Anniara

“Gamla Nordsjön, du svallar och brusar” Det var tredje gången vi korsade
Nordsjön från Norge till Skottland och det gick lika bra som de två övriga
gångerna. De första 36 timmarna var havet riktigt snällt, sydostlig vind och
omkring 8 m/s, behaglig segling men ändå bra fart. Sedan vred vinden över till
nord och då blev sjön mer besvärlig och de sista sex timmarna öste regnet ner
enligt gammal god skotsk sed. “Welcome to Scotland with its beautiful weather”.

Det svåraste med en sådan här översegling är faktiskt att kunna sova när det
rister och skakar i skrovet. Det, som man eventuellt glömt att stuva undan, far
omkring och flaskan med olivolja som står i skåpet, lite lutad för att få plats,
slår med enerverande kontinuitet i skåpsdörren, dunk…, dunk.., dunk… När Anniara
sedan slår ned lite kraftigare i en våg så tänker man att “Där gick
kristallglasen” eftersom det klirrar i alla skåp med tallrikar och glas. Själv
far du omkring i kojen, även om vi har sk seglarkojer uppspända så att vi inte
ska kunna falla ur dem så ligger man långt ifrån stilla. Den första natten (då
det var lugnare) sov både Göran och jag gott men natt nummer två blev värre. Jag
sov nästan inte alls, var som en zoombie under nästa pass och sov sedan som en
klubbad oxe under nästa frivakt, trots att sjön gick minst lika hög som tidigare
och det var minst lika mycket oväsen. Tröttheten tog ut sin rätt.
Vi angjorde
Peterhead ungefär kl 17.00 på eftermiddagen och då ösregnade det. Idag på
morgonen ljusnade det lite så när jag slog mig i slang med hamnkaptenen och en
kille till så föll det sig naturligt för mig att tycka att “Nu blir det nog lite
bättre väder” “Nej”, svarade de, “det blir det inte”. Sedan hade de en gemensam
utläggning om att “i mars, så var det tre dagar med fint väder. Och så en helg
för fyra veckor sedan, då var det också fint” Men framåt så skulle jag inte
förvänta mig något…
Bra väder eller inte, i morgon går vi med tuppen, eller
snarare med tidvattnet och sätter kurs på Inverness och Caledonian Canal. Det är
ca 100 nM så det är möjligt att vi stannar i någon hamn på vägen. Vi får
se.

Vi fick en sådan väldig smak för utlandet så vi fortsatte till nästa land – Norge! Det blåste inte mycket så det tog lite drygt ett dygn att ta Anniara de ca 135 Nm från Skagen till Farsund. Vi jobbar ju i sextimmarspass, jag kör förmiddag 6-12 och kväll 6-12 medan Göran följaktligen har vakten 12-6, dag som natt. På den här sträckan ligger man nästan hela tiden i fartygstraden vilket gör att du inte behöver känna dig speciellt ensam, det dyker upp nya lastfartyg att hålla koll på och hålla undan för, hela tiden. Men idag på morgonen när vi närmade oss Norges kust, det var disigt och dålig sikt, Göran sov och det syntes inte en enda båt, då kändes det som om vi var helt ensamma. Bor det verkligen människor där inne bland klipporna? Sedan, när vi letat oss in mellan skären, så möttes vi av en trevlig liten stad med hus som klättrar på bergssidorna inne i fjorden. Farsund är lite unikt – det kostar inget att ligga i deras gästhamn (gäller två dygn) och de har gratis internet, bara att koppla upp sig. Vi var inne på turistinformationen och hämtade en karta. Där fanns också information om vad som händer i Farsund de närmaste veckorna men inget om vad de lever av eller arbetar med här. Eller hur stort samhället är? Sådan info saknar jag men jag får väl googla på det…

Till min stora förtjusning är jag nu inte långt ifrån fyren Lista. Jag, som är uppvuxen med sjörapporten 21.50 varje kväll (åtminstone på sommaren), undrade intensivt vem Jären och Lista var? Från dessa fyrar och väderstationer rapporterades varje kväll aktuella vindförhållanden men jag trodde att det var personer! I vuxen ålder fick min bror reda på detta vilket föranledde honom att döpa två kaniner till Jären och Lista. Om jag inte minns fel så var Jären en stadig kaninhanne medan Lista var en liten svart kanindam. Och ungar fick de…

Vi hamstrade en del i Limhamn för att slippa handla i Danmark (dyrt) och Norge (Jättedyrt!). Vi vet ju att några av våra läsare funderar på hur vi överlever och vad man äter ombord. För att lugna er något så kan jag meddela att vi inför avfärden köpte 4 frusna laxbitar och ett kg fryst kyckling samt ett halvt kg köttfärs. Sedan lades dessa längst ner i kylboxen där det är ungefär 0 grader. Vi började med laxen, den tinar fortast, två dagar i rad, stekt lax med bulgursallad och därefter kokt lax med vinsås. Därefter marinerade jag kycklingen, stekte alltihopa och serverade hälften till middag med ris och kall chilisås. Resten kommer att återkomma, troligen i form av en kycklingpaj, senare i veckan. Idag har vi givit oss i kast med köttfärsen (sista förbrukningsdag idag enligt etiketten, men vi tittar och luktar alltid mer än vi läser). På recept.nu finns ett utmärkt recept på Polpette, italienska köttbullar enligt Paolo Roberto. Det har vi ätit idag och de räcker till en middag till. Så för alla oroliga – vi svälter inte!

Äntligen har vi kommit till utlandet! Äntligen kan vi känna
oss som långseglare på riktigt!

Vi har angjort hamnen på Skagen. Detta efter några dagars
väntan i Limhamn på att förseglen korrigerats. Vi är efter detta jättenöjda med
våra nya segel som egentligen ska ha sämre prestanda än de gamla (eftersom de
är sydda som långfärdssegel) men som vi tycker fungerar bättre – trots annan
skärning och mindre segelyta.

Vi var länge i valet och kvalet om vi skulle följa den
ursprungliga planen och segla via Skottland eller om vi skulle gå genom
Kielkanalen. Det ostadiga vädret talade för Kiel och att vi saknar all
litteratur om vägen via Kiel talade för Skottland. Plus det faktum förstås att
min mamma och min dotter kommer att möta oss i Dublin, om vi lyckas vara där
samtidigt, vill säga(!). Till slut bestämde vi oss för att vädergudarna inte
kan vara emot oss hur länge som helst. Dessutom är vi ju smålänningar och som
sådana vill vi helst inte erkänna att vi kan behöva ändra oss ibland.

Seglingen Limhamn-Skagen tog oss ca 40 timmar att genomföra.
Det skvallrar inte om någon högre snitthastighet. Men vi hade allt emellan noll
och 16 m/s i vindstyrka. Vi tränar oss som långseglare på att uthärda perioder
av stiltje, då får man ligga och driva helt enkelt. Dock inte utanför
Helsingborg, mitt i färjeleden, där tog vi motorn till hjälp. Sedan tränar vi
också på att reva segel när vind/regnbyar uppträder och vinden ökar (oftast
tillfälligt) upp till styv kuling. Så långe vinden och vår tänkta färdriktning
överensstämmer så är det bara kul, när vinden är tvärtemot så tar det längre
tid och är betydligt jobbigare. Vi håller på och försöker få vindrodret att ta
över en del av styrningen och kan konstatera, som med så mycket annat, att
övning ger färdighet. Eftersom vi jobbar i sextimmarspass så är det mycket
värdefullt att ha vindrodret till hjälp, man blir helt enkelt inte ens hälften
så trött!

Nu ligger vi säkert förtöjda i hamnen och ska strax fira att
vi kommit så här långt med lite champagne. Göran vägrar dock att sätta upp den
svenska flaggan eftersom vi blev bestulna på vår flagga förra gången vi var
här. Vi hade glömt att ta in den på kvällen och någon klev helt enkelt ombord
mitt i natten och innan vi hunnit vakna ordentligt och fattat vad som var på
gång så var personen ifråga försvunnen – med vår flagga.

Sedan blir det tidig nattning av paret Einefors, tidigt i
morgon bitti så drar vi till Norge.

Vi har firat midsommar med goda vänner i Kåseberga. Åke tyckte det var hutlöst att behöva betala 13 kr i timmen på parkeringen nere vid hamnen, så han ringde hamnkaptenen och beklagade sig – han skulle ju hälsa på en av deras gästbåtar. Resultat – han slapp betala parkeringsavgiften. Vi firade traditionsenligt med sill och nubbe (hemblandad pors och hemblandad malört), dock utan dans kring midsommarstången, därtill regnade det för mycket. Framåt kvällen klarnade det upp så vi tog en ny promenad upp till stenarna. Regndropparna hängde kvar i gräset och reflekterades som små silverstenar i solskenet, lärkorna drillade som galna i skyn och två ormvråkar satt på vakt på varsin gärdesgårdsstör, det doftade svensk sommar!

Idag blev det förstås lite sen avfärd och vinden hann vrida från förmånlig syd till pinkryss västsydväst. Det blåste 10 m/s så vi tog in ett rev redan från början. PellOlle, vårt vindroder, hjälpte till med styrningen så det gick ändå rätt bra att stånga sig fram emot vinden.

En dryg timme innan vi nådde dagens resmål, Abbekås, så nådde en regnfront oss. Helt plötsligt hade vi 16 m/s och regnet piskade i ansiktet! J-a midsommarväder! Det blev en skumpig färd men precis lagom tills vi nådde hamnen i Abbekås så drog ovädret bort, lika fort som det kom. Det är friskt att vara seglare!

Det börjar kännas som om vi är på väg på riktigt nu. I natt seglade vi
vår första nattsegling. Vi hade landat in först i Borgholm, sedan i
Kalmar (där vi hämtade reservdelar och fick besök ombord av en f d
arbetskamrat till mig och hennes man). Under tisdagen seglade vi sedan
ner genom Kalmar sund och tänkte fortsätta ända till Kåseberga. Vi fick
dock problem med Furlexen till genuan och valde därför att gå in i
Kristianopel och fixa det. Det visade sig att den sprint som håller ihop
hela rullen försvunnit på något mystiskt vis. Vi hade ingen ny sprint
men vi har följt ett gott råd ifrån killarna på båten Albatross. De
beskrev i sin bok att man ska ha gängstänger med sig så att man kan
tillverka egna bultar i lagom tjocklek och längd. Av samma gängstänger
kan man tillverka egna sprintar. Med lite stök och bök fick vi dit vår
lösning och nu fungerar rullen igen.
Onsdagen bjöd på svaga vindar så vi passade på att montera paddel och
flöjel på vindrodret. Vindroder är ett helt mekaniskt redskap, det
kräver ingen ström eller annat drivmedel. Man ställer in flöjeln i den
vinkel man vill att båten ska segla mot vinden, kopplar det till ratten
via sinnrikt riktade linor och block och vips – så seglar båten alldeles
själv utan att någon behöver stå och styra. Vips och vips, vi fick
förstås hålla på ett tag innan det fungerade som vi ville. Den som
följde oss på AIS:en den dagen (se fliken Ais på hemsidan, sök rätt på
Anniara via “galleri”) tyckte nog att vi seglade rätt så ineffektivt och
vinglande men det hade sina rutiga och randiga. När vi väl fått lite
kläm på hur “Pelle” fungerade så satte vi kurs på Kåseberga. Jag hade
vakten mellan 18.00 och 24.00 och seglade hela tiden utan att någon enda
gång behöva ta i ratten! Det bådar gott inför längre överseglingar.
Nu är det torsdag kväll och vi är i Kåseberga. Vi har precis varit uppe
vid Ale stenar där en man mycket suggestivt trummade på en
schamantrumma, det förde tankarna till andra tider och väckte på något
sätt nyfikenhet och respekt för de som mäktat med att sätta upp dessa
enorma stenar med handkraft. Vid klockan nio framförde en manskör några
sånger, bland annat “Här är gudagott att vara”. Jag har själv sjungit i
kör och uppskattar normalt körsång men efter trumman så kändes de
faktiskt lite malplacerade och platta. Det plus att det blåser rejält
där uppe på kullen fick oss att återvända till vårt lilla hem på
Anniara.
Detta inlägg skickas via kortvågsradio och därför finns inga bilder med. De kommer senare.

Det är ju helt underbart att byta kategori på blogginläggen, från “Förberedelser längesegling” till “Europa”. Alla långseglare av klass kategoriserar sina reseberättelser efter vilka delar av världen de befinner sig i, så det gör vi också. Och Europa låter lite bättre än Smålandskusten…

Det var med stor spänning vi inledde dagen idag och inte ens regnet som stod som spön i backen kunde ta bort den känslan! Fram på förmiddagen blev det i allafall uppehåll, till stor glädje för Elisabeth som fick äran att bli upphissad i masten och dra vantskruvar och sätta dit de förargligt glömda flagglinorna. Hur ska man annars kunna besöka främmande länder? Om man inte har någon lina att hissa artighetsflaggan i? Och vem ska annars bli upphissad? Om inte hon som väger minst?

In i det sista höll vi på att stuva ner cyklar, förtöjningslinor och skumtomtar. Görans bror och svägerska, Stig och Siv, kom med en hel kartong(!) av den varan, till stor glädje för oss som är lite beroende av sådana saker.

Det kändes så bra med alla som kom och vinkade av oss! Fast jag fick koncentrera mig hårt på att bära av Anniara åt rätt håll när vi lossade förtöjningarna och inte titta för mycket på er – för då hade jag börjat gråta. När vi väl kommit ut och vinkade för fullt då kunde en liten tår falla för det såg ni inte…

Det blåste just ingenting och de senaste dagarnas anspänning har tagit ut sin rätt, vi gick som Kicki kommenterade “runt hörnet” ner i något som kallas för Enegatan (jodå, en gata på sjön) och där har vi lagt till vid Solberganäset. Vi har stuvat undan och plockat i ordning det sista, vi har ätit lunch och vilat lite. Nu är det kväll, vi ska äta lite halloumi och njuta av en väl kyld flaska champagne.

Skål alla vänner!

Och på bryggan står bara hans väl utslitna skor kvar…