Schotia Game Park är, till skillnad mot Addo Elephant Park,
en privat park. Vi hade bokat upp ett dygn som började med en guidad
eftermiddagstur. Kurt, vår guide tog oss med i en öppen jeep ut på vidderna.
I öppen jeep
Nästan genast stötte vi på Bonnie & Clyde, parkens två noshörningar. De
gick på ett öppet fält som också tjänar som landningsbana för dem som vill
flyga till Schotia. Deras horn såg lite konstiga och stubbade ut. Kurt
berättade att för tre år sedan så hade några tjuvjägare kommit på natten med
helikopter. De hade skjutit noshörningarna med bedövningspilar och sedan sågat
av dem deras horn. Sedan hade de lämnat dem åt sitt öde. Bedövade så kan de
inte röra några muskler, mer än att andas. Saliv samlas då i munnen på dem och
hotar att rinna ner i lungorna och dränka dem. Som tur var hittade man dem i
tid och kunde ge dem motmedel mot bedövningen, annars hade de dött. Det är
främst vietnameser och kineser som vill åt hornen, man tror att de ger ökad
potens och är beredda att betala hur mycket som helst för nermalda horn.
Alternativt så är konstverk gjorda av noshörningshorn och elefantbetar det
ultimata tecknet på rikedom. Man förstår att det finns mycket stora
pengaresurser när tjuvjägarna kan flyga in med helikopter. De här stora
syndikaten drar sig inte heller för att utnyttja fattiga människors
lokalkännedom och förmåga att spåra de här stora djuren. 10 000 rand är en
enorm förmögenhet för den fattige och en spott i havet för de här syndikaten.
Bonnie eller möjligen Clyde?
Kurt berättade att hornen växer ut på 3-4 år igen, så nu var de rädda för att
deras noshörningar snart skulle drabbas igen. Han berättade också att i
Krügerparken, Sydafrikas största nationalpark, har noshörningarna egna
livvakter, för att försöka skydda dem från tjuvjägare.
Vi åkte kors och tvärs på skumpiga vägar genom parken och fick snart syn på Ool
Bos, deras största och äldsta elefant. De hade nio elefanter, den minsta hette
April och föddes i våras. En sekreterarfågel stod stolt i sitt bo när vi for
förbi och vi såg en mindre hjord av bufflar, men inte så nära som den stora
tjur vi såg i Addo.
Den här parken hade gott om olika sorters antiloper, vi skymtade en bush buck,
den är egentligen mest aktiv på natten och som namnet säger så håller den mest
till i buskig terräng. Sedan såg vi impalaantiloper, spring bucks (Sydafrikas
nationaldjur), nyala-antiloper, kuduer, bles buck och water buck.
Impala med kid
Alla de här
djuren utgör möjligt byte för lejonen och när solen började gå ner så sprakade
det till i Kurts kommunikationsradio ”The lions are at Heidi´s Wedding tree.” Det finns minst 6 lejon i parken, två honor,
en vuxen hanne och en yngre, dessutom några ungar, som man inte sett ännu och
därför inte vet riktigt hur många de är. Vid Heidis Wedding tree låg honan utan
ungar och den fullvuxne hannen i skuggan och latade sig. Det märktes att de är
vana vid bilar, de brydde sig överhuvudtaget inte om oss, inte ens när de gick
ner för att dricka vatten och guiderna, (det var fyra bilar omkring dem nu),
körde efter verkade de ett uns bekymrade om vår närvaro. Honan grävde en stund efter en sköldpadda som
grävt ner sig i sanden vid kanten av vattenhålet men gav snart upp och la sig
ner för att dricka istället. 
Hon grävde efter en sköldpadda
Vi återvände till en inhägnad mitt i parken och utanför den fanns ytterligare
ett vattenhål. Där i vattnet vältrade sig två flodhästar. Dessa tillhör inte
”the big five” trots att de är de farligaste djuren av alla (åtminstone för
människan). De dödar omkring 500 människor per år. 
Flodhästarna gapar för att visa att de är irriterade…
Nu låg de bara i vattnet,
flodhästen saknar skydd mot solen och måste därför tillbringa dagen i vattnet
för att sedan ge sig upp på land och beta gräs under natten. Som sällskap hade
de två krokodiler, men de tog ingen notis om varandra.
Krokodilerna gapade också
Inne i inhägnaden brann en öppen eld och runt omkring stod matbord uppställda
för nu skulle vi få middag. Kurt fungerade som vår servitör och satt sedan med
vid bordet och åt. Enligt programmet skulle det vara typiskt afrikansk mat men
jag tycker nog att potatismos, kokta ärter och morötter och köttstuvning är
väldigt engelskt? Vi var hungriga så maten försvann på nolltid. Mörkret hade
hunnit sänka sig medan vi åt och nu skulle vi ut på en natt-tur. Kurt körde
förstås och lyste med en stor strålkastare. Han hoppades att vi skulle få se
flodhästarna uppe ur vattnet men fick besked från en annan guide att de var på
dåligt humör och gömde sig i buskarna, så vi åkte aldrig dit där de uppehöll
sig. Istället stötte vi snart på lejonen igen. Hannen låg och sov medan honan
satt och väntade på lämpligt byte. 
Hannen låg och sov
Har man ”tur” så kan man få se jakten, eller
när de har tagit ett byte, men så blev det inte den här kvällen. Vi åkte en tur
runt antiloperna som befann sig ute på öppen mark och man både såg och hörde
att de var väl medvetna om att lejonen var i närheten och på jakthumör. De
frustade och rörde sig oroligt med öronen på helspänn. Vi såg lejonhonan igen,
hon hade rört sig neråt för att komma i en bättre vinkel mot vinden, hannen låg
fortfarande och sov, han skulle få sin del när honan tagit sitt, inte behövde
han anstränga sig. Vi vet inte om hon
tog något byte, för det hade blivit bistert kallt och vi åkte till vår ”stuga”
där vi skulle övernatta. Där fanns rinnande vatten och toalett men te fick vi
koka på en gasollåga till levande ljus, jättemysigt! Vi sov gott hela natten
och klockan sju kom Kurt och hämtade oss igen. 
Vår övernattningsstuga
Jag har ju glömt att berätta att vi också såg mitt favoritdjur, giraffen!
Visst är hon charmig?!
Nu på
morgonen så såg vi några igen innan vi åkte upp mot gränsen till Addo Park, för
de två parkerna gränsar intill varandra. Där, på andra sidan stängslet låg två lejonhannar
och gonade sig i morgonsolen. Jag frågade Kurt om hannarna, vi hade hört att en
hanne kan bita ihjäl ungar som inte är hans egna och ändå hade de ju flera
vuxna hannar i Addo? ”Tja, det är ju ett sätt att se till så att det inte blir
för många lejon”, blev det något syrliga svaret. Hur det än var med den saken
så tyckte vi att det var lite roligt att få se några av Addos lejon, det hade
vi ju inte lyckats med under de två dagar vi var där.
Två lata lejonpojkar bakom staketet
På vägen tillbaka såg vi sedan en skock med gnuer. Kurt gillade dem av någon
anledning inte, han sa att om det fanns ”the ugly five” så skulle gnuerna
tillhöra dem.
The ugly wilde-beest
Två sekreterarfåglar spatserade på flygrakan och Elisabeth
konstaterade häpet att Lejonkungens sekreterare faktiskt har sin motsvarighet i
verkligheten, precis som Pumba och Timon.
Sekreterarfåglar
Kurt, vår guide
Det var två fantastiska dagar, vi hoppas och tror att de här parkerna bidrar
till att bevara och skydda de här djurarterna ifrån utrotning och att man, mot
alla odds, vinner mot tjuvjägarna till slut.
