berätta att det varit fullkomlig kaos innanför, båtar hade draggat och de stockar och träd vi sett utanför hade kommit nerför bergen i den å som har sitt utlopp inne i viken och fastnat mellan roder och propeller och ställt till med allmän röra. Alla båtar ligger med både för- och akterankare därinne och besättningen på Oda hade funnit för gott att kapa linan till sitt akterankare för att kunna ta sig ut. Det var det värsta regnovädret på 13 år och det hade kommit mer än 400(!) mm regn på två timmar.
Vi gick aldrig in där utan fortsatte till Hana Moe Noa på Tahuata. Där ligger vi nu. Vi vet inte när vi når acceptabelt internet nästa gång, men när vi gör det så kommer vi att lägga ut lite bilder ifrån detta paradis (även om vi har oväder ibland, så är det ett paradis).

Fullmånen spred sitt kalla ljus i natten och reflexerna blänkte i havsvattnet. Redan klockan tre på morgonen kunde Göran skymta konturerna av Hiva Oa i månljuset, vår första destination bland Marquesasöarna. När det bara var ca 12 timmar kvar hade vinden övergett oss helt och vi fann för gott att starta motorn. Vi kör motorn ibland för att ladda batterierna men det här var första gången sedan vi lämnade Academy Bay på Galapagos 28 dygn tidigare, som vi använde motorn för att driva Anniara framåt. Vi hade haft en relativt långsam färd, i lätta vindar och med pumpen till water-makern som gick sönder som enda missöde.

När Göran väckte mig vid klockan sex så passerade vi sydspetsen på ön för att ta oss upp mot Baie Tahauku, där vi skulle ankra för att klarera in i Franska Polynesien och för att pusta ut några dagar. Göran ville inte gå och lägga sig när vi var så nära men vi hade ändå tre och en halv timme kvar innan vi kom fram. Väl där så fann vi att viken var full med segelbåtar och att enda möjligheten att ankra fanns utanför vågbrytaren där det redan låg fyra andra båtar. Vi släppte ner vårt ankare och la ut 40 meter kätting, det borde räcka, för djupet var knappt 10 meter.
Vi kände oss relativt pigga och efter att ha tagit den obligatoriska ankardrammen och gratulerat oss själva till att faktiskt ha seglat ända till Hiva Oa(!) så pumpade vi upp jollen och tog med oss inklareringspapper och kamera och gav oss in mot kajen för vidare färd mot det lilla samhället Atuona.
Det är ingen riktig hamn i Baie Tahauku, där finns visserligen en kaj, där något mindre fraktfartyg kommer in då och då för att leverera förnödenheter men vi seglare är hänvisade till att ligga för ankare, helst med både för- och akterankare eftersom det ofta blir trångt om utrymmet innanför vågbrytaren. När du kommer in med jollen så upptäcker du snart några cementavsatser där det ligger fullt med jollar förtöjda. Vi gick förstås dit med vår jolle och upptäckte att det var ett helt äventyr att ta sig i land. Tidvattnet, som här är beskedliga en meter åstadkommer ändå stora rörelser i vattnet inne i viken och eftersom det var högvatten så hade vi inte något annat val än att kliva ner i vattnet på den låga avsatsen, med vattnet strömmande omkring benen. Den höga avsatsen låg fortfarande nästan en och en halv meter upp och kunde endast nås av seglare med långa ben, dvs ingen av oss två. Senare skulle vi upptäcka att det vid lågvatten dök upp rostiga och spetsiga armeringsjärn på sidan av avsatserna, precis lagom för att ta hål på en och annan jolle som kom för nära.
Lyckligen iland, om än med våta sandaler, så anträdde vi vår färd till fots mot Atuona.
När vi närmade oss Hiva Oa så fick vi intryck av en kal och hög vulkanö, men nu när vi kommit iland i en dalgång emellan bergsmassiven så överväldigades vi av den frodiga grönskan. Mangoträd, brödfruktträd, pample-mousse och andra, för oss okända träd, kantade vägen där vi gick. Buskar, dignande av hibiskusblommor eller bougainvillea, trängdes med andra blommor och buskar och över alltihop sträckte sig kokospalmerna. Värmen och fukten bar med sig underbara dofter, fåglarna kvittrade och på marken pickade de allestädes närvarande hönsen med sina kycklingar.
Vulkanö betyder uppåt när man ska gå någonstans och det var med stela och ovana ben (vi hade ju mer eller mindre suttit still i 29 dagar), som vi till slut nådde Atuona. Innan vi gick hade vi hunnit få reda på att den finns en kvinna, Sandra, som hjälper till med inklarering, tvätt och diverse transporter mm. Men när vi hittade skylten med ”Le Gendarmerie” och dessutom hade alla papper med oss så bestämde vi oss för att klara av inklareringen, när vi ändå var där.
Så lätt det var! Nu var vi i Frankrike och är dessutom EU-medborgare! Fyll i ett (1) papper, kopior på passen och sedan var det klart! Efter Karibien, där man ofta fick gå till flera olika kontor och Panama med sina mängders mängder med olika papper och kopior, så var vi nästan lite snopna, var det allt? ”Det är allt” försäkrade mannen på andra sidan disken, ”gå nu”. Vi får vara här hur länge som helst och behöver inte klarera ut förrän vi lämnar den sista ön i Franska Polynesien med eget gendarmerie!
Sjögräset som hängde som en gardin på avbärarlisten i aktern gav en hint om att vi eventuellt inte hade en helt ren båt när vi anlände till Hiva Oa. När du är i båten så kan du inte sträcka dig ut och se hur skrovsidorna ser ut. Det var först när vi kom tillbaka från vår utflykt till Atuona som vi upptäckte hur beväxt stackars Anniara hunnit bli under de veckor vi varit till sjöss. Även i Karibien hade vi fått långhalsar som växte i vattenlinjen och dem hade vi försökt hålla efter med hjälp av isskrapor till vindrutor på bilar som vi fått levererat från Sverige. Nu var Anniara beväxt upp på halva skrovsidan – det är nog svårt att föreställa sig hur det kan växa om man inte varit med om det själv. Flera av de andra båtarnas besättningar var igång och skrapade, sittande i sina jollar. Vi var inte de enda som fått beväxning under färden. Göran jobbade hela följande dag med att skrapa ena sidan av Anniara, ovanför vattenlinjen. Under vattenlinjen får vänta eftersom Baie Tahauku är känt för sina inte helt fredliga tigerhajar. Andra sidan får också vänta. Vi har nu flyttat in, innanför vågbrytaren. Det blåser nästan ingenting men här är ordentliga ”swells” och faktum är att vi haft en del lugnare nätter under överseglingen än dem vi upplever nu, för ankare. I morgon överger vi dock detta ställe och beger oss till Baie Hana Moe Noa, på ön Tahuata. Det lär vara en av de vackraste platserna i hela Polynesien!

Med ungefär tio dagar kvar till Hiva Oa, den första anhalten bland
Marquesasöarna så packade pumpen till watermakern ihop. Katastrof! Vi
började räkna över hur mycket vatten och annan drickbar vätska det fanns
ombord. Först och främst hade vi uppskattningsvis 70-80 liter i
tankarna. Detta vatten var från Panama och vi brukar inte dricka det
men, det duger gott som vatten att tvätta sig med och att skölja disken
i. Från och med nu så skulle vi få både duscha och diska i saltvatten
men det fungerar bra om man bara kan skölja kropp och porslin (dock inte
samtidigt) i färskvatten. Potatis och pasta kan man koka i saltvatten
även om pastan blir i saltaste laget, ris kräver dock sötvatten.
Måltidsdrycken är sedan tidigare öl och det fanns ett okänt antal burkar
ombord så det kunde vi lugnt fortsätta med. Dessutom fanns ca 12 liter
juice och 15 liter mjölk. Vi hade också 15 liter avsaltat vatten från
tidigare användning av watermakern och dessutom 60 liter köpevatten som
Anna och Eddie lev
ererat till oss när vi låg vid La Playita utanför Panama City. Vi hade
redan från början bestämt att dessa skulle utgöra vår vattenreserv och
att vi inte skulle röra dem förrän/om det blev nödvändigt. Det skulle
det bli nu. Tillsammans hade vi alltså 75 liter dricksvatten för
konsumtion under 10-12 dagar.
Vi hade köpt watermakern begagnad och efter köpet hade det visat sig att
originalpumpen var trasig. På Las Palmas hade vi köpt en ny pump som,
enligt uppgift, skulle fungera lika bra som originalet. Den höll lite
längre än en månad. Göran, som inte ger sig i första taget, tog mycket
snart itu med att skruva isär pumpen för att se vad som var fel. Motorn
hade brunnit. Nu började jakten ombord på en ny motor. Först försökte
han koppla den batteridrivna skruvdragaren till tappen på pumpen. Det
fungerade utmärkt men gick för sakta. Han fick inte upp tillräckligt
högt tryck för att kunna avsalta något vatten. Vad fanns det mer för
motorer ombord?
“Hur fort går den där mixern du brukar använda till tomatsoppan?” Jag
svarade att “den går fort” och plockade fram den ur skåpet. Men, hur
skulle Göran kunna få den att driva pumpen? Skruvdragaren hade han bara
dragit åt kring tappen men här satt en stjärna i plast som passade till
skaftet på knivarna till mixern. Hålet var alldeles för stort för
tappen på pumpen. Vi kliade oss i huvudet och funderade ett tag. Sedan
filade Göran ett spår i tappen och så filade han till en bricka. Så
pillade han ner brickan i stjärnan och tryckte ner den i spåret på
tappen. Det skulle nog kunna fungera! För att kunna hålla ihop allting
under användandet så återmonterade han pumpen i pumphuset och skruvade
tillbaka den på sin plats, men nu upp och ner. På så sätt satt pumpen på
plats ihopkopplad med sina slangar och med tappen uppåt så att man
kunde “trycka på” mixern ovanifrån.
Via mail hade vi försökt kontakta det amerikanska företaget som
tillverkat watermakern men utan resultat. Mailen kom tillbaka och
meddelade att adressen (som stod på företagets hemsida) inte fanns. Via
satellittelefonen ringde Göran till det svenska företag som stod i en
gammal broschyr vi fått med vid köpet. Det skiljer nu åtta timmar
emellan här och Sverige så han ringde mitt i natten. De hade inte längre
någon agentur och det var lite struligt för företaget i USA var sålt.
De visste dock vilka som hade den nya agenturen, ett företag i Kalmar,
och skulle genast vidarebefordra våra önskemål till dem om vi skickade
ett mail. Det gjorde vi förstås, vi hoppades på att de skulle kunna ta
kontakt med företaget i USA och be dem skicka en ny pump till Hiva Oa.
En originalpump, nu dög inte något annat längre.
I väntan på detta skulle vi prova Görans nya uppfinning, mixerpumpen:
Det blev ett fullt tillräckligt tryck men efter tre minuter var mixern
skållhet! Det var bara att avbryta. “Mycket jobb för ingenting”, suckade
Göran. “Vi får klara oss med det vatten vi har”. Och det gör vi nu, vi
har sex dagar kvar och ännu räcker vattnet. Vi har inte hört något från
Kalmarföretaget och Göran börjar så smått att snegla på den bordsfläkt
som vi kom över i Panama City och som ger svalka nere i salongen under
varma dagar. Den snurrar rätt fort och är gjord för att gå
kontinuerligt….

Måndagen den 13:e maj hade vi kommit halvvägs till Marquesasöarna som är vårt nästa resmål. Detta är den längsta överfarten hittills för att nå några öar “som är så små att de knappt syns på Google Map” som en av Görans kompisar uttryckte det i ett mail till oss. Vi beräknar att seglingen ska ta omkring 30 dagar, det är knappt 3000 NM från Isla Santa Cruz på Galapagos till Hiva Oa på Marquesas.
Dagarna ser rätt lika ut och vi har snabbt kommit in i någon slags vardagslunk. Göran väcker mig vid klockan sex på morgonen. Nu följer vi lokal tid och anpassar oss allteftersom vi passerar nya tidszoner. När vi gick över Atlanten så gjorde vi inte det utan behöll den lokala tiden för Cap Verde vilket resulterade i att jag började mitt morgonpass kl 02.00 lokal tid innan vi var framme i Karibien. Vi har en seglarkoj i en av sofforna i salongen men innan Göran går och lägger sig så kokar han te till mig och äter lite corn flakes. Passar konditionerna så kopplar han upp kortvågsradion och tar hem en väderprognos och eventuella mail hemifrån. Vädret ändrar sig inte så mycket från dag till dag men i början höll vi en mer sydlig kurs för att försöka nå passadvindarna. Dessa är inte alls lika stadiga och starka som på Atlanten men det är i alla fall mer vind än vad vi hade på passagen till Galapagos. Själv går jag upp i sittbrunnen, nu klädd i en tunn fleecetröja och mysbyxor. Jag kollar kurs och fart och att Pellolle, vårt vindroder, jobbar som han ska. Sedan sätter jag mig tillrätta, låter ögonen följa horisonten och lite beroende på hur vi befinner oss i tidszonen så kan jag se hur solen, först lysande orange och sedan alltmera vit rullar upp över horisonten. Jag dricker mitt te och går sedan ner och om jag har bakat så brer jag några mackor, annars får det bli corn flakes till mig också. Bara någon halvtimme efter solens uppgång har den värmt upp luften så att jag kan skala av mig kläderna, oftast har vi bara trosor/kalsonger på oss på dagarna, och så har ju Göran sin keps, annars är han inte klädd. Jag tillbringar sedan tiden fram till klockan tolv i sittbrunnen, sitter och läser eller lyssnar på en ljudbok. Jag slänger i fiskedraget och låter det släpa i sin lina efter Anniara men hittills har vi inte haft någon fiskelycka. Avslitna drag och krokar men ingen bärgad fisk. Men vi ger oss inte! Fiskelinan släpar efter – hela dagarna.
Jag tror inte att någon som inte varit här kan föreställa sig hur ensamma vi är på havet. Sammanlagt under femton dygn har vi siktat 6 andra båtar och sett ytterligare ett par till på AIS:en , dock för långt borta för att vi skulle se dem i verkligheten. Annars ser vi bara enstaka fåglar, något stim av delfiner och sedan hav, hav och hav. Jag tänker på Columbus och hans fartyg, även om Columbus själv var övertygad om att han skulle kunna nå Indien genom att segla över Atlanten så var det säkert många i besättningarna på de tre fartygen som var säkra på att jorden var platt och att den största faran var att man skulle komma för nära och segla över kanten.
Oftast vaknar Göran av sig självt när det är dags att göra en positionsrapport och skicka den till hemsidan. Han är väldigt noga med att det ska ske klockan 18.00 UTC och just nu motsvarar det 10.00 lokal tid. Annars är det meningen att han ska få sin mest sammanhängande sömn på för-middagarna eftersom jag har långvakt (06.00-12.00) då.
De tre följande timmarna är det Görans tur att hålla vakt, kolla vindrodret och fiskelinan samtidigt som han lyssnar på en ljudbok eller läser en vanlig bok. Jag passar på att laga lunch och eventuellt har jag smugit ner och gjort en bröddeg i slutet av förmiddagsvakten som i så fall antingen ska stekas (stekpannebröd) eller gräddas i ugnen. Det är sällan svalare än 30 grader nere i båten så jag väntar med att duscha tills efter dessa bestyr. Vi har en dusch kopplad till vattentankarna belägen på badbryggan men nu använder vi stället en campingdusch. Det är en vattendunk där vi pumpar upp trycket med ett handtag och sedan strilar vattnet genom ett duschhandtag. Vi fyller på vatten ifrån watermakern och det går åt mindre vatten än om vi använder den fasta duschen. Bara när vi tvättar håret, en gång i veckan, så använder vi den riktiga duschen.
Vid tretiden är det vaktombyte igen. Göran skriver oftast lite mail och kollar sina beräkningar om när vi ska vara framme och kollar vädret igen innan han sover en stund på sin frivakt. Jag håller ställningarna i sittbrunnen. Är det fredag eller lördag så tar vi en liten sundowner vid femtiden, ett litet glas rom utspätt med juice eller ett glas vin. Så hinner jag oftast se solen gå ner igen, vid sextiden, för att sedan sätta mig vid datorn och skriva och läsa mail, kanske lägger jag en patiens och sover en stund innan jag går på igen vid klockan nio på kvällen. Då är det dags för Görans insatser i köket, han diskar och tillverkar vatten med hjälp av watermakern och så kokar han soppa som vi äter som kvälls/nattamat. Till sist kokar han en termos med te som vi dricker av under nattens svarta timmar och knyter sig sedan en timme före tolvslaget.
Från sju och fram till sex nästa morgon så är det alldeles becksvart ute. Har man tur så är himlen klar och Vintergatan breder ut sig över huvudet. Jag kan sitta i timtal och titta på den oändliga rymden ovanför, kanske kommer månen fram och då lyser den upp havet omkring oss.
Göran har sitt långa pass på natten, från midnatt och fram till klockan sex på morgonen. Ofta kommer det regnskurar eller squalls på natten och då får han jobba med att reva segel och stänga ventiler som står öppna för värmens skull. De drar ofta snabbt förbi och då får han slå ut seglen igen och öppna ventilerna. Han läser eller lyssnar på ljudböcker och ibland passar det bra att köra kortvågsradio på natten så då sysselsätter han sig med det. Klockan sex kan han väcka mig igen. Så rullar det på, dag efter dag. Snart är vi framme…

13.04.23 kl 06.21.22 korsade vi ekvatorn! Solen hade precis gått upp och morgonen var lite småkylig. Vi firade med bubbelvatten och offrade en skvätt till Neptun. Någon tjära och några fjädrar fanns som tur var inte att tillgå ombord.
Nästa morgon var klockan ungefär lika mycket när vi siktade den första ön i Galapagosarkipelagen, Isla Santa Fé. Snart dök Isla Santa Cruz upp på styrbordssidan och några timmar senare ankrade vi i Academy Bay efter nästan exakt 14 dygn till sjöss. Överresan har varit den jobbigaste hittills. Galapagos ligger sydväst om Panama och gissa vilken riktning vinden har tagit – hela tiden! Pinkryss hela vägen i ömsom stiltje och ömsom kulingbyar i ösregn. Men mest stiltje. När det sedan är pinkryss när det väl blåser så får man lätt en känsla av att man inte kommer någonstans. De tre sista dagarna var dock både riktning och styrka på vinden helt ok och en känsla av lättnad – vi är snart framme, spred sig på Anniara.

Vår bild av Galapagos emanerar mycket ifrån de bilder på iguaner stående på lavasten som vi sett i böcker och tidskrifter. Därför blev det en angenäm överraskning när vi tillsammans med John och Rose (som också seglat hit från Panama) tog en taxi runt Isla Santa Cruz och upptäckte hur grönt det är här! Frodigt och vackert! Där det inte är nationalpark odlar man. Men inte riktigt som vi tänker oss, på ena sidan om vägen var det fullt med buskar och träd men, när taxichauffören visade oss så såg vi faktiskt att en del av buskarna var planterade och att det var kaffebuskar. ”Vi gör mycket gott kaffe här!” förklarade han stolt. Han tog oss först med till ett ställe där vulkanutbrott bildat hålrum och tunnlar i berget och där berget sedan kollapsat och bildat tre stora kratrar. Dessa är viktiga, både som regnvattenreservoarer (de var torra nu) och som miljö för den unika faunan som finns här. Det var häftigt att tänka sig att det som nu var en gigantisk grop tidigare har varit ett berg.

Det var ett djupt hål omgivet av träd som är exklusiva för Galapagos, de finns ingen annanstans
Färden fortsatte till Rancho Primicias där vi fick möta giganternas giganter, de landlevande sköldpaddorna.

Tack vare ett naturprojekt har man kunnat öka populationen på Isla Santa Cruz från något hundratal till ca 1200 nu levande sköldpaddor. De lever ca 150 år och är fertila från 20 års ålder. Varje hona lägger 12-15 ägg och efter 2 månader kommer det fram små, små sköldpaddor. Längre tillbaka så var det framför allt människan som bidrog till att nästan utrota dem genom att sjöfarande tog med sig djuren ombord på fartygen för att ha dem som mat. Sköldpaddor kan leva länge utan både mat och vatten så man tog ombord dem levande och slaktade och åt upp dem allteftersom. Nu för tiden är det mest andra djur (varav en del har kommit till öarna med hjälp av människan) som hotar dem. Myror äter ägg och faktiskt också små nyfödda paddor. Hundar äter dem, kor och getter trampar sönder bon och ägg. Det mesta har man kommit till rätta med, största hotet just nu är insekterna. Sköldpaddorna var imponerande att titta på och vi fick gå väldigt nära dem, kom du för nära så väste de och drog in huvudet under skölden. De åt frukt men hade ett förskräckligt bordsskick, deras ”hakor” var helt insmorda med fruktkött och gräs.

Sista sevärdheten på vår rundtur var en lavatunnel. 320 meter lång, skapad av naturen själv. Taxichauffören frågade om vi ville gå hela vägen för då kunde han möta oss med bilen på andra sidan? ”Klart vi vill” tyckte vi och begav oss ner i tunneln. Den var belyst med elektriska lampor och ibland var höjden strax över huvudet ibland var den fem meter och liknade ett kyrkvalv. När vi tyckte att vi gått riktigt långt blev det oländigare och vi fick klättra över stora stenar och undvika vattenpölar så gott vi kunde. Rätt som det var så tog det stopp! Eller? Passagen hade plötsligt krympt till ca en halv meter över backen. Det var bara att lägga sig på alla fyra och krypa under. Rose som inte riktigt var klädd för sådana här eskapadrar, hissade upp klänningen i en korv runt kroppen och kröp, hon med. Vad gör man inte för den här sortens äventyr?! John tyckte nog att chauffören kunde ha sagt något…

Rose i sin rosa klänning skymtar längst bort i tunneln

Segelbåtar får inte röra sig fritt emellan öarna hur som helst och vi bestämde oss därför för att ta en organiserad dagsutflykt till Isla Isabela (istället för att segla dit och kanske bli bortmotade). Isabela är den största ön och det beror på att den ursprungligen har varit sex olika öar sprungna från sex olika vulkaner. Det innebär också att de sköldpaddor som lever här är av olika arter, en från varje vulkan. I dagutflykten ingick en tur till Giant Tortoise Breeding Center, där man föder upp sköldpaddor för att, förhoppningsvis, få dem att överleva som art. Fjorton individer av en sort fanns kvar och räddades efter ett vulkanutbrott (vulkanerna är fortfarande aktiva här). Det var två hannar och tolv honor. Sedan upptäckte man att det fanns ytterligare en hanne i en djurpark, så han fördes ihop med resten av dem. Dessa 15 har sedan förökat sig och man är nu uppe i omkring 200 individer. Det finns hopp!

Den här ungdomen, endast ca 8 år gammal låg som en hundvalp med benen spretande åt alla håll

Vi började utflykten på ön med att åka en tur längs stranden och vi såg både blue-footed booby och pingviner. De pingviner som lever här har fått anpassa sig och är bara en tredjedel så stora som de som lever i Antarktis. Vi gick i land på ett ställe och i en naturlig kanal som snörps av av tidvattnetsåg vi White-tipped reefsharks som går upp där för att vila på dagarna. Vi såg ett tiotal och de såg inte alltför respektingivande ut.

Blue-footed Booby

Små pingviner

Sedan var det dags för iguanerna! Vi blev strängt tillsagda av vår guide att inte gå utanför stigen eftersom det är förökningstid nu. Det låg ägg nergrävda överallt i lavan omkring oss och vi skulle helst inte vara där och trampa. Vi höll oss till stigen och hade nöjet att beskåda hur många som helst. De är perfekt kamouflerade mot den svarta lavastenen och de var mindre än vad vi hade trott att de skulle vara. De största var omkring en meter inklusive svansen och sedan fanns det små, små, kanske bara 15 cm långa. Senare, när vi snorklade, så simmade iguaner omkring där på samma ställe, det var en upplevelse! Iguanerna kan var en timme under vatten men de vi såg simmade som folk gör mest, med huvudet uppsträckt över vattenytan.

Otroligt fula men ändå charmiga på något sätt

Slappande iguaner

På en sådan här tur så blir man verkligen fullmatad med upplevelser och den sista begivenheten för dagen var en saltpond med Flamingos. Vi fick aldrig riktigt klart för oss hur det kommer sig att det finns en liten koloni med dessa fåglar här. Vi trodde att de hör hemma i Afrika? Det blir till att googla nästa gång vi har tillgång till internet…

“Vi skulle ha köpt båda” Vi var på väg ner genom Islas Perlas, Pärlöarna, som utgör en egen liten skärgård utanför Panamas kust. Vi njöt av morgonen efter att ha legat alldeles ensamma i en vik under natten. Träden på öarna skiftade i ljust grått till mörkt grönt och stränderna var omväxlande blixtrande vita av sand eller svarta av lavasten. Tidigt på morgonen kom några fiskare förbi och erbjöd oss att köpa färsk fisk. De ville ha fem dollar och vi hade ingen växel utan bara en tiodollarssedel. Vi kunde få köpa två fiskar men det bar emot då vi knappast skulle hinna äta upp båda medan de fortfarande var färska. Så det slutade med att vi inte köpte någon och nu satt vi i sittbrunnen och ångrade oss – det hade varit gott!

Vattnet porlade om fören på Anniara, det blåste som vanligt nästan ingenting men här är det fem meter tidvatten och mycket strömt på sina ställen, strömvirvlar likande dessa hade vi inte sett sedan vi befann oss utanför Jura Sound i Skottland.

“Titta, där kommer en stock till” Strömmarna drog med sig allt löst och i vattnet syntes, förutom det vanliga skräpet, nu också grenar och stockar. Innan vi seglade iväg så hörde vi mycket om hur skräpigt det skulle vara i Atlanten. Det var det också men tyvärr så hade det hittills visat sig att vattnet utanför Panama var mycket mer nerskräpat. Petflaskor i massor och en dag såg jag en kylskåpsdörr glida förbi. En sandal tätt följd av en plomberad glasflaska fick mig att börja fantisera om Robinson Crusoe och andra strandsatta äventyrare. Nu kryssade vi emellan hindren och hade god hjälp av sjöfåglar som gärna åkte snålskjuts på stockarna och därigenom hjälpte oss att upptäcka dem i tid.

Vi hade införskaffat egna fiskedon i Panama City så för att eventuellt kompensera för den uteblivna middagsfisken slängde vi i fiskelinan och lät den släpa efter Anniara. Till höger låg en ö med stora svarta grottor i strandkanten. “Titta på strandlinjen” sa jag, “de måste vara nästan helt under vatten när det är högvatten”. Göran gick ner för att hämta kameran och när han kom upp igen så small det till i klädnypan som vi satt om fiskelinan. “Vi har napp!” konstaterade vi förtjust och Göran slängde ifrån sig kameran och började dra i linan istället. Snart hade vi bärgat en fisk på ca 1,5 kg av samma sort som vi tidigare blivit erbjudna. Vi skyndade oss att hälla lite rom (sprit) i gälarna på fisken och snart slutade den att sprattla. Nu skulle det i alla fall bli färsk fisk till middag!

Vårt mål för dagen var Rio Cacique, en vik på Isla del Rey, där en liten flod mynnade ut i viken. Enligt vår guidebok skulle man kunna ta jollen och åka uppför floden. När det var lågvatten var floden helt avskärmad ifrån havet, man såg bara en sandstrand men vid högvatten kunde man surfa in i floden och sedan åka med tidvattnet uppför densamma.

Vi hann lagom ankra och göra i ordning jollen innan vattnet stigit så högt så att det skulle gå att angöra floden. När vi närmade oss mynningen med jollen så högg en våg tag i vår lilla jolle och vi surfade, sedan kom en till, mer från sidan den här gången, och vi kände hur hela jollen lyftes på sidan. På lördagen hade Anna skojat och härmat en del repliker ur Lasse Åbergs film SOS “Men, han kan ju inte simma!” hörde jag inom mig när jag såg Görans kropp sköljas iväg av vattenmassorna. Nu kan han ju det och snart var han på benen, vattnet nådde honom bara till midjan. Tack vare, att han så behändigt gjort en kullerbytta ut ur jollen så gick inte jollen runt utan jag, kameraväskan och utombordaren satt kvar. Och Göran hade både glasögonen och kepsen kvar på huvudet! Lite darrig av chocken fick jag stopp på utombordaren så han kunde kravla sig ombord igen och vi åkte ut till Anniara för att hämta ett öskar (jollen var välfylld med vatten) och sedan gjorde vi ett nytt, mer lyckosamt, försök att forcera öppningen till floden.

Väl inne var det som att komma till en annan värld. Vi stängde av motorn och gled fram emellan mangroveträden och lianerna som hängde ner. Fåglar kvittrade och andra, för oss ovanliga, djungelljud hördes. Högt ovanför svävade några örnar och en häger lyfte strax framför oss, annars var det alldeles stilla.

Vi festade på fiskgryta med saffran på kvällen och dagen efter fortsatte festligheterna med stekt fisk med dillsmör och potatis. Vi satte kurs mot Galapagos och uppmuntrade av gårdagens fångst slängde vi i fiskelinan igen. Jag var nere i salongen när larmet gick igen “Vi har napp, vi har napp!” Jag rusade upp i sittbrunnen och tittade bakåt. “Men, har du sett?” sa jag, “där bakom hoppar det en jättestor svärdfisk!” Det tog någon sekund innan jag såg det illrosa fiskedraget som hoppade i takt strax intill svärdfiskens gap. Vi hade fått en minst 1,5 meter lång svärdfisk på kroken! Som tur var så gjorde den några hopp till, slet av linan och försvann. Den var lite väl stor….

Sedan dess har vi blivit av med två drag till, det blir att köpa starkare lina på Galapagos (och kanske lite mindre drag också).

Det går en konstgjord väg ut till öarna Isla Perico och Isla Flamenco. På båda sidor om vägen ligger båtar ankrade. Vi ligger på högersidan, på det som kallas för La Playita. Vänstersidan kallas för

Las Brisas. Man kan eventuellt också få en plats i Flamenco Marina och då till det facila priset om 100 US$ per natt. Där ligger mest enorma motoryachter…

När man står på vägen så ser man hela Panama City framför sig, skyskraporna breder ut sig och det ser riktigt mäktigt ut. Panama City har endast 525 000 invånare och staden ser mycket större ut. Förklaringen ligger i att det ligger en annan stad (jag har glömt namnet) inne i Panama City och sammanlagt bor här ca 1,2 miljoner människor, ca 1/3 av Panamas befolkning.

Vi har fått lugna ner oss en smula, vi kom till La Playita på skärtorsdagen och sedan var det helg. Panamas största köpcenter Albrock`s var visserligen öppet på lördagen men vi hade blivit lovade guidning i affärerna av Anna (syster till Lena som är gift med en av Gudruns brorsöner) och hennes man Eddie och dessa två var bortresta under helgen. Först på tisdagskvällen träffade vi Anna och Eddie för första gången. Vi hade då ägnat både måndagen och tisdagen till att jaga bra-att-ha-saker till Anniara i de båttillbehörsaffärer som finns i Panama City. Vi har då kunnat konstatera två saker:

1: Segling är ingen stor sport i Panama

2: Båttillbehör = fiske

Här finns nästan ingenting som har med segling att göra men man kan köpa hur mycket fiskegrejor som helst. Göran har ju haft ett visst (mycket kompakt) motstånd till att börja fiska men nu köpte vi faktiskt lina och några krokar och en huggkrok att ta eventuell fisk med. Taglingsgarn, nytt skot till gennakern och delta-ankare fick vi däremot avstå ifrån, det fanns inte att uppbringa i någon av de fem affärer vi besökte. Däremot så hittade vi en affär som sålde papperskort, pilotes och gästflaggor. Vi fick tag i nästan allt som vi ville ha där.

Mötet med Anna och Eddie blev en riktig höjdare! Det var jätteroligt att prata svenska med några andra igen och även om Eddie är från Panama så har han varit utbytesstudent i Sverige och förstår precis allt man säger även om han föredrar att svara på engelska. Vi blev medbjudna att titta på en match i flagg-fotboll där Anna spelade i ett av lagen. Flagg-fotboll är en variant av amerikansk fotboll men där man istället för att tacklas ska dra av motståndarna en av deras” flaggor”. Flaggorna är två långa band som är fästa i midjan på damerna. Vi såg en match före den som Anna spelade i och efter att ha sett två matcher förstod vi nästan vad det gick ut på. På Annas matchtröja stod inte hennes namn utan “La Sueca” , svenskan. Annas lag, Dragonflies, vann sin match överlägset med 24-6.

Kvällen efter matchen var det dags för oss att proviantera. Anna ledde oss till en av de bästa matvaruaffärerna och vi handlade så mycket vi bara kunde. De körde oss tillbaka till La Playita och vi lastade jollen överfull två gånger för att få ut allt till Anniara. Dagen efter kompletterade vi med ett jollelass till och bad dessutom Anna och Eddie att köpa 60 liter dricksvatten, 10 förpackningar med långtidsbehandlad grädde och 50 portioner med potatismos att ha i reserv. Nu är Anniara riktigt fullastad inför seglatsen över Stilla Havet.

Det är väl känt att segling nära ekvatorn (t ex från Panama till Galapagos) kan innehålla mycket stiltje. Vi har därför försökt att få tag på några extra dieseldunkar. Anniaras dieseltank rymmer bara 150 liter så det skulle kännas gott att ha åtminstone 80 liter extra. Vi har letat dunkar i alla affärer och överallt har vi fått samma svar – slutsålda. Till slut så lovade Pesqueros Sport att ta hem två dunkar åt oss “De kommer på fredag”. Det lät jättebra, tyckte vi, för på lördagen skulle vi, tillsammans med Anna och Eddie, segla ner till Las Perlas och då kunde vi tanka och fylla på vatten redan på fredagen, så att allt var färdigt på lördagsmorgonen. Det är ungefär 35 NM ner till Las Perlas, som är en liten miniskärgård, så det skulle bli en lagom dagsetapp och på söndagen skulle sedan Anna och Eddie ta färjan tillbaka medan vi så sakteliga kunde börja färden mot Galapagos.

Givetvis fanns inga dunkar att hämta på fredagen heller. “I morgon bitti”, lovade mannen i affären, “klockan nio”. Vi hade tänkt gå in till bryggan med Anniara på fredagen och tanka, både diesel och vatten. Visserligen tar de 20 dollar extra om man tankar mindre än 200 gallon (800 liter!) men att åka taxi fram och tillbaka med dunkar för att tanka på närmaste bensinstation kostar också pengar. Nu var problemet att det är nästan omöjligt att komma intill bryggan på en lördag, samma plats där du lägger till för att tanka utnyttjas också av turbåtar för att ta ombord och släppa av passagerare och speciellt mycket trafik är det på lördag förmiddag. Men, det fanns en lösning. På andra sidan vägen vid Las Brisas ligger Flamenco Marina och där kan man också gå in och tanka, både vatten och diesel. För säkerhets skull hörde vi oss för på marinans kontor.” Jo, det skulle gå bra, ropa bara upp hamnkaptenen först och hör så att det inte är upptaget vid bryggan.”

Anna och Eddie kom programenligt klockan 8.30 på lördagsmorgonen och tillsammans med Göran tog de bilen bort för att hämta våra nya dieseldunkar – som inte hade kommit. Eddie diskuterade på spanska med mannen i affären och till slut kom de överens om att han skulle ropa upp oss på radion när de kom och sedan skulle han gå ut på piren med dem, där vi lätt skulle kunna hämta dem med jollen. Det gick bra, klockan tio hade vi lyft upp jollen på däck och kunde bege oss över till andra sidan för att tanka på marinan där. Eddie ropade upp hamnkaptenen som sa att det för närvarande var fullt så kunde vi vänta en halvtimme? Först låg vi utanför hamninloppet och väntade men sedan blev vi lite otåliga och gick in i hamnbassängen, där låg vi sedan och väntade, och väntade. Klockan var över tolv innan vi äntligen kunde komma iväg.

Först blåste det ingenting så vi fick gå för motor. Vi stannade och tog ett snabbdopp. Det är något visst med att ligga i stiltje och bada mitt ute på havet – det unnade vi verkligen våra gäster. Men egentligen hade vi lite bråttom, vi vill alltid komma fram till okända platser medan det fortfarande är ljust, så snart satte vi fart igen. Det började blåsa och när vi bedömde att det skulle gå fortare för segel än för motor så blev det segling någon timme. Sedan avtog vinden igen och vi drog igång motorn, det började mörkna och vi var fortfarande inte framme. Vi hade tänkt gå till Isla Pacheca men fann att ankringsplatsen var starkt utsatt för den numera kraftigt ökande vinden. Efter lite konfererande beslutade vi istället att gå till södra sidan av Isla Contadura. Det är den mest utvecklade ön i ögruppen och Eddie berättade att det på 80-talet varit högsta mode att åka dit på semester. Nu hoppades vi att det inte skulle vara alltför många båtar på ankringsplatsen utan att vi skulle kunna hitta en plats också.

I det kompakta mörkret så såg vi en katamaran och en annan båt till höger om oss. Till vänster låg en segelbåt med AIS. Sedan var frågan om det fanns fler, som inte hade tänt någon ankarlanterna och som därför inte gick att se i mörkret. Ytterst försiktigt gick vi framåt in mot land tills vi var på nio meter djupt vatten, det var högvatten och här är tidvattnet nästan fem meter. Ut med fyrtio meter kätting och efter en stund kunde vi dra fast oss i sanden. Det var med en suck av lättnad som vi slog oss ner i sittbrunnen för en ankardram.

Nu är vi i ett nytt hav! Det känns spännande och lite overkligt att vi har seglat ända hit. Den sista etappen, genom Panamakanalen var förstås extra spännande. Direkt, när vi lagt till i Shelter Bay Marina på Atlantsidan så kom John ifrån båten Jayess III och frågade oss om vi ville följa med som linehandlers på hans båt när han och hans sambo Rose skulle passera genom kanalen. De skulle i så fall ankra sin båt på La Playita på andra sidan och sedan komma tillbaka när det blev vår tur och hjälpa oss som linehandlers. ”That´s a deal” tyckte vi och kände oss väldigt nöjda med att ha ordnat det så fort.
Det är en hel del papper som ska ordnas med kanalbolaget och de ska komma och mäta in båten. Man måste ha extra däck som fendrar och långa linor som är tillräckligt tjocka. Det finns agenter som erbjuder sig att ordna allt det praktiska och efter att ha hört oss för lite bland de andra båtarna runt omkring så bestämde vi oss för att engagera Erick, en auktoriserad agent med väldigt gott rykte.
Vi anlände på måndagen, engagerade Erick på tisdagen och redan på torsdagen kom representanten från kanalbolaget för att mäta in båten. Med förenade krafter mätte vi Anniara och sedan fyllde han i en massa papper som Göran fick skriva under och som i stort gick ut på att vi skulle vara snälla mot de ”advisors” som skulle lotsa oss genom kanalen, ge dem mat och vatten och hålla dem med ren toalett och dessutom fick vi skriva under på att kanalbolaget inte hade något ansvar för någonting(!) om det skulle hända något.
Det finns fyra sätt att slussa, antingen förtöjer man utanpå en bogserbåt och låter den åka längs med slussväggen upp och ner (antagligen bäst eftersom bogserbåtens besättning gör hela arbetet) eller så ligger man i mitten med fyra linor i land och då antingen som ensam båt eller ihopbunden med en eller två båtar. Det sämsta är att ligga med två linor och in emot slussväggen (som man gör i små kanaler) för man riskerar då att båten slås emot slussväggen med eventuella skador som följd.

På fredagen var det dags att mönstra på hos John och Rose. Vi startade vid kl 13.00 och var då beordrade att gå till ett område som kallas för ”the flats” för att vänta där på att the advisor skulle komma ombord och dirigera färden genom kanalen.

Lotsen står färdig för att hoppa över till oss.

Vi fick vänta tills efter klockan fem innan det hände något. En större amerikansk båt dök upp och då fick vi veta att vi skulle slussa tillsammans med dem och en annan båt i samma storlek som Jayess och med den amerikanska båten som var störst i mitten. Amerikanen hade en lite konstig attityd och beordrade oss genast att ta bort däcken, ”I don´t want any of them on my boat” skrek han. John bara skakade på huvudet, kanalbolaget kräver att man förser båten med däck och dessutom ville han gärna ha dem som skydd på sin båt. Till slut dök lotsarna upp och John kunde sätta kurs mot kanalens första sluss. Utanför den skulle vi bli ihopkopplade med de andra två. Först skulle en stor tankbåt som slussat neråt ut från slussen. Många av de största tankfartygen som går igenom kanalen är byggda precis så stora så att de får plats i bassängen. Det är spännande att se när bogserbåtarna skjuter på från sidan så att de stora fartygen kommer rätt med bara någon meter tillgodo på varje sida.

Den stora bjässen till höger skulle ut innan vi fick gå in i slussen
Rätt som det var fick vi se den amerikanska båten vända om och med full fart gå tillbaka igen. Eftersom han vägrade ha föreskrivna däck och linor och dessutom bara hade tre mot föreskrivna fyra handliners ombord så trodde vår lots att hans lots helt enkelt hade vägrat honom passage genom kanalen. Nu skulle han istället få betala dubbelt, snålheten bedrar ibland visheten. Vi fick nu koppla ihop oss två båtar och gå in i slussen bakom ett fraktfartyg. De stora fartygen dras med tåg igenom slussarna och det farligaste med att ligga bakom ett sådant är om loken inte riktigt orkar dra dem för då gasar de på med sina egna motorer och det i sin tur kan ge obehaglig turbulens bakåt och det kan bli svårt att hålla den egna båten. I värsta fall kan man dunsa in i slussväggarnas cement med full kraft och då kommer båten garanterat att skadas.

Det blev rätt trångt på Jayess

Det är tre steg uppåt och båtarna lyfts upp ungefär nio meter i varje bassäng. Det mest dramatiska som hände oss var när killen i aktern på den andra båten tappade taget om sin lina och hela paketet på grund av de invällande vattenmassorna med oroväckande fart drev mot bassängväggen. ” Secure the line, secure the line!” gastade lotsarna på båda båtarna samtidigt och i sista stund kunde killen få tillbaka linan omkring knapen igen. Det var nära att Jayess dansat in i väggen och John glodde lagom bistert på den stackars mannen, som dessutom bränt sig duktigt på linan i sina desperata försök att återfå kontrollen. Nu gick allting bra och efter att ha gått upp tre steg kopplades vi loss från varandra och gick för att förtöja oss vid en stor boj i Gatun Lake, det stora till viss del konstgjorda sjösystemet som ligger emellan slussarna och som utgör den största delen av ”kanalen”. Det hade hunnit bli mörkt och färden skulle fortsätta klockan sex nästa morgon.

Roque

Vi trängde ihop oss i Jayess, Roque, en kille från Panama som John engagerat som den fjärde linehandlern, sov på durken i sittbrunnen. På morgonen passade han på att ta sig ett morgondopp innan lotsen kom, detta trots att Gatun Lake är känt för sina krokodiler. Vi andra avstod morgon-doppet…
Hela förmiddagen gick vi för motor, det är ca 25 NM till slussarna ut i Stilla Havet. På avstånd såg vi en krokodil och jag var glad att den inte var närmare, jag har stor respekt för krokodiler.

Gatun Lake
När vi kom fram till slussarna var det dags att koppla ihop oss igen med den andra båten. Att slussa neråt är mycket lättare än uppåt och snart öppnades de sista portarna och Jayess kunde glida ut i Stilla Havet.

Vi slussade fredag-lördag med Jayess och redan på onsdagen kom John, Rose och Roque tillbaka för att hjälpa oss med Anniara. Det kändes lugnt och tryggt för nu visste vi ungefär vad vi kunde förvänta oss och Roque var en riktig klippa. Trots sina ynka 22 år så har han redan arbetat extra som linehandlers i fem år och han var duktig, hade koll på hela båten (inte bara sin egen lina) och tog hand om linor och däck när vi använt dem färdigt.
Vi fick två lotsar ombord, en ansvarig och en trainee. De berättade att kanalbolaget har 9000 anställda och att det står 1000 i kö för att få anställning. Traineen som också jobbar som bogserbåtskapten hade fått vänta elva år efter adekvat utbildning för att få anställning på kanalbolaget. Nu utbildar man för fullt för 2015 ska nya, större slussar stå färdiga (arbetet pågick för fullt) och då kommer man att fördubbla kapaciteten och då behövs förstås också fler lotsar.
Vi blev ihopbundna med en stor katamaran och vi slussade sedan upp bakom ett fraktfartyg och en bogserbåt, en ”tug”.

Vi fick precis plats bakom

Katamaranen skötte linorna på sin sida plus linan i fören på vår sida, så vi hade bara en lina att hålla reda på och den skötte Roque. Det gick smidigt och vi kunde snart lägga oss vid den stora bojen för natten. Jag hade förberett middagen med kryddpepparbräserade järpar och erkänner att jag var lite nervös för om den typiska kryddpepparsmaken skulle tilltala vår tillfälliga besättning. Först ”tvingade” vi dem att provsmaka varsin bit inlagd sill med tillhörande nubbe. (Jag hittade en burk med Abbas Skärgårdssill i köpcentret i Colon och den åkte förstås ner i varukorgen.) De gillade i alla fall järparna – en halv potatis var allt som återstod när vi ätit färdigt. Det var mer tveksamt med nubben, sillen föreföll ok.
Klockan sex morgonen därpå var det dags igen, två nya lotsar anlände, en ansvarig och en trainee, men precis som dagen innan så var det lotsen på katamaranen som hade befälet när vi gick genom slussarna. Det är alltid lotsen på den största båten som för befäl, de andra bara åker med.

Killarna på kajen kastar ett snöre med en apnäve ner till båten och man fäster slusslinan i den och skickar tillbaka den till dem för förtöjning
Lotsarna berättade att slussarna som nu är 100 år gamla bara varit stängda för trafik en gång. Det var vid ett så häftigt regnande så att man fick öppna slussportarna för att inte allt skulle översvämmas och släppa ut så mycket vatten som det bara var möjligt. Det vatten som man släppte ut skulle ha räckt för att försörja både Panama City och Colon med färskvatten i 200 år, enligt lotsarna.

Portarna öppnas ut mot Stilla Havet

Det var en häftig känsla när portarna ut till Stilla Havet öppnades för att släppa ut Anniara och när de stängdes bakom oss. Nu befinner vi oss på västsidan om Nord- och Sydamerika. Karibien kändes stort men detta är större!