Anniara

”Durban är visst ett trevligt ställe”, sa Vic på Wind
Wanderer, när vi satt i marinan på Mauritius och diskuterade Sydafrika. ”Jag
har bott där i trettio år.”
Nu har vi varit i Durban en vecka och det är svårt att veta vad man ska tycka.
Marinan består till största delen av två långa pontoner och givetvis så fick vi
platsen allra längst ut på den längsta av dem. Det är sådär 500 meter att gå
innan du kommer av bryggan… Här är god service och de som arbetar i marinan är
värda guld för sin hjälpsamhet. De hjälper till med allt som en cruiser behöver
hjälp med. Men, sedan är frågan hur säkert det är att gå omkring i staden? Vi
väntar med de flesta av våra utflykter eftersom vi snart får besök men vi
tänkte i alla fall göra en stadsrundtur med buss. Vi hade hittat reklam för den
med åtföljande karta över centrum och hur bussturen går. Där fanns Stopp 1 och
Stopp 2 och när man läste så verkade turen utgå ifrån Stopp 1. Det var en bit
att gå men vi behöver röra på oss lite så vi travade iväg. Vi gick igenom den
citykärna som finns strax ovanför hamnen, vi var nästan de enda vita där. Sedan
fortsatte vi mot vårt mål och nu var vi definitivt de enda vita. Vi blev osäkra
om vägen och jag frågade en indier. Han visade hur vi skulle gå men uppmanade
mig samtidigt att hålla i väskan och skulle vi verkligen åt det hållet? Vi
fortsatte och kom fram bara för att inse att något var totalt fel – här fanns
ingen buss. Vi läste och läste igen och kom fram till att bussen nog startade
nere vid stranden och inte alls där vi var. Besvikna vände vi och började vår
vandring tillbaka. Rätt som det var mötte vi en motorcyklist och när han kört
förbi oss så vände han och kom tillbaka, upp på trottoaren! Till vår lättnad så
såg vi att han var polis. ”Vad gör ni här?” undrade han, ”här ska ni inte
vara!” Vi förklarade om vår tänkta busstur och att vi var på väg tillbaka till
hamnen. ”Håll i väskan, svara inte på tilltal, om någon pratar med er bara
fortsätt att gå och stanna inte!” Polisen tyckte inte alls om att vi befann oss
där. Helt plötsligt så kändes det mycket osäkrare att gå och jag tyckte att
alla stirrade på oss. Som tur var så var det inte så långt innan vi kom till
centrum där det kändes säkrare.
Dagen efter tog vi en taxi till stranden och turistinformationen där bussturen
startade. Men, just den här dagen gick det ingen buss, den var inne för
besiktning och översyn. Nästa dag skulle den vara tillbaka i trafik igen. Det
var som förgjort! Vi fick gå till ett glasshak och äta våfflor med glass för
att trösta oss. Sedan gick vi hela vägen tillbaka till marinan. På vägen
besökte vi ”The maritime museum”. Det kostade 5 rand (ca 3,50 kr) och det var
väl ungefär vad det var värt, ingen större behållning alltså.
Dagen efter skulle vi åka till butiken för båttillbehör. Den har tidigare legat
tvärs över gatan ifrån marinan men har flyttat och som extra service så kommer
affärens chaufför och hämtar kunderna ifrån marinan och kör dem tillbaka igen.
Nu fanns inte allt som vi behövde och då körde han oss till två andra affärer
där vi kunde köpa de grejer som fattades, utan extra kostnad! Eftersom affären
ligger rätt nära strandpromenaden så bad vi honom släppa av oss på vägen för
att göra ett nytt försök med bussturen. Vi hann precis, bussen skulle gå
klockan ett och vi var där kvart i. Men, ingen buss syntes till. Vi gick in på
turistinformationen och – bussen gick inte den dagen heller! Något stort
sällskap hade kommit och hyrt den från klockan tre och då fick vi snällt stå
över. Jag kände mig inte speciellt snäll och sa några väl valda ord till mannen
på turistinformationen. Det stod ett par från Schweiz bredvid, lika besvikna
som oss, och de förklarade att de försökte få till en tur med bil och en guide,
ville vi följa med? Det ville vi och vi vet inte hur bussrundturen skulle ha
blivit men det var väldigt intressant att åka med Siya Khambule. Han tog oss
med till The Elephant Stadium, den stora fotbollsarenan som vi sett utifrån
vattnet när vi gick in i Durban.
The elephant stadium

Vi passerade ”The High Court” där president
Zuma stått inför rätta. Vi passerade också hans officiella boning i Durban. Han
har flera hus, däribland ett i Durban. Vi fick inte fotografera och bilen fick
inte stanna, bara köra förbi. Omgivningarna såg helt annorlunda ut än omkring
hamnen där vi vanligtvis befinner oss. Vi kom också ner på Florida Road och
vårt resesällskap vittnade om att de varit där och ätit på en känd restaurang –
detta var innestråket! En helt annan plats var The Indian market, nära
järnvägsstationen. Egentligen var det flera marknader, ”The early market”, The
English market” och ”The herbal market”. Vi klev ur bilen och gick omkring i
sällskap med vår guide. Han försäkrade att det var helt säkert att vandra
omkring där men, jag kan försäkra att vi aldrig gått där ensamma! På
örtmarknaden såldes naturmediciner, för dem som inte har råd med antibiotika,
som guiden sa. För oss liknade det mest bark och vedbitar med inslag av lite
blad. Någon hade också ormskinn och djurskelett.

Bark och vedbitar

Gemensamt för dem var att de
inte ville bli fotograferade. Och marknaden var enorm! Det var stånd efter
stånd med säckar med olika godsaker i.

Stånd efter stånd med godsaker i…

I övrigt så såldes massor av grönsaker och kläder och krimskrans. Det var en
del av Sydafrika du aldrig ser som turist ,nu fick vi se den – tack vare bussen
som inte gick och Siya Khambule!
här såldes allt möjligt och omöjligt