Anniara

Nu har Elisabeth och Peter lämnat oss igen. Man kan väl säga att de hade maximal otur med vädret – under den tid de var med oss så regnade och blåste det, utom de två sista dagarna och en av dem tillbringade vi på landbacken(!).

Själva har vi tagit oss från Oban och in i Caledonian Canal igen.

Om man vill prova på kanallivet så kan man hyra rätt bekväma motorbåtar här och färdas upp och ner för kanalen under en vecka eller så. Det är det många som gör. När vi skulle slussa ned i Fort Augustus idag så hade vi sällskap med en dansk seglare och 6 hyrbåtar. Tre av dem hade överhuvudtaget inte fattat vad man har fendrar till, de hängde prydligt kvar i sina hållare medan båtarna åkte kana nedför den skrovliga stensidan i slussen. I båten som låg närmast framför oss hade de taktiken att dra in båten alldeles intill kajkanten och sedan låta den kana på insidan. Låta båten gå ut några centimeter så den gick fri ifrån kanten? Nejdå, inte mindre än tre gånger(!) blev den hängande i avbärarlisten och de hade fullt sjå att få loss den där den hängde på sned medan vattnet var på väg nedåt.

Vid ett tillfälle fick den danske seglaren rycka ut, hoppa över till en hyrbåt, ifrån den upp på kajen och galoppera bak till nästa båt och med ett raskt snitt skära av förtampen eftersom de som hyrde den båten hade förtöjt med en knut som sedan inte gick att lossa när vattnet gick nedåt och repet spändes. Med ett brak landade båten i sitt rätta element igen.

Vi höll oss längst bak i slussen hela tiden och lät alla hyrbåtar gå före…

Ena dagen på jobbet hemma i Linköping och andra dagen i Oban på guidad tur i destilleriet. Vi bordade Anniara på lördagen (12/7). Självklart var det festligheter på Oban på kvällen. Vi njöt av både mat och dryck samt den skotska musiken. Lite skojigt med avslutningen på kvällen. Det var en procession ut från festligheterna med säckpipeblåsare i spetsen. Konstigt nog så vek ungefär hälften av sällskapet av till puben. Så gjorde också vi –såklart!

Vi har en del saker att klara av på resan. Peter vill gärna veta det korrekta skotska uttalet på sina favoriter (whisky alltså). Jag å min sida vill gärna se en del djur; sälar, delfiner, lunnefåglar och gärna en liten val. Det sitsnämnda kan bli ganska spännande då vi blivit informerade om att de är bäst att titta på avstånd då valarna är ”oberäkneliga”. Om ni inte visste det innan så kan vi tala om att kännetecknet för att en val är i närheten av båten är att ”det luktar mindre angenämt”. Enligt utsago beror detta på att valen har en ruskigt dålig andedräkt. Tyvärr har vår resa hittills varit helt stinkfri, så att säga. Däremot så hade vi flera nyfikna sälar som höll koll på oss vår första natt ute i den skottska arkipelagen. Peter och jag jollrade ut till ön vid lagt oss vid och när vi nått en vik längre bort fick vi se ett sälhuvud sticka upp ur vattnet. Länge satt vi och tittade på den när den dök upp och ner ur vattnet. Vi tänkte att det var bäst att passa på när vi väl fick se en. Väl tillbaka på väg till båten var vi ivriga att få berätta om upplevelsen. Ha, runt båten dök det upp säl efter säl. Tydligen var viken vi lagt till i en riktig hemvist för sälar.

Vad gäller whiskynamnen så vågar jag mig inte på att skriva ut de skotska uttalen men jag kan avslöja att en del namn uttalas lite annorlunda här mot våra försök till försvenskat brittiskt uttal. De smakar dock precis som de ska fast möjligen lite bättre. Det är ju självklart en lite mer speciell atmosfär här som bidrar till smaken. Vi har nu ankrat upp utanför Talisker destilery och efter några årtag mot land med jollen så slår det faktiskt en doft av whisky mot en. En finsmakare kan säkert urskilja de typiska aromerna för Talisker i luften utanför destilleriet.

Seglingen så till sist. Vad kan vi säga om den so far? Jo, ganska blött framförallt. De som har arrangerat whiskycruisen har haft en hisklig tur. Det var sol när vi la ut från Oban och fantastiskt väder under provsmakning och fest på Talisker. Annars har det, som sagt, varit mest nederbörd. Vinden har oftast varit frisk och det växlar snabbt här på den skottska västkusten. Det friskar snabbt i så att vi får reva seglen. Sedan blir det lika fort lugnt och slakt i seglen igen och då får vi hala ut. Samtidigt gör Atlanten sig ständigt påmind genom sina långväga dyningar och skvalpande vågor. Så, ungefär, är dagarna här till havs.

Idag är det fredag och vi har stannat kvar vid Tallisker. Göran och jag hade ett ärende att uträtta och Peter och Elisabeth tog bussen tillsammans med 22(!) andra båtskandinaver och gjorde Porttree under en dag.

Vi tog också bussen men vi skulle till Luib. Där tog vi in på Bed & Breakfast hos ett äldre par när vi var här med motorcykeln för två år sedan. Nu ville vi återvända och lämna en burk surströmming till Harvey. Han var i Sverige en gång i slutet av 60-talet ” I was in a town called Oschkarshamn” berättade han för oss då. När han skulle flyga hem så nekade piloten honom att ta med den surströmmingsburk som han fick i present på flygplatsen av sin affärskontakt. Vi lovade då att ta med en burk nästa gång vi kom till Skye och det har vi gjort nu.

De blev glatt förvånade när vi dök upp. Harvey kände igen oss men kunde förstås inte placera oss riktigt. Gilliamh tittade med stor misstänksamhet mot burken som vi placerat på bordet. Vi försäkrade henne att vi tagit den hela vägen ifrån Sverige och att den inte hotat med att explodera någon gång. Det slutade med att Harvey fick bära ut den i garaget och förvara den där tills den ska konsumeras. Han skulle bjuda in en granne ”Who eats everything”. Jag tvivlar på att Gilliamh kommer att smaka…

De flesta båtarna i vår eskader verkade föredra Tobermory som första anhalt efter Oban. Vi ville dock ligga i en naturhamn (för en gångs skull) så vi gick till en vik som hette Sailean Mor på ön Oronsay. Det var lugnt och fint och vi hade sällskap av tre andra båtar. För tidvattnets skull så aktiverade vi vårt ankarlarm som talar om när vi har mindre än t ex 2,5 meter till botten. Det var gott om sälar i viken som hade koll på oss. Med jämna mellanrum stack de upp huvudet och svängde runt 360 grader för att kolla läget.

Ön var rätt otillgänglig, täckt av ormbunkar, ljung och en liten gran. Elisabeth hittade ett hål som hon genast hoppade ned i, hon fastnade någonstans vid armhålorna så det krävdes viss assistans för att hon skulle komma upp igen.

Rätt som det var tjöt ankarlarmet! Hade vi verkligen missbedömt avstånd och tidvatten så att vi var på väg att grundstöta? Nej, det måste faktiskt ha varit en säl som dök under båten…

Dagen därpå fortsatte vi vår färd mot Isle of Skye. Det regnade lite ibland och i samband med regnen så blåste det upp ordentligt med upp till 20 m/s i byarna, dessemellan var det mer trevliga vindar omkring 7-9 m/s. Man vänjer sig snabbt vid att reva och sedan släppa ut seglen igen, reva och sedan släppa ut igen…

Vi anlände till Tallisker på kvällen före det stora evenemanget där. Det är en fin vik med plats för över 100 båtar men som vanligt fick vi ligga för ankar och med alla 50 meterna ankarkätting ute. De flesta båtarna hade sitt flaggspel uppe och det såg mycket festligt ut.

Hela evenemanget här är otroligt väl organiserat. Strax före klockan två så beställde vi en ”watertaxi”, en ribbåt som tog oss in till kajen. Vi har förstås egen jolle men arrangörerna här vill att man åker med deras båtar för säkerhetens skull. Det är trots allt fest med alkohol inblandad.

Vi hade anmält oss till en whiskyprovning. Den försiggick i Talliskers lagerhus så vi satt emellan tunnor med whisky och insöp både doft och atmosfär. Sex olika whiskysorter med sinsemellan olika karaktärer ingick. Oban 14-årig, Caol Ila 12-årig, Tallisker 12-årig, Tallisker 57 North, Lagavulin 16-årig och Lagavulin distillers edition. Vi blev guidade i skillnaden emellan olika dofter och smaker, skillnaden mellan whisky med och whisky utan tillsats av vatten plus att guiden berättade mycket initierat om sitt arbete som Master Blender och hur stor betydelse hennes näsa hade för hennes arbete.

På kvällen var det dags för skotsk afton med traditionell skotsk mat och skotsk dans. Det blev lite svettigt för ribbåtarna som skulle transportera alla deltagarna till stranden. De gick i intensiv skytteltrafik och hade under eftermiddagen gjort upp ett färg- och nummerlappssystem på båtarna som de utnyttjade för att få ordning på allt. Det var dock inte alla som förstod att den gröna båten betjänade vissa båtar medan den röda betjänade andra men det ordnade sig till slut och alla kom in innan festligheterna tog sin början.

Vi dansade skotsk folkdans och roade oss hela kvällen.

Seglingen ner till Oban gick utan större dramatik. Oban Marina är det ställe som deltagarna i Whisky Malt Cruise samlas på. Vi hade sent blivit medvetna om att vi borde ha reserverat en plats och ringde istället nu och frågade om det fanns plats.

-We are completely full, var svaret vi fick. But you may raft up to somebody. Raft up? Vad betyder det? Göran bad damen på marinan förklara. –You just raft up…

En titt i boken ”engelska ord ombord” förklarade saken. Raft up betyder att man lägger till långsides utanpå någon annan båt. Det gjorde vi och tyckte vi fick en rätt bra plats även om vi fick kliva över grannens däck så fort vi skulle någonstans.

Marinan ligger på ön Kerrera och det gick en liten båt fram och tillbaka mellan marinan och hamnen så att man kunde ta sig i land och uträtta ärenden och gå på puben och andra viktiga saker. I Oban mönstrade min dotter Elisabeth och hennes sambo Peter på. Det blev lite stressigt, vi skulle proviantera och gå på visning i Oban Distillery och sedan var det välkomstfest för alla seglare på kvällen. Alla deltagare får en keps och en fleecetröja så dresskoden för kvällen var given.

Det var god mat! En buffé där de serverade olika skaldjur och fisk, skinka och små jättegoda pajer. Till detta serverades olika sallader och såser. Sedan var det dessert med ost och cheesecake, hallontårta och färska björnbär, hallon och blåbär. Vin och öl och så förstås ett urval av goda och fina whiskysorter, Oban, Cragganmore och Lagavulin ,för att bara nämna några.

Festen avslutades med att en säckpipeorkester tågade i spetsen för hela samlingen ned till hamnen där skytteln väntade på dem som inte föredrog att ta ett varv till på närmaste pub.

På söndagen var det parad inför avfärden mot Skye. Alla båtarna paraderade två varv inne i hamnen anförda av båten Spray of Wight med en man som spelade säckpipa i fören. Även på kajen stod en och spelade säckpipa. Det var en mäktig syn när alla seglade runt i en jättestor ring! Sedan kom färjan och då fann vi för gott att dra iväg utåt. Under hela dagen seglade sedan 80 båtar tillsammans genom the Sound of Mull.

Nu har vi kommit till de sista slussarna i Caledonian Canal, Neptun´s Staircases, en slusstrappa om 8 steg. Det har varit lätt att slussa. Slussvakterna är oerhört vänliga och hjälper till på alla sätt och vi fick snabbt in tekniken.

Vi har sett en hel del olika djur och fåglar på resan.

Nej, någon Nessie i Loch Ness såg vi inte, fast vi höll spänd utkik hela tiden och till och med kostade på oss en övernattning nedanför Urquart Castle, enbart för att öka våra chanser att få se henne.

På färden över Nordsjön var det mest fåglar som följde oss. Vi konstaterade att trutarna är skickligare flygare på Nordsjön än hemma. De kom oftast nedfarande i en sväng precis för om fören som om de ville hälsa oss välkomna till deras element. Vi såg också några andra stora vita fåglar med svarta vingspetsar som vi inte visste vad det var. Efter diskussioner med andra seglare och ett idogt letande i fågelböckerna så har vi kommit fram till att det måste var havssulor. När vi närmade oss Skotska kusten så ökade antalet tobisgrisslor, tordmular, lunne fåglar och sillgrisslor. Framförallt de sistnämnda. De har bara en unge och när vi närmade oss så dök de – oftast åt varsitt håll! Och sedan förföljdes vi av ungens pipande och mammans mer sträva lockande, tills de fann varandra igen.

Sista natten och morgonen på Nordsjön hade vi tidvis sällskap av delfiner (eller tumlare?). De lekte runt omkring Anniara, till stort nöje och sällskap för den som hade vakt. Tyvärr var det hart när omöjligt att fånga dem på kort.

Alldeles utanför kusten och i hamnbassängen i Fraserburgh såg vi sälar. I Fort Augustus såg vi kaniner och vid en av slussarna innan man kommer in i Loch Ness så bor det två sköldpaddor i en trädgård, det vet vi sedan vårt tidigare besök. Slussvakten gav klart besked om att de fortfarande bor kvar, vi hade dock inte möjlighet att gå och hälsa på dem.

De absolut häftigaste djuren vi sett hittills är dock tre gräsänder. När vi låg i en sluss och skulle slussa så dök de upp. Precis lagom innan slussporten skulle stänga så simmade de in. Först låg de i bakre ledet men allteftersom vattnet steg så avancerade de fram emellan båtarna för att så småningom ligga längst fram. Där avvaktade de lugnt, tills de hörde ljudet ifrån slussporten. Då – snabbt framåt och så fort porten gled upp så var de först ut ur slussen. Hur rutinerade som helst…

Vi hoppas att ni är många som går in och läser det här. Ni får gärna skicka många kommentarer. Det är kul för oss!

Nordöstra Skottland är inte speciellt seglingsvänligt. Från Fraserburgh är det 75 Nm till Inverness och på den sträckan finns det absolut inga öar, ingen skärgård och knappt några hamnar att gå in i. Det finns en hamn i varje litet samhälle men de flesta är torrlagda vid ebb. Geronimo (den andra svenska båten) hade bestämt sig för att gå hela vägen till Inverness men vi tyckte att det kunde vara lagom att först gå till Buckie, övernatta där och sedan fortsätta till Inverness. Det blev fin segling hela dagen , med frisk ostlig vind och bara genuan uppe så gjorde vi en komfortabel resa. För att få angöra en hamn i Skottland så måste du först ropa upp hamnkaptenen och få dig en plats anvisad. I Buckie var det en mycket trevlig man och vi fick en plats utanpå en fiskebåt. Det var vi mycket tacksamma för, efter den skitiga erfarenheten från Fraserburgh. Det var lågvatten och när vi skulle i land så kunde vi inte få in fiskebåten så nära kajen att vi kunde klättra upp. Det var bara att packa upp jollen och ta den till en lagom slipprig stege där vi kunde komma upp. Vi hade tänkt oss en tur till puben men vi fastnade i Geronimos sittbrunn. De hade också funnit att det var för kallt och långt att gå ända till Inverness. Så småningom kom en dansk in och la sig utanpå dem och kaptenen sällade sig till vår skara. Det var rätt så omöjligt att förstå honom och snart skickade Lena hem oss, eftersom vi skulle upp tidigt morgonen därpå för att kunna passa tidvattnet i Inverness. När de blev av med dansken förtäljer inte historien…

Vår plan var att gå omkring klockan sju för att passa högvattnet i Inverness. Vi hade ett fönster på 4 timmar, två före och två efter högvatten då vi kunde segla in i kanalen, så det kändes rätt ok. Vi siktade på att vara framme vid 2-3 tiden och högvattnet inträffade ca 15.10.

Det blåste fortfarande ostlig vind och rätt svagt så vi började med motorgång och frukost. När vi passerat en udde och kunde lägga oss på en kurs som skulle vara större delen av sträckan ned till Inverness inlopp så satte vi gennakern. Det gick fint! Vi gled fram i 7-8 knop och det kändes härligt. Geronimo hade legat en bit bakom oss och knappat in en del när vi förberedde för gennakersättning men nu gled vi snabbt ifrån. Efter någon timme så hade vinden vridit och ökat väsentligt så vi tog ned gennakern och fortsatte med bara genuan. Nu drog det i ordentligt! När vi närmade oss Inverness så påverkades båten ordentligt av strömmen. Vi hade den med oss och det ryckte och slet i rodret samtidigt som det gick riktigt fort. Vinden ökade bara mer och mer och det började kännas oroligt inför infarten i den smala kanalen. Vi passerade under en stor bro och det kändes som att vi med knapp nöd kunde undgå bropelarna fast det säkert var 50 meter emellan dem. Geronimo hade återigen passerat oss och vi hörde dem ropa upp kanalvakten och tala om att de hade två båtar ytterligare bakom sig som också behövde komma in lite snabbt . Med full gas på motorn och med vindens hela tryck in i sidan så gick vi på snedden i n i kanalen.

Vi var inte riktigt inne, först skulle vi slussa. Kanalvakterna var mycket vänliga och trevliga. Vi fick en nyckel till faciliteterna på vägen och en uppmaning att gå till Seaport Marina och fixa resten. ”Just nu måste vi se till att ni kommer säkert härifrån.” Det var skönt att lägga till vid en flytbrygga utan att behöva fundera på hur mycket Anniara skulle röra sig upp och ned under natten och det var jätteskönt att gå och duscha! Det hade vi inte haft tillfälle till sedan i Mandal, Norge.

Göran skickade ett mail till väderlekstjänsten på TV 4 och bad dem hjälpa oss med uttydandet av de satellitbilder och förutsägelser om vädret som vi hittat på SMHI:s hemsida och på två brittiska och en dansk vädersite.

Döm om vår förvåning när vi efter två timmar fick ett jättetrevligt svar ifrån Peter Kondrup där han förklarade att han inte kunde något alls om segling men däremot så kunde han reda ut väder-utsikterna på Nordsjön inför de kommande dagarna. Hans beskrivning stämde väl överens med vår egen uppfattning om hur det skulle bli men det kändes mycket skönt att få det bekräftat av en expert på området. Tack Peter och TV4!

Klockan 12.00 lämnade vi Mandal för att segla över Nordsjön. Solen sken och det blåste härliga 5 m/s. Anniara behöver egentligen ett par m/s till för att få riktig fart men det kändes fel att utmana ödet genom att be om mera vind och vi tuffade ändå på i 4-5 knop hela eftermiddagen. Inför nattvakterna drog vi in genuan, det blåste sydostlig vind och storseglet tog det mesta av vinden i alla fall. Dessutom är det ett störningsmoment när man ska sova att ha en genua som smäller och slår. Uppe på däck är ljudet försumbart men båtkroppen fungerar som en enda stor resonanslåda och varje ljud uppifrån riggen 20-faldigas när man befinner sig inne i båten.

Det blåste lagom hela natten. Framåt två-tiden kom vi in i ett stim med fiskebåtar som låg och väntade på att det skulle bli morgon. Det är alltid lite otäckt för man vet inte om de släpar några fiskeredskap bakom sig. Speciellt en hade vi problem med, vi tyckte att vi ändrade kurs och försökte runda på behörigt avstånd men han kom närmare hela tiden. Till slut kunde vi lämna honom bakom oss men då hade vi gjort en ordentlig sväng för att undvika honom.

När solen gick upp ökade vinden men vi hade den fortfarande snett in akterifrån så det var rätt behagligt.

På eftermiddagen när jag skulle gå på min vakt så hade det ökat ytterligare. Vindinstrumentet slutade fungera under natten så vi kunde bara gissa hur mycket det blåste. Vi hade fortfarande hela storseglet ute och Göran tyckte att det var lite jobbigt för armarna att styra i tre timmar. Jag tog över rodret och var inte riktigt förberedd på kraften i vågorna. Första vågen pressade ned Anniara på sidan eftersom jag inte orkade hålla emot med rodret. Andra vågen sköljde över mig innan jag kunde räta upp Anniara igen. Det var inte så kul att inleda vakten med att bli blöt…

Vi revade snabbt storseglet för att få lite mindre tryck på rodret och sedan gick det som en dans i 7-8 knop. Vågorna växte sig efter hand enorma och vi klättrade uppåt, uppåt, uppåt på flera vågor efter varandra för att sedan åka nedåt, nedåt, nedåt i en hiskelig fart! Det fortsatte hela dagen precis som Peter Kondrup lovat ”Framför fronten kan det blåsa rätt friska vindar”. På kvällen hade vi passerat den delen av väderfronten, vinden stillnade och vid 22-tiden fann vi för gott att rulla in seglen och dra igång motorn. Det började regna och vi gick hela natten och hela den följande dagen i stiltje och regn. Vid 20-tiden anlöpte vi Fraserburghs hamn. Vi blev anvisade en plats i en av hamnbassängerna och Göran fick klättra på en mycket slipprig stege 4 meter upp för att nå kajkanten och förtöja. En timme efter oss kom ytterligare en svensk båt in, ”Geronimo” från Göteborg, med Kjell och Lena som ska segla jorden runt och Kjells son Kristoffer som ”bara” ska följa med till Dublin. De förtöjde utanpå oss och undgick därmed smutsen och skiten ifrån kajen.

Innan vi gick och la oss så avslutade vi dagen med att skåla i champagne, enormt stolta och lyckliga över att vi klarat den här delen av resan så bra!

Här syns nivåskillnaden vid ebb och flod i Fraserburgh. Uttalas “Friseboro”