Anniara

Väl i land i Norge så började jakten på en svensk flagga. Vi tog fram våra cyklar och begav oss ut på jakt över hela Mandal (det är inte så stort). Till vår stora besvikelse så förstår inte de norska affärsmännen vikten av att lagerhålla svenska flaggor, inte ens de som handlar med båttillbehör. Vi fick till slut tag på en liten gästflagga 20 x 30 cm av den typ som man sätter i riggen när man befinner sig i eller är på väg till ett annat land, men då hade vi redan köpt blått tyg och gula sidenband för att limma/sy en egen flagga. Jo, vi vet att man inte får tillverka egna nationalitetsflaggor men nöden har ingen lag. Jag höll på hela eftermiddagen och limmade kanter och kors och sydde en kanal för flaggsnöret . Det såg mycket fint ut till att börja med men efter ett tag så blev det uppenbart att limmet lovade mer än det kunde hålla. Nu var dessutom all tråd från hotellkittet, som jag tagit med och räknat med skulle täcka samtliga våra behov på den här resan, slut. Vi har nu beslutat använda den lilla gästflaggan under färd och bara sätta upp vår egentillverkade när vi ligger i hamn och förhoppningsvis har så mycket lä att det inte märks att sidenbanden bara sitter fast lite här och där.

Det kostade 320 svenska kronor att övernatta i Mandal, plus 20 norska kronor för varje dusch. En liten tröst är det då när hamnkaptenen levererar färska frallor och lokaltidning till sittbrunnen på morgonen.

Man upphör aldrig att förvånas! Efter en trevlig kväll med Stina och Lars så glömde vi bort att ta ner vår flagga. Klockan tre hade vi nattligt besök, jag vaknade av att någon snabbt gick fram och tillbaka från för till akter. Jag var lite för yrvaken för att riuktigt förstå vad som hände och eftersom personen uppenbarligen försvann så somnade jag igen. På morgonen upptäckte vi att vår svenska flagga inklusive flaggstång var borta! Stackars, fattige svenska seglare som inte har råd att köpa egen flagga! För inte var det någon dansk som stal vår flagga… Jag kände mig riktigt kränkt över tilltaget. Att sno någon annans flagga!

Eftersom vi skulle fortsätta till Mandal och Norge så lät vi flaggproblemet bero.

Vi skulle nu ta det lilla skuttet på drygt 100 sjömil från Jyllands spets över till Sydnorge och Mandal. Vädret var lovande, den danska väderlekstjänsten förespådde sydlig vind som framåt eftermiddagen skulle vrida mot sydost. Det passade oss utmärkt.

Vi räknade med knappt ett dygns segling och hade inte förberett mer än att vi kokat en termos kaffe, vilket vi alltid gör innan vi kastar loss.

Det tog en stund att ta sig förbi spetsen på Jylland. Vågorna for kors och tvärs och vi hade inte så mycket vind. Så småningom kunde vi ändå sätta kurs mot Norge, men inte Mandal som var meningen utan betydligt längre österut, eftersom vinden var sydväst. Nåja, den skulle snart vända enligt väderleksrapporten. Det gjorde den nu inte men vi seglade på, under förhållandevis goda förhållanden sydväst 7-8 m/s.

På eftermiddagen ökade vinden och låg nu på 11-12 m/s med toppar i byarna uppemot 15. Vi har gemensamt bestämt att vi ska försöka reva i god tid och hade därför minskat storseglet med två rev. Senare på kvällen tog vi ett till i storseglet och minskade dessutom genuan till halva segelytan. Vi gjorde ändå 7 knop fög, enligt plottern.

På det norska sjökortet varnas för “farlige bölger” utanför Norges sydkust. Och nog var det bölger! Under kvällen och natten så ökade vågornas höjd dramatiskt. Det är alltid svårt att avgöra hur höga vågorna är, men det var i det närmaste omöjligt att röra sig inne i båten. Den som inte hade vakten fick vackert finna sig i att behålla flytoverallen på och försöka sova i den. Det gick inte att hålla balansen så mycket så att man kunde tråckla av sig kläderna ens. Sova och sova förresten, det var lättare sagt än gjort.

Klockan 00.30 var vi fem sjömil ifrån Norges kust men, på alldeles fel ställe. Vinden och strömmarna hade fört oss till Arendal på Norges sydostkust och dit skulle vi inte. Det var lockande att gå in där och vila lite. Den hårda sjön i kombination med vår okunskap om hur det ser ut och hur man tar sig in (det såg rätt knixigt ut på sjökortet) gjorde att vi slog utåt igen och styrde kosan söderut längs kusten.

Det kändes lite bittert att behöva vända land ryggen och fortsätta den nu rätt tröttsamma färden. Klockan 01.45 stod tripploggen på exakt 100 Nm men det var långt kvar. Vi var hungriga och trötta, det enda vi fått oss till livs sedan efter-middagens pasta var några bananer.

Tio timmar senare passerade vi Ryvingens fyr i inloppet till Mandal. Det står i sjökortet att fyren är 52 meter hög så vi tänkte oss en jättefyr. Och själva fyren är nog 10 meter, men den står uppe på en hög klippa, för så ser det ut här i Norge. Imponerande landskap och fantastiskt vackert!

När vi lagt till i gästhamnen så lagade vi sill och potatis, dvs kokte potatis. Sedan åt vi och tog en sillsup och firade att vi kommit ända till Norge. Därefter stupade vi i säng…

Efter att ha varit inblåsta i Helsingborg några dagar var vi ytterst angelägna om att fortsätta vår färd. Men vi blev ändå liggande i bingen ända till kl. 03.30. Det var fler än vi som ville ge sig iväg, bland annat en stor motoryacht från Gibraltar som legat framför oss vid kajen. De gick en halvtimme före oss och när vi kom ut till sjömacken så höll de fortfarande på att tanka! Pumpen kunde bara spotta ur sig 50 liter diesel åt gången sedan fick man hänga tillbaka handtaget och börja om från början. Det blev några gånger för Gibraltarbåten med sina stora tankar. Det är lite rått och småkyligt så där på morgonen men jag kände mig pigg så Göran fick gå och lägga sig igen när vi bara hade fått upp lakanen. Vilken tråkig vakt det blev! Sydvästlig vind, nästan 4 m/s och så gammal motsjö. Anniara stannade upp i varje våg för att sedan tveksamt röra sig lite framåt igen. Det är inte precis någon lättvindsbåt vi har.

Efter hand blåste det upp lite mer och vi fick en härlig segling hela dagen, vi såg ingen anledning att gå in till Anholt utan bestämde oss för att gå vidare till Läsö även om vinden minskat igen och följaktligen också farten. Det hade nu hunnit bli kväll. Dags för test av vårt nya segel – gennakern! Vid första försöket såg det lite konstigt ut, men sedan vi vänt på eländet och satt skoten i rätt horn så blev det riktigt bra. Vi seglade för gennaker ända till midnatt och bytte sedan till vanliga segelsättningen igen.

Det är fantastiskt att segla i den nordiska sommarnatten. När solen har gått ned och färgat himlen röd i väster är den strax färdig att gå upp och färga morgonhimlen, inte i öster utan i nordost. Det är tyst, det enda som hörs är vågsvallet om bogen . Den här natten gick månen upp starkt orangefärgad men den doldes strax bortom mörka moln. Framåt morgonkvisten började det regna. Ett regn som upphörde framåt sextiden och då vi tog beslutet att fortsätta över till Skagen.

Med 7-8 distans kvar kom vi in i en ny väderfront. På några minuter ökade vinden från behagliga 7-8 m/s till 13-15. Det blev en blöt och hård kamp in till Skagens hamn. Väl där var det svårt att hitta in till ”lysthavnen” Skagens hamn består av ett antal hamnbassänger med ett kanalsystem emellan. Väl inne la vi till utanpå en norsk Najad. Det var 5 herrar som hade varit ute och prövat men snabbt bestämt sig för att gå in i hamn igen, när de märkte vilken vind/sjö det var utanför pirarmarna.

Vi var så trötta att vi bestämde oss för att bara ta en mycket liten promenad i hamnen och sedan gå och lägga oss. Döm om vår förvåning när de första vi ser på en restaurang i hamnen är våra goda vänner Lars och Stina! De var på Skagen för att fira Stinas 40-årsdag. Vi slog förstås följe med dem, tog en öl och sedan en liten whiskypinne ombord på Anniara.

Idag, torsdag åkte vi med Stina och Lars upp till nordspetsen på Skagen för att se västerhav och österhav mötas. Vi tog av oss strumpor och skor och vadade ut precis på spetsen. Vågorna rullade mot vaderna från två håll – mäktigt!

Efter inrådan från hamnkaptenen i Abbekås, en gemytlig skåning med liten hund och skepparkrans kring hakan seglade vi till Ven för att fira midsommar. Första etappen emellan Abbekås och Limhamn gick för halvvind och det blåste stadigt uppemot 10 m/s. Efter mycket krångel kunde vi ta in ett rev och Göran fick slita tills han var helt slut men till sist fick vi det att fungera. På midsommarafton då vi fortsatte färden mot Ven så upptäckte vi att mastliket rappat ur likrännan ungefär en halvmeter upp. Som tur var hade vi en mäktig slör så vi fortsatte nu med endast genuan uppe. Halvvägs till Ven kom vi in i ett par ordentliga regnbyar med tillhörande kulingvindar på över 15 m/s. På med regnkläder och sedan var det bara att stå på! Väl framme vid Ven så finns det tre hamnar att välja på. Kyrkviken var utesluten då den ligger sydvästsidan starkt utsatt för rådande vindar. Återstod Bäckviken och Norreborg.

Det brukar alltid gå att klämma in en båt till i gästhamnarna vid midsommar men, jag lovar, det gick bara inte att ta sig in! Till slut fick vi ankra utanför Bäckviken och ligga på svaj. Midsommaraftonens kväll tog vi det lugnt, förutom att jag jagade upp Göran på däck iförd endast kalsonger och t-shirt. Där blev han fotograferad i , det mycket tillfälliga, men ändock solskenet. Varför? Några för oss rätt välbekanta personer hade fräckheten att skicka mms på en solig berså och påstod att “Västkusten suger, varför har ni inte fint väder?” Klart vi hade fint väder, det regnade bara lite ibland…

Idag midsommardagen har vi fyllt jollen med två personer och två cyklar och sedan tagit oss iland på Ven. Väl där har vi stretat uppför backarna vid Bäckafallet, njutit av de fantastiskt vackra vyerna och cyklat längs kanten på små smala stigar. Det kändes mycket mer som Danmark än Sverige och det är minst lika mycket danskar som svenskar som besöker ön.

Solnedgång över Ven på midsommardagen.

Behovet av olika tampar ombord förefaller outtömligt. Alltid fattas det någon, eller rättare sagt, det hade varit bättre med en som var lite kortare, långa linor trasslar lätt ihop sig. Eller hade det varit bättre med en längre – “skarva i nåt, älskling” det är nästan som att spela med i Lasse Åbergs långfilm SOS. Eller så kanske vi måste förtöja med en lina till eftersom den vi använt är för tunn för vår tunga båt i den hårda vind som blåst upp precis lagom när vi har slagit oss till ro i sittbrunnen med varsitt glas vin efter en lång dags segling. Ibland så råkar tampar försvinna, vi vet inte riktigt hur men misstänker att det har något med vattnet runt omkring oss att göra.

Ombord har vi en trälåda som vi är mycket rädda om. Den går under namnet farfarlådan eftersom den har varit i min farfars ägo under den tid han seglade på haven. I lådan förvarar vi alla små verktyg som har med linor och segel att göra. Där finns nålar och sömmarhandske, taglingsgarn och en lite rostig märlspik. Allt är verktyg som används när man ska splitsa rep och är arv efter min farfar (nåja, inte riktigt allt). Moderna, flätade linor kräver en speciell teknik och den behärskar vi inte. Som tur är så duger treslagna linor mycket bra till förtöjningstampar och då kan vi också se till att ha väl taglade ändar med splitsade öglor där sådan är lämpliga. Under vår segling mellan Simrishamn och Abbekås hade vi gynnsam vind och medan Göran stod vid rodret så kunde jag ägna mig åt lite underhållsarbete och göra i ordning de nya tampar vi köpt i Kalmar. Vi sätter en ära i att ha väl underhållna tampar ombord!

Jag börjar misstänka att Bavariabåtar anses vara för amatörer. Så fort vi kommer in i en hamn och ska lägga till så kommer det en tysk rusande för att hjälpa till. På något sätt har jag fått för mig att de tänker – En Bavaria som ser rätt så ny ut – de är säkert nybörjare! Inte så kul, faktiskt.

Först av allt – TACK för alla gratulationer via mail, blog och telefon och framförallt – TACK till Bo, Nina och Tommy som gjorde vår dag så lyckad!

Nu har vi tagit oss ner till Simrishamn. Måndagen startade med en ovädersfront vid sjutiden på morgonen, vilken tillät oss att ligga kvar i kojen och bara lyssna på vinden som ven och regnet som smattrade på däck. Den gick fort över så sedan var det bara att masa sig upp, på med kläderna och iväg. Vi gick in några timmar mitt på dagen i Kalmar, dels för att vinden var så extremt ogynnsam (12-14 m/s rakt emot) dels för att vi behövde komplettera lite utrustning till båten och sist men inte minst för att vi behöde ta en första semesteröl på Harry´s. Vid 20.30 la vi ut igen och stampade för motor hela natten genom Kalmar sund ned mot Utlängan.

Vid ett på natten satt jag ensam och styrde. På avstånd blixtrade och åskade det i söder och i öster, två olika oväder samtidigt. Det syns långt på natten och det kändes bra att befinna sig emellan två oväder istället för mitt i. När jag gick och la mig strax efter kl 02.00 så konstaterade jag förvånat att himlen fortfarande var röd efter solens nedgång i väster, hur skulle den hinna ända till öster på bara två timmar, den skulle ju snart gå upp igen? När jag vaknade vid femtiden så hade Göran löst problemet, solen går inte alls upp i öster den går upp i nordost vid midsommartid!

Vi hade precis lagt om kursen vid Utlängan och det var dags att sätta segel. Som av en händelse ändrade vinden riktning och vi fick fortsätta vår färd på kryss. Vi kryssade och kryssade och kryssade för att till sist hamna i Simrishamn. Då hade vi varit ute i 25 timmar och trippmätaren visade på 144,7 Nm, inte så dåligt, eller hur?

En Vikingafarare som vi mötte utanför Kalmar. Var de på hemfärd från Skottland?

Lördagen den 14:e blev faktiskt rätt snoig. Göran skulle byta olja i motorn, Gudrun skulle köpa färskvaror på ICA och varmrökt lax i Timmernabben, Tommy och Nina från Stockholm skulle dyka upp så småningom och bilen skulle lämnas i Påskallavik. Det första Nina frågade när hon kom var: -Vad ska du ha för kläder på dig i morgon? Det var inga problem men fråga nummer två blev värre: :Du har väl en bukett? Det hade jag glömt! Jag hade tänkt köpa lite blåklint och prästkragar på torget, men det glömde jag. När vi sedan lämnade bilen hos bror Bertil så knyckte vi två lupiner och några blommor för dagen i deras trädgård. Förlåt Bertil och Kicki! På tillbakavägen fick Tommy tvärnita med bilen då vi hittade ett stort stånd med fina prästkragar i dikeskanten och så var buketten ordnad! Vi fick ett jättetjusigt fat i present av Tommy och Nina och presentsnöret gick att använda för bindning av buketten.

Framåt kvällen när det började kännas som att vi hade kontroll över det mesta så passade vi på att förlova oss – man bör faktiskt ha lite betänketid!

Söndagen den 15:e var det äntligen dags! Nu skulle vi påbörja vår fantastiska semesterfärd till Skottland! Klockan tio åkte flaggspelet i höjden och så lättade vi ankar. Med på färsta etappen var då Bo Malm, Gudruns klassföreståndare från högstadiet, tillika borgerlig vigselförrättare i kommunen och så Tommy och Nina förstås. Vi gick för motor ner till Solberganäset, la till, ställde oss på däck och så tog Bo fram stora lagboken. Det blåste ordentligt så det var med visst besvär han kunde hålla rätt sida uppe. Vi svarade rätt på alla frågor – och sedan förklarade Bo att vi var gifta!

Efter champagne och bröllopslunch fortsatte vi till Påskallavik där bröllopsvittnen/ förrättare åkte av i hiskelig fart så att vi kunde fortsätta färden.

10-13 m/s i näsan! Det blev stampig motorgång (!) till Borgholm där ett rätt trött brudpar kunde lägga till och nu ska vi diska efter bröllopslunchen och vila inför en tidig avfärd mot sydligare nejder i morgon bitti.

Att segla över Nordsjön är något helt annat än att kajka omkring längs kusten under lata sommardagar. Vi har haft olika prioriteringar och tyckt lite olika om vad som är viktigt när det gäller säkerheten. Till slut har vi enats om:

Livflotte från Plastimo, Epirb nödsändare, Lifetags (man-över-bord-larm) AIS, förutom sedvanliga flytvästar och för sämre väder, flytoveraller.

Livflotten, Epirben och Lifetagen ska vi förhoppningsvis aldrig använda. En AIS är ett navigationshjälpmedel tillsammans med plottern så den kommer vi säkert att få mycket nytta av och flytoverallen värmer bra.

Den senaste helgen (läs de senaste helgerna) har vi jobbat med installation av alla underbara apparater, dragit slangar som sladdarna ska gå i och sedan har vi dragit sladdar. Sedan har Gudrun visligen dragit sig ur efterföljande uppgifter och låtit Göran koppla ihop eländet. I vanliga fall älskar han den här sortens problemlösning men inte fredagen den 6:e juni då AIS:en skulle sammankopplas med plottern. Han kopplade säkert ihop och isär 14 gånger. Han mätte motstånd och kopplade förbi allt överflödigt, enligt egen uppgift förstörde han sladdar för många hundra kronor, allt för att få plottern att erkänna att det finns en AIS kopplad till den. Men icke! När vi kollat allt igen och igen och igen, fick vi ge upp och gå på Segelsällskapets grillfest istället.

Dagen efter läste Göran på nätet att kopplingsschemat från Raymarine var fel, de har skiftat uppgifterna om färgerna på kablarna. Sedan var det lätt, Göran var glad som en lärka! När Sjöräddningsbåten Burre var på besök i hamnen på söndagen passade han på att besöka dem och fråga om de såg Anniara via sin AIS? Det gjorde de!

Nu är det måndag kväll och endast enstaka detaljer återstår innan det är dags att kasta loss, detaljer som fyra återstående arbetsdagar…