Färden från Norge ned till Skagen blev tämligen odramatisk med rätt gynnsamma vindar. Den resan tog ungefär ett dygn och det innebär förstås nattsegling. Vi tycker att det är rätt ok att segla på natten, bara man inte tvingas gå in i okända hamnar under mörker. Jag hade passet mellan 00.00-03.00 och för första gången under nattsegling den här säsongen så hade jag en vidunderlig stjärnhimmel som sällskap. Göran som oftast har haft passet 03.00-06.00 har förmånen att få uppleva soluppgångarna, när jag sedan tar över vid sextiden så har jag den tvivelaktiga förmånen att ha solen rätt i ögonen…
Göran har en viss antagonism till fiskebåtar som trålar. Han påstår att de ständigt förföljer honom under nätterna och hur han än försöker väja så följer de efter. När vi började närma oss Skagen så hamnade vi dessutom i ett stim av handelsfartyg och då var paniken nära! Vi hade sällskap med en bogserbåt under större delen av morgonen. Den drog ett vindunder på pontoner med jättestora balkar som stod rätt upp. Vi lyckades aldrig lista ut vad som bogserades men vi kunde läsa ut av AIS-informationen på plottern att den skulle till Helsingfors.
I ”Lystbådshavnen” på Skagen kunde vi iaktta en säl som hade fångat en ål. Ålen slingrade sig men Sälle hade honom i ett fast grepp! Kanske finns det gott om mat i hamnbassängen för annars tycker man inte att det är någon vidare god miljö för en säl, människorna har en benägenhet att skräpa ned där de vistas.
Från Skagen gick vi till Laesö, en fantastisk vacker ö mellan svenska västkusten och Jylland. Där unnade vi oss en god middag på krogen och en cykeltur för att bese omgivningarna. Bland annat så besökte vi Hedvigs hus, ett hus med tångtak och sådana tak är, med undantag för Laesö, endast känt på några få platser i världen.
Idag är bandtången en bristvara, den är nästan helt borta från Laesös kuster. Kanske på grund av temperatursvängningarna i havsvattnet. På 1930-talet utrotade en sjukdom bandtången i nästan hela Europa och tångtaken ersattes med tak av strå, tegel och eternit.
Man samlade in tången när den flöt iland och så bjöd man in grannfruar och flickor till att vara med och tånga. Det var bara tångtakläggaren som fick lön, fruar och flickor fick nöja sig med äran av att vara med i laget. Man tvinnade en lång, tunn hals av bandtång som sedan lindades omkring de nedersta läkterna, medan den tjocka änden ”vasken” hängde nästan ända ner till marken och täckte väggarna. När tångvaskerna bildade en tjock vall på taket, kunde man sedan fylla upp med tång upp till takåsen.
Idag finns bara omkring 10 hus med tångtak kvar varav Hedvigs hus är ett. Hedvig bodde där till 1988 och nu är det frivilliga krafter som restaurerar och håller byggnaden, inklusive tångtak, istånd.
Under färden till Laesö blev vi fullständigt överfallna av insekter. Det slutade blåsa och istället för vind kom dessa getingflugor. För att stå ut så slog vi vilt omkring oss. Göran med en tidning och jag fann det bäst att helt enkelt klämma ihjäl de små otäckingarna mellan tummen och pekfingret. Som tur var stacks de inte. Uppskattningsvis dödade vi, var och en, en fluga varannan sekund under två timmar, det blir ca 7000 flugor. Efteråt var hela båten täckt med fluglik och när vi kom in i hamnen på Laesö hörde vi hur folk började klaga ”Vad är det för kryp som kommer nu?”. Senare fick vi reda på att andra seglare haft liknande upplevelser så det var inte bara Anniara som blev hemsökt av de olidliga krypen denna dag.
