Anniara

Vi har haft en fantastisk semester! De fem första veckorna har bjudit på oavbrutet solsken med temperaturer upp emot 35 grader. Seglingen har varit bekväm med måttliga vindar och mycket länssegling. Jag har hunnit läsa alla mina sex semesterböcker, tre av dem två gånger. Loppisen i Kristianopel blev min räddning, där kunde vi inhandla ytterligare 4 böcker, de kostade 30 kr.

Med nya böcker i bokhyllan bestämde vi oss för att sista veckan skulle tillbringas i naturhamn i Misterhults och S:t Annas skärgårdar. Vi lade ut från Kristianopel vid elvasnåret på lördagen och seglade för bara genuan (syd 10-12 m/s) upp till Kalmar. Där gjorde vi ett snabbstopp på en kvart och fyllde upp dieseltanken för alla eventualiteter. Sedan hissade vi segel igen och seglade hela kvällen och hela natten, vid kl åtta på morgonen släppte vi ankaret i viken vid Kårö, norr om Loftahammar.

Sista veckan har vi uppfyllt villkoren för en “riktig” seglingssemester i skärgården. Vi har köpt nyrökt fisk hos fiskaren, vi har hittat en hel kasse gula kantareller på en hemlig ö, vi har seglat i kapp med två andra i inomskärsleden från Fyrudden upp till Harstena (vi vann inte) och vi har ätit nybakta kardemummabullar från bageriet på Harstena kl åtta på morgonen (då hade vi väntat i en halvtimma på att de skulle bli klara) och badat från båten så ofta vi har haft lust och det har varit varmt i vattnet nästan hela tiden. Göran drog på med jollen så att den planade i 8,5 knop!

Men nu är det slut! Vi är tillbaka på respektive arbeten, solbrända och utvilade. Det är konstigt – semestern är aldrig tillräckligt lång…

När vi var på internetcaféet så träffade vi på Robert och Karin som också kände sig inblåsta. “Vi får väl ta bussen till boardershopen vid färjeläget och köpa billig dricka” tyckte Karin efter att vi hade tittat på väderleksrapporten. De skulle maila och uträtta lite andra ärenden på internet så vi skiljdes åt men Göran och jag tyckte att vi skulle göra något så – varför inte ta bussen till boardershopen? Sagt och gjort, vi behövde bara vänta tio minuter på lämplig buss. Det var ungefär 7 km till färjeläget och bussen tog oss igenom olika stadsdelar och nästan ut på landet innan vi var framme. Det såg tomt och övergivet ut, men på en vägg stod det i allafall boardershop med stora bokstäver. Den låg på färjelägets inhägnade område! Det gick inte att komma in! Ska du handla där måste du ha biljett och checka in på färjan! Vi blev rätt långa i ansiktet…

Det fanns en cache på färjeterminalen så Göran ägnade tio minuter åt att leta rätt på den, sedan skulle vi ta bussen tillbaka. Det stod att en buss skulle komma om ca en halvtimme, så vi väntade. Och väntade. Efter 50 minuter gav vi upp och började gå tillbaka mot staden. Vi hade knappt gått 500 meter då vi mötte Karin och Robert. De hade promenerat hela vägen! “Jag vill inte gå hela vägen tillbaka” deklarerade Robert, “nu när jag inte fått någon som helst lön för mödan” Som tur var kom vi relativt snabbt upp på huvudleden in mot centrum och kunde snart hoppa på en buss som tog oss tillbaka. Så dumt! Tur att vi inte var ensamma om dumheterna, det kändes lite bättre då.

På måndagsmorgonen kunde vi äntligen kasta loss från Sassnitz och sätta kurs mot Hasle på Bornholm. Nu ville vi tillbaka till det bornholmska gemytet. Seglingen blev odramatisk och vi fick ta till järngenuan för att komma fram när vinden vek ned sig alldeles fram på eftermiddagen. Hasle är en aktiv hamn med många fiskebåtar men det finns ändå rätt gott om plats för fritidsbåtar och vi fick en bra plats längst in i den andra bassängen.

På tisdagen var det dags för träningspass igen. Vi cyklade 2,2 mil och på 6 km hade vi en stigning upp till 118 meter, Det låter inte så mycket, men det var jobbigt. Vi gick in i en affär och köpte bröd, ost och öl. Sedan satte vi oss i en backe och picknickade. Därefter åkte vi 6 km utför, det gick bättre!

Mycket sand är det på Bornholm

Det finns även några konstgjorda insjöar detta är “Smaragdsjön”

På kvällen bjöd min man mig på vin på ett litet ställe i hamnen där de hade levande musik, en mysig jazzkvintett. Det är så enkelt i Danmark! Serveringen hade bara en liten smal remsa med bord ute och det löste man helt enkelt genom att ställa några bord på andra sidan gatan! De serverade buffé så de som ville ha påfyllning fick se sig för innan de gick för att hämta mera.

Då både den svenska och den danska väderlekstjänsten lovade ostadigare väder så beslutade vi att segla över till Utklippan trots att vi egentligen tänkt stanna några dagar till på Bornholm. Det blev en jättefin segling i 8 m/s större delen av dagen, tills vinden tog slut och järngenuan fick ta vid. Sälar hälsade oss välkomna när vi kom dit och sälar önskade oss god resa när vi gick idag.

Nu har vi kommit till Kristianopel. Det var en kort resa på 23 distans och vi surfade på vågorna i en medvind som för det mesta låg över 10 m/s.

Nu har vi kommit till Sassnitz inför hoppet över till Bornholm igen. Vi ligger inte där färjorna gar in utan i Sassnitz “riktiga” hamn, som är en gammal fiskehamn. Det finns gott om plats för fritidsbatar men hamnen saknar helt faciliteter. Det blaser och det rullar friskt även när viigger förtöjda hamnen. Vi väntar pa att det ska lugna ned sig, kuling utanför Bornholm är inget vi önskar oss…

Vi har provianterat lite men tyvärr sa ligger boardershopen med billig whisky till Göran alldels för langt bort. Eftersom det saknas internetuppkoppling i hamnen sa

skriver jag detta pa ett internetcafé, kul eftersom det saknas a med ring över.

Snickarglädje i de gamla delarna av Sassnitz

Lummiga promenadstigar utmed havet i Sassnitz

Vi har nu seglat runt hela Rügen. Det är fantastiskt! Mysiga samhällen, oändliga sandstränder och jättefina cykelvägar! Tyskarnas daliga spakkunskaper ställer förstas till det. Inte ens tullaren som ville kontrollera Anniara kunde nagon engelska. Kontrollera oh kontrollera – Göran stod pa däck, det regnade och tullaren kom förbi. Antagligen valde han oss för da slapp han ga ur bilen eftersom Göran redan var ute. Vi fyllde i vara namn och han fyllde i att vi inte hade nagot att förtulla – utan att titta efter, sedan var det klart!

I morgon räknar vi med att kunna skutta över till Bornholm.

Festivalen i Wieck skulle avslutas med bengaliska eldar och fyrverkeri på söndagskvällen vid 22.30. Vid 21-tiden tog vi därför cyklarna och cyklade de knappt 4 kilometrarna längs kanalen från Greifswald till Wieck. När vi kom fram pågick festligheterna fortfarande för fullt, med tivoli, krimskrams osv. Vi satte oss en stund och lyssnade på liveuppträdande av en kille som gjorde hyggliga covers bla på Dire Straits(!) När klockan blev tio så började folk alltmer samlas på bron och längs kajkanten nedanför denna. Vi följde med strömmen och satte oss till slut på kajkanten. Högtalaranläggningen ovanför oss spelade musik som byggde upp förväntan och föräldrar hyssjade på sina barn, det var stor spänning i luften. Pariserhjulet slutade att gå och alla neonljus på de olika nöjesattraktionerna släcktes ned. Tre minuter över halv elva tändes bengaliska eldar på kajkanten och ute på förtöjda båtar längs hela kajen.

Det var alldeles tyst och först gled en liten färja in med lampor i olika färger. Efter henne kom en tvåmastare med hissat storsegel (gaffelrigg) och med två jonglörer som förevisade sina konster. Sedan gled Greiff in, på rårna stod märsgastarna och viftade mycket effektfullt med blåfärgade ”lysrör”, alla rår var bemannade fullt ut. På bottenråns ändar hängde stora tygstycken i vilka trapetskonstnärer visade upp sina konster – allt inramat av de röda bengaliska eldarna och ett fyrverkeri från Greiffs akter. Ingen visslade eller applåderade, allt var tyst och stämningen var magisk! Till slut tog fyrverkeriet slut och eldarna slocknade en efter en och så förklarades festivalen för avslutad.

Dagen efter gick vi, på rekommendation, till Lauterbach. Det var en modern hamn med gott om plats emellan pålarna men annars tyckte vi inte att det var något särskilt.

Greiff “dagen efter”.

Igår fortsatte vi istället till Port Gager och det är en liten gemytlig hamn som i mångt och mycket påminner om Sandvik på Öland. Vi tog fram cyklarna och cyklade på den smala remsan som utgör det nedersta sydöstra hörnet av Rügen. Göran tog en cach uppe ”Lobbe blick” och där såg vi hamnen och Anniara åt ena hållet och den fantastiska milsvida sandstranden på östsidan åt andra hållet.

Idag har vi cyklat igen. Av misstag tog vi vandringsleden över Grosse Zicker, nästan 4 km där vi ömsom cyklade ömsom drog och bar cyklarna för att komma fram. Till slut kom vi upp på sandhögen (bästa sortens sandlådesand, hela högen). Några vänliga tyskar visade oss bästa vägen ner, det var inte varifrån vi kom.

Det här var den lättare delen av leden….

Väl nere var det dags för mat- och ölpaus innan vi fortsatte till Thiessow och Kleine Zicker, där det också finns en utsiktsplats med en cach, dock inte så svåravancerad och inte lika högt upp.

Efter gott och väl två mils cykling/klättring är vi hemma igen och ikväll ska vi gå på pubrunda, vi ska frekventera alla tre(!) pubarna!

Vi hade bestämt oss för att gå lite västerut igen och gå till Greifswald som vi “missade” på vägen till Lubmin. Vi fick tips om att det dels var en bro som skulle passeras med tillhörande broöppning dels att det är festival i staden den här helgen “Fischerfest Gaffelrigg” och att det därför gällde att ta första lediga plats. “Ni förstår när ni kommer dit, annars får ni svänga tillbaka och lägga till om hörnet”. Enligt sjökortet så skulle bron komma nästan med en gång och sedan skulle det vara en kanal på ca 2 Nm in till Greifswald. När vi närmade oss så hade vi en holländsk tvåmastare framför oss som gick långsammare och långsammare ju mer vi närmade oss Wieck där bron skulle vara. Vi gick upp jämsides och fick då informationen att bron öppnades precis på jämn timme och att de skulle släppa igenom båtarna inifrån först. Vi avvaktade och det blev fler och fler båtar omkring oss, så började det strömma ut båtar inifrån och så småningom kunde vi gå igenom. Det var en gammal tträbro endast för gångtrafikanter och den smalnade av uppåt så vi fick gå i mitten.

I Wieck var det fullt med olika marknadsstånd och tivoli men vi fortsatte uppför kanalen till Greifswald. Vi hade tur och hittade en bra plats vid en bom. Det var första gången sedan vi kom till Tyskland som vi inte fått hjälp vid tilläggning av tillrusande båtägare runtomkring. Typiskt, eftersom grannbåten visade sig vara svensk…

Det vi hittills sett av Greifswald har bjudit på många olika kontraster. Invid marinan ligger lägenheter liknande dem man kan hyra om man t ex åker till Lindvallen i Sälen. Mittemot, på andra sidan kanalen ligger flera fabriksfastigheter som håller på att rasa ihop (från öststatstiden?), emellan dem ligger ett nytt hyreshus. Åker du sedan in till centrum så möts du av den typiska Hansastaden med väl bibehållna byggnader från 1300-talet och två stora kyrkor, Mariakyrkan och S:t Nicolai. Här finns mycket svenskanknytning, får se om jag lyckas lura med Göran på museum om “Svensktiden fram till kejsartiden 1600-1900” i morgon.

Utsikt från vår plats i marinan

Idag, lördag, gick vi in på turistinformationen och fick då veta att största delen av festivalen är ute i Wieck och att gaffelriggarna går på parad ut från Greifswald vid ett-tiden för att återkomma på kvällen igen. Vi köpte biljetter för 2,50 euro/st och då innefattade de både inträde och bussbiljett ut till Wieck.

På väg ut till Wieck passerade vi stora hyreskaserner liknande de svenska ifrån miljonprogrammet . Inspirerades våra arkitekter av deras eller de av våra?

Det var kul med paraden av gaffelriggare! Både en- och tvåmastare, flest tyskar och en del holländare, en och annan dansk och så en engelsman. Vi uppfattade bara en bråkdel av den information som lämnades av speakern men jag uppfattade att en hel del var museifartyg, bara några stycken var i privat ägo och drift.

Vi underhölls också med roddtävlingar…

och tyska shantysingers-

Nu är klockan tio på kvällen. Vi sitter i sittbrunnen och mer eller mindre hoppas på att ett förlösande åskväder ska braka loss. Igår natt regnade det och åskade men idag var det lika varmt och kvavt igen.

Ibland går saker lite snett – som när jag lyckades salta potatisen till matjessillen med citronsyra, eller som nu när vi var i Stralsund och jag bespetsat mig på en stadsvandring på svenska. Tyvärr lyckades jag blanda ihop kostnaden och tidpunkten, det kostade 7 euro och tilldrog sig vid 11, inte tvärtom! Snopet när vi var på plats och velat höra lite mer om den gamla Hansastaden. Vi gick i allafall själva genom rådhuset och tittade på bysten av Gustav II Adolf. Vi såg en massa intressanta byggnader men hade gärna velat veta lite mer. Informationen på engelska är näst intill obefintlig och tyskarna talar – tyska (och det gör inte vi).

Byst föreställande Gustav II Adolf

Ett besök på ett tekniskt museum om havsforskning och fiske blev det dock och så ett besök på Ozeaneum, ett alldeles nytt (2008) havsakvarium runt livet i oceanerna och dess existenser som förutsättning för livet på jorden. Mycket var också inriktat på vår närmaste omgivning dvs livet i Östersjön. Det var uppbyggt som IKEA(!) med en rundvandring och det tog oss drygt två timmar att vandra igenom och då missade vi säkert en del i allafall. Otroligt intressant och väl värt ett besök för den som råkar befinna sig i Stralsund!

Undervattenslaboratorium respektive Ozeaneum, den sistnämnde en oerhört spektakulär byggnad som inte riktigt passade in i den gamla Hansastadens miljö.

Överallt där vi har varit så har det funnits gatukök och restauranger där man serverar “fischbrötchen”. Franskbrödbulle med olika typer av fisk i. De livsmedelsaffärer vi varit i har haft minst sagt begränsad sortering med fisk (frysta fiskpinnar) så det verkar som att fisk äter man på restaurang eller i gatuköken. Vi provade, jag tog en med räkor, säkert kort kan man tycka och Göran tog en med sill. Med risk för att någon tysk läser detta så måste jag ändå säga, blä! Räkorna var genomskinliga och helt smaklösa. Det blåste hårt och jag kan inte direkt säga att jag sörjde när räkorna blåste ur min macka så att jag kunde slänga resten, usch! Göran kunde också undvara sin, även om han åt upp det mesta.

Natten mellan onsdag och torsdag så blåste det rejält från nordväst och marinan ligger mycket oskyddad för vindar ifrån det hållet. Vi låg ju säkert vid vår bom men det ryckte och slet i förtöjningarna hela natten. Vi var uppe vid sextiden för att hinna med broöppningen vid 8.20 för att kunna fortsätta vår färd runt Rügen.

Först var vi bara några enstaka båtar som låg och snurrade i väntan på öppningen men sedan blev vi nog ett trettiotal som gick igenom i en strid ström. På andra sidan hissades segel och sedan spreds skaran ut under tid. Vi tävlade länge med en Bavaria 38 men gick till slut skilda vägar (ingen vann). Nu ligger vi i Lubmins marina. Själva marinan ligger ca 2 km från samhället och däremellan sträcker sig en strand med vit fin sand, hela vägen. Vi har badat och efter att ha vandrat flera hundra meter rätt ut så kunde vi till slut få så mycket vatten under oss att vi kunde sträcka ut och simma lite grannn. Göran tyckte att det var lite kallt – bara 25,3 grader!

Jag höll ju på att glömma att berätta om den stora förlust som drabbat oss (Göran). Hälften av vårt hemkryddade malörtsbrännvin rann ut i kylboxen via en flaska med trasig kork som tillfälligt lagts ned. Det händer ibland att diskvatten från diskstället rinner ned i boxen men det här var väldigt mycket och dessutom luktade det – starkt.

Seglingarna Christiansö-Nexö, Nexö-Lohme var mycket lugna med svaga vindar och my cket värme. Det bästa var när vi helt enkelt stängde av motorn 8 distans ifrån Lohme och hoppade i vattnet, termometern visade på nästan 24 grader (i vattnet). I Lohme på Rügen så var det pålade platser, något vi borde kunnat räkna ut med tanke på att det bara är sand och något vi inte alls är vana vid. På ostkusten finns, som bekant, inte så mycket sand…

Platsen vi bestämde oss för var nästan 4 meter så vi fick verkligen “knö oss in”. Anniara är 3,80 på det bredaste stället. Lohme är en liten hamn nedanför ett litet samhälle. En jääääättelång trappa leder upp till samhället, det var 30 grader varmt och – Göran fick gå själv uppför trappan. Där fanns inte så mycket att se, så han fotograferade en räls med en vagn som han tror man transporterar varor med ned till hamnen och sedan kom han ner igen.

Vi ville gärna se de inre delarna av Rügen, så vi gick till Wiek. Det var en fin marina, byggd 2005 och spåren efter gamla Östtyskland var mer eller mindre utplånade. Göran ville cacha, trots värmen, så vi gav oss ut på en cykeltur på en mil. Som tur är så är Rügen platt. Det var återigen en bedövande värme och vi fick stanna och flämta och dricka vatten flera gånger.

När Göran hittat sin cach så hittade jag ett ställe som serverade rökt fisk och öl, det räddade dagen! Stärkta med öl och med rökt makrill i ryggsäcken så var vi snart tillbaka i Wiek. Vi badade faktiskt i hamnen(!) Det var olidligt varmt, flera andra badade från sina båtar och det var bara 29 grader i vattnet. Jo, det är faktiskt sant!

Idag har vi seglat till Stralsund. Det är en spännande stad med mycket intressant historia, i morgon ska vi se oss omkring här. Segligen hit liksom till Wiek var mycket speciell. Fjärdarna breder ut sig emellan öarna men på de flesta ställen är det så grunt att man är hänvisad till en muddrad ränna att segla i. Och seglar gör man! Det påminde väldigt mycket om “E4-an” på ostkusten, fullt med båtar av alla sorter och storlekar.

Nu ligger vi i Stralsunds storsta marina. Solen gick ned i säck och det har just kommit en körare ifrån norr, tidigare har sydliga vindar dominerat. Det verkar vara väderomslag på gång…

Det har varit lite si och så med möjligheterna att koppla upp sig, därav den snåla bloggningen. Nu har vi nått Christiansö, den största ön i ögruppen Ertholmarna. Det liknar mest en flugskit på sjökortet över Bornholm, men är en förtjusande ö med en gammal befästning från 1685 där danskar försvarat sig mot både svenskar och engelsmän. Hit går turbåtar med turister ifrån Bornholm och det är kanske största nackdelen, det är lite för många som gillar dessa öar. Vi ligger utanpå två andra segelbåtar med ytterligare en utanför oss. Hela hamnen är smockfull…

Vi har tillbringat några dagar i Gudhjem på Bornholm. Det är också något av en turistfälla men ack så gemytligt! Det är nästan så att man får lust att emigrera, om jag ska bo i något annat land än Sverige när jag blir pensionär så ligger Bornholm nära till hands. Enda nackdelen är alla backar, en längre vistelse förutsätter starkare benmuskler än våra. Vi har/hade ambitionen att cykla en hel del när vi var på Bornholm, första dagen i Gudhjem skulle vi sätta våra föresatser i verket. Fram med cyklarna och så bar det av! Redan detta att försöka ta sig ut ur samhället höll på att ta knäcken av oss, det börjar med en jättebacke! Skam den som ger sig, vi stretade upp för backen och sedan bar det av emot Rö.

Som ni säkert märkt så har vädret de senaste dagarna dominerats av ett högtryck med omkring 30 grader varmt och det förbättrade ju inte våra förutsättningar precis. Som tur är kan vi bara mäta vattentemperaturen i båten så vi var lyckligt ovetande om temperaturen nådde över 30-gradersstrecket eller inte – det kändes fantastiskt hett, varje gång vi klev av cyklarna för att dra dem uppför en backe så valde vi vänstersidan där det eventuellt stack ut en buske eller ett träd som gav lite skugga. Till slut nådde vi kusten igen och kunde då beundra ”Heilligdomen” tjugo meter höga klippor som sticker rätt upp ifrån havet.

Senare besökte vi också ”Heddahodda” en grotta där det enligt sägnen bodde en kvinna med 11 barn. De måste ha varit väldigt små och magra – Göran hade fullt sjå att dra in magen tillräckligt för att kunna smita in i grottan.

Vi var också uppe på ”Rövarklippan” , en klippa där man bemödat sig om att lägga ut en trappa av stenar, som först går ned i en ravin och sedan upp på klippan. Vad man använt stället till fick vi dock inte klart för oss – kanske har man plundrat vrak och använt klippan som utkiksplats?

Lägg märke till trappstegen…

En av kvällarna var vi i Pannkakshuset och åt Crepe Suzette, det var samme man i hawaiiskjorta som gräddade pannkakorna som när bror Bertil och jag var där senast, någon gång i början av 2000-talet.

Färden till Bornholm gick via Kristianopel, Stenshamn vid Utlängan och Utklippan. I Stenshamn var vi enda segelbåt och det var nog bara tre motorbåtar. När vi skulle gå på morgonen så förstod vi att hamnen inte passar seglare så bra – när vi backade från piren så satt vi fast i bottenslammet! Vår teori är att turbåten som angör hamnen kör mot kajen istället för att lägga till och då rör de antagligen upp bottenslammet som hamnar i en hög mitt i hamnen, och den försökte vi backa oss igenom – det gick inte! Efter några turer fram och tillbaka kom vi till slut loss och kunde sätta kurs mot Utklippan. Det blev en liten trevlig dagsetapp på 10,5 NM.

När vi nådde Utklippan trodde vi att det var något allvarligt fel, dels såg vi inga master, dels höll båten framför oss på att backa ut från hamninloppet. Två gånger gick han framåt och backade sedan ut igen, innan han slutligen bestämde sig och gick in i hamnen. Vi och en annan segelbåt följde efter. Det visade sig att vi var de första segelbåtarna för dagen, men det skulle strax bli fler. Hela eftermiddagen ramlade det in, den ena efter den andra. Varför den första segelbåten backade vet vi fortfarande inte?

Utklippan är fantastiskt! Vi badade från klippan och överallt fick vi se oss för så att vi inte kom för nära de otaliga trutungar som fanns överallt. Från den södra ön såg vi sälar och där fanns även en liten koloni med tordmular, kanske 30 individer. Hamnkaptenen var trevlig och mycket bestämd, dessutom sålde han glass i kiosken.