Anniara

Vi lämnade Seisia på måndagen för att ta oss över Gulf of
Carpentaria och vidare till Darwin. En resa på lite drygt 740 sjömil. Göran
räknade med att vi skulle vara framme på söndagen och satte ETA (estimated time
of arrival) till klockan två på eftermiddagen. Vi hade lagom med vind i början,
men någon natt var lite extra jobbig. Vi har kommit upp till tionde-elfte
breddgraden nu och vädret bjuder på squallar. Tunga moln drar ihop sig och
sedan regnar och blåser det i en kvart – upp till 20 m/s. Vi skyndar oss att
reva och ibland är det ett riktigt slit i blåsten. Sedan blir allt normalt igen
i någon timme, vi släpper ut seglen igen och sedan så kommer nästa squall. På
dagen hinner du se att squallen kommer och kan reva i tid men på natten så kan
man bli rejält överraskad och får jobba desto mer.
Vi har hört om sjöpolisen som flyger längs kusten och ropar upp alla båtar de
passerar. Nu hade vi gått längs hela kusten från Cairns upp till Cape York utan
att se ett enda flygplan. Besvikelsen var stor ombord! Här lovar de att man ska
bli påpassad av myndigheterna, men vad händer? Ingenting. Så när det äntligen
kommer ett lågsniffande plan över oss så rusar Göran ner i salongen för att
sätta på VHF:en. Och mycket riktigt:
”The sailing vessel with estimated position of…please tell us the boat name,
your last port of call, next port of call and your port of registration” Göran
räknar snabbt upp allt och blir ombedd att bokstavera både båtnamnet och port
of registration, vilket löjligt nog är Nässjö, där det inte ens finns en hamn,
men där vi bodde när båten registrerades. Det känns lite onödigt, vi har AIS så
de kan gå in och se alla uppgifter på Marine Traffic, men det hör tydligen till
att man ska bli uppropad. Proceduren upprepas tre dagar i rad men den tredje
dagen nöjer de sig med att fråga efter båtnamnet och säger att de har alla
uppgifter de behöver. Därefter ser vi dem inte mer.

När vi hade ca 100 sjömil kvar så kom vi till det första av flera sund som man
ska passera på väg in till Darwin. Vi hade lyckats väl och kom precis som
planerat 4½ timme före högvatten i Darwin. På så sätt så skulle vi ha flyt med
antingen slackvatten eller medström ända in till Darwin. Då vred vinden mot
sydväst, vilket gav oss en kryssbog och minskade till beskedliga 4 m/s. Vi
fortsatte att segla i någon timme utan att ta oss alltför långt innan vi gav
upp och startade motorn. Vi brukar köra på 1800 varv och det brukar ge en
hastighet runt 5 knop. Nu hade det redan blivit lite motström så vi gjorde bara
4. Men vi körde på som vanligt med 1800 varv. Det var ett stort misstag! Vi
hörde senare att man var tvungen att hålla 7 knop hela vägen för att ha
medström hela tiden. Vi fick istället kraftig motström. Under Görans nattpass
så höll vi en snittfart på 1,5 knop! Tittade du på kölvattnet så såg vi ut att
göra god fart men tittade du på öarna som låg runtomkring så såg du att vi
knappt flyttade oss framåt. Det var segt! Ingen vind och motor timme efter
timme utan att komma någonstans. Framåt morgonen blev det lite bättre och fram
på förmiddagen kunde vi faktiskt sätta segel och få riktigt god fart, inte bara
genom vattnet utan även över grund. Nu kunde vi se Darwins stadssilhuett på
avstånd. Staden är ungefär lika stor som Cairns (eller som Linköping) men inte
alls lika charmig. Här dominerar nybyggena eftersom en stor del av staden blev
förstörd av cyklonen Tracy under 70-talet och sedan har byggts upp igen. Det ser
nästan ut som Panama City, men inte alls lika stort. Vid Görans ETA, klockan två gick vi in förbi Miss My (som gått ett dygn
före oss) i Fannie Bay och la ankaret. Vi räknade noga på tidvattnet för att
vara säkra på att ha vatten under kölen hela dygnet. Här är skillnaden mellan
hög- och lågvatten upp till 7 meter.
Både Voyager och Miss My hälsade oss
välkomna och ville att vi skulle träffas på Yachtklubben på kvällen. Vi fick
skjuts med Miss My, annars hade vi nog tackat nej, det kändes inte så lockande
att genast sätta igång och pumpa upp jollen det första när man kommit fram. På
klubben planerade vi sedan för en campingutflykt på några dagar som vi kommer
att ge oss ut på. Stämningen var hög och klockan hade hunnit bli elva innan vi
skulle åka tillbaka. Det hade varit högvatten när vi kom in med jollen men nu
var det lågvatten. Som tur är så kan man låna vagnar att dra jollen på ut till
vattnet. För vattnet fanns inte där det varit förut. Det var nu åtskilliga
hundra meter ut. Vi gick och gick och gick med jollen på vagnen och när vi väl
kom fram till vattnet så fick vi fortsätta att gå en bra stund till, innan
vattnet nådde oss till knäna så att jollen flöt och Olof kunde sänka ner och
starta motorn. Sedan skulle vagnen tillbaka… Nästa gång vi skulle i land så
passade vi högvattnet bättre.