Anniara

Vi har nu legat i Camarinas sedan i måndags och idag är det fredag (tror jag). Det känns skönt att vi har en plats inne vid bryggan för Biscayas lågtryck når ända hit, så det har blåst och blåst, åt alldeles fel håll för fortsatt tur nerför norra Spaniens kust. Det ligger en del båtar för ankare utanför hamnen och de har tidvis varit hårt ansatta av vinden.

Camarinas är gemytligt och vi lider ingen nöd precis. Igår kostade vi på oss en liten tur till puben tillsammans med Staffan o Kerstin. Vi bestämde oss för att ta in 5 tapas som vi delade på och vi valde bara sådant som vi inte kunde lista ut vad det var…Först kom det in två(!) små friterade bitar på ett fat, vi delade broderligt och smakade, liten friterad bläckfisk, helt ok. Sedan fick vi in en kall blandning av räkor, några musslor och sådana här rullar som vi i Sverige hittar i frysdisken och som kallas crabfish, tillsammans med lite grönsaker och med någon dressing på. Riktigt gott. Därefter fick vi en kokt fiskbit med pommes frites, smakade alldeles utmärkt. Sedan kom Pulpo, kokt bläckfisk i stora bitar med skinnet kvar – blä! Det fick ligga kvar på tallriken, ingen av oss gillade det. Den sista tapasen var någon köttstuvning med pommes, också ok. Vi var fortfarande hungriga så vi beställde in ett fat med gambas – grillade jätteräkor. Utan tapas hade vi nog kunnat sätta i oss en tallrik med 12 stycken var – det är riktigt läckert!

Två små friterade bitar att dela på

Idag tyckte vi att blåsten avtagit så vi tog fram cyklarna och cyklade till Cabo Villano och den stora fyren som finns där. Vi är nu på Costa de Morte, “Dödens kust” inte långt ifrån Cabo finisterre där Europa tar slut. Vi insåg att det fortfarande blåste kraftiga vindar, inte minst när vi såg Atlanten välla in över klipporna. Det kändes nästan konstigt att tänka på att vi seglade förbi här, i lika hårt väder, bara för några dagar sedan.

Cabo Villano

Atlantens vågor slår mot klipporna

Vi hade med ost, kex och vin så att vi skulle kunna fika på vägen. Vi hade sett några som fiskade i en liten vik och tänkte att vi skulle kunna finna lite lä där. När vi kom ner till klipporna så såg vi att de fiskade vid ett utlopp med färskvatten och där vimlade av fisk! Sjön kokade verkligen av dem! Jag försökte fråga vad det var för sorts fisk och fick till svar något som lät som muche, eller på spanska då möjligen muje. Är det någon som läser detta och vet vilken fisk det kan vara får ni gärna höra av er. De flesta var nog i storleksordningen ett kilo eller så.

Nedanför kokade havet av fisk

Medhavd matsäck smakade förträffligt och vi tog sedan en grusväg längs kusten tillbaka. En del av vägen benämndes “Via Cruix” och den kantades verkligen av kors, inte mindre än 14 st, inga namn, de var numrerade istället. Vägen ledde upp på en hög klippa med ett kapell högst upp. Fantastisk utsikt och anledning att korka upp medhavd vinflaska nummer två, fast utan ost, den hade vi ätit upp och utan kex, för de hade blåst bort vid förra raststället.

Kapellet på klippan

I morgon kväll är det grillfest på Yachtklubben. För 10 euro får du både mat och dryck. Efter nästan en hel vecka här känner vi oss som medlemmar av klubben och har följaktligen beställt bord. Hoppas bara att det inte blir för mycket “Pulpo”…

Oh, vad skönt det var att vara i land! La Coruna är en stad med 250 000 invånare och här fanns en hel del att titta på. Först skulle vi förstås fixa det vanliga. Handla, fylla på vatten, spola saltet av båten, tvätta och försöka hitta ett ställe där vi kunde fylla på gasol.

Staffan o Kerstin firar framkomsten med champagne

Med hjälp av två vänliga damer i receptionen så hittade vi en Super Mercado, där vi kunde handla. Vi hade tagit med Dra-maten och två stora ICA-kassar. De var mer än välfyllda när vi kom ut och till en mycket billig penning. Starkölen t ex kostar sådär två kronor styck och man får riktigt bra vin för 25-30 kr. Men maten är också riktigt billig – och vilken mat! Härliga serranoskinkor, korvar och ostar. Till det kommer sedan färska, fräscha frukter o grönsaker. Det var svårt att begränsa sig för man vill ju smaka på allting, nåja, nästan allting. Någon slags fisk ser mest ut som maskar på burk och det har inte känts riktigt nödvändigt att smaka på den ännu även om det säkert (?!) är jättegott.

Om maten är billig så är det desto dyrare att tvätta, ca 50 kr för en maskin tvätt. Det tycker jag är dyrt! Det fanns möjlighet att torka tvätten i torktumlare men nästan alla båtar hade tvättstreck upphängda i riggen på sina båtar så det var fler än jag som tyckte att kostnaden var ohemul.

Det svenska systemet för gasol stämmer inte överens med det som finns här men vår förhoppning har varit att vi ska kunna fylla på våra flaskor istället för att byta in dem. I marinan fanns inte den möjligheten men de hade en servicestation någon mil bort. Göran och gasolflaskan tog taxi dit. Efter en stund var åtminstone fem man engagerade i försöken att hitta ett munstycke som skulle passa till vår flaska. Efter en halvtimnme gav de upp försöket och Göran och flaskan tog taxin, som hade väntat, hem igen. Nu hoppas vi att gasolen räcker till Portugal för där går det nog att fylla på, om vi har tur. Vi har köpt en vattenkokare, som vi kan använda när vi har tillgång till landström för att minska gasolåtgången och så äter vi mest kall mat (serranoskinkor o sånt).

Tall Ship´s Race pågick i La Coruna när vi var där. Det gav många tillfällen att beskåda stora vackra fartyg. Bland annat kom det in en italiensk fullriggare. Besättningen stod på rårna, en enorm italiensk flagga var hissad i mesanmasten och de spelade italiensk operamusik så att det dånade i hamnen!

Den italienska fullriggaren med enorm flagga i aktern och manskapet på rårna

Efter några dagar, när vi börjat få ordning på våra grejor så infann sig en viss rastlöshet och vi beslutade att, tillsammans med Balance. gå upp i en vik ca 10 distans bort och lägga oss på svaj.

Göran inviger Staffan o Kerstin i cachandets finesser och hemligheter

Nu låg vi i “naturhamn”! Lite skillnad mot Sverige för när vi tog jollen in till stranden så var det femhundra meters promenad bort till Mugardo, en liten by med minst tio små restauranger längs strandpromenaden. Tre, fyra bord utanför och lika många inne i lokalen. Vi hade pumpat upp vår lilla jolle och för att Balance skulle slippa pumpa upp sin så åkte vi skytteltrafik, fram och tillbaka mellan båtarna och stranden. Två man i den lilla jollen går utmärkt, tre går också, men fyra vuxna bär den inte! Så det blev några turer fram och tillbaka innan alla var på plats.

Vi har inte riktigt kommit ut ur Biscayaområdet ännu. Så när väderleksrapporten lovade att två djupa lågtryck på varandra skulle vandra in från väster fann vi för gott att flytta oss till säkrare förtöjningar. Det blev femtio distans med motorgång ner till Camarinas. Här har vi nu legat i marinan i två dagar medan vinden har tjutit i riggen och regnet öst ner i häftiga skurar men med solsken dess emellan. Och varmt! Trots att det regnat och blåst har jeansen fått stanna i garderoben – det känns skönt! “

Det fläktar skönt om nacken när jag lutar mig bakåt under solskyddet i sittbrunnen på Anniara. Underställen, stövlarna och överlevnadsdräkterna är nu förhoppningsvis använda för sista gången på mycket länge. Här är 27 grader varmt, en fullkomlig värmechock för oss som sett få anledningar att ens försöka ta av jeansen under tidigare delar av resan. Nåja, både Skottland och Irland är speciellt och sevärt och vi ångrar inte att vi tog den vägen (även om vi måste klaga lite över regniga förhållanden ibland).

Men nu är vi äntligen här!!!

Resan hit var bara lite spännande… Vi gav oss iväg samtidigt som den andra svenska båten Balance och vi hade lagt upp en något västlig rutt som vi skulle följa. Detta för att undvika de stora grunda områden i södra irländska sjön där brist på djup, eller snarare de stora skillnaderna på djup gör att det uppstår mycket besvärlig sjö och höga vågor. Utanför Irland var det sällan djupare än 100 meter, när vi sedan kom ut på Biscaya sjönk djupet till mer än 5000 m! Snabbt övergav vi dock vår plan och genade över grundområdena. Det gick fint men sjön var bråkig hela första och halva andra dygnet. Med jämna mellanrum dök det upp delfiner som följde båten. Det utgör en stunds fin avkoppling att följa deras simövningar omkring fören och ofta är man övertygad om att de ska träffas av Anniaras för eftersom de dyker in snett framför med minsta möjliga marginal men det inträffar aldrig. En av dem hade stor uppvisning och hoppade upp i luften flera gånger för att sedan slänga sig i med sidan före, antagligen för att åstadkomma ett så stort plask som möjligt.

Vi övergav snabbt tanken om att kunna använda vindrodret på överfärden. Vi har inte riktigt fått in snitsen ännu och för att kunna ställa in vindrodret så behöver vi autopiloten och den är ju som tidigare nämnts trasig…Återstod alltså att handstyra hela vägen. Det innebär också att den som styr (har vakten) inte kan lämna sin plats för att gå på toaletten, ta på sig mer kläder eller dyl. Vi hade övervägt att vänta på reservdelen till autopiloten men tyckte att det var viktigare att utnyttja de sammanhängande dagarna av fint väder som rapporterna utlovat. Så det var bara att gilla läget! Och det gick faktiskt bra!

På måndagsförmiddagen lugnade vinden ner sig och det blev riktigt fin segling. Rätt som det var fick jag se valsprut ca 500 meter bort. Vi har varit på valsafari i Monterey Californien, men detta kändes mer som “på riktigt”. Jag beundrade sprutet i någon minut och vände sedan blicken framåt. 20 meter framför Anniaras för låg en val på tvären! Jag hann bara tänka att nu krockar vi! Reflexmässigt styrde jag upp i vind och bara väntade på smällen, men den kom inte. Lättad kunde jag se valen glida förbi och ner i djupet mindre än fem meter ifrån min babordssida. Närmare än så vill jag aldrig komma någon val! Hade vi krockat så hade Anniara kunnat skadats allvarligt i värsta fall sjunkit, man kör inte på en vägg på 10-15 ton ostraffat!

Senare under dagen såg Göran också en val som höjde sig ur djupet och kastade sig ner i en kaskad av vatten. Vi hoppas nu att vi fått vår andel av närkontakter med valar.

På tisdagen kände vi verkligen att nu börjar vi närma oss varmare breddgrader. Solen sken och Biscayas vatten glittrade djupblått. Möjligen såg jag en portugisisk örlogsman, en livsfarlig manet som fäller upp ett lite segel och sedan driver med vinden. Dem ska man också undvika närkontakt med!

Jag passade på att skriva några mail som Göran skulle skicka med kortvågen. Nu var det mindre än ett dygn kvar solen sken och tidigare väderleksrapporter hade utlovat svaga ostliga vindar, möjligen skulle vi få använda motorn de sista timmarna.

Vi hade inte haft någon kontakt, vare sig med Balance eller den andra svenska båten, Bird of Passage, som låg i Crosshaven och också skulle gå över Biscaya vid samma tidpunkt. Nu upptäckte vi till vår glädje att Balance låg ca 7 sjömil bakom oss. Vi skulle få sällskap resten av vägen! Den utlovade svaga vinden ökade nu stadigt. Vi revade två gånger under natten och hade till slut bara två näsdukar ute som segel, ändå gick det i sju knop! Göran höll i och seglade större delen av natten och noterade 17,5 m/s, det gungade rätt bra och allt som normalt brukar ligga still var i rörelse, t ex hade hela matförrådet flyttat sig! En stor svårighet är också alla fiskebåtar som ligger och trålar när man närmar sig en kust. Göran hade fullt sjå att försöka kryssa emellan dem. AIS:en pep hela tiden ut sina varningar. Två fiskebåtar var antagligen på väg ut och Göran tyckte han var smart som kunde gå mitt emellan dem. Då fick han se ett roterande gult ljus – en ubåt var på väg upp i ytläge! Snabbt fick vi falla av och gå runt ubåten.

Ute på Biscaya visade termometern en badtemperatur på 22,1 grader. När jag ville bada så påpekade Göran att det var mycket lastfartyg omkring så det föreföll olämpligt. Dock tog han igen det under natten, sjöarna slog över både Anniara och Göran och eftersom han inte stängt jackan ordentligt så blev det som att bada med kläderna på. Dock var det inte tillräckligt mycket vatten för att flytvästen skulle lösa ut. Det ordnade Göran själv, när han skulle reva så fastnade utlösaren till flytvästen och tjoff så satt han fast som i ett skruvstäd i den uppblåsta flytvästen! Vi har aldrig provat men det förefaller inte lätt att simma i en sån där…

Efter 584 sjömil eller 98 timmar nådde vi äntligen La Coruna. Balance och vi kom in samtidigt och ligger nu bredvid varandra i marinan. Med en gång när vi lagt till så firade vi överfarten med champagne och laxsnittar – sedan sov vi några timmar, ikväll blir det restaurang, livet är inte bara skönt det är faktiskt j-t skönt!

Vi letade efter och hittade ett litet väderfönster där den
västliga vinden tillfälligtvis skulle vrida mot syd-sydost. Det innebar att vi
lämnade Waterford på måndagseftermiddagen den 30:e juli för att gå mot Cork.
Egentligen hade vi tänkt gå till Kinsale eftersom vi fått uppgifter om att det
ska vara så trevligt där. Men, på AIS:en kunde vi se att den svenska båten
Balance låg i Cork och nu ville vi gärna ha någon att diskutera färden över
Biscaya med.

Väderfilen vi plockat hem via kortvågsradion stämde mycket
väl när det gällde vinden. Vi hade fin sidvind större delen av natten. Dock
hade vädergubbarna glömt att berätta om regnet – det öste ner konstant under de
femton timmar det tog för oss att ta oss från hamnen i Waterford till Royal
Cork Yachtclub i Crosshaven strax utanför själva staden Cork. Fy Belsebub vad vi är trötta på regn!!! Till
råga på allt så gick vår autopilot sönder under natten och vi fick handstyra.
Om autopiloten fungerar så kan man fälla upp sprayhooden och sitta i skydd
under den men när man handstyr så är man utsatt för både vind och regn. Egentligen var vi framme redan vid klockan
fyra på morgonen men vi vill inte gå in i en främmande hamn i mörker utan Göran
körde i ett triangelspår utanför till dess att det blev tillräckligt ljust. Sedan gick vi i en smal, smal ränna in till
klubben och kunde lägga till bara två båtar ifrån Balance och Staffan o
Kerstin.

Dagens stora uppgift blev att plocka isär styrningen och
försöka se vad det var för fel på autopiloten. Det visade sig att kablarna till
elektromagneten som utgör kopplingen mellan styrningen och motorn hade brunnit
av, kortslutning helt enkelt. Mitt i felsökningen dök tullen upp. De ville ha
alla uppgifter och skickade dessutom ombord en knarkhund(!). Hon hittade inget. Tulltjänstemännen hjälpte oss sedan att komma
i kontakt med en båttillbehörsfirma som kunde beställa rätt(?) del ifrån
Lewmar. Tyvärr så kommer den inte att
hinna fram innan vi lämnar Crosshaven utan de kommer att få skicka den till La
Coruña i Spanien. Ska bli spännande att se hur det går…

Nerplockad styrning

Nu ligger vi här och väntar på bra väder för att gå över
Biscaya. Igår var vi inne i Cork. Vi gick först till turistinformationen och
fick en karta och en tidtabell där vår buss´ tider var överstrukna med en
överstrykningspenna för, som tanten förklarade, ”alla bussar 222 går inte hit,
bara en del…” Kartan var en av de sämsta jag någonsin sett, ungefär 5 gator var utritade med namn resten
fick man gissa sig till. Men det gick
bra i alla fall, vi fick tag på det vi ville, vi fick dricka Guinness på en pub
och hittade sedan fram till rätt buss och kunde åka hem igen.

Bönder på stan? detta var i Cork!

Eller var det ett resande teatersällskap? De hade en skylt där det stod “Up the Culchies” Jag googlade lite och kom fram till att culchies är alla som bor på landet, antingen utanför Dublin eller utanför andra större orter som t ex Cork. Culchies skulle också kunna betyda ungefär “vi som går bakvägen” på gammal gaeliska. Vad det än var för mening med detta så tyckte vi nog lite synd om grisarna…

Idag har vi varit
uppe på en kulle högt över Crosshaven och Göran tog en cache som låg där. Det
var lite skumt, en jättegammal kyrkoruin med en kyrkogård utanför som såg helt
överväxt och övergiven ut. Dock fanns det en hel del gravar från 1900-talet så
det kan inte ha varit så länge sedan den var i bruk. Sedan fanns en del gamla
stenar, många gick förstås inte att tyda vad det stått på dem, men några såg
jag från 1700-talet. Och så fanns en del rätt nya stenar, den senaste från
2008. Varför begraver man någon på en övergiven kyrkogård? Det låg i alla fall
väldigt vackert, med utsikt över havet.

Från 1711?

Övervuxet och med stenar som lutade åt alla håll

Tänkvärt och vackert!

I morgon bitti ska vi iväg. Vi reser då från den äldsta
yachtklubben i världen, Royal Cork Yachtclub bildades redan 1720 (en del som
var med kanske ligger där uppe på kyrkogården?). Och vi är övertygade om att vi
nu äntligen ska få möta solen och värmen! Det kommer att ta några dagar, det är
lite mer än 100 NM längre än från Norge till Skottland så det blir den längsta
överseglingen hittills. Vi har kokat köttgryta i tryckkokaren och har även
laddat upp med två liter hemgjord tomatsoppa, så vi ska nog klara oss ett tag. När vi hörs av nästa gång så är vi på den
Iberiska halvön, lev väl till dess!.

Idag är min otursdag. Göran håller på att koppla in
watermakern och när jag skulle kliva över den hink, halvfull med vatten, som
han använde när han provade pumpen, så gled min toffel av och hamnade i det
blöta. Inte så farligt egentligen, toffeln fick ställas på tork i sittbrunnen
och jag kunde fortsätta med det som var mitt egentliga ärende – jag skulle
hälla upp ett glas vin till mig. Det bar sig inte bättre än att jag rev ner
glaset (äkta kristall, köpt med nio likadana till på antikmässan i Oskarshamn
för åtta-tio år sedan), det gick i durken med ett klirr och upplöstes i tusen
bitar. Det var det tredje glaset
hittills. Jag hade med ett(!) vinglas från IKEA som jag hade tänkt använda till
vardags men det gick i golvet en av de första kvällarna ombord och sedan dess
har vi använt kristallglasen med ingraverade vinrankor när det handlat om
vinförtäring. Ett av whiskyglasen från Glenfiddich sprack i disken. Ska vi
fortsätta på det här viset får vi snart förnya servisen…

I och för sig så kan det här vara ett bra tillfälle. Vi
befinner oss i Waterford och det är känt för sin Waterfordkristall. Det har man
ju hört talas om, men för min del så hade jag ingen aning om att
Waterfordkristall kommer från Irland! Men även om tillfället nu finns att
förvärva äkta kristall så får vi nog hålla oss till IKEAglas i fortsättningen.
I alla fall om vi ska fortsätta att slå sönder dem i samma omfattning som
hittills.

Vi är på väg till Kinsale på sydvästra Irland. Det ska sedan
bli vår utgångspunkt för vidare segling över Biscaya. Från Dublin till Kinsale så finns det
förvånansvärt få hamnar att gå in i om man vill dela upp sträckan i flera
etapper. Vi hade för avsikt att fortsätta hela vägen men med 50 sjömil kvar,
där vi hade fått segla mer än det dubbla för det var pinkryss, 10-12 m/s och
ström och sjö emot, så kom vi fram till att Waterford såg trevligt ut. Hamnen
såg på sjökortet ut att ligga en bit upp i en flod, väl skyddat inne i ”city”. Vi ställde kosan dit.

Egentligen hade vi redan seglat förbi Waterford när vi
bestämde oss. Vi befann oss ca 20 sjömil ut från kusten och fick segla med
behaglig halvläns istället för att stånga oss fram mot vågorna. Efter bara en
liten stund så dök en helikopter upp. Det stod ”rescue” över hela sidan på den
och den hovrade över oss så nära att den piskade upp vatten som blötte ner både
oss och dynor mm som vi hade i sittbrunnen. Vi trodde att de letade efter någon
men fick senare veta att de ofta gör så för att öva sig. Vi höll armarna hårt
intill kroppen och undvek på alla sätt att vinka eller försöka kommunicera med
dem. Vi ville inte bli uppvinschade av
någon ytbärgare!

Några timmar efter beslutet om att gå till Waterford så
nådde vi bukten där floden Blackwater River har sitt utlopp. Vi tog ner seglen
vid första sjömärket som utmärker leden in mot hamnen och sedan hade vi att
göra i tre timmar innan vi kunde lägga till! För det första så var det mycket
längre upp än vad vi räknat med och för det andra så var tidvattnet på väg ut –
och vi var på väg in. Enligt hastighetsmätaren så gjorde vi 6,6 knop men i
verkligheten rörde vi oss framåt med en hastighet av endast 3,8 knop. Floden
ringlade sig hit och dit och på sina ställen var det riktigt smalt, det var ju
lågvatten. Någon sjömil innan vi nådde
vårt mål så fanns en kaj som benämns som Container terminal på sjökortet och
mycket riktigt – det var en kaj för utlastning, där det låg en massa
40-fotscontainrar. Tydligen så går det riktigt stora fartyg upp i floden så
långt. Jag skulle inte vilja möta någon av dem… Väl framme i Waterford så såg
vi stora affischer om Tall Ship´s Race som varit i där 30:e juni till 3:e juli.
De stora segelfartygen däremot, hade jag gärna velat se! De går säkert bara in
och ut när det är högvatten, det skiljer nästan 4 meter här.

Det fanns ingen plats vid pontonbryggorna men en irländare
vinkade inbjudande och erbjöd oss plats utanpå hans stora motorbåt. Sedan ville
han bjuda på ett glas vin men det blev förstås vi som bjöd in honom istället,
som tack för att vi fått lägga till utanpå hans båt. Det blev inledningen till
någon timme eller två med trevligt samkväm där han berättade lite om irländarna
på västra Irland. ”Det är dom som pratar irländska sinsemellan men kan utmärkt
engelska. Kommer ni dit, så pratar de engelska med er, men om jag, som
irländare, kommer dit så vägrar de prata engelska med mig, fast jag inte kan någon
irländska” förklarade han och såg mäkta irriterad ut över sina vrånga landsmän.
Han berättade också att Waterford betyder ungefär ”platsen där vatten rör sig
framåt”. Och sedan varnade han för
slarviga förtöjningar, tidvattnet kan ibland nå en hastighet om 6 knop. Det är
en ny och spännande värld för oss som aldrig behövt bekymra oss om tidvatten
förut.

När irländaren gått, vi fick aldrig reda på vad han hette,
så tog det inte lång stund innan vi kröp ner i kojen och somnade, nöjda med det
senaste dygnets segling och att vi kommit till en ny stad med nya saker att
upptäcka.

Irland håller sig med många kända författare, James Joyce,
Oscar Wilde, Seamus Heaney med flera. Jag, som för det mesta läser lite mer
populärlitterära böcker, har ofta läst om den fattiga katolska flickan som bor
i Dun Laoghaire. Hon får gå i skolan inne i Dublin och varje eftermiddag/kväll
när kamraterna ska ut på roligheter så måste hon ta tåget hem. Därför var jag
nyfiken på Dun Laoghaire och ville att vi skulle gå till marinan i Dun
Laoghaire och inte i Howth som ligger norr om Dublin och på så vis hade varit
närmare att gå till. Lika länge som jag
läst de där böckerna, lika länge har jag funderat på hur man uttalar Dun
Laoghaire. ”Dann Logghär”? Svaret gavs
på tåget ”Next station is ”Dun Leary”” som i O`Leary. Och Dun uttalas som det
engelska ordet ”done”. Så behövde vi inte känna oss bortkomna längre, vi visste
åtminstone var vi bodde (och hur man uttalar det).

Vi tog tåget in till Dublin, för nu skulle vi träffa min
mamma Maj och Elisabeth, min dotter. Och vi skulle göra Dublin tillsammans, på
tre dagar. Det gick nu inte, men vi gjorde ett tappert försök!

Det hade hunnit bli kväll innan vi hann in till Dublin så den
första dagen nöjde vi oss med ett pubbesök. Men inte vilken pub som helst! Vi
åkte till The Brazen Head som är den äldsta puben på hela Irland! Här har man
serverat mer eller mindre ädla drycker ända sedan 1198. Det ni! Vi drack
förstås Guinness. Maj och Elisabeth hade redan på eftermiddagen varit på Hard
Rock Café och provsmakat (Maj var fortfarande, flera timmar efteråt, lite
tagen, inte av ölen men av upplevelsen i sig). De påstod att de aldrig druckit
en Guinness som smakat så gott. Den på Brazen Head smakade inte illa, den
heller! De hade förstås bara enklare pubmat och underhållning i form av
irländsk livemusik till, helt ok för oss.

Dagen efter tog vi en rundtur med buss. Det var så bekvämt
för det var bara att hoppa av vid Guiness…

Vi förlustade oss i flera timmar och fick lära oss, både
historien om Arthur Guinness och hur han skrev kontrakt på 9000 år för tomten
mitt inne i Dublin men också om dagens tillverkning, 3 miljoner ”pints” om
dagen lämnar bryggeriet. Det är lite drygt 1,5 miljoner liter Guinness! Per
dag! Vi fick också lära oss varför man ska dricka just Guinness. När man
frågade folk varför de drack Guinness så fick man ofta svaret ”Because it´s
good for me” Det var så ”good” att det inte var ovanligt att läkarna ordinerade
Guinness t ex till blodgivare (istället för ”a nice cup of tea”) eller helt
enkelt för att förbättra ett klent hälsotillstånd. Alltså: Du ska dricka
Guinness because it´good for you! I början av 1900-talet började en reklamman vid
namn Gilroy hos Guinness, han byggde varumärket mycket framgångsrikt utifrån
stroferna ”Because it´good for you” och ”My goodness, my Guinness”. Walt Disney
försökte locka över Gilroy till sig, dock utan att lyckas. Att Guinness lever
kvar och fortfarande är så populärt får nog till stor del tillskrivas denne
Gilroy.

Vi avslutade besöket uppe på Gravity Bar med utsikt över hela Dublin, där
vi belönade oss själva med a pint of Guinness.

När det var dags att äta middag på kvällen så valde vi en
restaurang nära hotellet där Maj och Elisabeth bodde. Vi orkade inte gå så
långt…

Den tredje och sista dagen innan det var dags för Elisabeth
och Maj att ta farväl av Dublin strosade vi mest runt i Temple Bar-området. Vi
hamnade förstås på självaste Temple Bar. En magnifik turistfälla med det
största whiskeysortimentet på Irland, traditional Irish live music och det
största urvalet av olika smörgåsar som går att få på Irland – 106 olika
smörgåsar. Vi drack (både Guiness och Ale), åt smörgåsar och sjöng med i
refrängerna så det stod härliga till (dvs Gudrun o Elisabeth sjöng, sådan mor,
sådan dotter).

Samkvämet i Dublin avslutades med middag på hummer på en
skaldjursrestaurang. Elisabeth hade bytt om till finblus men vi långseglare
hade förstås fortfarande gympadojor, jeans och t-shirts. Vi fick komma in i
alla fall och tur var det för maten var suveränt god och vi drack Gui…nej, vitt
vin till och åt olika efterrätter allihopa.

Det var lite sorgligt att säga hej då, men resan går vidare.
För att vinna något så måste man försaka något i andra änden – such is life!

Vinden ven i riggen och Anniara dansade på vågorna och slet
i bojen hon låg förtöjd vid. Regnet vräkte ner. Hur lätt är det inte då att dra
täcket över huvudet och fortsätta sova? Det var precis vad Anniaras besättning
gjorde. Inte ens vilda hästar hade kunnat dra ut oss under så vidriga
förhållanden nu när vi låg säkert förtöjda. En snabb titt genom kikaren in mot
bryggan avslöjade att inte heller Esseness rört på sig.

Vi kurade i båten mest hela dagen. Vid lunchtid dök det upp
en jolle vid vår akter. Det var Staffan och Kerstin ifrån svenska Balance som
undrade om vi inte ville komma över till deras båt och prata lite? De kände
igen oss ifrån Jorden runt seglarklubben och ”Vi är ju liksom ute i samma
ärende” som Staffan uttryckte det.

Tre glas vin senare hade vi stiftat varandras bekantskap och
berättat om våra planer för varandra. De tänkte inte segla exakt samma väg som
vi men vi kommer med största säkerhet att träffas igen under vår väg ner längs
Europas atlantkust. Det är så enkelt och opretentiöst att skapa och få
kontakter. Det är jätteroligt!

Vi gav oss iväg morgonen därpå, måndagen den 16 juli. Efter
gårdagens oväder så låg havet kav lugnt och vi fick motorera oss nerför kusten.
Vi var lite nervösa inför passagen förbi Corrywreckan, det ökända sund där mer
än en båt blivit vrak genom åren. Men vi
hade både väder och ström med oss. Det drog en del i Anniara när vi passerade
in i Liunga Sound och hastigheten ökade markant men det var inte värre än att
det gick bra att styra. Sedan höll vi oss tätt intill land på babords sida för
att inte av misstag komma in i Corrywreckan, för det hade vi läst att man ska
göra. Visst var det strömt och visst drog det lite i båten på sina ställen men
i stort sett var det helt odramatiskt. Ett stort stim med delfiner passerade
bakom oss och sillgrisslorna skrek på sina ungar, i övrigt tuffade Anniara
på.

Vi hade tänkt gå direkt till Dublin men eftersom vinden
uteblev och det är rätt tradigt att köra motor (och diesel är dyrt för
långseglare), så gick vi in i Glenarm en bit norr om Belfast på
Nordirland. Det var ett förtjusande lite
samhälle med några hundra invånare och (bara) tre pubar. Nu var vi rätt nöjda med bara en dusch,
klockan hade hunnit bli tio på kvällen och vi sov snart gott i vår koj.

Vi väcktes av fågelsång på morgonen. Det pep och sjöng runt omkring oss hela tiden.
På närmaste brygga låg det några tobisgrisslor och sov och efter en stund så
upptäckte vi att hela viken var full med sådana. Runt hamnen gick en mur och i
den muren var det hål och i dessa hål hade tobisgrisslorna sina bon. I Sverige
ser man ju ofta att svalor bor på det sättet men här var det alltså
tobisgrisslor. Det är rätt små vadare, svarta med röda fötter och en vit
vingspegel. De ser ut som små tunnor när de flyger. I vår fågelbok så står det att de lägger två
ägg direkt på marken men här hade de ändå ordnat något slags bo i muren.

Vi gick en sväng i Glenarm, det fanns ett slott och en stor
trädgård men eftersom det kostade fem pund var att gå in och titta på blommorna
(och eftersom Görans blomsterintresse sträcker sig så långt att han nästan kan
skilja på en prästkrage och en luktärt) så hoppade vi över det och nöjde oss med
att inmundiga te och nybakade scones i serveringen utanför.

Vi hade nu 120 Nm ner till Dublin, det blev en stökig färd
och tvärt emot tidigare så hade vi nu strömmen stadigt emot, hela tiden. Under
natten blåste det upp till 16-17 m/s och vågorna gick åt alla håll. På morgonen blev det bättre och förmiddagen
blev riktigt behaglig. Dock fick vi jobba en del för att ta oss runt Dublins
fiskeflotta, de var ute och trålade allihop – på samma ställe.

Dun Laoghaires hamn och marina är stort. Vi ville egentligen
slänga i ankaret och på så sätt undvika hamnavgiften men hela ytterområdet var
fullt med bojar så det lät sig inte göras. Vi ringde upp marinan och frågade om
det var ok att lägga sig vid en av bojarna, vi förklarade var vi befann oss
eftersom det finns flera områden med bojar. ”Javisst, det går fint, har ni
någon jolle eller ska vi hämta er?” blev svaret. Vi tackade nej till
hämtningserbjudandet och förklarade att vi skulle komma in senare.

Vår färd in till bryggan blev
äventyrlig. Det pågick seglingstävlingar med medverkande ifrån 32 länder och
funktionärerna åkte fram och tillbaka i sina ribbåtar. Vår lilla jolle skumpade
betänkligt i svallvågorna och vi var snart genomblöta av stänket in över
sidopontonerna på jollen. Väl inne vid marinan så letade vi oss fram till
receptionen. ”Nej men bojarna har vi inte med att göra, de är privata eller så
tillhör de någon av yachtklubbarna” förklarade damen, ”ni får antingen komma in
och lägga er vid en av våra bryggor eller så får ni söka upp yachtklubben och
fråga om ni får ligga där ni ligger.” Vi satte oss i jollen igen och for runt
hela vägen i hamnen till den första utpekade yachtklubben, Royal Irish
Yachtclub. En vänlig man tog emot oss och vi förklarade vår belägenhet. ”Vad
ska ni göra nu, ta en tur i staden?” undrade han och vi sa att vi hade sett
fram emot att få duscha. ”Jamen, gör det, så kollar jag var ni kan ligga under
tiden” föreslog den vänlige mannen och visade oss var omklädningsrummen och
duscharna fanns. Fantastiskt gästvänligt! Vi duschade (vi såg lite mindre ut
som luffare efteråt även om jag fått tag på en tröja som var tre nummer för
stor) och när vi kom ut så kom mannen just tillbaka från en tur i en båt. Det
visade sig att han helt enkelt gått ut och tittat var vi låg någonstans. ”Ni
har tur” sa han, ni ligger på en av våra bojar. Sedan fick vi passerkort, så
att vi kan använda klubbens alla faciliteter, vi behövde bara fylla i ett litet
kort med vårt och båtens namn. Betalningen skulle vi göra upp senare men
omkring 20 euro/dygn brukade de ta. Detta kändes helt otroligt! Så vänliga, så
serviceinriktade och vilken gästfrihet! Rena och omklädda kunde vi sedan ta
tåget in till Dublin, men mer om detta nästa gång.

Inne i kanalen vid Clachnaharry Sealock.

Man får en känsla av att det går neråt.

Slussarna och bron vid Fort Augustus.

Kytra, tidigt på morgonen.

Kytra, men med utsikt åt andra hållet.

Det är några broar som ska passeras på vägen.

Men bara en är vevas för hand.

Därför öppnas bara halva bron.

Vi fick ligga en bra stund och vänta innan vi blev utsläppta i den sista slussen i Neptun`s staircase.

Till slut rann slussen över och fransmännens strumpor som hängde på tork på mantåget blev blöta igen.

Utsikt från den sista övernattningen i kanalen, Skottlands högsta berg, Ben Nevis.

Från Oban till Dublin:

Här är det strömt.

Glenarm på Nordirland.

Det gröna Irland.

Sillgrissla.

Tobisgrissla på bryggan intill Anniara.

Tobisgrissla i muren.

En del tog sig ton.

Bo i muren.

Ungen är nästan större än föräldrarna men ännu har inte vingarna växt ut.

Kolla in paddlarna.

Fyren i norra Dublin Bay. Nedan: The Royal Irish Yachtclub

Ja, vi trodde att vi skulle gå med tuppen från Peterhead. Istället blev vi liggande inblåsta i två dygn till. Nordan ven och hamnkaptenen avrådde definitivt alla från att trotsa sjön upp mot Fraserburgh. Till och med när vi äntligen gick (och det var fler än vi som var otåliga och gav sig iväg), så frågade hamnkaptenen på vhf:en vart vi skulle? “Norrut och sedan till Inverness”, svarade vi förstås.” Jaha, men det är inget bra väder!” fick vi till svar. Men, vinden hade faktiskt lagt sig även om vågorna fortfarande hade respekt med sig. Vi åkte berg- och dalbana tills vi kunde svänga “om hörnet” och sedan seglade vi hela vägen till Inverness.
Vi kom fram 8.30 på morgonen. Slussarna öppnar vid 8.00 och vi hade ropat upp Clachnaharry Sealock i god tid för att komma med upp i slussningen. Vi var fyra båtar som skulle upp samtidigt. Det gick rätt smidigt i första slussen men sedan – sedan skulle slussvakten förklara allt om hur det fungerar, först för var och en av båtarna och sedan för alla samtidigt. Sedan skulle vi fylla i papper och betala och då förklarade han igen för var och en. Denna procedur tog mer än en timme. Under tiden passade jag på att hoppa i land och fotografera lite. Plötsligt blev det lite oro på de andra båtarna – jag hade, genom att hoppa i land, avlägsnat mig så långt ifrån Anniara så att det man-över-bord-larm som var fäst på min flytväst hade löst ut och larmet gick högt på Anniara! Ingen fara, snabbt hoppade jag ombord och stängde av larmet.
Vi stannade sedan i Inverness över dagen, strosade runt lite och handlade färskvaror och en irländsk gästflagga, vi hade inte lyckats hitta någon sådan i Sverige innan vi for.
Caledonian canal avverkade vi sedan på två dagar. Det var lika vackert och rofyllt som förra gången men vi hade betydligt mer flax med slussningarna och behövde inte vänta som vi gjorde senast. Vi konstaterade att det var väldigt få båtar på kanalen och detta konfirmerades också av en slussvakt “Lack of money and bad weather” var hans förklaring.
I västra änden, utanför kanalen finns ingen möjlighet att lägga till för natten utan vi stannade innanför de sista slussarna för att övernatta. På morgonen skulle vi få slussa ut i Atlanten men först skulle de slussa upp en lyxkryssare och det var väldigt viktigt att vi låg kvar förtöjda till dess den gått förbi. Det var en grotesk sak som nästan inte fick plats på bredden i slussbassängerna. Det är trångt på sina ställen i kanalen så vi var rätt nöjda med att slippa möta den bakom någon krök. Nu kunde vi lugnt ligga kvar och låta den gå förbi vår “pontoon” där vi och två fransmän låg förtöjda.
Vi hade en fin segling ner till Oban, där vi förtöjde vid en boj. I marinan träffade vi på Sue och Steve ifrån båten Esseness. Vi låg förtöjda utanpå dem när vi var i Oban 2008. Vi gav oss förstås till känna och fick lite råd ifrån dem om när och hur vi skulle gå i fortsättningen för nu skulle vi förbi det ökända Corrywreckan, där strömmen sätter med upp till 8 knop och mer än en båt blivit vrak genom åren. “Vi ska gå vid sju i morgon bitti” sa de. “Follow us!”
To be continued…