Anniara

Nu har vi kommit till de sista slussarna i Caledonian Canal, Neptun´s Staircases, en slusstrappa om 8 steg. Det har varit lätt att slussa. Slussvakterna är oerhört vänliga och hjälper till på alla sätt och vi fick snabbt in tekniken.

Vi har sett en hel del olika djur och fåglar på resan.

Nej, någon Nessie i Loch Ness såg vi inte, fast vi höll spänd utkik hela tiden och till och med kostade på oss en övernattning nedanför Urquart Castle, enbart för att öka våra chanser att få se henne.

På färden över Nordsjön var det mest fåglar som följde oss. Vi konstaterade att trutarna är skickligare flygare på Nordsjön än hemma. De kom oftast nedfarande i en sväng precis för om fören som om de ville hälsa oss välkomna till deras element. Vi såg också några andra stora vita fåglar med svarta vingspetsar som vi inte visste vad det var. Efter diskussioner med andra seglare och ett idogt letande i fågelböckerna så har vi kommit fram till att det måste var havssulor. När vi närmade oss Skotska kusten så ökade antalet tobisgrisslor, tordmular, lunne fåglar och sillgrisslor. Framförallt de sistnämnda. De har bara en unge och när vi närmade oss så dök de – oftast åt varsitt håll! Och sedan förföljdes vi av ungens pipande och mammans mer sträva lockande, tills de fann varandra igen.

Sista natten och morgonen på Nordsjön hade vi tidvis sällskap av delfiner (eller tumlare?). De lekte runt omkring Anniara, till stort nöje och sällskap för den som hade vakt. Tyvärr var det hart när omöjligt att fånga dem på kort.

Alldeles utanför kusten och i hamnbassängen i Fraserburgh såg vi sälar. I Fort Augustus såg vi kaniner och vid en av slussarna innan man kommer in i Loch Ness så bor det två sköldpaddor i en trädgård, det vet vi sedan vårt tidigare besök. Slussvakten gav klart besked om att de fortfarande bor kvar, vi hade dock inte möjlighet att gå och hälsa på dem.

De absolut häftigaste djuren vi sett hittills är dock tre gräsänder. När vi låg i en sluss och skulle slussa så dök de upp. Precis lagom innan slussporten skulle stänga så simmade de in. Först låg de i bakre ledet men allteftersom vattnet steg så avancerade de fram emellan båtarna för att så småningom ligga längst fram. Där avvaktade de lugnt, tills de hörde ljudet ifrån slussporten. Då – snabbt framåt och så fort porten gled upp så var de först ut ur slussen. Hur rutinerade som helst…

Vi hoppas att ni är många som går in och läser det här. Ni får gärna skicka många kommentarer. Det är kul för oss!

Nordöstra Skottland är inte speciellt seglingsvänligt. Från Fraserburgh är det 75 Nm till Inverness och på den sträckan finns det absolut inga öar, ingen skärgård och knappt några hamnar att gå in i. Det finns en hamn i varje litet samhälle men de flesta är torrlagda vid ebb. Geronimo (den andra svenska båten) hade bestämt sig för att gå hela vägen till Inverness men vi tyckte att det kunde vara lagom att först gå till Buckie, övernatta där och sedan fortsätta till Inverness. Det blev fin segling hela dagen , med frisk ostlig vind och bara genuan uppe så gjorde vi en komfortabel resa. För att få angöra en hamn i Skottland så måste du först ropa upp hamnkaptenen och få dig en plats anvisad. I Buckie var det en mycket trevlig man och vi fick en plats utanpå en fiskebåt. Det var vi mycket tacksamma för, efter den skitiga erfarenheten från Fraserburgh. Det var lågvatten och när vi skulle i land så kunde vi inte få in fiskebåten så nära kajen att vi kunde klättra upp. Det var bara att packa upp jollen och ta den till en lagom slipprig stege där vi kunde komma upp. Vi hade tänkt oss en tur till puben men vi fastnade i Geronimos sittbrunn. De hade också funnit att det var för kallt och långt att gå ända till Inverness. Så småningom kom en dansk in och la sig utanpå dem och kaptenen sällade sig till vår skara. Det var rätt så omöjligt att förstå honom och snart skickade Lena hem oss, eftersom vi skulle upp tidigt morgonen därpå för att kunna passa tidvattnet i Inverness. När de blev av med dansken förtäljer inte historien…

Vår plan var att gå omkring klockan sju för att passa högvattnet i Inverness. Vi hade ett fönster på 4 timmar, två före och två efter högvatten då vi kunde segla in i kanalen, så det kändes rätt ok. Vi siktade på att vara framme vid 2-3 tiden och högvattnet inträffade ca 15.10.

Det blåste fortfarande ostlig vind och rätt svagt så vi började med motorgång och frukost. När vi passerat en udde och kunde lägga oss på en kurs som skulle vara större delen av sträckan ned till Inverness inlopp så satte vi gennakern. Det gick fint! Vi gled fram i 7-8 knop och det kändes härligt. Geronimo hade legat en bit bakom oss och knappat in en del när vi förberedde för gennakersättning men nu gled vi snabbt ifrån. Efter någon timme så hade vinden vridit och ökat väsentligt så vi tog ned gennakern och fortsatte med bara genuan. Nu drog det i ordentligt! När vi närmade oss Inverness så påverkades båten ordentligt av strömmen. Vi hade den med oss och det ryckte och slet i rodret samtidigt som det gick riktigt fort. Vinden ökade bara mer och mer och det började kännas oroligt inför infarten i den smala kanalen. Vi passerade under en stor bro och det kändes som att vi med knapp nöd kunde undgå bropelarna fast det säkert var 50 meter emellan dem. Geronimo hade återigen passerat oss och vi hörde dem ropa upp kanalvakten och tala om att de hade två båtar ytterligare bakom sig som också behövde komma in lite snabbt . Med full gas på motorn och med vindens hela tryck in i sidan så gick vi på snedden i n i kanalen.

Vi var inte riktigt inne, först skulle vi slussa. Kanalvakterna var mycket vänliga och trevliga. Vi fick en nyckel till faciliteterna på vägen och en uppmaning att gå till Seaport Marina och fixa resten. ”Just nu måste vi se till att ni kommer säkert härifrån.” Det var skönt att lägga till vid en flytbrygga utan att behöva fundera på hur mycket Anniara skulle röra sig upp och ned under natten och det var jätteskönt att gå och duscha! Det hade vi inte haft tillfälle till sedan i Mandal, Norge.

Göran skickade ett mail till väderlekstjänsten på TV 4 och bad dem hjälpa oss med uttydandet av de satellitbilder och förutsägelser om vädret som vi hittat på SMHI:s hemsida och på två brittiska och en dansk vädersite.

Döm om vår förvåning när vi efter två timmar fick ett jättetrevligt svar ifrån Peter Kondrup där han förklarade att han inte kunde något alls om segling men däremot så kunde han reda ut väder-utsikterna på Nordsjön inför de kommande dagarna. Hans beskrivning stämde väl överens med vår egen uppfattning om hur det skulle bli men det kändes mycket skönt att få det bekräftat av en expert på området. Tack Peter och TV4!

Klockan 12.00 lämnade vi Mandal för att segla över Nordsjön. Solen sken och det blåste härliga 5 m/s. Anniara behöver egentligen ett par m/s till för att få riktig fart men det kändes fel att utmana ödet genom att be om mera vind och vi tuffade ändå på i 4-5 knop hela eftermiddagen. Inför nattvakterna drog vi in genuan, det blåste sydostlig vind och storseglet tog det mesta av vinden i alla fall. Dessutom är det ett störningsmoment när man ska sova att ha en genua som smäller och slår. Uppe på däck är ljudet försumbart men båtkroppen fungerar som en enda stor resonanslåda och varje ljud uppifrån riggen 20-faldigas när man befinner sig inne i båten.

Det blåste lagom hela natten. Framåt två-tiden kom vi in i ett stim med fiskebåtar som låg och väntade på att det skulle bli morgon. Det är alltid lite otäckt för man vet inte om de släpar några fiskeredskap bakom sig. Speciellt en hade vi problem med, vi tyckte att vi ändrade kurs och försökte runda på behörigt avstånd men han kom närmare hela tiden. Till slut kunde vi lämna honom bakom oss men då hade vi gjort en ordentlig sväng för att undvika honom.

När solen gick upp ökade vinden men vi hade den fortfarande snett in akterifrån så det var rätt behagligt.

På eftermiddagen när jag skulle gå på min vakt så hade det ökat ytterligare. Vindinstrumentet slutade fungera under natten så vi kunde bara gissa hur mycket det blåste. Vi hade fortfarande hela storseglet ute och Göran tyckte att det var lite jobbigt för armarna att styra i tre timmar. Jag tog över rodret och var inte riktigt förberedd på kraften i vågorna. Första vågen pressade ned Anniara på sidan eftersom jag inte orkade hålla emot med rodret. Andra vågen sköljde över mig innan jag kunde räta upp Anniara igen. Det var inte så kul att inleda vakten med att bli blöt…

Vi revade snabbt storseglet för att få lite mindre tryck på rodret och sedan gick det som en dans i 7-8 knop. Vågorna växte sig efter hand enorma och vi klättrade uppåt, uppåt, uppåt på flera vågor efter varandra för att sedan åka nedåt, nedåt, nedåt i en hiskelig fart! Det fortsatte hela dagen precis som Peter Kondrup lovat ”Framför fronten kan det blåsa rätt friska vindar”. På kvällen hade vi passerat den delen av väderfronten, vinden stillnade och vid 22-tiden fann vi för gott att rulla in seglen och dra igång motorn. Det började regna och vi gick hela natten och hela den följande dagen i stiltje och regn. Vid 20-tiden anlöpte vi Fraserburghs hamn. Vi blev anvisade en plats i en av hamnbassängerna och Göran fick klättra på en mycket slipprig stege 4 meter upp för att nå kajkanten och förtöja. En timme efter oss kom ytterligare en svensk båt in, ”Geronimo” från Göteborg, med Kjell och Lena som ska segla jorden runt och Kjells son Kristoffer som ”bara” ska följa med till Dublin. De förtöjde utanpå oss och undgick därmed smutsen och skiten ifrån kajen.

Innan vi gick och la oss så avslutade vi dagen med att skåla i champagne, enormt stolta och lyckliga över att vi klarat den här delen av resan så bra!

Här syns nivåskillnaden vid ebb och flod i Fraserburgh. Uttalas “Friseboro”

Väl i land i Norge så började jakten på en svensk flagga. Vi tog fram våra cyklar och begav oss ut på jakt över hela Mandal (det är inte så stort). Till vår stora besvikelse så förstår inte de norska affärsmännen vikten av att lagerhålla svenska flaggor, inte ens de som handlar med båttillbehör. Vi fick till slut tag på en liten gästflagga 20 x 30 cm av den typ som man sätter i riggen när man befinner sig i eller är på väg till ett annat land, men då hade vi redan köpt blått tyg och gula sidenband för att limma/sy en egen flagga. Jo, vi vet att man inte får tillverka egna nationalitetsflaggor men nöden har ingen lag. Jag höll på hela eftermiddagen och limmade kanter och kors och sydde en kanal för flaggsnöret . Det såg mycket fint ut till att börja med men efter ett tag så blev det uppenbart att limmet lovade mer än det kunde hålla. Nu var dessutom all tråd från hotellkittet, som jag tagit med och räknat med skulle täcka samtliga våra behov på den här resan, slut. Vi har nu beslutat använda den lilla gästflaggan under färd och bara sätta upp vår egentillverkade när vi ligger i hamn och förhoppningsvis har så mycket lä att det inte märks att sidenbanden bara sitter fast lite här och där.

Det kostade 320 svenska kronor att övernatta i Mandal, plus 20 norska kronor för varje dusch. En liten tröst är det då när hamnkaptenen levererar färska frallor och lokaltidning till sittbrunnen på morgonen.

Man upphör aldrig att förvånas! Efter en trevlig kväll med Stina och Lars så glömde vi bort att ta ner vår flagga. Klockan tre hade vi nattligt besök, jag vaknade av att någon snabbt gick fram och tillbaka från för till akter. Jag var lite för yrvaken för att riuktigt förstå vad som hände och eftersom personen uppenbarligen försvann så somnade jag igen. På morgonen upptäckte vi att vår svenska flagga inklusive flaggstång var borta! Stackars, fattige svenska seglare som inte har råd att köpa egen flagga! För inte var det någon dansk som stal vår flagga… Jag kände mig riktigt kränkt över tilltaget. Att sno någon annans flagga!

Eftersom vi skulle fortsätta till Mandal och Norge så lät vi flaggproblemet bero.

Vi skulle nu ta det lilla skuttet på drygt 100 sjömil från Jyllands spets över till Sydnorge och Mandal. Vädret var lovande, den danska väderlekstjänsten förespådde sydlig vind som framåt eftermiddagen skulle vrida mot sydost. Det passade oss utmärkt.

Vi räknade med knappt ett dygns segling och hade inte förberett mer än att vi kokat en termos kaffe, vilket vi alltid gör innan vi kastar loss.

Det tog en stund att ta sig förbi spetsen på Jylland. Vågorna for kors och tvärs och vi hade inte så mycket vind. Så småningom kunde vi ändå sätta kurs mot Norge, men inte Mandal som var meningen utan betydligt längre österut, eftersom vinden var sydväst. Nåja, den skulle snart vända enligt väderleksrapporten. Det gjorde den nu inte men vi seglade på, under förhållandevis goda förhållanden sydväst 7-8 m/s.

På eftermiddagen ökade vinden och låg nu på 11-12 m/s med toppar i byarna uppemot 15. Vi har gemensamt bestämt att vi ska försöka reva i god tid och hade därför minskat storseglet med två rev. Senare på kvällen tog vi ett till i storseglet och minskade dessutom genuan till halva segelytan. Vi gjorde ändå 7 knop fög, enligt plottern.

På det norska sjökortet varnas för “farlige bölger” utanför Norges sydkust. Och nog var det bölger! Under kvällen och natten så ökade vågornas höjd dramatiskt. Det är alltid svårt att avgöra hur höga vågorna är, men det var i det närmaste omöjligt att röra sig inne i båten. Den som inte hade vakten fick vackert finna sig i att behålla flytoverallen på och försöka sova i den. Det gick inte att hålla balansen så mycket så att man kunde tråckla av sig kläderna ens. Sova och sova förresten, det var lättare sagt än gjort.

Klockan 00.30 var vi fem sjömil ifrån Norges kust men, på alldeles fel ställe. Vinden och strömmarna hade fört oss till Arendal på Norges sydostkust och dit skulle vi inte. Det var lockande att gå in där och vila lite. Den hårda sjön i kombination med vår okunskap om hur det ser ut och hur man tar sig in (det såg rätt knixigt ut på sjökortet) gjorde att vi slog utåt igen och styrde kosan söderut längs kusten.

Det kändes lite bittert att behöva vända land ryggen och fortsätta den nu rätt tröttsamma färden. Klockan 01.45 stod tripploggen på exakt 100 Nm men det var långt kvar. Vi var hungriga och trötta, det enda vi fått oss till livs sedan efter-middagens pasta var några bananer.

Tio timmar senare passerade vi Ryvingens fyr i inloppet till Mandal. Det står i sjökortet att fyren är 52 meter hög så vi tänkte oss en jättefyr. Och själva fyren är nog 10 meter, men den står uppe på en hög klippa, för så ser det ut här i Norge. Imponerande landskap och fantastiskt vackert!

När vi lagt till i gästhamnen så lagade vi sill och potatis, dvs kokte potatis. Sedan åt vi och tog en sillsup och firade att vi kommit ända till Norge. Därefter stupade vi i säng…

Efter att ha varit inblåsta i Helsingborg några dagar var vi ytterst angelägna om att fortsätta vår färd. Men vi blev ändå liggande i bingen ända till kl. 03.30. Det var fler än vi som ville ge sig iväg, bland annat en stor motoryacht från Gibraltar som legat framför oss vid kajen. De gick en halvtimme före oss och när vi kom ut till sjömacken så höll de fortfarande på att tanka! Pumpen kunde bara spotta ur sig 50 liter diesel åt gången sedan fick man hänga tillbaka handtaget och börja om från början. Det blev några gånger för Gibraltarbåten med sina stora tankar. Det är lite rått och småkyligt så där på morgonen men jag kände mig pigg så Göran fick gå och lägga sig igen när vi bara hade fått upp lakanen. Vilken tråkig vakt det blev! Sydvästlig vind, nästan 4 m/s och så gammal motsjö. Anniara stannade upp i varje våg för att sedan tveksamt röra sig lite framåt igen. Det är inte precis någon lättvindsbåt vi har.

Efter hand blåste det upp lite mer och vi fick en härlig segling hela dagen, vi såg ingen anledning att gå in till Anholt utan bestämde oss för att gå vidare till Läsö även om vinden minskat igen och följaktligen också farten. Det hade nu hunnit bli kväll. Dags för test av vårt nya segel – gennakern! Vid första försöket såg det lite konstigt ut, men sedan vi vänt på eländet och satt skoten i rätt horn så blev det riktigt bra. Vi seglade för gennaker ända till midnatt och bytte sedan till vanliga segelsättningen igen.

Det är fantastiskt att segla i den nordiska sommarnatten. När solen har gått ned och färgat himlen röd i väster är den strax färdig att gå upp och färga morgonhimlen, inte i öster utan i nordost. Det är tyst, det enda som hörs är vågsvallet om bogen . Den här natten gick månen upp starkt orangefärgad men den doldes strax bortom mörka moln. Framåt morgonkvisten började det regna. Ett regn som upphörde framåt sextiden och då vi tog beslutet att fortsätta över till Skagen.

Med 7-8 distans kvar kom vi in i en ny väderfront. På några minuter ökade vinden från behagliga 7-8 m/s till 13-15. Det blev en blöt och hård kamp in till Skagens hamn. Väl där var det svårt att hitta in till ”lysthavnen” Skagens hamn består av ett antal hamnbassänger med ett kanalsystem emellan. Väl inne la vi till utanpå en norsk Najad. Det var 5 herrar som hade varit ute och prövat men snabbt bestämt sig för att gå in i hamn igen, när de märkte vilken vind/sjö det var utanför pirarmarna.

Vi var så trötta att vi bestämde oss för att bara ta en mycket liten promenad i hamnen och sedan gå och lägga oss. Döm om vår förvåning när de första vi ser på en restaurang i hamnen är våra goda vänner Lars och Stina! De var på Skagen för att fira Stinas 40-årsdag. Vi slog förstås följe med dem, tog en öl och sedan en liten whiskypinne ombord på Anniara.

Idag, torsdag åkte vi med Stina och Lars upp till nordspetsen på Skagen för att se västerhav och österhav mötas. Vi tog av oss strumpor och skor och vadade ut precis på spetsen. Vågorna rullade mot vaderna från två håll – mäktigt!

Efter inrådan från hamnkaptenen i Abbekås, en gemytlig skåning med liten hund och skepparkrans kring hakan seglade vi till Ven för att fira midsommar. Första etappen emellan Abbekås och Limhamn gick för halvvind och det blåste stadigt uppemot 10 m/s. Efter mycket krångel kunde vi ta in ett rev och Göran fick slita tills han var helt slut men till sist fick vi det att fungera. På midsommarafton då vi fortsatte färden mot Ven så upptäckte vi att mastliket rappat ur likrännan ungefär en halvmeter upp. Som tur var hade vi en mäktig slör så vi fortsatte nu med endast genuan uppe. Halvvägs till Ven kom vi in i ett par ordentliga regnbyar med tillhörande kulingvindar på över 15 m/s. På med regnkläder och sedan var det bara att stå på! Väl framme vid Ven så finns det tre hamnar att välja på. Kyrkviken var utesluten då den ligger sydvästsidan starkt utsatt för rådande vindar. Återstod Bäckviken och Norreborg.

Det brukar alltid gå att klämma in en båt till i gästhamnarna vid midsommar men, jag lovar, det gick bara inte att ta sig in! Till slut fick vi ankra utanför Bäckviken och ligga på svaj. Midsommaraftonens kväll tog vi det lugnt, förutom att jag jagade upp Göran på däck iförd endast kalsonger och t-shirt. Där blev han fotograferad i , det mycket tillfälliga, men ändock solskenet. Varför? Några för oss rätt välbekanta personer hade fräckheten att skicka mms på en solig berså och påstod att “Västkusten suger, varför har ni inte fint väder?” Klart vi hade fint väder, det regnade bara lite ibland…

Idag midsommardagen har vi fyllt jollen med två personer och två cyklar och sedan tagit oss iland på Ven. Väl där har vi stretat uppför backarna vid Bäckafallet, njutit av de fantastiskt vackra vyerna och cyklat längs kanten på små smala stigar. Det kändes mycket mer som Danmark än Sverige och det är minst lika mycket danskar som svenskar som besöker ön.

Solnedgång över Ven på midsommardagen.

Behovet av olika tampar ombord förefaller outtömligt. Alltid fattas det någon, eller rättare sagt, det hade varit bättre med en som var lite kortare, långa linor trasslar lätt ihop sig. Eller hade det varit bättre med en längre – “skarva i nåt, älskling” det är nästan som att spela med i Lasse Åbergs långfilm SOS. Eller så kanske vi måste förtöja med en lina till eftersom den vi använt är för tunn för vår tunga båt i den hårda vind som blåst upp precis lagom när vi har slagit oss till ro i sittbrunnen med varsitt glas vin efter en lång dags segling. Ibland så råkar tampar försvinna, vi vet inte riktigt hur men misstänker att det har något med vattnet runt omkring oss att göra.

Ombord har vi en trälåda som vi är mycket rädda om. Den går under namnet farfarlådan eftersom den har varit i min farfars ägo under den tid han seglade på haven. I lådan förvarar vi alla små verktyg som har med linor och segel att göra. Där finns nålar och sömmarhandske, taglingsgarn och en lite rostig märlspik. Allt är verktyg som används när man ska splitsa rep och är arv efter min farfar (nåja, inte riktigt allt). Moderna, flätade linor kräver en speciell teknik och den behärskar vi inte. Som tur är så duger treslagna linor mycket bra till förtöjningstampar och då kan vi också se till att ha väl taglade ändar med splitsade öglor där sådan är lämpliga. Under vår segling mellan Simrishamn och Abbekås hade vi gynnsam vind och medan Göran stod vid rodret så kunde jag ägna mig åt lite underhållsarbete och göra i ordning de nya tampar vi köpt i Kalmar. Vi sätter en ära i att ha väl underhållna tampar ombord!

Jag börjar misstänka att Bavariabåtar anses vara för amatörer. Så fort vi kommer in i en hamn och ska lägga till så kommer det en tysk rusande för att hjälpa till. På något sätt har jag fått för mig att de tänker – En Bavaria som ser rätt så ny ut – de är säkert nybörjare! Inte så kul, faktiskt.