Nu har vi avverkat första benet över Atlanten. Sträckan från
Kanarieöarna till Kap Verde, 837 NM. Det tog nästan 8 dygn. 108,5 distans per
dygn låter inte så imponerande och det var det inte heller. De fyra första
dygnen blåste det inte mer än 2-4 m/s och då rör sig damen Anniara framåt i en
mycket måttlig takt. Fördelen med det var att sjön inte rörde på sig så mycket
heller. Det var bekvämt att röra sig i båten, att laga mat och äta. I Las Palmas investerade vi i en spirbom till
genuan. Den kom nu väl till pass. I atlantdyningarna (som alltid är närvarande)
så slår genuan när vågorna gör att båten går fortare än vinden, till stor
förtret för den som ska försöka få lite sömn och vila. En spirbom förhindrar
inte detta helt men det blir betydligt snällare.

Vi jobbar i olika vaktpass. Pell-Olle, vårt vindroder,
jobbar alla pass när vi väl har lämnat hamnen och kommit ut på öppet vatten.
Tack vare Pell-Olle så består vaktjobbet mest av att kolla och justera kursen
och hålla utkik efter andra båtar. Varje besättning måste hitta sitt sätt att
jobba och vi har kommit fram till att det fungerar bäst om vi går i
tretimmars-pass på dagen med start kl 12.00. Då går Göran på, jobbar till tre
då jag byter av, jobbar till sex och så vidare fram till midnatt då Göran går på
ett sextimmarspass fram till sex på morgonen då jag avlöser honom och gör ett
sextimmarspass på förmiddagen. Den som har frigång kan då passa på att sova
lite mer sammanhängande. När vi har vakten lyssnar vi på ljudböcker och när vi
har frigång vilar vi och läser vanliga böcker. En deckare i I-poden och en i
boken, det gäller att hålla ordning på intrigerna!

Första dagen, när vi fortfarande var nära Gran Canaria så
såg vi en hel del flygfisk. Det ser rätt festligt ut, de ”flyger” helt planlöst
strax ovanför vattenytan med utspärrade fenor för att plötsligt krasch-landa i
en våg. De kan ibland hoppa lite högre och hamna på däck på båten. Vi hörde om
en kille som träffades av en flygfisk så olyckligt att hans glasögon slogs av
och de hamnade (givetvis) på Atlantens botten. Vi har bara haft besök av tre
stycken på överresan, men det lär komma fler…

Efter fyra dagars slösegling så började det äntligen rätta
till sig lite! Vinden ökade till 10-12 m/s vilket gjorde att vi fick lite fart
på skutan. Samtidigt minskade komforten betydligt. Det gungade, hoppade och
for. Av någon anledning fick jag för mig
att steka pannkakor. Jag hade bunken med pannkaks-smet i diskhon och det var
tur, för den välte två gånger innan jag hann grädda upp resterna. En kväll
skulle vi ha tomatsoppa till kvällsmat. Jag hällde den i våra termosmuggar och
gick ut i sittbrunnen med dem. Vi hade halkskyddsduk på bordet men tyngdpunkten
är hög på muggarna… J-r vad kladdigt det blir med tomatsoppa i hela
sittbrunnen! Sedan är det ju det här med att även om du har halkskydd under
tallriken så att den står kvar så kan du inte ha halkskydd mellan tallriken och
maten. Därför är det nu högsta prioritet att hitta stora, djupa tallrikar med
så bred botten som möjligt!

Efter nästan 8 dygn till sjöss utan att knappt ha sett en
enda båt så var det härligt att skönja ljusen ifrån Ilha de Santo Antao. Det
var i gryningen och vi hade anpassat farten under natten för att komma fram
till Mindelo på Sao Vicente i dagsljus. Bara 5 NM ifrån land så var det
fortfarande 2400 meter djupt och sedan växte öarna mer och mer. Ilha de Santo
Antao har en topp på 1979 meter (ligger på mitten av ön) så på en sträcka om ca
18,5 km är stigningen 4379 meter. Imponerande!

Göran är mycket lycklig över det adventsljus som levererats till honom från Sverige

Julpyntat och klart!