Anniara

Som sista anhalt innan vi lämnade Kakadu National Park så
besökte vi Nourlangi för att titta på klippmålningar. Legenden säger att
Mimi-andarna var de första av de skapande förfäderna (the Creation Ancestors)
som målade på klippor. De lärde några av aboriginerna att måla och i slutet av
deras skapelse så blev en del av dem ett med klippmålningarna och blev då
”djang”, drömplatser. En del av målningarna är ”andjamun”, heliga och farliga,
och kan därför bara få ses av särskilt utvalda medan andra kan ses av alla. Det
finns över 5 000 olika platser med klippmålningar och en del har daterats så
långt tillbaka i tiden som för över 20 000 år sedan. Vi gick en runda och
såg flera imponerande målningar. Många uttrycker mat och hur man dödar
känguruer, sköldpaddor och fiskar.
En man dödar en känguru

Det fanns också bilder av Nabulwinjbulwinj,
en farlig ande som åt kvinnor efter att ha slagit dem med en jamsrot.
Nabulwinjbulwinj

Nammarrgon,
hans fru Barrginj och deras barn Aljurr är viktiga förfäder som kom norrifrån
för att bosätta sig i landet. Namarrgon är ”blixtmannen” (The lightning man)
och han bär blixten som en ring omkring sig som förbinder armar, ben och huvud.
Stenyxor på hans knän och armbågar åstadkommer åskan.
Namarrgon med blixtbandet omkring sig och yxor på armbågar o knän

Aljurr, hans barn, tar
ibland form av ljust blå och orange gräshoppor och när de kommer så vet
aboriginerna att oväder är på väg och kan ta skydd.
Sista natten övernattade vi på en camping utanför Kakadu. Där fanns gott om
vita kakaduor som hojtade och skrek i träden och på marken hoppade wallabier
omkring.
Vita papegojor, kakaduor eller little korella?

Vi har nog en väldigt romantiserad bild av kängurur (är det Nalle Puhs
fel?) men de kan tydligen bli riktigt otrevliga. En hanne som står på bakbenen
och slår med frambenen mot bröstet visar på så sätt tydligt att han är
aggressiv och att man ska flytta sig utom räckhåll. De slåss både med fram- och
bakbenen och är utrustade med riktigt kraftiga och vassa klor. De som hoppade
omkring på gräsmattan på campingen såg dock mycket fredliga ut.
De ser rätt ofarliga ut…

På vägen mot Darwin nästa dag så åkte vi förbi en flod där man kan få mata
krokodiler. Väldigt spektakulärt, att se krokodilerna hoppa upp efter
kycklingar och sluka dem, men också ett sätt att vänja dessa vilda djur vid
människor. Samma dag som vi passerade så blev en man uppäten av en krokodil.
Han fiskade i floden och när hans drag fastnade så gick han ut en bit för att
få loss det. Hans fru vände ryggen till några sekunder och sedan var han borta.
När sådant händer så försöker man få korn på vilken krokodil som är den
skyldige. Vid matningsstället har man till och med namngivit krokodilerna och just
den här dagen såg Michael Jackson ovanligt mätt och belåten ut. Tydligen har
man tillåtelse (måste?) skjuta de djur som man har misstanke om att de givit
sig på människor (annars är de fridlysta) och mycket riktigt – i Michael
Jacksons mage återfanns kvarlevorna efter den stackars mannen.
Efter vår campingtur så använde vi några dagar till att fylla Anniara med mat,
vatten och bränsle. Hon låg lite djupare i vattnet än vanligt när vi var
färdiga. Det var dags att påbörja ännu en etapp på resan. Vår rutt kommer att
gå till Christmas Island – Cocos Keeling – Rodriguez – Mauritius och sedan till
Reunion innan vi tar det sista benet ner mot Sydafrika. Där räknar vi med att
vara i slutet av november. Det är totalt ca 5 800 NM och de första 1500
till Christmas Island blev, minst sagt, tröga. Det blåste nästan inte alls och
vi hade plattläns. Anniara trivs inte alls på den bogen utan rör sig trögt,
trögt framåt med sådär 3-3,5 knops fart. Som tur är så tar strömmen tag i oss
när vi varit ute i en vecka och ger oss lite mer skjuts framåt. Dygnsetapperna
ökade från eländiga 70-80 distans till lite drygt 100. Ändå tar det oss femton
och ett halvt dygn att ta oss de 1522 sjömilen.
Vi har napp tre gånger, två utan att fisken riktigt vill fastna och en
gång då den istället tar med sig drag och krok så vi bara har reven kvar.
Snopet! Dessutom vill vi gärna ha lite omväxling i dieten av konserver och då
är färsk fisk bland det bästa man kan få.
Christmas Island är en liten pluttö, 135 km2 som ligger 500 km utanför Jakarta.
Ön upptäcktes på juldagen 1643 av kapten William Mynors och hans besättning
ombord på ostindiska kompaniets fartyg ”The Royal Mary”. 1887 fann man fosfat
på ön och 6:e juni 1888 annekteras ön av britterna på uppmaning av en John
Murray som vill utvinna fosfat härifrån. Cocos Keeling ägs vid den här tiden av
en man som heter George Clunies-Ross och han konkurrerar med Murray om rätten
att utvinna fosfat. Till slut går de istället ihop och med hjälp av kineser,
malaysier och sikher, som fick arbeta under usla förhållanden, så börjar man
utvinna fosfat. Idag består
befolkningen, ca 2000, av en blandning av kineser, malaysier och aussies. Ön är
sedan 1958 australiensiskt territorium, de fick köpa ön av britterna för £2,9 miljoner.
Flying fish cove med utlastningen av fosfat

2006 började vågor av flyktingar från Indonesien att komma hit och här finns
därför en flyktingförläggning som härbärgerar 3000 flyktingar i väntan på
utredning och eventuell immigration.
Två tredjedelar av ön är numera nationalpark och här häckar ca 80 000
sjöfåglar varje år, däribland den endemiska arten Abbott´s Booby. Här finns
också 20 olika arter av landlevande krabbor, däribland över 10 miljoner
endemiska röda krabbor. De beger sig ner till havet någon gång i
oktober-november för att föröka sig och lägga sina ägg i vattnet. Då kan det ta
en bra stund att ta sig till jobbet om man åker bil – krabborna har invaderat
gatorna och det är inte tillåtet att köra över dem!