Vi har fortsatt vår färd söderut. I Leixoes, som enligt den
engelska guideboken uttalas ”Layshonsh” fick vi stanna tre dagar. Vi kom dit på
fredagen och tänkte bara tanka och sedan gå igen på lördagen. Macken hade slut på diesel! Vi räknade och
räknade igen men nej, vi hade inte mycket diesel kvar och vindarna skulle
fortsätta vara sydliga… Dieselleveransen skulle ske på måndagsmorgonen omkring
klockan nio så vi bestämde oss för att stå redo vid den tidpunkten.

När vi nu låg stilla några dagar så passade jag på att testa
att baka bröd i vår miniugn. Det är som en sockerkaksform som man ställer
ovanpå spisen. Jag har en del mycket angenäma minnen från när jag var liten och
mamma bakade sockerkakor i en sådan form ovanpå fotogenköket i stugan men nu
skulle jag alltså baka bröd. Jag har
läst många långseglarböcker och en del verkar ägna större delen av sin tid på
längre överseglingar med att baka bröd.
Jag har fått ett recept från min dotter på kavring, det lät lockande som
omväxling till det ljusa bröd vi kan köpa här. Först tillredde jag degen med kaffe och
rågkross och sedan skulle den jäsa i tio timmar. På kvällen bredde jag ut degen
i formen och satte den på lågan. Den skulle bakas i 45 minuter. Jag förlorade mig snart i två böcker om
Karibien – det börjar närma sig nu. Efter trettiofem minuter tittade jag upp. Det
låg en bedräglig slöja av rök under taket i vår lilla kajuta. Brödet var helt svart och bränt i botten! Inte hade det jäst upp som det skulle heller…
Soppåsen nästa! Det kommer nog att dröja ett tag innan inspirationen för att
baka kommer att infinna sig igen.

Mycket misslyckat försök att baka

På söndagen tog vi bussen in till Porto. Vi lyckades ta rätt
buss och när vi var framme så var en äldre man vänlig nog att gestikulera lite
så att vi skulle förstå att bussen inte gick längre. Så vi klev av. Trots att
det var söndag så var det marknad och kommersen pågick för fullt på torget där
vi klivit av bussen. Vi gick en sväng
runt för att se om det var något vi skulle köpa. Det skulle vi inte. Alla sålde
samma sak – burfåglar! Hela torget var fyllt av burar, fågelmat och fåglar.
Allt från kanadagäss till höns till kanariefåglar och papegojor. Det måste vara väldigt populärt att hålla
burfåglar här(?) Visst har vi hört en och annan ifrån balkongerna när vi gått i
gränderna men i den omfattningen…!?

Vi hoppade på en rundtursbuss och fick en guidad tur runt
Porto. Den engelska guiderösten i våra hörlurar ackompanjerades hela tiden av
en portugisisk sångerska som sjöng smäktande kärlekssånger (åtminstone tror vi att
det handlade om hjärta och smärta) i bakgrunden. Det gjorde att vi missade en
hel del av själva guidningen men vi uppfattade i alla fall när det var dags att
hoppa av – vi hade kommit till portvinsdistriktet! Hela södra stranden av floden
Douro var fylld med Vinhus, Sandeman, Offey (som började med portvinet redan 1648),
Cockburn´s och Ramos m fl m fl. Vi strövade runt och insöp atmosfären.
Guideturen hade tagit det mesta av våra pengar, vi hade lite kontanter och jag
trodde att Göran hade bankkortet med sig, han trodde att jag hade mitt med mig,
så några inköp blev det inte. Vi tröstade oss med att det antagligen var dyrare
där än i affären, det är i alla fall vår erfarenhet från tidigare provningar, av
whisky bland annat. Men – lite snopet var det allt!

På måndagsmorgonen låg Anniara stand-by vid macken klockan
nio, nu skulle vi tanka diesel och sedan gå söderut, vi hade planerat att ta
oss till Nazaré en segling som skulle ta knappt ett dygn att genomföra. Dieselbilen kom punktligt och vi fick sedan
hjälp med att tanka av en vänlig marinero, en man som jobbade på yachtklubben
som också drev macken. När jag skulle
betala så försökte han förklara något men jag förstår ju inte portugisiska. Han
tog hjälp av en annan man på kontoret som förklarade att killen som tar betalt
inte började jobba förrän kl 10.00, kunde vi vänta till dess? Naturligtvis kunde vi det, tidvattnet var
visserligen på väg ut och vid lågvatten skulle vi stå på ordentligt men än
fanns det tillräckligt med vatten under kölen.

Vår plan var att ta oss 15-20 sjömil ut från kusten för att
vara säkra på att inte segla in i några nät eller andra fiskeredskap när det
var mörkt. Portugals kust är ökänd för sina dåligt utmärkta fiskeredskap och vi
ville verkligen inte få in något i propellern.
Det kan verkligen bli besvärligt att behöva dyka ner under vattnet och
försöka få loss eländet, dessutom visade mätaren för Atlantens vattentemperatur
på mindre än 15 grader, ingen badtemperatur precis!

Genom att gå en något mer sydlig kurs än vi tänkt så kunde
vi hissa segel och segla på ett ben i stort sett hela dagen. När vi nått vår
tänkta position utanför kusten så lade vi om kursen och gick nu rätt söderut.
Eftersom vi inte vill jobba med kryssen ännu drog vi igång järngenuan men snart
vred vinden och vi kunde sätta segel igen.

Det blev en helt underbar nattsegling! Vi hade tagit fram
överlevnadsoverallerna men natten var varm och vi behövde aldrig använda
dem. Atlantens dyningar, som rullar på
västerifrån oavsett vilken vind som
blåser mötte vågorna orsakade av vinden österifrån och till att börja med kändes det rätt
obekvämt när mörkret fallit och man inte längre kunde se att parera rörelserna
i sjön. Snart gick månen upp och då kunde vi segla flera timmar i ljuset ifrån
den som spred sig över vattnet. Jag hade
vakten före midnatt och bytte sedan av Göran vid kl 4.00 på morgonen. Det var
fortfarande mörkt men över himlavalvet välvde sig en fantastisk stjärnhimmel!
Jag la i autopiloten och satt sedan bara med nacken böjd bakåt och njöt.

Nazaré hälsade oss med en fantastisk soluppgång. Vid den här
tiden på året så går solen upp efter åtta och oftast är det molnigt och
fuktigt. Moln och fukt som försvinner när solen värmt luften några timmar. Men
den här dagen så var himlen helt klar och solen steg som ett enormt eldklot
över horisonten.

I hamnen hälsades vi välkomna av kapten Michael Hadley och
hans hustru Sally. Vi fick lite skäll för att vi inte svarade på komradion. ”Vi
har sett er på AIS:en och ropat upp er den senaste timmen men ni svarar ju inte”
Vi fann det meningslöst att förklara att vi hittills inte haft några
framgångar, vare sig i Spanien eller Portugal med att ropa upp gästhamnar, de
svarar aldrig.

Nazaré är en väldigt skyddad hamn och här får vi stanna
några dagar tills lågtrycken på Atlanten finner för gott att inte gå i vägen
för oss. Till vår glädje kom även Emma
Louise med våra bekanta britter från Viana Do Castelo, Steve och Sharon in i hamnen i förrgår och la
till framför oss på pontonen.

Idag har vi varit på Fresh food market. Vi skulle ha åkt
igår men då missade vi bussen på grund av att tidtabellen diffade på 10
minuter.” It´s Spanish time” förklarade Sally, men då borde bussen och inte vi
ha varit tio minuter sen…

Fresh food market är inrymt i en stor hall och där finns
stånd med det mesta i matväg. Vi köpte någon form av plattfisk som vi ska laga
till middag. Steve och Sharon var modigare, de köpte torkad, saltad fisk som de
ska prova för att se om det är ett alternativ till Steves eventuella brist på
fiskelycka när de ska korsa Atlanten. Man vet ju aldrig om man får något på
linan…

Sedan fyllde vi väskan med grönsaker av olika slag, ägg, ost,
bröd och fläsk. Det var riktigt roligt att strosa omkring och titta på alla
varor. Vi köpte lite här och lite där, allt utom ost och fisk var förvånansvärt
billigt. Sedan behövde vi bara komplettera med mjölk och vin från
livsmedelsbutiken. Nu behöver vi inte
svälta de närmaste fjorton dagarna!