Åter igen lyckades vi i våra beräkningar! Med strömmen med
oss så seglade vi över Engelska kanalen. Vi gjorde runt 8 knop och passade på
att slinka över den första trafikavdelaren som går söderut efter tre fartyg.
Sedan seglade vi några distans i
”ingenmansland” innan vi korsade den
andra trafikavdelaren och därefter tog det inte lång tid förrän vi kunde lägga
till i Bolougne i Frankrike.
Bolougne har den bäst bevarade befästa staden ifrån 1200-talet i norra
Frankrike. Innanför murarna finns ungefär
en km2 med byggnader bevarade ifrån den tiden där ett högt klocktorn och
katedralen Notre Dame dominerar. Vi tog en promenad dit upp och tillbringade
några timmar under katedralen. Själva
katedralen byggdes emellan 1827 och 1866 då den ursprungliga förstördes under
franska revolutionen. Designen på den här kolossala byggnaden med sin 101 meter
höga kupol är inspirerad både av St Pauls Cathedral i London, St Peterskyrkan i
Rom och Invaliddomen i Paris. 
Kupolen är 101 meter hög, här blickar vi uppåt!
Men vi var mest intresserade av det som var
under katedralen. Under den gamla raserade katedralen hittade man 1828 de gamla
kryptorna som sträcker sig under hela den nuvarande kyrkan. Där har man varsamt restaurerat och tagit fram
gamla målningar på väggarna, rester av ornament och statyer. Man har också
samlat olika konstskatter och ordnat en permanent utställning. Allt öppnades i
maj 2015! Vi vandrade fascinerade omkring och tog del av denna unika skatt. Jag
var lite fundersam – hur skulle vi hitta ut igen i detta virrvarr av celler och
gångar?
Gamla målningar på väggarna en del daterade så tidigt som på 800-talet
Påkostade gravutsmyckningar
Bland skatterna la vi särskilt märke till en båt i silver, ca en meter lång
inklusive bogspröt. I båten tronade jungfru Maria med Jesusbarnet. En biskopsstav hade också en utsmyckning
föreställande samma sak. Och när vi senare gick upp i själva kyrkan så fanns en
staty med Maria och Jesusbarnet i en båt framme vid altaret, på samma plats där
vi brukar se Jesus på korset i våra kyrkor.
Maria och Jesusbarnet som sjömän?
Ett skepp kommer lastat – med Maria och Jesusbarnet
Så här säger legenden: År 636 kom en båt rodd av änglar in till hamnen i
Bolougne med en staty av Maria och Jesusbarnet. Samtidigt uppenbarade sig Maria
för invånarna uppe i staden och visade dem på en skatt varmed man kunde lägga
grunden till den ursprungliga katedralen. Statyn lär verkligen ha funnits, men
1544 rövades den bort av engelsmännen och senare grävdes den ner av
hugenotterna för att slutligen förstöras helt under franska revolutionen. Förutom ett fragment av en hand så finns
numera bara repliker av statyn kvar. Att den ursprungliga katedralen byggdes
för länge sedan förstod vi av att det fanns målningar och gravar daterade så
tidigt som från 800-talet i kryptan.
Från katedralen gick vi till slottet och muséet som finns där. Mest
intresserade var vi av vandringsutställningen om ”Noveaux mondes” som
behandlade européernas upptäkter av den del av världen som vi tagit del av
under vår resa. Öarna i Stilla Havet, Nya Zealand, Australien och södra delen
av Afrika. Det mesta materialet kom ifrån en fransk upptäktsresande, Dumont,
som var lite senare än Cook & Co. Vi kände igen det mesta som saker vi sett
under vår resa, både sådant som fortfarande används och sådant som vi sett på
olika muséer och som inte är i vardagsbruk längre.
På väg in till slottet
Vi har seglat långa sträckor sedan vi lämnade Sydafrika vid årsskiftet och
därför hade vi bestämt att vi som omväxling skulle gå ”The standing mast route”
i Holland. Den sträcker sig ifrån Vlissingen i söder och upp till Delfzilj i
norr och man behöver inte ta ner masten för att gå den. Elisabeth mötte upp i Vlissingen för att följa med några dagar. Första kanaldagen
bjöd på ihållande regn. Blöta som tre dränkta katter kunde vi lägga till i Kortgene.
Naturligtvis så blev det uppehåll så fort vi lagt till men vi kände inte för att
segla vidare utan gjorde en liten utflykt in till samhället istället.
Med
sjökläder på tork kunde vi gå vidare i betydligt finare väder nästa dag. Färden
gick mest på naturliga vattendrag och vi undrade lite när vi skulle komma in på
de där fina kanalerna kantade av små pittoreska hus och väderkvarnar så som man
ser på bilder ifrån Holland? 
Mest nyttotrafik på den första delen av kanalresan
Vi stod på
hela dagen och gick igenom en sluss innan vi kunde lägga till vid en brygga på
andra sidan. Där låg redan ett flertal båtar och där gjorde vi nog den ”värsta”
fickparkeringen på hela resan. Med hjälp
av båtägarna framför och bakom kom vi på plats, med peken lite över
utombordaren på den mindre båten framför och med en knapp halv- meter till godo
till motorbåten bakom. Gott om plats!
Båtar förtöjda för natten på en “väntbrygga”
Nästa kväll la vi till vid kajen inne i ett samhälle. Där fanns gott om plats
och det hade vi lite svårt att förstå, varför betala för en trång plats i
marinan när man kan ligga mitt i centrum på byn? Det var lördag kväll vid
8-tiden och vi som hann bli präglade av de engelska sederna när vi var på
engelska sydkusten tänkte oss en öl på puben. En restaurang såg lovande ut, det
hördes till och med levande musik därifrån. Vi stegade fram till bardisken och
beställde tre öl. Tyvärr, det var stängt! Vi förstod aldrig riktigt, men det
hade något med musiken att göra – eftersom de spelade så serverades inga starka
drycker!? Vi gick vidare bara för att finna två restauranger till som var
stängda – klockan åtta en lördag kväll! Till slut så träffade vi på en
holländsk familj som gått genom samma slussar som vi tidigare på dagen och de
tipsade oss om den hamburgerbar som vi tidigare ratat. De försäkrade oss att
där fanns riktigt god mat – förutom hamburgarna, och att de dessutom serverade
öl till maten. Vi fick vår öl och medan
vi drack den så löste vi dagens Melodikryss via appen på telefonen.
Snabbgenomgången räckte och tack vare Elisabeth så kunde vi också namnen på de
nyare artisterna (läs: de som tillkommit under de senaste sju åren…).
Nästa dag kom vi äntligen till de där kanalerna vi sett på bild, små pittoreska
hus och kolonilotter som man bara kan komma till med båt och med små sidokanaler. På ena sidan sträckte odlingar och växthus ut sig över stora vidder. Nu började vi närma
oss Amsterdam och det var gott om småbåtar på kanalen. 
Gott om småbåtar
Det här var Elisabeths
sista dag, på kvällen skulle hon flyga hem igen. Vi hade inte så lång väg upp
till platsen där man måste vänta för att gå i konvoj på natten genom Amsterdam.
När vi skulle gå under sista bron innan vi var framme så läste jag i vår
seglingsbeskrivning att bron öppnar mellan 8.00 och 10.30 på söndagarna. Hur
mycket var klockan nu? 10.29 – hjälp! Vi hade tur och kom igenom i den sista
broöppningen, annars hade vi fått vänta till 18.30. 
Broöppning där hela brospannet lyfts upp i luften
Vi lade till vid en yttre brygga i marinan till höger. Men, vi kom inte riktigt
intill bryggan, det tog emot. Göran och
Elisabeth tog varsitt stort skutt och landade på bryggan så att vi kunde göra
fast tillfälligt, men här kunde vi inte ligga. De var uppe och pratade med
hamnkaptenen som lovade att vi skulle få använda deras duschar även om vi låg
på andra sidan vid väntplatsen för kommande bro och sluss. Det fanns en stig
som vi kunde gå för att komma till marinan, sa han. Vi körde loss oss ur dyn
och la till på andra sidan istället. Sedan vandrade vi iväg till marinan.
Istället för 200 meter (som det var tvärs över kanalen) så blev det en vandring
på två kilometer. Vi duschade och utnyttjade marinans wifi för att kolla vår
e-mail. Sedan gick vi helt frankt fram till en motorbåt med en jolle förtöjd i
aktern och frågade ägaren om han ville ta oss över kanalen? Det ville han!
Framför slussen låg fullt med småbåtar. De kunde passera
under broarna (motorväg och tågspår) men fick vänta på sin tur genom
slussen.
Vi tog spårvagn in till centrum och Centralstationen. Sedan vandrade vi omkring
några timmar och njöt av det sjudande folklivet. Trafiken på kanalerna som går
kors och tvärs igenom centrum var intensiv och ibland var kollisionen nära
under broarna. Nu återsåg vi alla småbåtar som väntat vid slussen. Det är ett
söndagsnöje att åka kanal med egen båt och dessutom så var det här den första
helgen med riktigt fint väder på länge.
Hela Amsterdams befolkning var ute!
Livlig trafik på kanalerna
Snart var det dags för Elisabeth att bege sig till Schiphol. Det kändes inte så
förfärligt den här gången, vi är snart hemma själva.
Vid ett på natten startade så konvojen genom Amsterdam. Om det hade varit kaos
bland småbåtarna så var det intet mot när 30 segelbåtar ska vänta vid
broöppningarna och sedan in i samma sluss. När vi lade till på förmiddagen så
var vi ensamma på bryggan. När vi kom tillbaka efter vår utflykt till Amsterdam
så var det ca 20 båtar. När det äntligen var dags att släppa förtöjningarna
mitt i natten så såg vi åtminstone tio positionsljus till. Ljussignalen vid
slussen växlade från rött till röd-grönt. Tecknet för att det var dags att
förbereda sig för inträde i slussen. Båtarna vid bryggan släppte loss en efter
en. Vi hade en tysk utanpå oss och han lade sig genast i en position långt fram
i kön. Vi låg kvar med en tamp i bryggan och det ångrade vi inte. Under de följande tjugo(!) minuterna innan
broarna och slussen öppnade så avancerade hela truppen med båtar sakta framåt.
Till slut var det en enda röra och flera var tvungna att backa för att inte
komma för nära bron eller köra in i framförvarande båt. Kaos redan från början…
När det äntligen blev grönt så löste sig det hela oväntat snabbt och smidigt.
Vi kom långt fram i slussen och slussvakterna dirigerade vant så att alla fick
plats. 
Det blev rätt fullt i slussen
Själva slussandet var snabbt över, vi skulle bara upp ca 20 cm och sedan
kunde karavanen dra iväg. Nio broar och
tre och en halv timme senare kunde vi helt utmattade lägga till vid kajen vid
den sista bron ut mot Houthaven. Vi hade bara tillryggalagt 5 Nm. För det mesta
kom vi inte upp i mer än tre knop emellan broarna och så började en ny väntan
där kopplet av båtar drogs ihop tills kollisionerna var nära igen. I stort sett så gick det på två led men det
fanns alltid de som kom på båda utsidorna för att försöka avancera framåt och
när det då var någon båt i ledet som behövde svänga ut för att inte kollidera
med framförvarande båt (alla drevs framåt av strömmen), så fanns mycket lite
manöverutrymme. Det var ett ständigt trixande för att hålla Anniara i kön och
hålla koll på de andra båtarna runt omkring. Några båtar provade att lägga till
vid kajen och det fungerade bra ibland. Vi gjorde också så, ena gången var det
jättebra för vi fick vänta över en kvart på att båtarna i konvoj söderut skulle
passera oss, nästa gång var det sämre, vattendjupet intill kajen räckte inte
riktigt till för Anniara… Lite panik, men vi kom snabbt loss ur dyn och kunde
fortsätta.
Gissa om vi sov gott de få timmarna som var kvar av natten!
