Anniara

Vi lyckades! Redan andra dagen till sjöss löpte linan på vår
gamla fiskerulle ut. ”Napp, napp!” skrek jag till Göran som låg och sov i godan
ro efter nattens vakt. ”Skynda dig, det är en jättestor fisk!” Jag hade dragit
på mig mina seglarhandskar och drog i min ände av linan för allt vad jag var
värd. Fisken i andra änden gjorde detsamma. Göran kom upp och med förenade
krafter lyckades vi få fisken intill båtsidan. Det var en stor guldmakrill,
eller Mahi-mahi, som de kallar den här. Den glänser i guld och blått i vattnet,
men färgen bleknar snabbt när den dött. Vi lät den släpa efter båten
ytterligare tio minuter för att vara säkra på att den var ordentligt uttröttad
innan vi försökte oss på konststycket att få den ombord. Den mätte nästan 150
cm från stjärten till huvudet! Vi hade inte fått tag på någon riktigt billig
sprit, annars är det bästa sättet att ta död på en fisk snabbt, att hälla sprit
innanför gälarna. De dör med en gång. Göran trodde sig om att kunna ha ihjäl de
vi eventuellt skulle fånga ändå, men när han såg storleken på vår fångst så
gick han ner efter den flaska whisky han unnat sig att köpa innan vi lämnade
Fiji och hällde beslutsamt två supar ”bakom öronen” på Mahi-mahin.
Vi släpade fisken efter båten för att trötta ut den

Åh, vad gott det skulle bli! Mahi-mahin är en av de bästa matfiskarna och den
här var ju verkligen pinfärsk! Vi släpade upp den på sittdurken och la vår
stora skärbräda någonstans mitt under den. Sedan hade jag ett styvt jobb att
skära ut fiskfilé för fyra dagars konsumtion. Vi har ingen frys så vi kan
tyvärr inte ta hand om mer. Rejäla portioner skulle det i alla fall bli! Jag
kokade också något kilo enligt Taras recept för att äta på kex och knäckebröd.
Det blev rätt slabbigt i sittbrunnen…

Efter tre dygns segling väntade ett dygn med stiltje, enligt
väderleksrapporten. Eftersom vi närmade oss Huon Reef, en del av en
nationalpark som tillhör Nya Caledonien beslutade vi oss för att gå in där. Det
var inte riktigt enligt reglerna, vi hade ansökt om tillstånd, men gjort det
för sent, så vi hade inte hunnit få något positivt svar. Det var ett stort rev
och vi seglade i flera timmar längs kanten innan vi nådde öppningen där vi kunde
slippa igenom. Vi följde anvisningarna från en annan båt som besökt revet och
efter ytterligare en halvtimme och några distans in så kunde vi lägga ut
ankaret framför en liten remsa vit sand. Vi ankrade ungefär mitt framför ön men
enligt båda våra digitala sjökortssystem så låg vi utanför den norra änden.
Sjökorten var med andra ord inte särskilt pålitliga här…
Göran var lite skum på vårt undervant på babords sida. Han fotograferade med
det långa objektivet och visade mig. Jag tyckte också att det såg konstigt ut,
så det var bara att klättra upp i masten. Mycket riktigt – nu hade en av
kardelerna gått i undervanten på babords sida! Vi blev lite irriterade på oss
själva. När vi bytt andra sidan i Port Vila, så hade vi diskuterat om vi skulle
köpa ett nytt undervant där, men beslutat att vänta till Cairns, eftersom vi
trodde att det skulle ta lång tid att få det till Vanuatu, det skulle
antagligen fraktas från Australien. Nu stod vi här ute i ingenstans med ett
skadat undervant och med mer än 1000 sjömil till vår nästa destination. Efter
lite diskuterande och funderande tog vi ett av backstagen som är gjort av
dyneema och knopade fast det över nedre spridaren, drog ner det till
däcksfästet där vi fäst en shackel och en skottalja. Linan från den drog vi
sedan bakåt till en av winscharna och på så sätt kunde vi spänna dyneeman och få
ett ”extra” vant.
Nu hoppades vi bara på medvind till Australien, knopen runt masten gjorde att
vi inte kunde använda storseglet.
Först skulle vi förstås se lite av det rev vi ankrat i. Vi hade redan
konstaterat att fåglarna var lika intresserade av oss som vi av dem. Speciellt
de sulor som kallas Booby. De cirklade kring Anniara och provade att sätta sig
i masttoppen. Vi tog jollen in till stranden och drog upp den på den kritvita
sanden.
Kritvit sand

Överallt satt det fåglar. Mest Brown Noodies, som är en gråbrun tärna
med en ljust grå fläck på huvudet och Brown Booby, de bruna sulorna. Några
Masked Booby såg vi också, de är vita med en svart ring runt ansiktet och
svarta streck på vingarna. Fåglarna var totalt orädda, hit kommer inte många
människor, så de såg ingen anledning att vara rädda för oss. Vi strosade
omkring på stranden och gick sedan upp på mitten av ön. Där växte en
marktäckande växt och överallt i den låg ägg och ungar.
Överallt låg ägg

Brown Noodies lägger
bara ett ägg men redena låg med mindre än en halvmeters avstånd från varandra.
Ungarna var väl kamouflerade i det gröna så vi fick akta oss noga var vi satte
ner fötterna.
Ungarna täcktes nästan av växtligheten

Även några Boobies hade lagt ägg men de verkade föredra att lägga
dem i sanden. Hit kommer också havssköldpaddor och lägger ägg men vi såg inga när
vi var där. Det var en fantastisk dag, solen sken från en molnfri himmel,
endast en svag bris svalkade oss, fåglarna cirklade över våra huvuden och allt
kändes väldigt rofyllt. Vi försökte att bortse ifrån den odör av guano som
kittlade våra luktorgan, den hörde trots allt till här. Det som inte hörde
till, men som vi såg alldeles för mycket av, var spår efter den moderna
människan i form av ilandflutna plast- och glasflaskor. Ett lysrör låg också på
stranden. Det är för sorgligt!
Masked Booby

Fåglarna cirklade över huvudet på oss

Dagen efter satte vi åter kurs mot Australien. Vinden hade vänt under natten
och ökat så det var bara att sätta genuan, så fort vi lättat ankar. Vi fick en
fin segling hela vägen. När vi ätit upp fisken så slängde vi i draget igen och
efter en halv dag fick vi napp igen. Den här gången en ful barracuda på sådär
5-6 kg. Den är mer fast i köttet och smakade nästan som biff när man stekt den.
Vi har hört mycket om den australiska tullen. Och om vad man får och inte får
ta in i landet. Visst var de noggranna. Vår båt blev genomgången från för till
akter både av manskap och av knarkhund. De hittade förstås inget av intresse.
Sedan kom Biosecurity ombord och det är de som bestämmer vilken mat som måste
omhändertas och kastas. De letar också efter spår av olika insekter, som myror
och mygg. Därför gick den tjänstemannen också igenom Anniara från för till
akter. Det första han hittade var de målade äggskalen från i påskas, då barnen
på Miss My hade målat äggskal och hängt upp hos oss eftersom vi hade
påskmiddagen här ombord. Jag hade sparat dem i ett skåp och givetvis så hittade
mannen från Biosecurity dem. Vi fick förklara och genast så åkte de i soppåsen.
Tillsammans med några äggkartonger och de fyra paket med bacon som fanns kvar
eftersom vi ätit så mycket fisk. Frukt och grönsaker hade vi inga, annars hade
de också åkt i soporna. Han måste ha
sett våra snäckskal, för de låg helt öppet i en skål, men dem brydde han sig
inte om. Annars har vi hört att de ska beslagtas, de också. Alla tjänstemännen var trevliga men korrekta
och vi tyckte att procedurerna var ok. När de lämnat Anniara kunde vi så
äntligen stiga i land på fast mark – nu var vi i Australien!