Vi drog upp till Falster i Danmark och gick till Hesnaess på
östra sidan. Det blåste rätt in i det lilla fiskeläget och rakt fram i hamnen
låg en tysk segelbåt med aktern ut mot vinden. Den låg säkert förtöjd på pålar
men vågorna förde nog ett ordentligt liv inne i båten när de slog emot aktern.
Själva gick vi runt och la oss med fören utåt och långsides på den långa piren.
Vi förhalade oss snabbt bakåt så långt in vi kunde komma för att ge plats åt
ett holländskt segelfartyg som kom in strax efter oss. Vi hann precis komma på
plats och kunde sedan njuta av kaptenens exakta manövrer när han vände sitt
skepp runt i en hamnbassäng som bara var obetydligt längre än själva fartyget.
Husen i Hesnaess var mycket speciella. För att skydda dem från den hårda
ostliga vinden som blåser här större delen av året så täcker man fasaderna med
vass. Göran hade stora dubier eftersom han tyckte att det måste dra till sig
fukt och det är aldrig bra för hus. Men, det fungerar tydligen för husen var i
gott skick och mycket vackra.
Vackra hus på Falster

Vi hade inventerat vår skattkammare med utländsk valuta och konstaterat att vår
danska förmögenhet uppgick till exakt 75 öre. I Rödby Havn tog man kort men här
ville hamnkaptenen ha kontant betalning. Någon bankomat fanns förstås inte i
den lilla byn men, ”man kunde åka buss till Stubbeköping och ta ut pengar”, sa
hamnkaptenen och gick iväg för att återkomma nästa dag när vi förväntades ha
skaffat kontanter. Visst kunde vi tänka oss att spendera en dag i Stubbeköping
men vi behövde ju pengar för att kunna åka buss…
Falster (åtminstone den här delen) verkar vara Danmarks glesbygd, så det gick
inte så många bussar på en dag. Vi vågade inte riskera att de inte tog kort på
bussen så vi vände oss till våra tyska båtgrannar för att låna busspengar. De
såg lite konfunderade ut när två totala främlingar kom och ville låna pengar
men efter en stund när vi förklarat situationen så drog de fram plånboken och
lånade oss en hundring.
Det var bara vi som åkte buss den här morgonen. En stor buss för bara två
personer! Det tog en halvtimme till Stubbeköping och vi hade två alternativ när
vi skulle tillbaka, antingen försöka hinna med bussen som gick efter en timme
eller tillbringa fem timmar i den lilla köpingen. Vi konstaterade snart att
utbudet av förströelser var mycket begränsade här så efter en snabb tur till
bankomaten och en kort shoppingtur på Netto så gick vi tillbaka till
busshållplatsen. Det var samma chaufför och han ville se vår gamla biljett.
”Tyvärr” han skakade på huvudet när han kunde konstatera att giltigheten för
biljetten gick ut klockan 11.02 och bussen gick inte förrän 11.07. Vi löste ny
biljett och fick även denna gång åka helt ensamma med busschauffören.
Tyskarna fick tillbaka sina pengar och undrade samtidigt om vi ville hjälpa dem
när de skulle flytta sin båt. Det holländska segelfartyget hade lämnat och nu
ville de lägga sig framför oss långsides på piren. Vi, som skulle gå tidigt
nästa morgon, föreslog istället att vi skulle förhala oss längre fram och så
kunde de ligga bakom oss. Det skulle dessutom bli mycket lättare att förhala
deras båt när de inte behövde komma förbi oss. Sagt
och gjort, vi förhalade våra båtar och snart låg de bakom oss, tryggt och lugnt
samtidigt som vi lätt kunde ta oss ut nästa morgon.
Hamnen rymde två förtöjningsställen utöver piren. In till vänster låg en brygga
med förtöjning vid pålar där det låg ett antal bofasta båtar men även två-tre
gästbåtar. Och sedan, rakt fram, där tyskarna legat tidigare fanns ett antal
”fack” med pålförtöjning, säkert 15 stycken och de var väl tilltagna, både på
bredden och längden. Nu hade det kommit in en segelbåt under förmiddagen men
annars var samtliga platser lediga. Vid kvällningen kom det in en tysk
46-fotare och la sig framför oss. Helt ok tyckte vi. De drog ut sin elkabel för
att koppla till ström till sin båt. Kabeln räckte inte. Då förhalade de sig så
att de låg mindre än en halvmeter framför oss. Under tiden hade hamnkaptenen
kommit ner för att ta upp betalning. Vi låg med ett avstånd om ca 3 meter bakåt
till ”våra” tyskar och nu ville de att vi skulle förhala oss de tre meterna. Då
hade vi hamnat innanför pålarna så att vi inte kunde backa ut samtidigt som de
spärrade vägen framåt. Nej tack, tyckte vi och visade på den i övrigt helt
tomma hamnen. Vi brukar verkligen försöka att hjälpa till på alla sätt och vis
men, nu ville vi inte stänga in oss själva.
De beklagade sig hos hamnkaptenen som tyckte som vi.” Lägg er i ett
ledigt fack! Där finns el på närmre håll.” De flyttade surmulet på sig, till
ett fack som utmärkt väl rymde även deras förhållandevis stora båt. Det var
lite obehagligt men när vi förklarade för hamnkaptenen varför vi inte ville
flytta så höll han med oss. ”Ni hörde
väl att jag inte sa att ni skulle
flytta?” undrade han, ”här finns ju gott om plats. Hade det varit fullt så
kanske jag bett er, men det är det ju inte.”
Tidigt nästa morgon startade vi vår seglats mot Sverige och Gislövs läge.
Därefter har vi seglat långsamt längs kusten och lagt till både i Kåseberga, på
Hanö, Aspö och i Kristianopel. I
Kåseberga firade vi midsommar för tre år sedan och nu festade vi på varmrökt
lax med romsås och svensk potatis. Vilken lyx!
Sann lyx!

Men innan vi lämnade affären så
fick Göran syn på strömmingsflundrorna som stekte på stekbordet.” Får vi köpa
en och äta nu meddetsamma?” undrade han. Vi fick en på en tallrik och två
plastgafflar. Sedan satte vi oss utanför och åt upp den. Åh, vad gott det var!
Efter Kristianopel gick vi för motor i nordlig vind upp genom sundet till
Kalmar. Därifrån seglade vi till Sandvik.
Nu var det fredag morgon och på lördagen skulle vi gå till Ernemar, vår hemmahamn,
efter mer än tre år till sjöss. Idag skulle vi bara över till Solberganäset.
Det var dit vår första etapp gick, när vi lämnade Ernemar för tre år sedan.
Alla förberedelser hade varit så intensiva och sinnesintrycken från avskedet på
bryggan låg kvar, vi behövde pusta ut lite. Nu ville vi avsluta där vi en gång
börjat.
Det blåste en mycket lätt bris när vi satte segel utanför Sandvik. Vi gjorde
bara 2-3 knop, men vi hade hela dagen på oss. Vi njöt intensivt – Öland låg som
ett blått band bakom oss och i söder hägrade Dämmans gamla fyr ovanför
vattenytan. Långt bort i horisonten skymtade en låg rektangel, Borgholms
slottsruin. In emot land följde vi konturerna av Vållö, Eneskär och Taktö upp
emot farleden in till Mönsterås bruk och i norr – där ”lyfte Blå Jungfrun på
kjolarna” så att det såg ut som om hon svävade över vattenytan. Så vackert!
Vi fortsatte in förbi Portklappen och Flutan till Våneviksfjärden. Solen lyste
på kobbar och skär och det kändes ända in i själen att vi var hemma igen!
På lördagen var det så dags: Vi skulle anlöpa vår gamla hemmahamn. Vi gick
igenom kända vatten, förbi Fläskösund och uppför Enegatan, ut på öppet vatten
utanför Stångehamns udd. Där hissade vi genuan eftersom vi ville segla den
sista biten. Vi hade tänkt hissa flaggspelet innan vi gick in i hamnen men det
blåste nu friska 10 meter/sekund så det fick vänta. Inne på bryggan stod folk
och väntade och jag undvek att titta på dem, hade jag gjort det så hade jag
börjat gråta…
Vi fick ett så fint välkomnande! Släkt, vänner och seglare ifrån hamnen hade
mött upp och sjöng och hurrade för oss medan vi försökte få upp flaggspelet. Sedan var det stora kramen!
Vi hade gärna varit ute några år till men det känns också helt fantastiskt att
vara tillbaka! Nu börjar ett nytt liv med nya utmaningar…