På morgonen det sextonde dygnet till sjöss så gick jag som
vanligt ut på vår flytande altan (sittbrunnen) och tittade mig omkring. Som alltid
låg havet där – utsikten 360 grader runt bestod av hav, horisont och
himmel. Idag blåste det nästan ingenting
och havet låg som en stor sidenschal och skimrade i olika nyanser av blått och
grått.
Solens strålar skickade små gnistor av reflexer och himlen var blå med
bara några enstaka tussar av moln vid horisonten. 
Olika nyanser av blått och grått
Så olikt morgonen innan då
ett stilla regn strilade ner och sikten från Anniara inskränkte sig till några
få hundratals meter åt varje håll för att upplösas i ett grått töcken av dis
och dimma.
Nu drev några portugisiska örlogsmän förbi. De små maneterna hade fällt upp
sitt segel och liknade mest uppfällda solfjädrar av kristallglas med en
mattrosa kant längs uddarna. Solens strålar skimrade och gnistrade likt
diamanter i de vackra, men ack så farliga maneterna.
Maneter., portugisiska örlogsmän, reflekterar solen
En sköldpadda drev förbi, först trodde jag att
det var något skräp i vattnet men när den passerat oss så lyftes ett huvud upp
över vattenytan för att nyfiket speja på farkosten som gled förbi i den svaga
brisen från norr.
Havet visar upp många olika skepnader, för några dagar sedan seglade vi in i
nederkanten av ett lågtryck. Det blåste upp och i 15 m/s kanade Anniara hit och
dit i den upprörda sjön. Stora vågor reste sig som berg bakom båten för att
sedan låta kaskader av vatten rasa ner ifrån vågtoppen i ett fräsande skum.
Gång på gång såg det ut som om vågorna skulle hinna ifatt oss och uppsluka oss
i sitt våta och kalla gap men varje gång höll Anniara undan. 
Vågorna reser sig bakom Anniaras akter
Efter ett halvt dygn avtog vinden och sjön
lugnade ner sig till lugna dyningar med små vågor som lekte tafatt över
dem. När dagen övergick till natt så
steg månen upp och visade vägen med sitt silversken som bildade en bred gata av
ljus över vattnet.
En annan vindstilla natt, alldeles i början av den har passagen, så gled vi
också fram över ett blankt hav. Runt hela horisonten så utspelade sig ett
mäktigt skådespel. Tor lät sina blixtar
slå ner som silverglänsande svärd i vattnet och ackompanjerade skådespelet med
sin hammare och lät tordönet ljuda över havet.
Vart vi än vände oss så lystes himlen upp blixtarna. I ett fåfängt försök
att undkomma så kryssade vi lite hit och dit under några timmar, än såg det ut
som om ovädret skulle avta i norr och då styrde vi däråt. Sedan tilltog det och
vi ställde kosan åt väster istället. Så höll vi på och när morgonen kom och
ovädret upphörde så hade vi nästan lyckats, bara några enstaka blixtar hade
kommit obehagligt nära.
Havet är djupt! Atlanten är 3332 meter djupt i genomsnitt och om jag simmar ca
1500 meter på en timme så skulle det ta mig mer än två timmar att simma rätt
ner till botten under förutsättning att jag kunde simma på samma sätt som jag
simmar vid ytan och hålla jämn hastighet hela tiden. Det blå vattnet som skimrar i solljuset ser
så inbjudande ut och det är svårt att tänka sig att det bara fortsätter och
fortsätter neråt – i flera kilometer. På det djupaste stället är Atlanten mer
än 9000 meter djupt.
En förmiddag hade vi ett stim med valar på ett par hundra meters avstånd. I den
svaga vinden kunde vi både höra och se hur de blåste ut sina vattenfontäner. Vi
försökte räkna dem och kom fram till att det nog var 10-15 stycken som drog
fram genom vattnet bakom oss. 
Fisket har hittills varit uruselt, inte ens en liten fiskstjärt har vi lyckats
fånga. Som för att trösta oss så kommer då och då stim av delfiner och hälsar
på. De kommer hoppande i full fart och leker sedan tafatt med Anniara. De
simmar bakom och skjuter Ksedan fart på sina strömlinjeformade kroppar och
passerar tätt, tätt framför fören. Så vänder de och simmar tillbaka en bit för
att sedan tvärt svänga om och sätta fart igen. Vi kan se deras grön-bruna
kroppar under vattenytan när vi följer deras lek ifrån sittbrunnen.
Så framlever vi våra dagar på havet, enformigt och ändå – omväxlande.
