Anniara

Efter tre helt underbara veckor med dottern då vi hann
med många äventyr, förutom det obligatoriska letandet efter reservdelar och
gasol och en tredagarssegling från Port Elisabeth till Simon´s Town, så är vi
nu på väg igen. Vi har lämnat Afrika för den här gången och satt kurs mot S:t
Helena. Det tar alltid några dagar innan vi kommer in i vårt schema med vakter
och de första dygnen så sover vi mest när det inte är vakt. För att vara
riktigt ärlig så har också de här långa överseglingarna för länge sedan mist
sin tjusning, de är mest långtråkiga. Vi läser, sover, äter och någon gång då
och då ändrar sig vädret och då får vi ändra segelsättning eller kurs. Har vi
tur så fångar vi en fisk och får då lite variation i mathållningen ombord.
Maten är viktig och vi laddar alltid vår kylbox med färskt kött och färska
grönsaker som vi äter den första veckan ombord. Sedan blir det allt mer påvert
allt efter som tiden går. Bacon håller sig länge i kylskåpet, lika väl som
creme fraiche och olika sorters
ost. Grön paprika likaså och äpplen och päron. Dem låter vi ligga i kylskåpet
och tar fram ett par om dagen för att de ska vara lagom att äta nästa dag. Vi
håller också på med ett experiment. Vi håller på att torka kött, en rostbiff
som vi lagt in i en blandning av salt, socker och bikarbonat. Efter två dagar
hängde vi ut den för torkning i solen och nu hänger den där och väntar på att
vi ska ta modet till oss och provsmaka. Vi gjorde ett försök tidigare, med en
stor fin oxfilé som vi köpte i Panama. Vi hängde in den i akterruffen på
nätterna (för nattfuktens skull) och efter några dagar så tyckte vi att den
luktade förskräckligt illa. Det var inget annat att göra än att slänga den
överbord. Bye, bye med den oxfilén! Tyvärr slutade det inte att lukta illa och
snart upptäckte vi att några av äggen, som vi också lagrar i akterruffen hade
gått sönder och börjat ruttna. Det var dem som luktade! Kanske slängde vi ett
helt kilo kött av bästa kvalitet alldeles i onödan?

Utklareringen från Sydafrika blev lite speciell. När vi
kom till Simon´s Town så mötte vi Doug, amerikanen som arrangerat våra
knytkalas vid jul i Port Elisabeth och han berättade att han lyckats klarera ut
genom att ta tåget till Kapstaden och gå och klarera ut hos immigrations- och
tullmyndigheterna. Normalt ska man givetvis ta båten till det ställe som man
klarerar ut ifrån, men nu var ju marinorna i Kapstaden överfulla, inte minst på
grund av “The World ARC”, regattan som seglar jorden runt på 18
månader och har invaderat praktiskt taget varenda hamn vi kommit till sedan
Australien. Vi hade inte heller någon lust att tränga oss in i någon av
marinorna, vi hade tagit oss dit landvägen tidigare och det såg inte roligt ut?
Vi bestämde oss för att göra likadant som Doug. Vi tog tåget. Det var lördag
och givetvis missade vi tåget med sex minuter och fick vänta en timme på nästa.
Sedan tar färden på 3,5 mil ungefär en timme, det är 27 stationer innan tåget
är framme i Kapstaden och tåget
stannar vid varenda en. Vi skulle promenera till Custom´s House, det såg inte
långt ut på kartan. Det var det inte heller, problemet var att Custom´s House
inte var det rätta stället. Vi försökte att fråga oss fram och fick många
innovativa förslag, men inget verkade rätt, enligt internet skulle det trots
allt ligga i närheten. Till slut så frågade vi en tjej i trettioårsåldern, av
hennes kläder framgick att hon arbetade på det stora konferenscentret som
ligger i centrum av Kapstaden. Hon trodde att det inte var öppet på helgerna
men när vi framhärdade om att det skulle ha 24-timmars jour så hjälpte hon oss
att få fram rätt adress (vilken vi redan hade, visade det sig) och ringde dit
och frågade om det var öppet. Det var det och de förklarade också vägen dit.
Tjejen sa att det var alldeles för långt att gå, även om det var nära fågelvägen
och förklarade hur vi skulle förklara för en taxichaufför hur han skulle
köra. Vilken tur att vi träffade på en
så ytterst hjälpsam person!
Sedan gick det vägen. Visserligen tog det en stund även för taxichauffören att
hitta, men till slut kunde vi gå in på kontoret till immigrationsmyndigheten.
Det var inga problem, vi fick förstås fylla i en hög med papper och sedan fick
vi våra stämplar i passen och vår seglingsorder. Vi gick över till andra sidan
av kontoret och fortsatte med proceduren med tullen. Nu var det inte lika lätt,
vi hade ju inga papper på att vi klarerat in i Kapstaden. Sydafrika är väldigt
speciellt, här klarerar man in i varje ny inklareringshamn även om man kommer
från en inhemsk hamn och redan är inklarerad i landet. Sedan blir det ju inte
mindre krångligt eftersom alla hamnar inte har samma regler så i till exempel
Port Elisabeth och Simon´s Town behöver man inte klarera in och ut.
Tulltjänstemannen gruffade lite över att vi inte hade Anniara i hamnen och inte
hade klarerat in där, men godtog till slut papperen ifrån Durban och gav oss
våra utklareringspapper – allt klart för att lämna
landet. Vi skyndade oss tillbaka till stationen för färd tillbaka mot Fish
Hoek, två stationer före Simon´s Town, där vi skulle stanna och köpa färskvaror
inför avfärden, i Simon´s Town finns nämligen bara några mycket små
jourbutiker. I Fish Hoek finns å andra sidan inte några spritbutiker, sedan
urminnes tider så är det bestämt att invånarna i Fish Hoek ska hålla sig
nyktra, i alla fall ska de inte köpa spriten på hemmaplan! I Simon´s Town finns
det däremot två mycket välsorterade spritbutiker, invånarna där får gärna
dricka alkoholhaltiga drycker men inte äta så mycket mat?!

Vi hann precis lagom tillbaka till kvällens potluck med
de övriga långseglarna, den sista för en lång tid framöver.

Till slut måste jag bara berätta om vår middag hos
Rosario och Elisabeth på båten Andros. Vi har träffat dem tidigare och bytt
lite böcker och nu ville Rosario att vi skulle komma på middag och ta med oss lite
böcker hem. De skulle nämligen få besök av några vänner från Sicilien, så de
behövde plats i båten. Ja, inte för vännerna, men för MATEN! Maten som de
skulle ha med sig! Elisabeth hade med sig en extra väska med reservdelar och
bra-att-ha grejer från Sverige men Rosarios vänner skulle ha med sig en hel
väska med mat! Så ville vi vara så vänliga att komma och äta middag och ta med
oss lite böcker hem? Det ville vi förstås och beväpnade med en flaska vin från
Beyerskloff (pinotage) gick vi dit. Efter stolt förevisning av båten som Andros
till största delen byggt själv så bjöd han på förrätt, ananas inlindad i
italiensk skinka och salami med oliver. Oliverna var faktiskt från Grekland,
men enligt Rosario så var de helt ok, ändå. Vi öppnade vinflaskan vi haft med
oss och den fick godkänt,
den också. Vi pratade om ditt och datt och hade väldigt trevligt. Sedan var det
dags för pastan – en äkta Spagetti Carbonara! Rosario undrade om vi brukade äta
det och jag erkände att jag för det mesta inte äter det eftersom den serveras
med en rå äggula och jag inte gillar det. Rosario spände ögonen i mig och
frågade var jag ätit den serverad på det sättet? Inte i Italien i alla fall!
“På Sicilien” förklarade han, “så fräser man bacon och lök ihop.
Sedan kokar man spagettin och rör ner baconet i den. Därefter slår man ihop
ägg, ungefär ett per person, och blandar i rikligt med parmesan. Denna röra rör
man sedan ner i spagettin och voila! Så har man en riktig Spagetti
Carbonara.” Vi åt och det var förstås jättegott! Rosario grymtade lite om
det usla sydafrikanska baconet, inte alls som det italienska, riktiga, baconet.
Jag tycker inte heller att det smakar som bacon ska smaka men vi har antagligen
helt olika preferenser för hur det ska smaka för att vara “riktigt”
bacon.

Elisabeth, som är från England, hade gjort en god kaka
till dessert. Jag tror att hon får stå ut med en hel del gliringar om det
engelska köket, men hon verkar ta det med jämnmod. Bland annat så förklarade
Rosario att någon frågat om livsmedelsaffärerna i Fish Hoek, hur var kvaliteten
på livsmedlen? “Det duger åt er engelsmän” hade han svarat, själv
skulle han ju som sagt snart få påfyllning ifrån Italien.

Efter maten ville värdparet servera något mer att dricka,
vad ville vi ha?

“Limoncello” föreslog jag och undrade i nästa
sekund vad jag fått det ifrån? Limoncello, är det överhuvudtaget något man
dricker? Eller en dessert? Eller?

Rosario tittade mycket strängt på mig. “Du kan få
lite grann” sa han, “men det är min mamma som har gjort det, så jag
är mycket rädd om det.” Fram kom en
flaska fylld med en klart gul vätska. Det var starkt och smakade underbart av
citron. Rosarios mamma – hon kan hon!

Det blev mycket sent innan vi lämnade båten Andros med
Elisabeth och den passionerade matälskaren Rosario den kvällen och några böcker
fick vi givetvis inte med oss, den saken glömde både vi och värdparet bort.