Anniara

Det var ett äventyr bara att hyra bil. Vi hade tagit bussen
in till Darwin tillsammans med Kristina och Gustav ifrån Miss My och vid
bilfirman väntade Tara och Jürgen från Voyager. Vi var tre besättningar som
skulle ge oss ut ”out-back” tillsammans. Wicked Campers hade inte så mycket för
dagen att erbjuda, men till slut kom de fram till att de nog hade tre bilar som
skulle passa oss. Två mindre med tält för tre personer på taket (Tara på
Voyager skulle ta med eget tält) och en större med tält för fem till familjen
Svennungsson. Bilarna var också
utrustade med campingkök och porslin, det var meningen att man bara skulle
kunna ta bilen och åka ut och campa. Gustav gick omkring och tittade på alla
bilarna. Han beundrade en gul jeep mest av alla och tyckte att det var en riktig vandrarbil, hans alldeles egna
definition av en fyrhjulsdriven bil att ha när man är ute i naturen där det
inte finns så bra vägar.
På fredagen lassade vi jollen full med grejor och tog oss in till yachtklubben.
Jag väntade med utrustningen medan Göran och Olof tog bussen för att hämta
bilarna. Snart kom också resten som skulle med, deras jollar låg djupt i
vattnet med all packning.
Efter någon timme så kom bilarna – och Göran körde den gula jeepen! Det hade
blivit något fel i bokningen så det var den enda fyrhjulsdrivna som var ledig. Snart
hade vi lastat in allt. Taras gitarr fick åka i den gula jeepen, den fick inte
plats i deras bil.
Den gula vandrarbilen

Vi satte kurs mot Litchfield National Park och för att undvika att behöva köra
fram och tillbaka på samma väg så tog vi av mot Berry Springs och fortsatte
sedan på en grusväg som skulle ta oss in i nationalparken. Göran hade
investerat i en ny gps efter den som förolyckades under ovädret på vår väg från
Nya Zealand till Fiji och nu hade han ett bra tillfälle att testa den. Han slog
in Wangi Falls som var vår första destination och så körde vi. Voyager hade
också gps i sin bil och plötsligt svängde de in på fel väg! Vi stannade och
konfererade lite med Kristina som läste kartan i den tredje bilen och vi
beslutade oss att fortsätta enligt vår gps. Vi skulle säkert träffa tyskarna i
Wangi Falls även om vi tog lite olika vägar.
Vi passerade genom ett flackt och rätt enahanda landskap med låga träd och
massor av termit-stackar. Grusvägen
dammade och vi var glada att vi låg som första bil, Olof fick hålla ett bra
avstånd för att kunna se något överhuvudtaget. Efter femton mil, varav fem
grusväg så kom vi fram till Wangi Falls. Planen var att vi skulle fika och bada
i bassängen nedanför fallen. Vi tog en
liten promenad genom skogen först, upp till en utkiksplats. När vi kom in under träden så hördes ett
förskräckligt liv, ett tjatter och som om små barn grät och ynkade. När vi
tittade upp så såg vi att träden var fulla med flygande hundar, stora
fladdermöss. Det var dem som lät! De hängde upp och ner och ibland var de
tvungna att kivas lite med grannen eller ta en flygtur för att hitta en bättre
plats. Konstiga djur – fula men ändå lite söta.
Konstiga djur

Vi badade och fortsatte sedan mot vår första övernattningsplats. Vi hade tänkt
hinna med ett nybyggarställe där man ägnade sig åt gruvdrift i slutet av 1800-
och början av 1900-talet men det hade tagit längre tid att komma iväg än vi
tänkt så vi åkte direkt till Florence Falls.
Campingen för tvåhjulsdrivna bilar var full så vi tog in på stigen till den
andra campingen, den för de som kör fyrhjulsdrivet. Det var verkligen inte mer
än ett par hjulspår med stora hål emellan så det var knepigt att ta sig fram,
men jeepen klarade hindren galant. Även här var det fullt, så vad skulle vi
göra nu? Till slut bestämde vi oss för att campa utanför campingen på en öppen
plats lagom för tre bilar och ett tält.
När vi fått i oss lite mat och fällt upp tälten på biltaken så gick vi
till kojs, det var beckmörkt ute och alla var trötta.
Dag nummer två inleddes med en rask vandring till Florence Falls. Därefter var
det dags att sätta sig i bilen för att åka till Kakadu National Park. Den här
nationalparken står med på världsarvslistan och marken ägs egentligen av
aboriginerna som har leasat ut den för att ge allmänheten tillträde till allt
fint som finns där. Granne med Kakadu ligger Arnheim Land som också ägs av
aboriginerna och det krävs särskilt tillstånd för att man ska få åka in där.
De aboriginer som kommer från Kakadu kallas Bininj eller Mungguy (två olika
aboriginspråk) och båda orden har liknande betydelse som engelskans man och
beroende på sammanhanget kan de betyda människa, man, person eller aborigin.
Bininj/Mungguy delar upp året i sex olika årstider: Gudjewg, monsuntiden, december
till mars, när hettan och fuktigheten gör att växtligheten exploderar.
Benggerreng, skördetiden i april med klar himmel och alla växter bär frukt och
djuren föder sina ungar. Yegge, den kalla väderperioden, maj till juni.
Sankmarkerna är täckta med vattenliljor och Bininj/Mungguy börjar bränna av
markerna för att nytt gräs ska börja spira. Wurrgeng, den tidiga torra perioden
från juni till augusti. Floderna börjar torka upp och Magpie Geese invaderar de
sjunkande vattenhålen (billabongs). Gurrung, den heta torra perioden, augusti
till oktober, nu är det tid att jaga file snakes och långhalsade sköldpaddor.
Sist kommer Gunumeleng, för-monsuntiden, oktober till december, då det börjar
regna och då floderna börjar rinna på nytt och sjöfåglarna sprider ut sig över
sankmarkerna igen.
Det är fortfarande tidig torrperiod och det brinner lite överallt i markerna vi
passerar. För Bininj/Mungguy så är det
viktigt att bränna ner det gamla torra gräset för att nytt liv ska kunna spira.
I tusentals år har man vårdat landskapet på detta sätt. När australiensarna fick hand om
nationalparken så slutade man att bränna marken men fann snart att det gjorde
mer skada än nytta så man fick lära sig av aboriginerna hur marken skulle skötas.
Det brann lite överallt

Kakadu täcker nästan 20 000 kvadratkilometer vildmark med få faciliteter
så vi har bestämt att vi ska tanka innan vi åker in i parken. Vår varningslampa
för tom tank har redan börjat lysa när vi svänger in vid Mary River
Roadhouse. Vi tror knappt våra ögon när
vi får se att bensinstationen är stängd! Den förra macken ligger 6 mil bort och
nästa ligger mer än tio mil in i parken. Vi får vända och hoppas att bensinen
räcker tillbaka till Point Creek. Efter
en stund möter vi tyskarna som hamnat lite på efterkälken. Vi stannar och
pratar med dem och de hade på sätt och vis tur – deras lampa började lysa
tidigare så de vände redan efter några kilometer från Point Creek och har redan
tankat. Olof och Kristina kommer ifatt
oss när vi står och pratar med tyskarna, de har också vänt för att fylla tanken.
Vi åker på bensinångorna tillbaka och svär över att ingen kryssat över den
skylt som visar att det finns ett tankställe vid Mary River. Lite plåster på
såren får vi när en känguru hoppar över vägen. Vår första levande känguru! Vi
har sett några överkörda, men de räknas liksom inte. Vi tankar och fyller på våra vattenflaskor,
man kan inte vara säker på att det finns dricksvatten överallt. Vi sätter kurs
mot Gunlom och efter några mil så ser jag tre vilda bufflar i vägkanten. En känguru och tre bufflar som vi inte sett
om vi inte varit tvungna att vända om.
Vägen till Gunlom är en dammig grusväg. Gruset, eller jorden har samma färg som
saffran innan man lägger den i bulldegen, mörkt gul-brun. Vi kör alldeles för
långsamt och försiktigt, bilarna skakar kraftigt på ”tvättbrädan” vi kör över.
Vi möter några bilar som verkar känna till förhållandena, de håller betydligt
högre fart än vi, så vi prövar att öka hastigheten och då skakar det faktiskt
mindre och bilen går bättre på körbanan. Sista biten fram till campingen är
gropig och varje gång vi kör över ett vattendrag (och det finns det många) så
varnar man för krokodiler.

Det är en fin camping, här finns både dusch, toalett och möjlighet att
diska. Vi hittar en fin yta där vi får
plats med tre bilar och två tält. Emil har bestämt sig för att lämna övriga
familjen och bo i tält resten av resan, taktältet för fem personer var i minsta
laget för familjen från Miss My. Kristina lagar fisksoppa till hela gänget. Det
kräver lite improvisation, egentligen har vi inte grytor som är stora nog för
all soppa men med flera stycken och lite mixande och blandande så får hon till
en alldeles underbar soppa. Att grunden utgörs av egenfångad mahi-mahi och
tonfisk gör ju inte saken sämre. Vi tänder en lägereld och sitter sedan länge
och myser med beckmörkret runt omkring.
Vid Gunlom finns också ett vattenfall och nästa morgon klättrar vi upp ovanför
fallet och badar i grytorna som finns där. Nedanför fallet kan det finnas
krokodiler men ovanför har man aldrig sett några. Någon påstod att det gick bra
att bada där nere, där skulle ”bara” finnas sötvattenkrokodiler och de är inte
så aggressiva. Tara frågade campingvakten och han menade att det när som helst
kunde simma upp saltvattenkrokodiler ”Men, föredrar du att lite på någon annan
än mig, som jobbat här i många år, så är det upp till dig” tyckte vakten. Vi hade förstås inte en tanke på att bada
där, men det hade ju varit roligt att få se
en krokodil, så där på lagom avstånd… Vattenytan krusar sig lite i vinden men
inga spår efter några krokodiler. Vi åker istället till Yellow Water där vi
tänker besöka ett kulturcenter. När vi kommer dit så har klockan blivit mycket
och vi får tillreda lunchen i all hast. Här finns möjlighet att åka ut på
floden med en båt och se allt möjligt, men det är svinigt dyrt! Den bästa tiden
på dagen är turen som går halv fem och vi måste bestämma oss om vi ska
med. Göran drar beslutsamt på sig
spenderbyxorna och säger att det är bara en gång i livet vi kommer att vara här
och vi kommer att ångra oss om vi inte åker.
När vi bestämt oss kan inte Svennungssons vara sämre och även Tara ifrån
Voyager bestämmer sig för att följa med.

Det är tre båtar med ungefär 30 personer på varje som ger sig ut på floden.
Båtarna är flata med sittplatser för passagerarna och med nät på sidorna.
Guiden varnar å det bestämdaste för att hänga ut med armarna över kanten. Snart ska vi få se vår första krokodil! Hon
startar båten och vi glider lugnt ut i flodfåran. Guiden är kunnig och berättar
vilka fåglar vi ser, en häger, en azurfärgad kungsfiskare och en hel flock med
Plumed whistling duck. ”Och till höger, klockan två kan ni se en krokodil”. Det
blir stor uppståndelse i båten när alla reser sig för att se bättre. Där ligger
den och päser! En stor krokodil på säkert fyra meter. Den ligger helt stilla i
strandkanten och är totalt ointresserad av oss. Den har säkert ätit och ligger
nu och smälter maten.
Där ligger den och päser!

Längre bort ser vi ytterligare en och till och med guiden
är imponerad av storleken, den mäter bortemot sex meter. Den ligger högre upp
så vi kommer inte så nära. Vi får se
flera olika sorters hägrar, en yabarro (svarthalsad stork) som har sitt bo högt
uppe i ett träd och flera andra fåglar.
En stork med svart (blått) huvud

Guiden visar oss på ”A cute little
fellow”, en krokodil som kanske bara är en och en halv meter lång. Den ligger
på en trädgren som sträcker sig ut över vattnet och ovanför i toppen av samma
träd sitter två havsörnar med vita bröst (white-bellied sea eagles). En
ungfågel sitter i ett träd lite längre bort.
A cute little fellow

White-bellied sea eagles

När solen börjar gå ner och det blir lite kallar så kryper krokodilerna
ner i vattnet för att behålla värmen, vi ser hur de glider fram genom vattnet
och bara lite av huvudet med de kalla gula ögonen och ”taggarna” på ryggen
sticker upp. Allt som allt ser vi
tretton olika krokodiler.
Kalla gula ögon

’Den sista alldeles intill båten innan det är dags
att förtöja och gå i land. Det verkar som om den inte alls gillar att vi är där
och plötsligt utan att minsta krusning avslöjar den så försvinner den under
vattenytan. Det känns lite kusligt – vem vet vad som lurar under vattnet när du minst anar det?