Anniara

Det var natt och vi gick för motor upp mot Cuxhaven. Marelden lyste fosforescerande grönt i
svallet efter Anniara, aldrig tidigare hade vi sett något liknande. Inte på
Atlanten eller Stilla Havet eller på Indiska Oceanen, utan här utanför tyska
kusten, när vi nästan är hemma igen! Vi gick alldeles utanför den starkt
trafikerade leden och tog oss från en grönblinkande lysboj till nästa. Ett
stort antal lastfartyg låg ankrade på båda sidor om och deras starka
strålkastare förvillade mörkerseendet.
Ett stort containerfartyg seglade om oss och trängde sig in bara något
hundratal meter framför och släppte ankaret.
Det är första gången jag befinner mig så nära ett ankrande fartyg så att
jag kan höra deras ankarkätting rassla när den löper ut. I ögonvrån såg jag
något grönt som växte på babordssidan om mig. Det fosforescerande gröna rusade
emot oss och jag hann fundera på om ett antal delfiner kunde röra upp vattnet
så att de åstadkom en sådan ljuseffekt? En stor val kunde det väl inte gärna
vara så nära land och mitt inne ibland fartygen? Jag hann precis dra ner motorvarvet innan det
stora gröna monstret träffade båten! Göran som låg och sov trillade nästan ur
kojen när svallvågorna från lastfartyget som passerat några minuter tidigare
nådde oss. Under någon minut rullade vi häftigt fram och tillbaka innan vågorna
la sig. Vilken chock i en annars totalt stilla natt! Och vilket ljus!
Vi fortsatte mot Cuxhaven och precis innan det ljusnade vid femtiden så såg jag
framför mig ett virrvarr av ljus – gröna, röda och vita. Efter en stund kunde
jag urskilja inte mindre än fjorton segelbåtar som kom emot mig, visserligen
strax utanför leden men också alldeles väldigt mycket på fel sida. Jag höll min
kant mot leden och lät dem passera styrbord mot styrbord, inte tänkte jag ge
mig ut ibland sandbankarna för att kunna möta dem på ”rätt” sida. De hade
antagligen startat från Cuxhaven några timmar tidigare för att utnyttja strömmen
när tidvattnet gick ut och vi hade nu nytta av strömmen på vår väg in eftersom
det vänt. I Elbes mynning kan strömmen vara 4-5 knop och det är ett nästan
hopplöst företag att försöka ta sig in om man har räknat fel på tidvattnet. Nu
hade vi kommit i perfekt tid och surfade in i Cuxhavens marina vid åtta-tiden
på morgonen.
Efter några dagar i Cuxhaven var det dags för oss att ta oss an Kielkanalen. Vi
hade tur och behövde bara vänta en halvtimme utanför innan vi fick slussa
tillsammans med fyra andra segelbåtar. Flytbryggorna vid kanten av
slusskammaren gör att man enkelt kan förtöja och sedan bara följa med men man
får akta sig när man hoppar ner på dem, de är ruskigt hala!
På väg in i slussen vid Brunsbüttel

Vi gick direkt till
marinan innanför slussen i Brunsbüttel, i kanalen finns bara ett begränsat
antal ställen där man kan gå in för natten och det var för sent på eftermiddagen
för att vi skulle hinna nå någon av dem.
Marinan i Brunsbüttel låg väldigt nära slussen…

Vi var uppe tidigt nästa morgon och släppte förtöjningarna klockan sju. Målet
var Rendsburg som ligger strategiskt beläget när man avverkat 2/3 av kanalen. Morgonen
var lite kylig och vi huttrade lite.
”Anniara, Anniara”, någon anropade oss
på VHF:en! Göran gick ner och bad dem artigt att ta det hela på engelska.
”Aber, naturlisch” blev svaret och sedan blev vi uppmanade att gå tillbaka till
marinan, morgondimman var för tät och sikten längre fram understeg 200 meter.
Vi fick snällt gå tillbaka och lägga till igen. Vi hade ju hört
radiomeddelandena tidigare men våra högst bristfälliga kunskaper i tyska hade
gjort att vi helt missat meddelandet om att fritidsbåtarna skulle invänta
bättre sikt. Det förvånar oss faktiskt att man på en så internationell rutt som
Kielkanalen inte har radiotrafiken på engelska. Man borde åtminstone ha en
sammanfattning av trafikmeddelandena på det internationella radiospråket!
Tidig morgon då älvorna dansar över vattnet

Kvart i nio kom klarsignalen och mindre än två minuter senare hade minst 15
båtar lämnat marinan. Det är enkelt att gå Kielkanalen, man slussar in och
sedan går man. Alla broar har en segelfri höjd på 40 meter och nästa gång man
ska slussa är när man ska ut i Östersjön igen. Vi stannade två nätter i Rendsburg och sedan
skulle vi släppas ut i Östersjön. Göran upprepade hela tiden ”Inga strömmar,
inget tidvatten.” Det är en sanning med modifikation men visst är vi
bortskämda, vi som brukar segla på Östersjöns vatten och nu ska det faktiskt
bli skönt att slippa räkna på tidvatten och strömmar ett tag!
Det föreföll som om den sista biten mot Kiel var smalare än tidigare och det
kändes nästan lite hotfullt ibland, när containerfartygen tornade upp sig bara
några meter vid sidan om oss. Vi höll ut mot kanten så gott vi kunde och
trängdes med svanar och gräsänder.
De kom farligt nära ibland

När vi kom till ”hållplatsen” utanför
slussen och skulle lägga till vid de slippriga flytbryggorna så vände några
skrakar förnärmat ryggen till och försvann ner i vattnet. Att vi hade mage att
störa dem sådär mitt på blanka lördagsförmiddagen! Våra kunskaper är som
vanligt bristfälliga men en titt i fågelboken sa oss att det borde vara
småskrake, de var ungefär lika stora som gräsänderna.
Förnärmat vände han ryggen mot oss

Här fick vi vänta! Den gamla slussen, som vanligtvis används för fritidsbåtar var
under renovering och fritidsbåtarna fick slussa tillsammans med yrkestrafiken.
Vi var snart ett antal småbåtar som låg och väntade. Minst en timme sa de som
skötte slussarna. I själva verket fick vi vänta två och en halv timme men sedan
slussade vi tillsammans med två större fartyg. I Panama blev vi varnade för den
stora kraft som uppstår i vattnet när fartygen kör med sina propellrar i
slussen. Där slussade vi också med ett stort fartyg men det körde inte under
slussningen. Nu kom vi in som sista fritidsbåt av sex och hamnade givetvis
precis bakom ett av de stora fartygen. Anniara ställde sig på tvären när vi
skulle förtöja och sedan pressade strömmen från de stora propellrarna henne upp
emot flytbryggorna så vi hade fullt sjå att försöka fendra av samtidigt som vi
skulle försöka få anhåll med våra linor. Vare sig vi eller de två båtar som var
framför var helt lyckliga över fartyget Larissas framfart i slussen, men vi
förstod ju att det var lönlöst att protestera. I Kielkanalen seglar
fritidsbåtarna bara på nåder, den är till för yrkestrafiken…
Vi drog en lättnadens suck när vi kom ut ur slussen. Nu är vi nästan i
hemmavatten igen, Kielbukten ligger ju i Östersjön!