Niuatopotapu! Bara namnet säger ju att man måste segla dit!
Vi tränade på uttalet, new (engelskt uttal) new-a-to-po-ta-pu,
new-a-to-po-ta-pu. Lätt som en plätt! Niuatopotapu är den nordligaste ögruppen
i kungariket Tonga och det var en skumpig färd med kryssbog ifrån Upolu som tog
40 timmar. Vi försöker alltid anpassa så vi kommer in i dagsljus på nya ställen
och här hade vi blivit varnade för att försöka gå in genom revet när det var
mörkt. I en av de informationer som finns på nätet angavs exakta positioner att
följa på vägen in. Det var intressant att jämföra – positionerna låg i
verkligheten exakt på den enslinje som finns utmärkt via sjömärken och ljus i
land och i Navionics sjökort (som vi har i plottern) stämde det exakt medan
Open CPN (som vi har i datorn) visade att positionsangivelserna låg uppe på
revet. Väl innanför revet la sig sjön och vi kunde lugnt sälla oss till de sju
andra båtar som redan låg ankrade. Vårt ankare sög sig fast i sanden, vi kunde
riktigt känna hur det tog tag i botten. Omgivna av rev så kändes det tryggt att
veta att vi satt fast ordentligt.
Egentligen skulle tull, immigrations- och hälsomyndigheter komma ut till båten
innan vi fick gå i land men när vi ropade upp dem så bad de att vi skulle komma
till dem istället ”Ta dingen till nästa by, eller åk in till piren och gå till
nästa by, där ligger tull och immigration”. Vi tog dingen och efter att ha åkt
någon sjömil längs revkanten in mot land så blev vi lite osäkra. Det låg några
hus där men, var det nästa by? Det skulle finnas tre byar på ön och kunde detta
räknas till en by? Vi fortsatte några hundra meter till och när det plötsligt
uppenbarade sig en grävd kanal in genom revet (som bara låg någon eller några
decimeter under vattenytan) så tog vi den in till land och förtöjde dingen i en
båt som låg uppdragen på stranden.
Det var faktiskt en by även om husen inte var så många. När vi gått femhundra
meter så kom vi till en avtagsväg upp mot ”High School” och där på rad låg tre
små hus, de två första var tull och immigration och det tredje var banken. Vi
började med att växla pengar. Vi har, på inrådan från andra långseglare, ”a
whole bunch of dollar” liggande i säkerhetsskåpet och nu passade det bra, vi
växlade 140 dollar och fick 228 pa’anga tillbaka. Här skulle inte finnas mycket
att köpa men inklareringen skulle kosta ca 30 pa’anga plus 100 för
hälsodeklarationen. Inne på tullkontoret möttes vi av en vänlig dam som
plockade och plockade ibland alla papper som skulle fyllas i. Allt gjordes för
hand och vi hade förstås tagit med oss egna pennor (man är väl erfaren). Det
kostade 30 pa’anga och nu behövde vi bara åka till hälsomyndigheterna, som låg
i byn vid ankringsplatsen. Vi åkte tillbaka dit och egentligen ska
hälsomyndigheterna åka ut och inspektera båten, men det behövdes tydligen inte,
damen fyllde i våra papper, det enda hon frågade om var båtens namn och om det
bara var vi två ombord. Sedan ville hon ha 200 (!) pa’anga för
hälsodeklarationen. Nästan 800 kr för ett enkelt papper! Hon förklarade att om
vi låg på ankringsplatsen skulle hon ha 200 och om vi legat förtöjda vid piren
så skulle hon haft 100. Skillnaden är förstås att de ska ha 200 för att åka ut
och inspektera men det hade hon inte gjort och ändå skulle hon ha 200! Och vi
hade bara 198,30. Vi fick åka ut och låna två pa’anga av Brett och Stacey,
pruta gick inte.
2009 härjade en tsunami Niuatopotapu. Nio människor omkom och 142 hus (av ca
300, egen uppskattning) blev totalförstörda. De flesta husen har ersatts av
nya, små hus som står på plintar med en tank för uppsamling av regnvatten
bredvid och en solfångare på taket.
Typiska hus med vattencisterner
Vi fick veta att det finns internet på
skolan, åtminstone ibland. Det fungerade inte så länge vi var där. Redan första
dagen mötte Göran en grabb i tioårsåldern som frågade om han hade någon penna.
Göran och “vår” grabb

Vi besökte skolan och den såg rätt välutrustad ut men det verkar som om varje
elevs familj måste stå för skrivmaterial.
Skolan såg ut som en vanlig skola
Elever i skoluniformer

Vi gav honom både pennor och block
och dessutom några t-shirts som vi fått av sonen till en av Gudruns fd
kollegor. Grabben blev överlycklig! Varje gång vi såg honom efter detta så bar
han den röda Billabong t-shirt som han fick första gången vi träffade honom.
Sia jobbar på tullkontoret och är också lite av ansvarig för turismen på ön.
Därför anordnade hon en rundtur med en liten lastbil en av dagarna vi var där. Hon kunde ta femton personer men när vi såg
den lilla lastbilen så verkade det omöjligt att vi skulle kunna åka femton
personer plus Sia och hennes knappt två-åriga dotter Little Sia, som också
skulle följa med. Familjen från Division II hade efteranmält sig och eftersom
de var fem personer så tog vi för givet att de skulle få vänta till nästa
tillfälle som skulle bli några dagar senare. ”Nejdå”, sa Sia ”det går bra,
några kan åka inne i bilen med mig och Little Sia” När samtliga seglare
klättrat upp på flaket så syntes inte lastbilen. Bakpå stod en liten skylt, Max
last 850 kg…
Hela gänget på Sias lilla lastbil

Vi fick besöka några kvinnor som flätade mattor av palmblad. Det är tydligen
det som säljs ifrån Niuatopotapu, till övriga Tonga och på export. Överallt på
verandorna till husen hängde palmblad på tork. Främst är det kvinnorna som
flätar, de sitter i öppna hus, på golvet med benen i kors och arbetar. De
kvinnor vi mötte var äldre och de blev överlyckliga när det visade sig att
Division II hade med sig läsglasögon till dem. Det måste vara ett elände att
hålla på med detta pilliga arbete och inte kunna se ordentligt.
Så mycket lättare med nya glasögon

De flätade inte
bara mattor utan också korgar, väskor, underlägg, hattar och skålar.
Skickligt arbete

Lite längre upp på ön besökte vi plantagen där Sias svärfar (och kanske också
hennes man?) arbetade. De tillämpade svedjebruk på marken under palmerna och
odlade bananer, tarot, papaya och blad som användes som sallad och till spenat.
En del av plantagen där man odlade tarot

En av de andra båtarna hade klarerat in när läkaren på ön var närvarande på
hälsomyndigheten och han hade berättat att Tongas folk upplever ett enormt
hälsoproblem just nu. Istället för att leva på de produkter som naturen ger,
inklusive fisk från havet och kycklingar och grisar som de själva föder upp och
det man odlar så handlar man mer och mer ifrån affärerna. När dieten ändras så
drabbas en stor del av befolkningen av allvarlig diabetes.
Vi fick tillfälle att köpa både papaya och bananer ifrån plantagen och det var
välkommet, frukten och grönsakerna ifrån Samoa var på väg att ta slut.
På kvällen anordnade Sia en potluck för seglarna. Var och en tog med sig något
och Sia bidrog med lamm, grillat i aluminiumfolie på en glödbädd.
Sia förbereder potlucken

Lamm tillagat på glödbädd

Alla deltog
med liv och lust utom Bella Vitas besättning som jobbade med att täta den läcka
i förpikens skylight som de upptäckt på vägen till Niuatopotapu. Alltid är det
någon som har problem, klimatet och saltet sliter hårt på våra båtar.
Någon dag senare anordnade Sia en vandring upp på bergen på ön. Hennes två
söner deltog som guider och vägvisare, på en del ställen fick de hugga sig fram
med machete.
Macheten i arbete
Brant uppför
Svindlande utsikt

Riktiga vandrarkängor hade varit att föredra men de flesta seglare
bar gymnastikskor. Guiderna hade flip-flops (den ena saknade dessutom en sko).
Det var inte lika mycket vandring som klättring och en del av färden gick längs
med bergsryggen och med en vindunderlig utsikt ut över ön och dess omgivningar.
När alla stannade för att ta rast så klättrade den yngre pojken vigt upp i palm
och började slänga ner kokosnötter som snabbt öppnades så att deltagarna kunde
släcka törsten med kokosvattnet.
Vig som en apa…

Nerfärden var lika brant och vådlig som
uppfärden och till och med de tioåriga tvillingarna från Division II och tvillingarna från Yindee Plus stannade
upp för att se var de satte fötterna.
Brant nerför

Det kommer ett lastfartyg en gång i månaden. Det har med sig ”allt” som kan
behövas. Mat och byggmaterial t ex. Båten kom medan vi var där och det var liv
och rörelse på kajen när den kom.
Fullt med folk på kajen
Det var lite trångt för lastfartyget att vända innanför revet

Många har släktingar på annat håll som får se
till att de saker man behöver inhandlas och lastas på båten. Här på ön finns
absolut ingenting, allt måste fraktas ifrån andra ställen i Tonga och det mesta
kommer ursprungligen ifrån New Zeeland. Tonga har, till skillnad från övriga
öar i området, aldrig varit koloniserat även om man haft visst beskydd av
Storbritannien och nu på senare år ifrån Nya Zeeland. Sia frågade oss om vi
möjligen hade någon tolvvoltslampa som vi inte behövde eftersom en av deras
gått sönder och de inte hunnit få med någon med denna sändning. Vi har bara små
lampor till båten men de fick en av dessa och kan nog koppla till den till
elsystemet på något sätt. Vi kan förstås inte göra någon större skillnad men
det känns ändå bra att kunna bidra med något litet.
Little Sia med en av tvillingarna på Division II