Midsommarafton inföll när vi var i Horta och aldrig är
svenskarna så svenska som när de är utomlands. Från början skulle vi ”bjuda
tillbaka” Amanda o Patrick som bjudit oss på middag och tänkte att
midsommarafton var ett bra tillfälle. Sedan tänkte vi att familjen på Miss My
nog också ville vara med och sedan Per och Alfred på Arctic och sedan… Det
slutade med att samtliga sex svenska båtar och en brittisk firade midsommar.
Maten blev ett bra hopkok med köttbullar, jansson, rökt lax, smörgåstårta och
jordgubbstårta för att bara nämna en del av dagens meny. 
Midsommarmaten uppdukad på piren
Vi ockuperade en del av piren och efter maten
så ägnade vi oss åt traditionella lekar. Vi saknade midsommarstång så vi kunde
inte dansa ”små grodorna” men väl snurra runt en pinne så vi blev fullständigt yra
i mössan och sedan bära potatis på sked i munnen och peta i pinne i flaska.
Alla deltog med liv och lust utan att bry sig om de förundrade blickar vi drog
till oss från de andra ”utlänningarna” runt omkring.
Stilstudier
Horta är känt för sina murmålningar. Hela hamnen är prydd med målningar från
seglare som gästat hamnen under åren. När en bild blir för suddig och utnött så
målas en annan ovanpå. Vi såg till exempel att Bakbrus från Göteborg hade varit
i Horta år 2000 så målningarna håller rätt så många år.
Piren är full av målningar
Bakbrus
På torsdagen efter midsommar så var det dags att lämna Azorerna och segla mot
Falmouth, England. Det blev en, för oss, snabb överresa med mycket vind och
regn. Väderutsikterna ändrades dag för dag. Ena dagen såg det ut som om den
kommande väderfronten skulle bli riktigt tuff med upp emot 20 m/s och vågor på
fyra meter. Nästa dag var den nedgraderad till ”bara” 12 m/s, för att dagen
efter växt sig starkare igen. På tolv
dagar passerade tre lågtryck över oss.
Innan vi gav oss iväg, så hade vi många och långa diskussioner med andra
besättningar om vädersituationen. När är bäst tid att ge sig iväg? Vädret hade
varit instabilt en längre tid och såg inte ut att stabilisera sig nämnvärt. Det
är en riktig rusksommar i gammal god brittisk stil med lågtryck som vandrar in
över brittiska öarna i en aldrig sinande ström. Kanske blir det bättre i augusti? Men, då vill
vi vara en bra bit på väg mot Sverige.
Vi gjorde som sagt en bra resa även om det blåste bort emot 20 m/s under vissa
perioder. Per med båten Arctic, som gick samtidigt med oss hade en mer
händelserik färd. En våg slog sönder hans sprayhood, en annan tog flöjeln till
hans vindroder. Som tur var, så hade han en i reserv. Allvarligast av allt var
att fästet till förstaget till genuan gick av.
Med mycket möda och stort besvär kunde han surra förstaget och sedan
seglade han vidare med bara ett litet försegel på det inre förstaget. Detta
hände i lugnt väder, två timmar senare blåste det 19 m/s… Per tog det bra och
kände sig nöjd med att ha klarat av sina svårigheter men var väldigt lycklig
när han kunde lägga till i Falmouth, bara tre timmar efter oss.
Per förbereder sig inför seglingen över till England
Falmouth är en trevlig liten stad med 26 000 invånare. Stadskärnan är
trevligt intakt med hus från föregående sekler och smala gator. Puben, som är
ett ”måste”, The Chainlocker är från 1660 och där kan man dricka riktigt god
engelsk ale.
Amanda och Patrick har haft godheten att förse oss med ett litet
resekompendium som de författat själva. Dels om hur vi ska segla (med tanke på
tidvatten och strömmar – inte helt okomplicerat), dels vad vi ska se och
uppleva när vi är här. Falmouth ligger i Cornwall och då ska man äta cornish
pasties, en frasig pirog innehållande kött, potatis och grönsaker. Välsmakande men inte något som vi kommer att
längta efter när vi inte är här längre.
The Chain Locker
I A&P:s lilla skrift fanns också
ett påbud om att vi måste äta den engelska nationalrätten (vårt uttryck), fish
and chips. Damen på marinakontoret pekade ut det bästa stället i staden, då det
gäller denna maträtt och vi gav oss iväg dit. På menyn fanns några små
förrätter, först stod ”haloumi”. Jag kände hur det vattnades i munnen. Det är
flera år sedan vi hade tillfälle att smaka denna grekiska delikatess. Vi läste inte det finstilta utan beställde förrätt, haloumi och
varmrätt, fish and chips. Medan vi väntade på maten drack vi en cornish ale,
jättegod!
Vi var fyllda av förväntan när vi fick in förrätten. Förvirrade såg vi på
varandra och sedan på tallrikarna vi fått in. Haloumin serverades friterad! Och
med sötsur sås till! Det gick förstås att peta bort frityren, men inte var det
vad vi tänkt oss – skulle detta vara engelsmännens svar på friterad camembert
med hjortronsylt? Eller bara ett utslag av kockens kreativitet? Who knows…
Vi har förstås ätit fish and chips tidigare. Faktiskt så åt vi det på julafton
när vi var på resande fot på Nya Zealand (i brist på annat). Och vi blev lika
besvikna denna gång som de föregående. Frityren var kladdig och chipsen
mjuka. Och allt smakar fett. Det
engelska köket tillhör inte våra favoriter… Men de kan brygga öl, det måste vi
erkänna!
I Falmouth ligger Storbritanniens största marinmuseum. Vi gick dit och till vår
stora glädje så pågick en stor utställning om vikingarna. Visste ni att det var
vikingarna som anlade Dublin vid floden Liffey i Irland, genom att lägga en
handelsplats där? Eller att vikingarna är det folk som rest längst av alla
dåvarande och tidigare kulturer? Inga andra folk har rest så långt för att
driva handel och detta var möjligt genom de båtar som vikingarna hade. Grunda
och breda, så att de kunde ta sig upp och nerför floder samtidigt som de var
sjövärdiga att färdas i över t ex Nord- och Östersjön. Seglen var vävda av ull i långa våder som
syddes ihop och repen tvinnade av hästtagel och innerbarken från lind(?). Det
måste ha varit fruktansvärt kallt. Båtarna var ju öppna utan någon kajuta att
söka skydd i. Vikingarna hade bara sina kläder och kanske någon filt eller päls
att dra över sig som skydd mot elementen. Man använde antagligen en solskiva
som navigationshjälpmedel. Och tog sig fram förvånansvärt säkert. Danskar och
norrmän färdades mest i västerled, till England och Irland och vi svenskar drog
iväg i österled, ända ner till Kaspiska havet och Turkiet och Persien. Det kan
man väl kalla för äventyr, eller hur?
Har vi vikingablod eller?
